Jag beklagar - jag har försökt lura er allihop i tio år

I senaste utgåvan av Magasinet Filter framställs KRAV som lite av en bluff. Enligt filter så står KRAV inte längre för sina ursprungliga värden och miljönyttan är tveksam. KRAVs kontrollsystem kan man inte lita på och de som jobbar på KRAV är knappast idealister. Jag blev riktigt arg och ledsen - sårad helt enkelt. Jag har naturligtvis en helt annan story att berätta. Men jag tror att man måste förstå artikeln som en del av ett större sammanhang - konfliktens paradigm. Så efter att ha skrivit om det här inlägget några gånger, så tror jag nu att Filter till slut har gjort mig lite klokare.

För några veckor sedan skummade jag igenom en av mina favorittidningar; Filter. Sedan var jag arg, ledsen och förbannad i tre dagar. Jag kände mig rejält kränkt av artikeln "Den skenheliga kon" som handlar om KRAV. Och så läste jag artikeln igen. Och igen. Artikeln är välskriven, i alla fall som läsuppevelse. Ett par andra insiktsfulla bloggare kommenterar också artikeln och menar att den är bra; Gunnar Rundgren på "Trädgården Jorden" och Ann-Helen Meyer von Bremen på "Hungry and Angry". Det finns säkert fler - jag är tacksam för tips.

I min ilska skrev jag det längsta och mest indignerade inlägg jag någonsin gjort för den här bloggen. Ett flammande försvarstal. För det är ju inte så att KRAV försöker lura konsumenterna eller på pin kiv inför meningslösa, dåligt underbyggda regler. Det är ju inte heller så att vi som jobbar på KRAV är iskalla byråkrater som skiter i allt och går hem klockan 17. Att använda gamla undersökningar för att påstå att KRAV inte tar ansvar för kontrollen känns riktigt nattståndet. Att låta en känd eko-motståndare på SLU såga den vetenskapliga grunden för KRAV och eko utan att släppa fram en opponent, känns propagandamässigt.

Så hjälpte min fru mig att ta ett andetag och tänka efter. Jag lät bli att trycka på "publicera". Istället funderar jag på vad som har drivit fram artikeln, och vad syftet med artikeln kan vara.

Jag tror att ett av Filters huvudmål är att erbjuda en läsupplevelse utöver det vanliga. Det ska vara härligt att läsa Filter; ett vackert språk kompletterad med väl utformad grafik. Artikeln om det skenheliga KRAV uppfyller detta. Det är någon som är en duktig berättare som har skrivit. Den är iscensatt nästan som ett drama med tydliga roller. Inte riktigt onda mot goda, röda mot vita, men fördelningen är klar och det är tydligt vart läsarens sympatier ska placeras. En bra story innebär också att något avslöjas och det infrias också. Däremot arbetar inte journalisten med problemen. Läsaren får heller ingen ledning i hur problemen kan lösas, förutom att överväga att sluta köpa KRAV-märkt.

För mig bottnar detta i vad jag skulle vilja kalla konfliktens paradigm, som jag menar att vi lever i, och som jag tror hindrar oss. För mig är ett paradigm ett mönster i samhället som är så grundläggande att vi inte längre lägger märke till det. Eller en slags överenskommelse som medborgarna har om vad vi ska anta som utgångspunkt för alla diskussioner. Konfliktens paradigm handlar om att vi ständigt söker och uppmuntrar konflikt. Vi arbetar ständigt med att avslöja bluffar och antar att vi ofta blir lurade.

I konfliktens paradigm är det bra att vara en trouble shooter. I konfliktens paradigm ägnar vi mycket tid åt att hitta och lösa problem. Vi matar oss själva med nyheter som handlar om problem, som kan vara riktigt stora. En bra artikel, får man lära sig på journalisthögskolan, ska ha en vinkel och helst innehålla en konflikt. En bra debattartikel, får man lära sig av PR-byråerna, ska innehålla en tydlig problemformulering, ett litet avslöjande och ett tydligt krav på förändring. Problemet med detta är att vi upplever världen som full av problem och begränsningar. För många går det åt massor med energi för att hantera problemen, och rädslan för att bli avslöjad är en viktig drivkraft i samhället.

I ett alternativt paradigm skulle vi kunna utgå från att alla faktiskt gör sitt bästa. Vi skulle kunna ta som utgångspunkt att vi ska försöka se till så att motparten alltid lämnar våra möten med mer energi än när vi träffades. Vi skulle kunna ägna oss att uppmuntra allt som är gott och ta varje tillfälle i akt att uppmuntra människor. Det låter kanske udda och utopiskt, men jag tror att en diskussion som bygger på sådana saker är både effektivare och roligare.

Så, jag tänker inte försöka sänka artikeln i Filter med mina fakta, och den upplevelse som jag menar är den korrekta. Jag noterar istället att det ändå är ett ordentligt jobb som journalisten har gjort. Artikeln tar upp ett par intressanta diskussioner; dels om småskalighet kan eller ska vara ett självändamål i KRAV-lantbruket, och dels om klimatproblemen verkligen är så viktiga som vi hittills har trott, när man ställer dem mot andra.

Jag är också tacksam över att ha blivit lite klokare. Magasinet Filter ska man njuta som en upplevelse, inte som en analys. Det gör jag gärna. Jag hoppas också att någon läsare av det här inlägget delar med sig av sina tankar - det skulle göra mig ytterligare lite klokare!

Hur kunde det bli ekos fel? Och lite smått o gott

Dagens tråkiga eko-nyhet är att man har hittat bekämpningsmedel i ett KRAV-märkt grönt te från Kung Markatta. Att man hittar bekämpningsmedel innebär att det KAN ha fuskats i produktionen och att produkten är uppblandad med konventionella grejor. Men minst lika ofta är det fråga om olika typer av kontamination. Dvs att bekämpningsmedel har drivit med vinden på ett extremt sätt, att man har använt behållare som det tidigare funnits något konventionellt i, och så vidare. Det är givetvis en enorm förtroendefråga för KRAV och övriga aktörer i eko-branschen att snabbt reda ut sådana här grejer.

Men visst är det konstigt egentligen. På något sätt så är det eko-handlarna som får reda ut hur giftet kommit in i grejer där det inte ska vara. Man skulle ju annars kunna tycka att det är den som tillverkar, distribuerar eller sprider giftet som borde han ansvar för hur det används, och därmed för att städa upp när det gått fel. Men icke. Återigen lyckas det konventionella jordbruket externalisera sina kostnader så att någon annan får betala. Det ironiska i det här fallet är att det är det ekologiska jordbruket som får betala.

En roligare nyhet är att fiskarena Charles och Robert Olsson fick Änglamarkspriset. Det är ett par riktigt sköna lirare. Driftiga och trevliga därtill. Även om de driver ett litet företag, så var de avgörande för att det skulle kunna bli några regler för KRAV-godkänt fiske för några år sedan. Juryn skriver i sin motivering att "det är personerna i det lilla företaget som gör det stora jobbet och som i vardagen gör stor skillnad". Jag håller med och är glad att ett företag där 100 000 kr spelar roll också får priset.

En annan trevlighet är att KRAV hade medlemsmöte med tema klimat, klimatmärkning och mat. Mötet blev bra tycker Cristoffer på Gröna Gårdar. Han har skickligt fångat några av de väsentliga utmaningar som KRAV (och världen för den delen har).

Klimatpåverkan från förpackningar av glas mm

Att bara transportera en glasförpackning kan ge mer fossila utsläpp än vad en plastförpackning med samma funktion ger totalt. Jag har just tagit till mig en sammanställning som gör att jag känner att glasförpackningar är såååååå 1900-tal. Visst, många fördelar. Men det känns inte som att vi har råd med dem längre.

Det finns en utbredd skepsis mot plast som förpackningsmaterial till mat. Jag tror det har två anledningar.

• Dels finns det plaster som behöver diverse kemikalier för att funka. Mest kända är väl ftalaterna som används för att göra den håra plasten PVC mjuk. Alla andra plaster har drabbats av guilt by association av detta. Man tror gärna att det är något fanstyg som läcker från plast. Tacka vet jag glas och plåt.


• Dels är ju de allra flesta plaster rakt av fossila till sitt ursprung. I dagens medvetenhet om klimatproblemen blir det ett stigma. Glas och metall är ju helt återvinningsbara. Tacka vet jag dem!

Sedan finns det en del andra anledningar som att de flesta plaster bryts ned långsamt i naturen (och därmed finns kvar som skräp länge) och att de är lätta (och därmed blåser och flyter om kring väldigt länge). Glas och plåt däremot är naturliga material; glas är smält sand och plåt rostar bort.

Men there's more to it, than meets the eye. Glasförpackningar har den egenheten att de inte kan vikas ihop. Det innebär att de fraktas tomma från glasbruket till fyllaren. Ganska innefektivt att köra omkring luft på det sättet. De är också mycket tunga. Glasburken till 400 g KRAV-sylt väger 220 g med lock, dvs mer än 50% av nyttovikten, sas. Att smälta glas drar också en del energi. Och eftersom man måste använda så mycket glas per burk, så blir det en hel del energi per burk. För metall gäller ett liknande resonemang, även om det är vikteffektivare, så kräver det MYCKET energi vid nyframställning och ändå ganska mycket energi vid återvinning.

Plast har lite andra egenskaper. Siaglassburken här bredvid är gjord av PP och rymmer 0,75 liter och väger 42 g. Den rymmer alltså i princip dubbelt så mycket sylt, till tjugo procent av vikten för förpackningen. Burkarna kan också staplas i varandra och blir därför mycket effektivare i transport. Den här typen av plaster kan dessutom sprutas på plats hos fyllaren, och då blir lufttransporten nära noll. Däremot är vi inte vana vid att den här typen av burkar kan innehålla sylt. Syltburkar ska ju vara av glas.

Men, kan man då fråga sig, hur ser det ut om man jämför plast och glas? Här har jag länge svävat i sådär lagom stor okunnighet. Men nu har vi på jobbet fått en rapport som än så länge bara föreligger i preliminär form, men som i sig är ganska enkel matematik. När jag läser den känner jag att jag måste ändra min inställning till ffa glas. Det känns mer och mer som en förpackning från 1900-talet, och som inte hör framtiden till.

Så här ligger det till: PE och PP ger upphov till cirka 2 kg CO2e (koldioxidekvivalenter) per kg material. PET cirka 3 kg CO2e per kg material och PS runt 3,5 kg CO2e per kg material. Till detta ska läggas energi som krävs när burkarna får sin form. Energiåtgången är mellan 10 och 30 MJ per kg material, och klimatpåverkan beror av vilken elmix man har. I Sverige har vi en ganska klimatsnäll elmix, men det är inte alla förpackningar som görs här.

Glas har en klimatpåverkan på knappt 1 kg CO2e per kg material, men siffran varierar en hel del, beroende på om glaset är återvunnet eller nyutvunnet. Ofärgat glas har minst andel krossglas.

Räknar man om det här kan man få följande exempel från verkligheten: Låt oss jämföra klimatpåverkan av förpackningen till olivolja 1 liter från Grekland (Aten) till Sverige (Malmö):

• I glasflaska med aluminiumkork: 400 g CO2e, varav 50 g från transport av själva förpackningen.
• I PET-flaska med HDPE-kork: 53 g CO2e, varav 3 g från transport av själva förpackningen.

Det finns många om och men här. Men här har man antagit att det är 2600 km från Aten till Malmö, att det används moderna lastbilar som tar upp till 40 ton och att fyullnadsgraden är 70%. Det innebär alltså att bara transporten av själva glasflaskan ger upphov till lika stora fossila utsläpp som hela plastförpackningen.

Nu transporteras ju den mesta maten kortare distans än så. Men även om vi antar att sylten kokas i Tranås och säljs i Norrköping, så kan man alltså få typ åtta plastburkar till klimatpriset av en glasburk.

Asså, jag vet inte men det känns ju som att man bara vill utbrista "hello plastburk, bye bye glasburk". Heja COOP som vågar sälja änglamarkshonung i PP-burkar! Heja ICA som börjat sälja ekologisk sylt och mos i plastkorvar!

New York Times tittar nyfiket på Sverige

New York Times kör en serie på temat vad som hittas på i världen för att göra något åt klimatproblemen. Idag kör de en rätt stort uppslagen artikel om Sverige, Maten och Klimatet. De missar en massa detaljer och missuppfattar en del. Så det blir säkert en del debatt kring vad som sagts och inte här. Men, ändå, för att vara ett så litet land är det ändå rätt kaxigt att vi har:

• ett livsmedelsverk som faktiskt försöker miljö- och klimatanpassa kostråden. Några med mig tycker att det är senkommet, men det är oerhört vågat, sett från resten av världen. Det har märkts inte minst i notifieringsprocessen i EU.
• en hamburgerkedja som faktiskt tror att de vinner affärer på att klimatdeklarera sina rätter, och ser att det också funkar. Folk käkar mindre nötkött och mer andra produkter.
• ett antal livsmedelsföretag av (för oss) betydande storlek som anstränger sig rätt ordentligt för att ta fram klimatinformation, och som tror att det ger dem marknadsfördelar
• ett ganska omfattande projekt som försöker ta rätt på, och reglera, de aktiviteter i matproduktionen som orsakar störst utsläpp

Självklart kan vi inte vara nöjda. Vi har fortfarande en peak oil som inträffar när som helst, 387 ppm CO2 i atmosfären och en peak fosfor som bara har börjat diskuteras. Men jag tror att man får energi från erkännanden. Och uppmärksamhet av det här slaget är ett erkännande. Den energin behöver man när man ständigt släpar med att hitta vägar framåt.

Den här veckan har varit intensiv. Rent av tuff. Det har varit vetenskapsmöten, strategimöten, beslut, press, föredrag och allt möjligt. Det har varit allt från abstrakta resonemang om hur EMV kan hjälpa eller stjälpa hållbar konsumtion, till konkreta utmaningar i att snabbt som ögat sätta folk och resurser på att hjälpa de KRAV-märkta växthusodlare som nu snabbt tvingas välja på att byta bort fossilpannan eller lämna KRAV-märkningen.

Så en energiboost i slutet av veckan var verkligen välkommen. Nu ska jag sooooooova!

Just det, ja. De har ett bildspel som illustrerar reportaget också. Kul på ett sätt. Konstigt bildval på ett annat sätt. Varför låter man rostiga gamla mjölkkannor illustrera detta? Men kul att de faktiskt använder häst för att driva korna till mjölkning på Stabby Gård.

Miljöpåverkan från förpackningar

Nu börjar alternativen när det gäller förpackningar bli allt tydligare och bättre underbyggda. Två typer av förpackning som jag gärna vill se mindre av är glasburken och konservburken. Men fram för fler pappförpackningar! Och den som vill minska miljöpåverkan från förpackningar kan börja nu på en gång genom att se till så att bara de förpackningar som verkligen kräver det kylförvaras. Ut med juiceförpackningar och annat ur kylskåp och kyldiskar!

I klimatprojektet som jag jobbar med så kommer vi nu in mer seriöst på förpackningar. Förpackningar är ett struligt område. I ena vågskålen ligger i allmänhet miljöpåverkan från tillverkningen, och möjligen hälsoeffekter av materialet. I andra vågskålen ligger det mycket starka behovet att minimera svinn, men också att underlätta marknadsföringen av de goda produkterna. Under de år som jag har jobbat med KRAV har det varit svårt att verkligen komma någon vart med detaljregler. Det har fått räcka med några anständighetskrav, som verkligen inte förslår långt i dagens debatt. Men nu börjar det hända grejer. Kunskapen kommer fram, materialen och möjligheterna har blivit fler.

Så framstår t ex den gamla hederliga glasburken som ett allt sämre alternativ. Den är tung i sig, den är i allmänhet rund och därmed inte så effektiv i transport. Den är ofta utrustad med ett metallock (illa nog i sig), som ofta i sin tur är utrustad med en packning, som inte sällan är en elak plast. I det perspektivet känns det inte klockrent att det säljs KRAV-sill i glasburkar, när det finns PP-burkar, som är betydligt lättare, kan staplas i varandra, återvinnas och -användas.

En förpackning som framstår som allt smartare är tegelstensvarianten av mjölkförpackning, oftast en TetraBrik. Den har nästan inget tomrum vare sig inuti eller utanpå. Jämför t ex med Tetra Rex, som med sin topp tar betydligt mer utrymme, kräver transporter med hyllor osv. Eller ännu värre, den typ av plastflaskor som är vanligare utomlands.

Men det som verkligen kan vara en stor grej är utvecklingen vad gäller förpackningen av konserver. Kanske har ni sett att tomatkross och bönor har börjat dyka upp i pappersförpackningar, istället för plåtburkar. Det är ganska mycket teknikutveckling som ligger bakom det här för det ställer krav både på kartongen och fyllnadsmaskinen. Men nu är de här, och jag tycker mig se att Tetra dessutom har konkurrenter på området. Med dessa förpackningar får man lättare material, man slipper en hel del metall (som är miljödyrt) och man får så effektiva transporter som öht är möjligt.

Möjligen finns det också något att hämta i helt nya lösningar, som tex EcoLeans krita-plastvariant.

Så det börjar finnas både alternativ och kunskap. Då borde det gå att göra betydligt bättre regler för detta oxå.

Men det finns också grejer som butiker och vanliga konsumenter kan göra nu. Det enklaste är att flytta ut de aseptiska förpackningarna ur kylen. Går man till en vanlig mejerikyl, så hittar man en massa saker där som inte behöver vara kylda. T ex juicer. Man känner igen dem för att de inte kräver kylförvaring på förpackningen och att det står "aseptic" någonstans. Ofta undertill. Kylförvaring av aseptiska produkter innebär en helt onödig dubbel miljökostnad; produkterna blir aseptiska dels pga att de hettas upp och dels att själva förpackningen innehåller tätare material (oftast en metallfolie). Det är ju en nackdel. Men kylförvaringen drar också miljö. Och efter några dagar vinner den aseptiska förpackningen över den vanliga (som måste kylförvaras), bara man inte ställer den i kylen.

Så ett par konkreta och raka tips - ställ bara grejer som behöver kylförvaras i kylen. Fråga din butik varför de har aseptiska förpackningar i kylen. Jobbar du i butik - se det som en utmaning att ordna attraktiv exponering av juicer var som helst, men inte i kylan.

SANA - regioner och debatter

På ekologiska mässor är det rätt vanligt att offentliga medel används för att marknadsföra en region eller ett land. På BioFach är det väldigt vanligt. Svenska Exportrådet brukar t ex ordna en monter under mottot "food from Sweden". Utställarna får en bra deal och en hel del hjälp.

På SANA är det inet så mycket sådant. Det är en del, men ganska ofta hänger det ihop med att man marknadsför produkter med skyddat ursprung.

Jag noterade dock att Korea hade en ganska stor monter. Jag vet att Korea satsar ganska stort på ekologiskt. Dels på marknadsföring, men även på forskning, konferenser o liknande. Till exempel har de lyckats få till att ordna nästa Organic World Congress, som hålls 2011. Det är lite av en uppstickare i EkoVärlden. Kul!

Johan undrade i en kommentar till mitt förra inlägg om andra länder haft samma typ av debatt som vi haft under sommaren. Jag brukar kalla den post-marit-debatten. Jag har kollat runt lite. De verkar ha haft en liknande debatt i UK, som delvis spridit sig till Tyskland. Den verkar ha haft sitt ursprung i en ganska dåligt genomarbetad rapport, som utger sig för att vara en sammanställning av forskning som visar att eko är sämre. Rapporten har inte varit svår att bemöta, men debatten har ändå kommit igång och dragit en hel del energi från Soil Association.

Ingen annan (som jag pratat med) känner igen en så stark debatt mot eko generellt.

Däremot har många main stream media i flera länder uppmärksammat att eko växer trots lågkonjunktur. Åtminstone från Italien och Kina har jag hört det. Det intressanta med Kina var att de ser en kraftig ökning under 2009, som de inte sett 2008. Stötte på en kille från Sri Lanka som odlar te och driver ett certifieringsbolag. Han menade också att eko ökat kraftigt, tros krig och allt.

Klimatfrågan växer och djupnar. Idag var jag med på ett möte där vi diskuterade alla olika initiativ kring klimat som pågår. Många menade att det är skandal att Kyotoprotokollet inte räknar med några av de stora utsläppen; de från soil processes och land use change. De menar också att om vi kunde få COP15 att räkna med dessa processer, så skulle det visa på styrkan hos ekologiskt. Det drivs också flera projekt för att kunna göra någon slags förenklade LCA, som funkar på gårdsnivå. Det fanns en allmän insikt om att vi ännu bara är i början av att lära oss hantera klimatproblemen, och en stor respekt för att alla initiativ för att göra något är bra initiativ. Det är en inställning jag gillar. I morgon är det stort seminarium på området också.

Kan man missförstå en siffra?

Igår skrev jag om att deklarationer, siffror, som redovisar vad maten innehåller och påverkar, är problematiskt i konsumentled. Jag menade att det är mycket svårt för konsumenter att tolka informationen i sitt sammanhang. Som exempel tog jag upp att deklarationen av fett och kolhydrater på mat knappast minskat problemen med fetma.

Idag kommer en intressant nyhet. Sveriges Konsumenter anmäler den nya, mer tydliga, deklarationsvarianten till KO. De tycker alltså att deklarationer kan vilseleda. Det är intressant i sig, men knorren är också att just Sveriges Konsumenter ialla fall tidigare har drivit ganska hårt att man borde köra med klimatdeklarationer istället för symbolmärkning...

Förresten reflekterade Isabella Lövin över problemen med att en märkning inte löser alla problem, i Allt Om Mat, härförleden.

Kan man föstå en siffra?

Det här blev ett ganska långt o pladdrigt inlägg som är en reaktion på en kommentar som jag fick för ett tag sedan. Frågan gällde i grunden hur vi tänkte när vi kom fram till att klimatmärkningsprojektet inte skulle resultera i en märkning som visar hur många kg CO2e ett kg av en vara har gett upphov till. I korthet beror det på att jag och vi tror att en siffermärkning blir dyr, krånglig och svårbegriplig. Svårbegripligheten leder till att den har tveksam nytta i butiken. Då gällde det att hitta ett sätt att angripa problemet som är enkelt, kostnadseffektivt och som hjälper konsumenten. Då är det viktigt att sila elefanter i produktionen, snarare än att komma fram till ett värde med tre värdesiffror, menar jag.

Koldioxidexperiment gjorde en kommentar till ett inlägg i juni och undrade hur vi tänkte när vi valde ett annat spår än carbon footprinting, att deklarera en varas utsläpp, i det klimatmärkningsprojekt som KRAV och andra jobbar med. Vi hade möte med forskarpanelen, expertpanelen, i projektet igår, och då diskuterade vi detta helt kort. Och frågan kom upp i mitt sinne igen.

Svaret är som vanligt komplext, och man kan nog inte säga att det finns rätt och fel. Men så här tänker vi, eller i alla fall jag: När man ska skapa ett märkningssystem kan man välja två spår. Antingen talar man om en produktcertifiering och då fokuserar man miljöpåverkan som går att knyta till produkten, T ex att ett tvättmedel innehåller, eller inte innehåller, vissa kemikalier. Svanen och Bra Miljövalprodukter ligger rätt nära detta. Eller så talar man om vilka metoder som har använts för att framställa produkten, men ställer egentligen inga direkta garantier för produkten. KRAV och andra ekomärkningar är huvudsakligen sådana. KRAV garanterar att produkten har producerats på ett visst sätt, men ställer väldigt få garantier för vad produkten innehåller eller har för egenskaper.

I klimatsammanhang skulle en produktmärkning innebära att man med hjälp av standardiserade livscykelanalyser räknar ut hur mycket fossil CO2 en produkt har givit upphov till, och ordnar en tydlig märkning med detta budskap. Det skulle ge tydliga besked om att bönor är klimatbilligare proteinkälla än kött. Men också om att specialtomater har dubbelt så hög klimatpåverkan som vanliga tomater (lägre avkastning, mer svårpackat osv). Det här är ett ganska populärt spår.

En produktionsmärkning skulle innebära att man tar rätt på vad inom en produktion (växtodling, djurhållning eller förädling, t ex) som orsakar mycket klimatpåverkan, och så förbjuder man det. Sedan kan all produktion från denna verksamhet klimatmärkas. Ex: om man kör sitt växthus utan fossil olja så skulle alla produkter därifrån kunna klimatmärkas, oavsett om det är vanliga tomater, sallad, specialtomater eller gurka (som alla sinsemellan har ganska olika klimatpåverkan). För om man får bort oljeeldningen så minska utsläppen generellt med 85%. Då är allt annat finlir.

Då tänkte vi så här: det vi kan är produktionsmärkning. Så har vi framgångsrikt åstadkommit ganska stora förändringar hittills. Never change a winning team. Produktmärkningen förefaller också vara kostnadsdrivande. Det måste göras en ganska betydande datainsamling för att få siffror som håller. Och så fort ett recept ändras, så måste analysen göras om. Det innebär i sin tur fördyringar när värdena ändras eftersom marknadsföringen, förpackningen och/eller märkningen då måste göras om. Rimligen innebär krångligheten oxå att det tar längre tid innan man kan få till fungerande kedjor i större sektorer, hela vägen från insats i lantbruket till butik eller restaurang.

Vidare menar jag också att de här märkningarna har helt olika funktion. KRAV-märket (svanen, rättvisemärkt, osv) ger en ganska kraftig signal att göra något när man är i butiken. Dvs även om man vet vad man ska köpa ex spaghetti och köttfärs, så kan man göra ett val för hållbarhet på bara någon sekund. En produktmärkning syftar till att få folk att strunta i köttfärsen och istället gå till bönhyllan. Jag tror inte att det funkar så. Och det var det som vi diskuterade en stund på mötet. Vi fick rapporterat att det nu finns studier som jämför konsumentreaktioner symbolmärken vs sifferdeklarationer. Det förefaller som att siffrorna har väldigt liten betydelse för köpbesluten, medan symbolmärken kan ha viss betydelse.

Man kan se detta i att trots att det är lag på näringsdeklarationer, så ökar fetman och välfärdssjukdomar kopplade till mat. För inte så länge sedan lanserades ett system för att visa på framsidan hur mycket en en portion av produkt innehåller relaterat till dagsbehov (ni vet de där ovalerna). Det förefaller som att detta system har väldigt liten effekt.

Men siffror är sexiga. Så fort man har en siffra så tror man att man vet något, kan säga något. Därför ser vi många klimatmärkningsinitiativ som handlar om att standardisera hur beräkningarna görs. Det är detta som kallas carbon footprinting. Och jag tror att det är bra och viktigt arbete, men jag tror inte att det är ett vettigt system på konsumentmarknaden. För då måste konsumenten ställa ett enskilt mätetal mot alla andra parametrar. Det blir för komplicerat. Endast en liten del av befolkningen kommer att använda den här informationen.

Symbolmärken som KRAV och Svanen har redan gjort den här avvägningen, och därför betyder märkningen olika för olika människor. Det viktigaste för någon kanske är den egna hälsan, men det känns tryggt att köpa KRAV, för KRAV har säkert koll på resten. För en annan är djurskyddet det viktigaste, men KRAV har säkert koll på hälsoköret oxå...

Men för oss är det ett enormt jobb att ta in en helt ny aspekt i systemet. Det är en stor mängd avvägningar som ska göras. Jag tror att komplexiteten avskräcker de flesta från att försöka. Det förefaller som att vi möjligen är ensamma i världen i att forcera den här angreppsvinkeln. Men det klart, det ger ju inga siffror. Frågan är dock - vad hjälper människor bäst när det gäller att fatta ett beslut på några sekunder i butiken. En siffra eller en symbol?

Jag hörde också ett annat intressant exempel: I UK finns det ett chipsbolag som var tidigt ute med CO2-deklarationer. De har fått jobba mycket med att hantera det, men har faktiskt också gjort en hel del för att reducera utsläppen. Men så ändrades beräkningsgrunden, allokeringen, och värdena på förpackningarna fick höjas, trots att man gjort förbättringar. Det blev rätt svårt att förklara för konsumenterna.

I mål med klimatcertifieringen!

Puh! Idag har vi efter två års slit äntligen blivit klara med de första klimatcertifieringsreglerna för mat ("Klimatcertifiering för mat 2009:1"). Den som vill kan ladda ned dem här. Vår duktiga projektledare jobbade med det ända in i mål, så henne har vi också tackat av idag.

Och så ligger jag lite efter i att komma i ordning inför musselseminariet i Almedalen, osså är det sommar ute, osså går alla på semester, osså...

Känner mig lite matt... Tror det är dags att ta helg.

En stor dag?

I drygt två år har jag och min kollega Z på KRAV slitit och dragit i ett projekt som bytt namn och skepnad några gånger under vägen. Bitvis har det varit fråga om små klimattillägg till KRAV-reglerna, bitvis har det varit ett klimatmärkningsprojekt och till slut blev det nog ett klimatcertifieringsprojekt. Större delen av vägen har vi också haft andra partners med ombord och det har varit ett sjå att få alla att sitta ned i båten och ro något så när taktfast framåt. Projektet har vuxit och blivit ganska stort i termer av vetenskaplig grund. En och annan har försökt skjuta oss i sank. Människor har tagit ut sig fullständigt, och andra har fått slå knut på sig själva för att kunna komma överens. Några har stått pall hela vägen, andra har dykt upp på olika delar.

Så idag har vi gått i mål med en första stor grej. Vi har blivit överens om vad som ska krävas för att man ska få kalla något som kommer från växtolding, mjölkprod eller fiske för klimatsmart. Det som är lite tråkigt är att det är få som är riktigt glada - alla har fått ge med sig. En del tycker att vi skulle ha gått mycket hårdare fram. Andra tycker att reglerna kommer att peka ut vissa bönder och fiskare som klimatbovar i onödan. En del tycker att vissa grundkrav begränsar deras marknad alldeles för mycket. Andra tycker att det i grunden är förkastligt att ens diskutera ett nytt klimatmärke. På något sätt är resultatet alltså något som alla kan leva med, men ingen är så värst glad över.

Kanske är det viktigaste av allt att vi har identifierat vad som är de viktiga utsläppskällorna. Och att reglerna är tydliga med att dessa ska mätas och styras. Det innebär att det blir väsentligt lättare att skärpa reglerna när vi har kommit en bit på väg. Det faktum att arbete med dessa utsläppskällor kommer att ge en märkning, ett godkännande kommer helt säkert att ge en diskussion, som bitvis blir ganska frän. Också det är en enorm framgång - vi kommer att få en seriös debatt om viktiga saker. Det kommer att innebärta att reglerna förändras och att vi blir allt bättre på att producera mat som också är klimathållbar.

Men just nu känner jag mig lite som efter ett långlopp eller en stormatch. Tom. Men skillnaden mot idrotten är att det inte kommer upp ett resultat på tavlan. Är det vi har gjort bra nog? Jag hoppas det. Det känns som att det var en stor dag, men det lär dröja ett tag innan vi vet om andra tycker det, också.

Ett fall framåt

Idag var det styrgruppsmöte i klimatprojektet. Det var det första allvarliga försöket att faktiskt komma överens om vad som ska krävas för att en produktion ska bli klimatcertifierad. Det blev ett framgångsrikt misslyckande.

Det blev framgångsrikt, för vi jobbade oss igenom en massa svåra frågor och hittade ståndpunkter som var rimliga. Det var framgångsrikt för att vi lyckades göra en prioritering i många fall, och välja att fördjupa och förtydliga riktigt viktiga regler. Vi kanske till och med anade en väg framåt med mulljordarna.

Det blev ett misslyckande i den meningen att vi inte blev klara som det var tänkt; vi behöver ytterligare sex veckor och ett par sessioner till för att bli klara. I någon mån blev det också ett misslyckande för att det uppstod nya kritiska frågor, som t ex om självförsörjningskraven för mjölkproduktion omöjliggör klimatcertifierad mjölkproduktion norr om Dalälven.

Å andra sidan så är sex veckor inte någon enorm tid i sammanhanget. Det det är väsentligt bättre att få upp frågorna och problemen på bordet nu, än i efterhand med ett spikat regelverk.

Så jag ser framför mig en intensiv period, men jag tror att det här kommer att bli bra. Och vi märker ett riktigt spännande intresse från flera viktiga aktörer att snabbt införa klimatreglerna. På både mjölk- och fiskesidan står det producenter och frustar av iver att få veta vad som ska gälla så att de kan börja marknadsföra sin klimatsmarthet.

Men nu är jag trött. Nu tar jag helg från KliMatfrågorna.

Allting är såååå komplicerat

Den här veckan hårdfokuserar jag klimatregler (kolla nya webbplatsen - typ ett ljusår bättre än den gamla) på jobbet. Två års slitande börjar dra ihop sig till beslutsläge och det börjar rinna koldioxidekvivalenter och målkonflikter ur örona på mig.

Häromdagen satt jag och brottades med regler för gödselhantering. Det kan ju tyckas trivialt, men det är en stor grej. Det blir en hel del gödsel på en gård med djur. Om gödseln lagras så bildas metan (typ 30 ggr starkare som växthusgas än koldioxid). Det kan man motverkas genom att täcka gödseln, men då blir den en syrefrimiljö och då bildas istället lustgas (300 ggr starkare). Inte lika mycket, men ändå. Och det beror på gödselns konsistens, temperatur ute och jag tror nog att månens ställning i Vattumannen har betydelse också. Det bästa kan man tycka vore att sprida gödseln direkt, men det kan man bara göra vissa tider på året (annars får man näringsläckage och andra förluster). Så hur göra?

Och mulljordarna... Det känns som om vi inte kan göra rätt här. Om vi tillåter att de brukas för morötter, potatis och så, så gör vi inget åt den största enskilda utsläppskällan från svenskt jordbruk. Å andra sidan - om man inför en regel som tvingar mulljordar att vara permanent bevuxna, så kommer vi inte få några klimatsmarta morötter. Och dessutom gör vi livet surt för ett antal bönder som har haft oturen att äga en gård med fel sorts jord... Det här problemet är så sticky att alla de jag har pratat med idag bara har suckat och sagt att de inte har något bra förslag...

Men det kommer också supertrevliga besked; t ex visar det sig att kornas hälsa är den viktigaste parametern för att få ned klimatpåverkan av mjölkproduktion. Det är viktigare än att få upp deras produktivitet, t ex. För det är ju så att en sjuk ko ska behandlas, ofta med läkemedel. Sådana kor kan inte leverera mjölk till mejeriet, så medans kon är sjuk orsakar den klimatpåverkan till ingen nytta. Likaså blir det viktigt ur klimatsynpunkt att välja kor som har problemfria kalvningar, och får friska starka kalvar. Ty allt detta minskar perioderna i kons liv då hon inte kan ge mjölk. Och eftersom idisslare (kossor, får, älgar, m fl) är ganska rejält klimatpåverkande till sin natur (oavsett om de är sjuka eller friska), så är varje friskdag en klimatvinst. Det är så skönt när det som jag har vetat hela tiden (att djurskydd är viktigt) nu också får solitt vetenskapligt stöd.

När krångligheterna blir stora så är det lätt att försöka tro att det finns ett nollalternativ, dvs att inte göra något åt problemet. Det blir gärna så när man inte ser tydligt att en given lösning är den rätta. För min personliga del tror jag att vi (som samhälle) måste försöka göra något. I tre fall av fyra kommer det nog att vara rätt. Det fjärde fallet får vi väl ångra oss och göra om... Men jag tycker det är svårt att tänka sig att vi ska säga till våra barn att "joråföratteee... jag visste ju att det fanns stora problem, och jag anade vad lösningen var, men jag vågade inte hjälpa till att försöka."

Nåja. Styrgruppsmöte i klimatprojektet i morgon. Ska bli väldigt intressant att se hur nära vi kan komma att ro det här i hamn. Kanske går det hela vägen!

En vecka i Saltoluokta

Jag har just softat en vecka på Saltoluokta fjällstation. Det var underbart, men tycker kanske att deras ekologiska ambition var lite väl låg. Fick däremot tillfälle att diskutera köttkonsumtion, och har kommit fram till att om man äter kött ett par gånger i veckan, så behöver man bara lägga till lite bönor för att få en fullvärdig kost. Känns som ett enkelt budskap att försöka få ut till alla de som räds epitetet "vegetarian".

Har just kommit hem från en vecka i Saltoluokta. STF har en fjällstation där, som erbjuder familjeveckor. Det låter kanske väl präktigt och trist, men var helt underbart.

Saltoluokta ligger ungefär 4 km utanför vägen och från vägen är det knappt två timmar till Gällivare station. Från Gällivare är det 124 mil järnväg till Uppsala. Men eftersom det var nattåg så upplevde vi restiden som, pja, kanske fyra timmar. I Salto har Telia täckning, men inte Tele2. stackars de som har Telia. I Salto kan och ska man bara vara. Det är en kvart upp till kalfjället och barna får mata renar, fiska röding och träffa Plupp.

Själva fjällstationen lever naturligtvis på naturupplevelsen, och de gör vad de kan för att använda lokalproducerad mat och källsortera skräp. Men jag blir lite brydd när det dyker upp färska sockerärter på tallriken, och att betoningen på ekologiskt inte är större än att ett par teer och ett vitt vin är eko. Lite förvånande också att de nästan inte hade några lågenergilampor, öppna spisar med ingen kakelugn. Direktverkande el, osv.

Men, jag har inte funderat så mycket på det. Snarare njutit av den vackra byggnaden, tumlat runt i snön, och haft tid att prata med människor. Bland annat satt jag en frukost och resonerade med en allmänläkare på ST, dvs nästan klar specialist. Hon var vegetarian och jag var lite nyfiken på hur lite kött man kan äta utan att betrakta sig som vegetarian. Eller, rättare sagt, kött innehåller ju en del nyttigheter (typ protein, järn) - hur stor är vår överkonsumtion? Hur lite kött kan man äta utan att vara noggrann med att se till att komplettera sin kost med sådant som innehåller just sådant som köttet innehåller?

Jag vet att det finns många som lever som vegetariskt och tom veganskt utan att de tycker att det är ett problem. Men det jag skulle vilja veta är hur man omsätter klimatambitionen "mindre kött" i handling. Vad kan man säga om vår överkonsumtion, som är tydligt och rakt? Givtvis borde man undersöka det här närmare och mer ambitiöst, men här satt jag nu med en allmänläkare på en fjällstation och hade all tid i världen att diskutera frågan. Jag tyckte hennes tankar var intressanta.

Hon menar att vi i princip har större problem med överkonsumtion av protein, som ger hög belastning på njurarna. Inte ett problem för de med normala njurar, men för de som har lite problem med njurarna kan det här vara en viktig grej. Och de behöver inte bli vegetarianer för det. Hon menar också att en i övrigt allsidig kost, kanske med lite extra bönor, tar hand om de flesta behov. Vi kom fram till att de allra flesta kan nöja sig med kött en eller två gånger i veckan. Och då behöver det ju inte vara nötkött varje gång.

Den andra sidan av saken är hur mycket betande mular vi behöver för att hävda artrikedomen. Det får jag väl ta upp med någon växtagronom på någon annan fjällstation.

Den här frågan fick lite extra aktualitet eftersom jag blev intervjuad av Klotet (om klimatmärkning) för ett par veckor sedan. Då undrade de hur mycket nötkött jag själv äter. Har själv inte hört programmet än, ska bli spännande.

Bilden har jag lånat från Saltoluoktas hemsida

Nä, nu blev det fel, Eikeland!

Kerstrin Eikeland skriver en krönika i GP om KRAVs beslut att baka in klimatkriterierna i de normala KRAV-reglerna. Hon tycker att det gör det svårare för henne att välja. Det kan hon ju tycka, även om min analys är att det är lättare att välja ju färre märken det finns.

Men sedan skriver hon också så här:

I går backade Krav. Det blev för svårt. Jag är besviken på att Krav inte
lyckades stå emot pressen från företagen, och jag hoppas att det inte hänger
ihop med att organisationen är allt för beroende av livsmedelsbranschens pengar.

Och det känns ju bara konstigt - KRAV hade sannolikt kunnat få in mer pengar om vi hade kört med tilläggsmärke. Det hade ju inte på samma sätt tvingat fram åtgärder. Någon press från företagen specifikt har jag inte upplevt - det finns företag av alla storlekar på båda sidor om denna linje. Snarare är det de medlemsorganisationer i KRAV som INTE representerar företag som har varit för denna lösning med inbakning. Men att strimla på företag resp någon annan kategori är inte meningsfullt - diskussionen har inte förts på det viset.

Att KRAV skulle ha backat känns helt konstigt.

Jag tycker krönikan är onyanserad. Trist.

BioFach - större än någonsin!

Den första dagen på BioFach går in på målrakan. Det är stort. Större än någonsin. Det är hall efter hall efter hall... Och så emellanåt träffar man på riktiga godsaker. Till exempel den här korvmakaren från Italien. Här snackar vi korv på högsta nivå. Och inte är det någon nitrit i den inte.

Någon jag pratade med menade att man börjar kunna se att eko liksom ligger före. Det dyker upp produkter här som inte ens finns på den konventionella marknaden. Man satsar och utvecklar alltså eko-sortimentet först i vissa fall. Sagesmannen ville inte exakt förklara vad hon hade sett. Ville väl liksom ha det för sig själv. Men kul är det!

Skumt nog har annars min dag präglats av att DN snappade upp att KRAV inte tänker jobba med tilläggsmärkning i klimatprojektet. Vi tycker kanske inte att detta är så dramatiskt, och att det viktiga är att se till projektets resultat, som liksom är något många inblandade organisationer har åstadkommit. Nästan unikt i Sverige och kanske i världen. Men det har varit många journalister som har ringt. Så till den grad att jag bommat flera seminarier. *Skrattblandad gråt.*

Jag har försökt trendspana med video. Tänkte försöka lägga upp några filmer om det blir bra. Jag tror förresten Renée Voltaire skulle blogga härifrån oxå, men ännu har jag inte sett något komma upp på hennes blogg.

Foto: Johan Cejie. Det går bra att låna bilden om du anger EkoTänk som källa.

Flygfrakt och eko passar vanligen inte ihop

Läsaren Kari uppmärksammar några av problemen om KRAV eller eko skulle bannlysa flygfrakt. Det finns områden som behöver pengarna, men där endast flyg är ett fungerande alternativ. Jag förstår de här problemen, men tycker att man borde prata om principen först. Jag menar att flygfrakt av mat i princip inte är acceptabelt. Men i vissa särskilda fall och kanske under en begränsad period, så skulle man kunna acceptera flygfrakt av ekologiska varor. Jag tror att det är viktigt att slå fast principen, så att vi inte hamnar i limbo i den här frågan.

Kari gör en intressant reflektion i mitt inlägg om flyg vs eko. I korthet, och med mina ord, beskriver hon att det för stora landområden helt enkelt inte finns något alternativ till flyg för långväga transport. Som exempel använder hon Uganda. Den teoretiskt möjliga hamnen skulle vara Mombasa. Men vägarna dit är urusla - det tar tre dagar med dålig komfort för frukten. Järnvägen fungerar inte. Karis slutsats är att det är så viktigt att denna typ av länder får exportera frukt, så att vi måste acceptera flygfrakten.

Hm. Hmm. Tack för den inputen Kari. Du har en given poäng; att bygga en hållbar livsmedelsproduktion som kan få in friska pengar i de här länderna är avgörande för att de ska kunna ta språnget förbi kemikalie- och fossilsamhället. Men, samtidigt uppfattar jag att vi står i ett riktigt prekärt läge. Klimatet väntar inte. Det går en kritisk gräns vid två graders uppvärmning, och vi är redan på god väg, 1,5 grader tror jag. Och utsläppen ökar fortfarande.

Jag ser alla utmaningar som krävs när ett samhälle som bygger på billig fossil energi snabbt måste komma åt utsläppen av fossil kodioxid. MEN jag tror att den ekologiska rörelsen måste bestämma sig för vilka principer vi ska ha. Sedan kan vi börja diskutera undantagen. Precis som att det alltid har funnits en princip om att allt djurfoder ska vara ekologiskt, och komma från den egna typ socknen. Däremot har denna princip inte alltid varit möjlig. För en del djurslag tror jag att man började med att det räckte att 50% var ekologiskt.

På samma sätt tycker jag personligen, att vi borde slå fast principen att det är ohållbart att lägga så mycket (fossil) energi på en vara, som en flygfrakt innebär. Det är enorm utmaning att både få energin att räcka till alla, och att göra det utan fossila utsläpp. Då är det, enligt min mening, inte rimligt att acceptera flygfrakt på ett principiellt plan.

Men sedan är ju världen som den är, och det är då vi ska börja diskutera undantagen. Jag skulle kunna tänka mig att något i stil med att flygfrakt endast kan tillåtas om:

• Normal frakttid på marken från primärproduktionen till nämaste handelshamn är mer än (säg) två dagar, och
• Produktionen uppfyller IFOAM:s regler om sociala rättigheter eller är rättvisemärkt(EU-eko räcker alltså inte), och
• Importören betalar en viss slant till projekt som syftar till att bromsa den globala uppvärmingen.

Typ. Det borde begränsa flygfrakten till en liten, liten andel. Undantaget gör det möjligt att diskutera om/när det ska tas bort. Det skulle också etablera en viktig princip för ekologisk produktion.

Bild - copyright Martin Cejie Hegardt. Publicerad med tillstånd.

Klimatprojektet är ledande, när man ser närmare på saken

I slutet på veckan skrev jag en artikel för en internationell tidskrift. Artikeln handlade om vart vi har kommit i vårt klimatprojekt. Resultatet från projektet är olika regler och åtgärder som kan ge betydande förbättringar (ur klimatsynvinkel) av det ekologiska lantbruket. Möjligen kan det vara värt att lägga en arbetsdag på en sådan artikel, för möjligen kan det starta processer som leder till en betydande minskning av klimatpåverkan från livsmedelsproduktionen. Och då kan jag nog känna mig nöjd med mitt dagsverke och ta helg.

På väg hem från kontoret försöker jag ofta ställa mig frågan "jaha, har jag gjort någon riktig nytta idag, då?". Dåliga dagar mumlar jag bara till svar, bra dagar känns det som att jag kommer att kunna se eventuella barnbarn i ögonen och säga "jag gjorde vad jag kunde". Igår ägnade jag en stor del av dagen åt att skriva en artikel åt tidskriften Ecology and Farming. Ämnet var att försöka föreslå vilka regeländringar som de globala normerna för ekologisk produktion skulle behöva för att bli mer klimatsmarta.

Nu har vi rivit, drivit och slitit med ett projekt med just det syftet i snart tre år. Tyvärr har mycket kraft och energi lagts på att diskutera hur en klimatmärkning ska se ut och användas. Visst är det intressant och lättdiskuterat, men det verkligt stora är ju att lyckas förändra grunderna i KRAV-godkänd produktion för att verkligen åstadkomma förändringar som ger väsentligt mindre klimatpåverkan. Det har krävt, och fortsätter att kräva, såväl hängiven projektledning som att vi lyckas samla landets främsta forskare, bönder och livsmedelsförädlare. Nu, sådär två tredjedelar in i projektet tror jag att vi till slut kommer att gå i mål med något viktigt.

Det är jag försker rapportera till en internationell publik hur projektet är upplagt och vilka resultat vi når, som det blir tillfälle att se utvecklingen. Vem hade för några år sedan trott att det var så viktigt att mylla ned spridd stallgödsel inom bara några timmar (annars blir lustgasavgången mycket stor)? Eller att det, ur klimatsynvinkel, är viktigare att hålla korna friska och nöjda, än att säkra att de har hög produktion per år? Eller att beredvilligheten bland KRAV-växthusen att gå över till biobränslen är så stor? Eller att mulljordarna skulle visa sig vara ett så stort klimat-socialt problem?

Men när jag rapporterar det här till en internationell publik och ser att vi är ganska ensamma om vårt angreppssätt, så förstår jag att vi kanske rapporterar om mycket viktig utveckling till världen. Kanske, kanske har det vi gör faktiskt en potential att vrida utvecklingen i en lite bättre riktning. Och då har jag nog gjort lite nytta och kan ta helg från jobbet. Nu blir det båtmekanikerkurs.

Bilden av omslaget till Ecology and Farming har jag lånat från IFOAM

Vad är det naturliga utsläppet?

Funderingarna kring utsläppen från älgkött (5:e nov och 7:e nov) kretsade kring två problem; vilken "nytta" har vi av älgköttet? Mat, rekreation, skogsvård, mm var sådant som kom upp. Det andra var hur mycket växthusgaser idisslaren älgen ger upphov till.

Problemet "nytta" är kanske det svåraste. Det tenderar ju att få ett väldigt människocentrerat angreppssätt. Jag tror jag lämnar det för ögonblicket

Däremot skulle jag gärna vilja ha synpunkter på följande:

1. Kan man säga att det finns ett naturligt utsläpp av växthusgaser från djur? Utan betande (och därmed ofta idisslande) djur skulle ju i princip alla växtzoner vara bevuxna med buskar och träd.


2. Om det finns ett naturligt bakgrundsvärde för utsläpp från djur, skulle man då kunna räkna av det från utsläpp från kött från lantbruk? Eller ska vi alltid räkna med alla utsläpp överallt?

De här frågorna är jätteviktiga om vi ska kunna komma vidare i debatten kring klimatpåverkan från kött och lantbruk. Jag menar att det är särskilt viktigt att man pratar ekologiskt lantbruk, eftersom så stor del av växtproduktionen är beroende av gödsel från djurhållningen.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen med det här, så hjälp mig - dumpa dina tankar i kommentarsfältet. Sprid gärna en länk till det här inlägget. Jag vill verkligen ha input!

Bilden är publicerad med tillstånd från KRAV

Klimatrelaterade konsumtionsmål på gång?

På förmiddagen ordnade EU-Kommissionen ett välbesökt seminarium om mat och klimat. I panelen fanns Annika Carlsson-Kanyama (forskare på området), Jens Holm (v-märkt EU-parlamentariker), Rolf Eriksson (statssekreterare på Jordbruksdepartementet) och Mariann Fischer Boel (EU-Kommissionär för jordbruket). En inspelning av seminariet skulle läggas ut på www.eukomm.se direkt efter seminariet, men jag hittade inget för en stund sedan.

Annika Carlsson-Kanyama var som vanligt lugn på pricken tydlig. Hennes klimattips var i princip:
1. Ät upp! (15-40% av maten slängs, klimatpåverkan helt i onödan)
2. Ät mindre (rött) kött!
3. Ät säsongsanpassat
Och det har man ju inga större problem att ställa upp på. Det intressanta att det är i alla fall fråga om beteendeförändringar hos konsumenterna. Då vet vi att sådana förändringar kommer inte enkelt. Frågan är hur det ska gå till - vem kommer att hjälpa till att driva en sådan förändring.

Jens Holm menade att en köttskatt var lösningen på alla problem. Skatter är ju inte direkt regeringens favoritinstrument, så Rolf Eriksson var inte oväntat avvisande. Vad som däremot var intressant var att Eriksson ventilerade tankar om konsumtionsmål för köttkonsumtionen. Något sådant vore önskvärt. Jag tror att konsumenterna behöver ett rakt och tydligt mål av samma karaktär som den berömda kampanjen om sex till åtta brödskivor. Kunde man få staten att säga att tre hekto kött i veckan räcker, så skulle man komma långt. Sedan ville man ju gärna att ett sådant kött också skulle vara klimatmärkt, men vi får se hur det går med det.

Jag och flera i publiken uppfattade att detta var en pågående diskussion i regeringen, men kanske försade sig statssekreterarn, för på en direkt fråga menade han att det bara var hans privata åsikt.

Sedan gick han in på att prata för att alla borde äta vilt, vilket är en konstig klimatåtgärd, eftersom älg också är en idisslare... I eftersnacket diskuterade vi lite på skoj om det inte vore en smart klimatåtgärd att anställa ett hundratal statsjägare för att få ned älgstammen till ett par tusen djur. Kanske inte vore så dumt ändå.

Kommissionären Fischer Boel föreföll väl påläst och intresserad av området. Hon berättade om någon slags grönbok (hon verkade osäker på färgen) på området, att det är viktigt att vi kommer någon vart och att KOM satsar på att utbilda skolor. En del av debatten handlade om EU:s exportstöd, men Fischer Boel påminde om att EU är världens största importör också. En annan del (som jag tycker är intressant) är att EU satsar några hundra miljoner kronor varje år på marknadsfrämjande åtgärder, vilket bland annat ska få oss att äta mer kött. Det är ju helt tossigt, men Fischer Boel ville inte lova någon ändring där, och menade också att det är upp till medlemsstaterna att avgöra hur pengarna ska användas.

Vid flera tillfällen pratade panelen om att det är så komplicerat och svårt, men skissade på idéer och lösningar som vi redan implementerar i klimatprojektet på KRAV. Ibland så känns det som att man är före sin tid.

Morgonsoffa med handeln och ministern

På kort varsel blev jag inbjuden att sitta i morgonsoffa på TV4 med Thomas Svaton från Svensk Dagligvaruhandel i morse. Temat var om klimatmärkning var något vettigt eller inte. Svensk Dagligvaruhandel har tidigare varit allmänt skeptiska mot klimatprojektet, och Gunnelas Blogg meddelar att Svaton så sent som för några dagar sedan var skeptisk. Jag var därför beredd på lite holmgång på morgonkvisten.

Men där fick man tji. Svaton var nu idel lovord över det vi försöker göra. För programledarna var det nog lite trist, det blev ju ingen fajt, men för min del var det utmärkt. Att handeln är en positiv kraft är otroligt viktigt, för hur det nu är här i landet, så är utnyttjar inte konsumenterna så mycket av sin kraft. Därför blir det väldigt mycket upp till dagligvarukedjornas marknadsavdelningar om ett miljöinitiativ ska lyckas. Jag hoppas att detta var vändpunkten. Det känns som om de kanske har kommit ikapp oss nu. Hoppas det.

Eskil Erlandsson, jordbruks- och fiskeministern var också där, men fick tala om klimatprojektet, snarare än med. Kanske hade han sagt ifrån att han inte ville debattera? Jag tycker nog att det var ganska mycket politikersvar över hans inlägg, lite goddag yxskaft. Men på det hela var han med på tåget.

Lite antiklimax alltså. Tre personer som var överens. Det blir ingen spännande TV av det...