Bra slut på grå arbetsvecka

Det har varit en sådan där vecka då jag har känt att vi har så oääääändligt långt kvar till det där paradigmskiftet som vi behöver.

Det började med smygpremiären på Underkastelsen. Jag kände ju till problemen, men varför gör ingen något? Så blev jag inbjuden till ett möte som Svanen skulle ha i Köpenhamn. Bara för att omedelbart märka att de, trots att de är en miljöorganisation, fortfarande ordnar möte helt med utgångspunkt från att alla flyger, även från Oslo och Stockholm... Har de inga klimatmål i sina organisationer? Va? Jag var på ett annat seminarium där en talare från ett statligt verk var noga med att poängtera att av hushållens totala utgifter är endast 0,6% miljömärkt... Jo, men om man tittar på mat så är det 5% och ökar med tiotals procent - vill de inte se det som är bra? Och så sitter jag och tidrapporterar på en seeeeeeeeg uppkoppling. Ska det vara så här - livet och jobbet känns grått.... Men det visar sig att den är seg för att kollegan A har skickat över några bilder hon tog på förmiddagen, som fredagshälsning. De är lite tunga och det segar ned min förbindelse.

Det är bilder från en gård som har grisar. Inte bara som hobby utan som huvudinriktning. Och grisarna går ute, de far runt på åkern och bonden har tid att se till dem. Det går uppenbarligen att dra runt ett företag på det här viset. Och plötsligt känns det som att jag får hopp igen. Det är de här vi måste fokusera på. De som gör rätt varje dag. Så länge de visar att det går så finns det en väg framåt. Det blev visst lite ljusare på himlen?





Foto: Anna Ellström, KRAV. Sprid inte bilden utan fotografens tillstånd.

Underkastelsen - filmen som ändrar valrörelsen?

Jag har varit på smygpremiären av filmen Underkastelsen. Den handlar om att det ständigt ökande utsläppet och spridningen av syntetiska kemikalier kanske är ett större problem än klimathotet. För mig innehåller filmen inga direkta nyheter. Det som presenteras är rätt väl känt. Men det är en skrämmande sanning. Så frågan är om ”den skrämmande sanningen” kommer att få lika stor effekt som ”den obekväma sanningen”? Jag kan inte bedöma det, men jag hoppas det. Och onekligen har den ekologiska maten återigen mycket fler förslag på lösningar på ett allvarligt problem, än vad den konventionella maten har.

Jag har just varit på en smygpremiär för en film. Hade det varit en vanlig rulle hade det nog hetat galapremiär. Men nu var det ”Underkastelsen” av Stefan Jarl, och med bla Åke Bergman och Eva Röse. Det serverades lite rödvin och ekologiska småbröd och ostbitar i papperspåsar. Inte så många premiärlejon där, men desto fler ur miljö- och hälsogräddan. Jag kände till filmens budskap redan innan, och det är jävligt viktigt. Frågan jag ställde mig inför kvällen var ”kan den nå genom rutan”? Kan den här filmen få till effekt att något händer? För helt klart behöver något hända.

Filmen handlar om hur vi utsätts för en allt kraftigare exponering för allt fler kemikalier, över allt hela tiden. Det är bekämpningsmedel, flamskyddsmedel, läkemedel, ytbehandlingar och annat. De flesta av dessa tusentals kemikalier vet vi nästan ingenting om hur de fungerar i ekosystemet eller när de samverkar i våra, djurens och växternas kroppar.

På ett annat sätt vet vi en hel del. Vi vet att många av dessa kemikalier är fettlösliga. Det betyder att de snabbt ansamlas i fett, vilket i princip bara finns i eller vid levande material. Fettlösliga ämnen lagras i våra och djurens fettvävnader, varifrån de aldrig eller bara långsamt avsöndras. Utom i några få fall när vi producerar en viktig fet substans. T ex modersmjölk.

Vi vet också att många av dessa kemikalier fungerar på hormonell nivå. Dvs i vissa sammanhang har de mycket kraftig effekt även i mycket, mycket låga doser. Ett sådant sammanhang är fosterutvecklingen och hjärnans utveckling strax efter födseln. Våra funktioner utvecklas inte långsamt, utan många av de viktigaste funktionerna (t ex könsorganen) utvecklas under en kort, intensiv period. Under den här perioden är vi mycket känsliga för hormonell störning.

Vi vet att när mödrar ammar så minskar deras fettdepåer betydligt. Numera vet vi också att detta är det enda tillfälle under livet då kvinnors kemikaliebelastning sjunker. För de lämnar över de fettlösliga gifterna till sina barn.

Vi vet också att spermiekvaliteten hos män sjunker. Allra mest i länder med kemikalieintensivt jordbruk. I Danmark har hälften av de unga männen sämre spermier än vad de borde ha. Vi vet att de här preparaten påverkar vår mentala hälsa. Autism, ADHD och andra syndrom och sjukdomar ökar kraftigt.

Vi vet också att två tredjedelar av all frukt och grönt som säljs innehåller bekämpningsmedelsrester. Naturligtvis mycket mindre eller nästan inget i ekologiska grönsaker, men de är ändå inte så stor andel.

Det finns forskare som menar att det här är ett allvarligare problem för människoarten, eftersom om det här fortsätter, så kommer vi helt enkelt inte att kunna få barn.

Jag ser filmen och tänker att människorna som har gjort den verkligen brinner. Det är bra. De har på fötterna. Och vanmakten når igenom. De känner sig underkastade ett kemikaliesamhälle som de inte vill ha. Maktlösa. Kommer filmen att slå igenom och bli en ny ”The Inconvenient Truth”? Jag hoppas det. För det skulle behövas. Men jag känner att jag vet för mycket. Jag blev inte tårögd, som många andra. Så jag kan inte riktigt bedöma kraften i den. I allra bästa fall skulle den ha betydelse för den stundande valrörelsen. Hoppas, hoppas.

Men så återstår då frågan – vad kan man göra? Filmmakarna lämnar själva tips som handlar om att använda naturmaterial när man bygger, köpa miljömärkt elektronik och framför allt, köpa ekologisk mat. Men kan jag göra mer? Jag jobbar på KRAV och satsar hårt på att få det att växa. Borde vi fokusera på giftfriheten i stället? Skulle det få bättre effekt på folks vilja att köpa? Hm. För ögonblicket tror jag att vi kanske ska framhäva andra fördelar, men det kan ändra sig snabbt. Snart kanske Expressen skriker efter den kemikaliefria maten, och marknaden skiftar totalt. Hoppas det.

Uppdatering 2010-04-20 och 2010-04-21:
Några andra som bloggar om filmen:

• Sanna Lundell - sanerar sitt hem efter att ha sett filmen.
• Kaktusblomman - ger en sammanfattning och förklarar filmen.
• ComeAgain - några länkar till intervjuer och klipp på Tuben. Några det-här-kan-du-göra-tips i en senare postning.
• TEM-funderingar önskar att han får se filmen, men ger också intressanta länkar till mer info om problemet.
• SaltåKvarn-bloggen konstaterar att leksakerna från Robygge kanske inte är så nördiga ändå. Det kan man ju hålla med om.

2010-04-23:

• Recensioner i DN, m fl tidningar.
  

Bilden har jag lånat från www.underkastelsen.se. Jag hoppas att Stefan Jarl och Eva Röse inte blir så arga för det.

Hållbar musik

Hej igen, bloggen. Det var ett tag sedan. Men det är ingen fara, jag bara har fullt med annat.

Hållbarhet och hållbar konsumtion har minst tre dimensioner för mig; ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. De kan i sin tur delas upp i underkategorier. Och så kan man enkelt gå bort sig i trist matematik. Men det är ju fråga om en helhet.

När det gäller den sociala delen, så är musik viktigt för mig. Musiken ger mig mycket starka upplevelser av välbehag, oro, glädje. Ungefär som mat, fast på ett annat sätt. Härom dagen funderade jag på vilken musik jag behövde, och började gå på strövtåg. Hamnade på U2 och landade på "with or without you". Nästan en löjligt stark grej. Börjar i melankoli, nästan sorg och uppgivenhet. Men på drygt fyra minuter tar mig U2 till hopp och till slut styrka.



Jag använder sådant här för att hålla ångan uppe - orka ta ett tag till och lägga kraften rätt. Hållbar musik. Kanske odödlig.

Hit hör för mig också Au Fond du Temple Saint i Pärlfiskarna (les pecheurs des perles), Förklädd Gud, Visa från Utanmyra och Don't Fence Me In.

Och jag är alltid lite på småjakt - vilken annan musik kan ge mig de här kickarna? Om du fick ge ett, ett enda tips, på musik som verkligen lyfter och ger styrka. Ett tips på en låt man måste höra innan man dör... Vilken skulle det vara?