Visar inlägg med etikett KRAV. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett KRAV. Visa alla inlägg

tisdag 9 augusti 2011

Jag beklagar - jag har försökt lura er allihop i tio år


I senaste utgåvan av Magasinet Filter framställs KRAV som lite av en bluff. Enligt filter så står KRAV inte längre för sina ursprungliga värden och miljönyttan är tveksam. KRAVs kontrollsystem kan man inte lita på och de som jobbar på KRAV är knappast idealister. Jag blev riktigt arg och ledsen - sårad helt enkelt. Jag har naturligtvis en helt annan story att berätta. Men jag tror att man måste förstå artikeln som en del av ett större sammanhang - konfliktens paradigm. Så efter att ha skrivit om det här inlägget några gånger, så tror jag nu att Filter till slut har gjort mig lite klokare.

För några veckor sedan skummade jag igenom en av mina favorittidningar; Filter. Sedan var jag arg, ledsen och förbannad i tre dagar. Jag kände mig rejält kränkt av artikeln "Den skenheliga kon" som handlar om KRAV. Och så läste jag artikeln igen. Och igen. Artikeln är välskriven, i alla fall som läsuppevelse. Ett par andra insiktsfulla bloggare kommenterar också artikeln och menar att den är bra; Gunnar Rundgren på "Trädgården Jorden" och Ann-Helen Meyer von Bremen på "Hungry and Angry". Det finns säkert fler - jag är tacksam för tips.

I min ilska skrev jag det längsta och mest indignerade inlägg jag någonsin gjort för den här bloggen. Ett flammande försvarstal. För det är ju inte så att KRAV försöker lura konsumenterna eller på pin kiv inför meningslösa, dåligt underbyggda regler. Det är ju inte heller så att vi som jobbar på KRAV är iskalla byråkrater som skiter i allt och går hem klockan 17. Att använda gamla undersökningar för att påstå att KRAV inte tar ansvar för kontrollen känns riktigt nattståndet. Att låta en känd eko-motståndare på SLU såga den vetenskapliga grunden för KRAV och eko utan att släppa fram en opponent, känns propagandamässigt.

Så hjälpte min fru mig att ta ett andetag och tänka efter. Jag lät bli att trycka på "publicera". Istället funderar jag på vad som har drivit fram artikeln, och vad syftet med artikeln kan vara.

Jag tror att ett av Filters huvudmål är att erbjuda en läsupplevelse utöver det vanliga. Det ska vara härligt att läsa Filter; ett vackert språk kompletterad med väl utformad grafik. Artikeln om det skenheliga KRAV uppfyller detta. Det är någon som är en duktig berättare som har skrivit. Den är iscensatt nästan som ett drama med tydliga roller. Inte riktigt onda mot goda, röda mot vita, men fördelningen är klar och det är tydligt vart läsarens sympatier ska placeras. En bra story innebär också att något avslöjas och det infrias också. Däremot arbetar inte journalisten med problemen. Läsaren får heller ingen ledning i hur problemen kan lösas, förutom att överväga att sluta köpa KRAV-märkt.

För mig bottnar detta i vad jag skulle vilja kalla konfliktens paradigm, som jag menar att vi lever i, och som jag tror hindrar oss. För mig är ett paradigm ett mönster i samhället som är så grundläggande att vi inte längre lägger märke till det. Eller en slags överenskommelse som medborgarna har om vad vi ska anta som utgångspunkt för alla diskussioner. Konfliktens paradigm handlar om att vi ständigt söker och uppmuntrar konflikt. Vi arbetar ständigt med att avslöja bluffar och antar att vi ofta blir lurade.

I konfliktens paradigm är det bra att vara en trouble shooter. I konfliktens paradigm ägnar vi mycket tid åt att hitta och lösa problem. Vi matar oss själva med nyheter som handlar om problem, som kan vara riktigt stora. En bra artikel, får man lära sig på journalisthögskolan, ska ha en vinkel och helst innehålla en konflikt. En bra debattartikel, får man lära sig av PR-byråerna, ska innehålla en tydlig problemformulering, ett litet avslöjande och ett tydligt krav på förändring. Problemet med detta är att vi upplever världen som full av problem och begränsningar. För många går det åt massor med energi för att hantera problemen, och rädslan för att bli avslöjad är en viktig drivkraft i samhället.

I ett alternativt paradigm skulle vi kunna utgå från att alla faktiskt gör sitt bästa. Vi skulle kunna ta som utgångspunkt att vi ska försöka se till så att motparten alltid lämnar våra möten med mer energi än när vi träffades. Vi skulle kunna ägna oss att uppmuntra allt som är gott och ta varje tillfälle i akt att uppmuntra människor. Det låter kanske udda och utopiskt, men jag tror att en diskussion som bygger på sådana saker är både effektivare och roligare.

Så, jag tänker inte försöka sänka artikeln i Filter med mina fakta, och den upplevelse som jag menar är den korrekta. Jag noterar istället att det ändå är ett ordentligt jobb som journalisten har gjort. Artikeln tar upp ett par intressanta diskussioner; dels om småskalighet kan eller ska vara ett självändamål i KRAV-lantbruket, och dels om klimatproblemen verkligen är så viktiga som vi hittills har trott, när man ställer dem mot andra.

Jag är också tacksam över att ha blivit lite klokare. Magasinet Filter ska man njuta som en upplevelse, inte som en analys. Det gör jag gärna. Jag hoppas också att någon läsare av det här inlägget delar med sig av sina tankar - det skulle göra mig ytterligare lite klokare!

torsdag 19 augusti 2010

En liten seger

En gång i kvartalet kommer det en fiskbil till vårt kvarter. Jag förklarar varje gång att jag gärna handlar om de bara fixar miljömärkta grejer. Varje gång har de lärt sig mer om grejerna, men hittills inget miljömärkt. Igår, till slut, kom de hoppande av stolthet - de hade fixat fram en låda KRAV-lax. Ville jag faktiskt köpa? "Såklart" sade jag och var glad över att marknaden fungerar. Men det roligaste var kanske att grannen som stod bredvid och handlade lackade till för att ingen hade frågat henne om hon ville ha eko-lax, för det ville hon. Grabbarna i fiskbilen fick sig en tankeställare och lovade att återkomma med KRAV-torsk oxå...

För några år sedan blev jag för första gången bekant med Magnus på Fiskbilen. Det verkar som att en fiskbil är olika saker i olika delar av landet, men i min del av landet är det en bil som kör runt och säljer lite större volymer av fryst fisk och skaldjur direkt till hushållen. Magnus är en kille som är rätt lågmäld, rätt väl påläst och väldigt uthållig (ska det visa sig).

Vid första besöket klippte jag till på fem kg torskfilé, bara för att inse att jag hade köpt något som inte var miljömärkt. Det stod nordostatlanten på lådan och Magnus sade Barents Hav, men det innebär fortfarande att risken är rätt stor att den kom från bestånd som inte mår så bra. Samtidigt hade utbudet av miljömärkt fisk i butikerna börjat bli ganska bra.

Så när Magnus kom tillbaka efter tre månader så sade jag nej. Om han inte kunde fixa fram miljömärkt (KRAV/Debio/MSC) så ville jag inte köpa. Om han gjorde det, så lovade jag däremot att handla friskt. Kändes som att jag kunde lova det eftersom jag förstod att han skulle få problem. Feg som jag är.

Hur som. Magnus har kommit tillbaka var tredje - fjärde månad. Varje gång har han lärt sig lite mer om ursprung och fiskemetoder. Det har nästan blivit som ett kul spel. Typ
han: "Tjena, det är jag igen"
jag: "Hehe - ja, tjena"
han: "joföratteee... nu har jag kollat lite. Du vet, torsken vi har är linfiskad"
jag: "mhmmm... det låter ju bra - men är den miljömärkt"?
han: "...njae... jag vet ju att du brukar fråga det... men den kommer från Barents Hav... det ska vara helt OK...?"
jag: "...men det finns flera bestånd där. En del är rätt risiga... Hur vet du att det här är OK?"
han: "... nä, duvetatteee... ... ... jag ringde ju han som köper in i Norge, va, och han sa att det var lugnt..."
jag: "men är den miljömärkt?"
han: "njae... du vill verkligen bara ha märkt, va?"
jag: "japp, och jag lovar att köpa om du kommer med det!"
han: "...så inte ens ett par kg nu, då? Hehe"
jag: "nej, den är väl fortfarande inte miljömärkt?"

Så dök han upp igår igen. På sitt vanliga lite försiktiga sätt undrade han om jag ville köpa lax. Jag garvade och sade nej, såvida den inte var miljömärkt. Då sken han upp - du, nu har jag fixat ekologisk lax till dig. Kom med, ska du få se, Debio-märke, annan färg på köttet, häng med! Jag blev alldeles paff. Och det var rätt dyrt. Men jag hade ju lyckats så det var bara att köpa tre kilo.

Och inte nog med det. Sedan kryper det fram att han har fått korn på KRAV-torsk, som han erbjöd sig att köra ut så fort han kunde. Jag satt med skägget i brevlådan och kände hushållsbudgeten dra åt fanders. Javisst, hörde jag mig själv säga, jag köper en låda om du fixar fram det.

Men inte nog med det - alla duktiga handlare förstår att till slut skaffa fram det kunden vill ha. Det riktigt intressanta vara att grannen höll på att handla av Magnus kollega, och skulle köpa lax. Plötsligt vänder hon sig om, kollar lite och säger "men vad får du för lax? Den ser ju mycket godare ut! Är den ekologisk också?". Magnus kollega blev lite ställd "öh, ja, vi har fixat fram en liten specialare... den är ju lite dyrare...". Grannen blev sur - "det är klart jag vill det - jag är jättenoga med att köpa eko och lokalt annars. Varför frågade du inte om jag ville ha den istället?!"

Magnus och hans kollega blev ställda och frågade ut grannen om hon verkligen brukade köpa ekologiskt och om t ex hade miljöbil. "Såklart" sade hon. Jag riktigt såg hur det steg upp ett Liljeholmen för grabbarna i Fiskbilen. Det här var tydligen allvar - folk vill verkligen ha de här grejerna.

Och jag kände mig nöjd. Och lite fattigare. Och jag undrar om det är någon som kan tipsa om sitt bästa laxrecept? Jag behöver nämligen några stycken.

lördag 27 mars 2010

Vaccin mot könsmognad något för KRAV?

När man pratar om den hållbara maten eller den naturliga maten, så innebär det för mig att man försöker åstadkomma det bästa på flera skalor samtidigt; naturskydd, djurskydd, ekonomisk rimlighet och naturlighet, t ex. Ibland dyker det upp nya tekniker som gör att jag studsar till och behöver revisit grunderna. Nu har det t ex dykt upp ett vaccin som skjuter upp galtars könsmognad. Att använda det skulle minska obehag för KRAV-grisarna, men jag (och flera med mig) tvekar. Något i magen säger mig att det är något konstigt med det här.

Hållbarhet har åtminstone tre delar; ekologisk, ekonomisk, social hållbarhet. För mig finns det också en etisk dimension av hållbarhet, som t ex inkluderar djurskydd. Tar man de olika delarna var för sig är det inte så svårt att bestämma vad som ska gälla. Om man bara vill tjäna pengar och struntar i allt annat, så är det inte så svårt. Men om man vill tjäna pengar och rädda naturen blir det svårare. Vill man själv tjäna pengar, rädda naturen och dessutom vill att de som arbetar med det jag köper har det bra, börjar det bli riktigt svårt. Lägger man djurens väl på det blir det rätt avancerat.

Att lägga ihop dem innebär för det första att man inte kan låta en dimension dominera över de andra. Å andra sidan kan jag heller inte låta någon dimension bli helt ignorerad - det finns en skamgräns för alla fyra. Ibland dyker det upp problem och nyheter som ger mig griller i huvudet. I fredags visade kollegan K mig information om ett nytt vaccin för grisar. Ett vaccin mot galtlukt. Jag blev superbrydd.

Så här ser det ut: att hålla grisar under KRAVs regler är ganska svårt, kräver ganska mycket mark, ger lite sämre avkastning. Marknaden är också rätt svår. Många slakterier menar att det inte finns någon bra marknad för KRAV-kött. Alltså betalar de inte så bra. Den ekonomiska hållbarheten i att vara KRAV-grisbonde är skör.

KRAV-grisar får gå ute och böka och beta. Det är det inte många grisar som får göra, inte ens ekologiska. De har gott om förströelse och lever i stora delar ett riktigt grisliv. Så jag skulle vilja säga att den etiska dimensionen är rätt väl omhändertagen. MEN, och det finns ett par rejäla men, det finns två betydande problem.

Det ena är att de grissorter vi har är framavlade för att stå stilla i stall, växa fort och sedan slaktas. När man släpper ut dessa sorter, så får många av dem förslitningsskador i lederna. Det gör ont. Det andra handlar om att kött från könsmogna galtar har en ganska stark bismak, sk galtlukt. Konsumenterna uppskattar inte den smaken, så sådant kött får ett riktigt lågt värde. Smågaltar blir efter ett tag också ganska stökiga, och kan skada varandra rätt rejält. För att grisbonden inte ska behöva ha ihjäl hälften av alla kultingar, så kastrerar man smågaltarna. Det är heller ingen rolig historia, vare sig för grisen eller för bonden.

När det gäller ledskadorna pågår nu några olika projekt för att undersöka hur man skulle kunna komma till rätta med det. KRAV ser också över sina djurregler, så det finns alla möjligheter att vi äntligen börjar komma till rätta med det. När det gäller galtlukten, så fick jag i går höra talas om en ny lösning: vaccinering mot galtlukt. Med hjälp av två doser av vaccinet Improvac, så skjuts galtens könsmognad upp. Den skjuts upp så att den inträffar efter normal slaktålder.

Improvac förefaller vara väl utprovat, vaccineringen kan skötas professionellt och tämligen smärtfritt. Flera KRAV-grisbönder tycker att detta skulle vara mycket bättre för djuren, och vaccinering är tillåtet enligt KRAV-reglerna i vissa fall. Men de är angelägna om att inte tänja reglerna i någon konstig riktning och därför kommer nu diskussionen igång.

Jag förstår fördelarna; mindre smärta, säkrare och enklare hantering, bibehållen ekonomi. Men det är något som känns konstigt i magen. När KRAV tillät vaccinering, tänkte man sig då att det skulle kunna användas för att skjuta upp en naturlig process? Eller var det för att förhindra lidande i farliga sjukdomar? Jag tror det senare. Men, om vi nu har kunnat acceptera kastrering, så är det väl bättre med ett par sprutor? Jo, ja... Men jag tvekar i min uppfattning...

Givetvis kan man säga att en lösning på det här problemet är att inte äta grisar, över huvud taget. Jag köper det resonemanget. Men om man nu konstaterar att det inte verkar gå hem hos alla, och man vill försöka förbättra läget för både bonden och grisen och samtidigt försöker stimulera en naturlig produktion. Hur tänker man då?

F
oto: Jennys blogg. Riktiga KRAV-grisar.

måndag 15 mars 2010

Gammal ost

Jag har sparat helt vanliga ostar i ett helt vanligt kylskåp i snart ett år. De blir inte dåliga av det, trots att bäst-före-datum nu passerats med nio månader. Istället blir de vanliga, tråkiga, ostarna allt godare. På köpet inser man god osts värde på ren instinkt och därmed är man lite sparsammare. Så sätt igång nu - ge dig själv lite gammal ost, så blir ditt liv ännu lite roligare.

Förra senvåren insåg jag att alla tråkiga KRAV-ostar måste sparas så att man absolut inte öppnar dem före bäst-före-datum. För den bistra sanningen är ju att största delen av den ost som säljs i Sverige är lagrad i typ tre dagar och når våra förstörda gommar helt ointressanta. Den här sjukan har ju även drabbat eko-ostarna.

Nu har jag i alla fall köpt ostar och bara låtit dem ligga i kylen sedan juni i förra året. Av ett dussin inköpta har bara en visat (oönskat) mögel. Då öppnade vi den, skar bort möglet och åt upp den.

Förra veckan spräckte vi en av de första, som hade passerat bäst-före-datum med nio månader. En KRAV-märkt Arla Herrgård. Jag kan rapportera att den var fastare, därmed lite saltare. Smaken var inte på något vis stark, men betydligt mer karaktärsrik. Framförallt eftersmaken hade växt och blivit riktigt angenäm. Ganska nötig.

Min första slutsats är att man ska lagra ostarna i minst ett år. Man kollar på dem nu och då, så att inget har gått snett, men låter dem i övrigt vara. Förutom att de blir godare, så har det också fördelen av att man reflexmässigt inser vilken finprodukt god ost är. Svinnet och överkonsumtionen blir betydligt lägre!

Min andra slutsats är att det verkligen är något fel på bäst-före-datum-systemet. Jag vet inte vad det är, om det är så att mejerierna vill ha omsättning i ostdisken, och därmed får butikerna att rea ost som håller på att gå ut. Samtidigt får de folk att slänga ost som passerat datum av bara den anledningen. Eller så är det så att trygghetsknarkarkonsumenter har drivit fram att man inte kan ge en ost ett års BF-datum. Det verkar kanske inte rimligt. Och då föredrar mejeriet att höfta till med något som folk kan tänkas tro på.

Min tredje slutsats är att man ska tänka själv - titta, lukta och känn innan du slänger mat. Möjligen är den inte för gammal, bara lagrad.

Foto: Jag har tagit bilden själv. Låna den gärna och uppge gärna EkoTänk som källa
.

tisdag 2 mars 2010

Ledigt jobb på KRAV


Många av de som bloggar (eller surfar runt i bloggosfären) gillar att hålla på med information, tänker jag. I så fall kanske någon kan vara intresserad av att veta att KRAV söker en informatör. Bara sök!

söndag 7 februari 2010

Det nya KRAV-märket


KRAV har gjort om sitt märke. Tanken är att KRAV håller på att vässa sig rejält framför allt när det gäller klimat, men också när det gäller socialt ansvar och djuromsorg. Det blir alltså en skillnad mellan KRAV och ekologiskt. För att visa att det har hänt något viktigt, men det ändå är samma gamla kärna, så har märket gjorts om.


På onsdag täcks det nya KRAV-märket av utanför porten till kansliet i Uppsala. Men redan på måndagen kommer märket ut när KRAVs marknadsrapport släpps. Och det är nog den som är den stora nyheten. För även om konsumentmarknaden har stigit med tiotals procent om året, flera år i rad nu, så har bönderna väntat. Ett lantbruk är ingen kvatralsekonomi, och det gäller att vara säker på sin sak innan man lägger om till ekologiskt och KRAV, för det är ett helt annat sätt att jobba.




Om jag förstår korridorsvisket rätt, så snackar vi nu om ett rejält lyft i lantbrukens anslutning. Möjligen är lyftet så stort som 75%! Om det är så, så kan svenskt lantbruk börja ta igen lite av allt det de förlorat till importen. Och det är bra. För vi ska ju inte frakta ekologisk mat över jorden i onödan.

Nu gäller det också bara att konsumenterna hänger i, och fortsätter att flytta handen i hyllan. För det här är konsumentmakt. ICA var sannerligen inte med på noterna när ekoboomen kom. Men de har shejpat upp sig rejält och börjat handla på allvar. COOP var naturligt vis redan långt framme och vred på allt de hade i kranarna. Och nu kommer bönderna med på tåget. Otroligt roligt!


Håll koll på KRAVs webb imorgon om ni är sugna på mer info.

onsdag 27 januari 2010

Spara 300 kg koldioxid per år på att äta ekologiskt

Om jag har räknat rätt så sparar den som äter helt ekologisk mat åtminstone 0,8 kg koldioxid per dag, eller 300 kg koldioxid per år. I verkligheten är det nog så att den som är riktigt duktig (men inte superelit) kan komma upp i 50% eko och KRAV. Då sparar man ändå ungefär 0,4 kg koldioxid per dag och 150 kg per år. Det är inte så illa!

Jag fortsatte sifferexercisen från igår. Funderade på vad dessa siffror innebär på ett parsonligt plan. Vi vet att en genomsnittlig svensk genom att äta helt ekologiskt befriar åtminstone 6 kvm åkermark från besprutning, varje dag. Till denna siffra kommer betesmarker, vissa grödor och skuggareal utomlands. Men ändå. Minst sex kvm per person och dag.

Vi har också en konservativ siffra på att ekologiskt lantbruk binder in 1 400 kg mer per hektar och år. En ha är 10 000 kvm. Det innebär att det binds in 0,14 kg CO2 mer för varje kvm som tas i anspråk. Sex kvm per person ger 0,84 kg CO2 per dag.

Om man kör med samma kost 365 dagar, ett helt år, så har man bundit in 306 kg CO2 mer än den som käkar konventionellt. Och det till stor del för att eko-bonden använder klöver och gräs istället för konstgödsel, samt att vanlig hederlig gödsel används i större utsträckning.

Låt oss runda av till att den som käkar helt KRAV-eko-reko i genomsnitt besparar klimatet trekvarts kilo koldioxid mindre varje dag. Eller 300 kg per år. Det var väl inte så illa?

Eller, har jag räknat fel någon stans?

tisdag 26 januari 2010

659 263 varv runt jorden

Det kommer allt fler rapporter som visar att ekologiskt jordbruk i genomsnitt suger upp mer koldioxid än konventionellt. Jag har roat mig med att köra runt lite siffror i ett kalkylblad och kommer fram till att KRAV-bönderna under åren har sugit upp runt fem miljoner ton koldioxid genom att byta brukningsmetod. Det motsvarar ungefär 0,6 kg CO2 per svensk, eller att en normalbil kör 659 263 varv runt jorden. Ungefär.

Ekologiskt och KRAV-certifierat jordbruk suger i sig koldioxid och bidrar på ett väsentligt sätt till att minska de negativa effekterna av växthuseffekten. Det sker först och främst genom att det är mer växtrester i en jord som brukas ekologiskt än en som inte är det. Att hålla betande djur på jorden trycker ned ännu mer koldioxid. Exakt hur mycket koldioxid som sugs ner i den KRAV-certifierade jorden beror på många olika faktorer. Baserat bland annat på uppgifter i Soil Associations rapport ”Soil carbon and organic farming – A review of the evidence of agriculture’s potential to combat climate change” så är det rimligt att anta att en hektar mark som lags om från konventionellt till ekologisk drift suger upp åtminstone 1,4 ton CO2e mer per år i åtminstone 20 år. En hektar mark som betas suger upp ungefär 2,7 ton CO2e per år, om man får tro Hushållningssällskapens rapport ”Jordbrukets klimatpåverkan”, den så kallade Jokerrapporten.

Jag har räknat lite på hur mycket ny mark som har anslutits till KRAV varje år under de senaste 20 åren, och multiplicerat det med siffrorna ovan. Då får man fram att det KRAV-certifierade jordbruket har sugit upp cirka 5 miljoner ton mer koldioxid än det skulle ha gjort om det hade fortsatt som konventionellt. Eftersom dessa siffror är svårmätta så har jag rundat av alla siffror nedåt och försökt använda mig av konservativa data. Vad gäller betesmarken kan man möjligen säga att det inte spelar någon roll om marken betas av konventionella djur eller KRAV-djur. Å andra sidan får alla KRAV-djur beta, och det behövs mer betande djur i KRAV-jordbruket än i det konstgödslade. Men det är rätt mycket koldioxid vi pratar om - vad betyder då dessa 5 274 104 ton CO2?

Det motsvarar
  • Alla klimatpåverkande utsläpp från 741 671 genomsnittliga svenskar. Det skulle tex kunna vara alla som bor i Stockholms kommun.

  • Vad 83 716 bilar har släppt ut under samma 20-årsperiod

  • Så mycket CO2 som en enda bil släppte ut om den skulle köra 659 263 varv runt jorden. Låt säga att den kan hålla en genomsnittshastighet på 100 km per timme, och aldrig behöva stanna. Då skulle den ändå behöva hålla på i 30 103 år.

  • Att krav-bönderna har hindrat ett utsläpp om cirka 0,59 ton CO2e per svensk. Det är å andra sidan ungefär vad en vanlig bil släpper ut på 300 mil. Men om man antar att sådär 10% av svenskarna har stått för det allra mesta av KRAV-inköpen under de här åren, så har de sparat 5,9 ton var. Och det är nästan ett helt års utsläpp!

Ungefär.

lördag 23 januari 2010

Surt sa torsken

Jag bannade WWF häromdagen. Jag börjar begripa vad som hänt. WWF international har beställt en utredning av en revisionsbyrå. De har satt upp de mål man har för MSC och sedan gjort en skrivbordsstudie av andra system och jämfört dem med MSC. Uppgifterna som man har använt är de som man har kunnat hitta på engelska. Resultatet av studien är att MSC är bäst på att leva upp till MSC:s mål. Alla andra är mycket sämre på det. Vilken chock!

Därefter verkar WWF international ha kommenderat ut de lokala WWF-kontoren att göra press på att MSC är bäst, faktiskt dubbelt så bra som närmaste konkurrent. Svenska WWF gör som man blir tillsagd och går ut med materialet i en press release.

När KRAV inser att man har blivit nedrankad av WWF och inser att det beror på att WWF helt enkelt inte bemödat sig om att fråga KRAV (på engelska) eller bett det svenska WWF-kontoret kolla upp resultaten, så försöker man naturligtvis få till en rättelse från WWF. Det är de inte intresserade av.

Då står KRAV i läget att välja mellan vänlig korrigering och angrepp. I pressmeddelandet som gick ut på fredagen, så valde KRAV vänlig korrigering. Troligen för att WWF har ett mycket stort inflytande över vad som ska anses vara miljösmart på just fiskmarknaden. Att få dem emot sig skulle inte gynna KRAV-märket.

Men mitt förtroende för WWF som organisation har fått sig en rejäl törn. Jag vet att det finns mycket duktiga människor som jobbar där. Men det verkar inte som att de har mandat att göra det som vore bäst för fisken och miljön. Internationella strategier går före. Då får Sverige-kontoret vackert rätta sig.

Jag känner mig lite besviken på den svenska miljörörelsen. Det är inte bara WWF. Jag har på sistone sett en hel del tveksamheter från organisationer som annars står för det rättrådiga. Kanske begriper de detta bättre än jag. Men ofta nog tycker jag att det verkar som att makt korrumperar, och miljöfolket är inte immunt mot detta syndrom. I just Sverige finns också en stark tradition om att sitta ned i båten. En slags saltsjöbadsanda som innebär att vi är ett för litet land för att man ska kunna göra sig omöjlig. Man måste kunna samarbeta med alla, annars tar det stopp.

Allt det här innebär att vi allt som oftast tappar bort vad som verkligen är viktigt. Det suger, tycker jag.

Mest spridning verkar Miljöaktuellts okritiska spridning av pressmeddelandet ha fått.

torsdag 21 januari 2010

Uselt, WWF

WWF har just släppt en rapport där man hävdar att KRAVs fiskemärkning bara är hälften så bra som MSC. Jag tycker det är en eeeeextremt konstig analys. Jag får det till att rapporten inte är seriös, utan tjänar helt andra syften än saklig upplysning. Jag är superbesviken på WWF.

I tisdags släppte WWF en rapport där man sågade KRAVs fiskeregler jäms med fotknölarna. Jag är en ganska fridsam man, men nu blev jag tvärförbannad. Så här skriver de i sitt pressmeddelande:
Jämfört med MSC får fiskcertifieringar som Naturland, Friends of the Sea och KRAV mycket lägre betyg. De lever upp till mellan 26-65 procent av kraven. Det beror bland annat på bristande kriterier för hur de ska nå ett hållbart fiske och välmående havsekosystem. Också brister i transparens och information ger låga omdömen.
Det är extremt svårt att tycka att det är ett trovärdigt resultat.

När det gäller skillnader i hur man bedömer om ett fiske är hållbart eller inte, så ställer KRAV och MSC i princip samma krav. Det finns skillnader i vad det är man godkänner och hur det sker. Men bedömningen av när ett bestånd är inom säkra biologiska gränser är mycket likartad. Att komma fram till att det ena systemet är bättre än det andra är subjektivt.

"Brister i transparens och information" är en mycket skum anklagelse. Det kan bara bero på ovilja att ta rätt på hur det förhåller sig. MSC och KRAV jobbar efter samma kriterier när det gäller hur reglerna utvecklas, nämligen ISEAL code of good conduct. Vi använder båda öppna och trovärdiga system för certifieringen (baserad på en standard som heter ISO guide 65). KRAVs regelrevisioner är öppna för alla att kommentera, liksom varje enskilt godkännande av ett fiske. Man kan om man vill säga att det snarare är tvärt om - KRAVs regler ställer högre krav på att en exakt fångstplats ska anges på konsumentförpackningen. För MSC räcker "nordostatlanten", som sträcker sig från Island till Ryssland.

Jag tycker att MSC är en seriös fiskemärkning, men jag tycker den har sina brister. Jag tycker att det är snubblande nära green wash när man får sätta miljömärket MSC på vilken produkt som helst som innehåller MSC-fisk. Det ställs inga krav på var potatisen i fiskgratängen kommer ifrån, eller paneringen på fiskpinnen. I dessa produkter är det ofta mer av annat än fisk. Men om oljan i fiskpinnen kommer från GMO-raps, eller om potatisen är intensivbesprutad, det bryr man sig inte om. Och natriumglutamat är bara att hälla på, hej och hå.

MSC har regler som styr med den socioekonomiska situationen i fiskebygder. Dvs de gynnar lokala livskraftiga fiskesamhällen. Det är bra. Men i övrigt har de inga regler för arbetarskydd, eller sociala rättigheter, vad jag vet. Det har KRAV.

WWF har också haft alla möjligheter att påverka KRAVs regler. Om KRAVs system nu var så uselt, så hade de väl kunnat säga det för några år sedan?

Jag har jätte, jättesvårt att frigöra mig från tankar kring nepotism. Jag har jätte, jättesvårt att tro att WWF ville något annat med denna studie än att marknadsföra MSC, åstadkomma världsherravälde för dem. Jag tycker det är uselt gjort av Lasse Gustavsson att ha mage att kräva att KRAV ska förbättra sig, som han gör i pressmeddelandet. För som jag ser det har det ingen grund annat än att skapa uppmärksamhet. Det är ett retoriskt trick - har man ingen nyhet ska man ändå kräva något av någon. Gärna någon som folk tror gott om. Då nappar redaktionerna. Lågt gjort.

Och ja, KRAVs fiskeregler ligger mig extra varmt om hjärtat. Men nej, jag är inte rädd för kritik. Men det här vara bara för mycket, jag var tvungen att få det ur mig. Tack för ordet.

tisdag 19 januari 2010

Ekologisk hudvård - att märka eller inte märka?

Ekologisk hudvård växer ju med raketfart. Området gränsar mot något som kallas "naturlig" hudvård. Många produkter består mest av jordbruksprodukter, med kanske lite lera i. Men det finns en hel del annat jox som hälls i produkterna också. Och eftersom huden är vårt största organ som har kapacitet att ta upp olika ämnen, så kan man tycka att det skulle finnas minst lika stort behov av att eko-märka kosmetika, lotions och annat, som det finns behov av att eko-märka mat.

Fram till nu har det funnits lite olika standarder ute i världen. Soil Association har haft en rätt tuff regelsamling ute ett tag. EcoCert har haft en betydligt lindrigare. ICEA i Italien har också haft sitt, osv. Men nu håller man på och försöker förhandla ihop sig om en enda ekologisk standard för hudvård, kosmetika och hygeinprodukter. Samarbetet kallas för Cosmos. Deras regelverk, Cosmos-standarden, ser för en annan lekman ut att vara rätt bra. Men man tillåter konserveringsmedel och föreningar med silver och koppar. Redan där börjar man fundera över hur bra det här är.

Inom KRAV har det varit en hel del diskussioner om man borde suga in kosmetika, och då Cosmos-standarden i systemet. Dvs - ska det få finnas KRAV-märkt kosmetika? Tills vidare har man landat i att det finns för lite egen kompetens. Det är för mycket olika substanser som används som inte används inom livsmedelssektorn.

Jag har funderat lite över om det här är ett bra, eller ett allt för fegt ställningstagande. Normalt brukar jag vara för att miljö- och hållbarhetsmärkningar ska in på så många områden som möjligt. Men tills vidare tror jag nog att det är bra att hålla KRAV utanför kosmetikan. Det är verkligen långa listor med substanser som trots allt får tillsättas. Och man vet allt för lite om vad de gör med människor och natur.

torsdag 3 december 2009

Nitritfri svensk julskinka

Av någon anledning så har svensk handel och charkindustri bestämt sig för att det inte går att göra julskinka utan nitrit, trots att många vill ha det. Och trots att det funkar utmärkt i Finland. Nu har olivfirman Ridderheims kommit som en dark horse i ytterspåret och kört om hela etablissemanget som bara tittade på varandra. De har två varianter av nitritfri julskinka på marknaden. Sådant gör mig glad - att någon bevisar att det som sägs vara omöjligt faktiskt är möjligt. Även om det tar lite tid.

Jag får dock en del bryderi - skinkan är inte KRAV-märkt. Dvs grisarna kan ha haft det eländigt. Hm. Djurskyddet går före. Det blir nog en änglamarksskinka för mig i år.

Bilden har jag lånat utan lov av Ridderheims. Hoppas att de inte blir så arga.

Uppdatering:
Ridderheims verkar ha lanserat skinkorna i augusti och bl a skickat ut prover till matbloggare. Så vill du veta mer är det bara att Growyna (=googla fast grönt). Här är ett par tips:
  • Favoritrecept reder ut mer om produkten, förklarar att nitrit kan uppstå spontant och ger lite receptförslag.
  • Här är ett recept till.

fredag 27 november 2009

Nitritfri eko-skinka vanligt i Finland

Jag har haft lite kontakt med några eko-kollegor i Finland på sistone. I Finland har man inte samma tradition av att skinka ska vara rosa. Att få tag på rimmad (men okokt) skinka utan nitrit till jul är inget problem. Det gäller även för eko-skinkor. Kan vara ett tips för den som evt ska till Finland innan jul.

Jag kan inte så mycket om den Finska eko-marknaden (om någon skulle vilja dyka djupare i tillgängligheten), men ett tips är att gå via bloggen Organic Food Finland.

Och så kan jag tycka att Änglamark kunde vara lite modigare och köra nitritfritt, nu när själva grisen i jul-skinkan ändå är KRAV-godkänd. Jag har jättesvårt att förstå att det ska funka utan nitrit i Finland, men inte i Sverige.

Apropos grisar: kolla de här sköna bilderna från en KRAV-bonde i somras! (Bild från Jennys blogg). Ni vet väl att skillnaden mellan eko-grisar och KRAV-grisar är att KRAV-grisarna inte bara får gå ut, de får beta och böka också?

torsdag 26 november 2009

DN:s ledare leder vilse

I kölvattnet av grisaffären börjar det dyka upp en debatt som handlar om att vi måste ha en djurskyddsmärkning. Jag tycker att djurskydd är en av många centrala frågor, men inte den enda. Det finns flera stora problem vi måste lyckas hantera samtidigt. Men det tycker inte DN:s ledarredaktion. Jag är besviken på den låga ambitionsnivån.

Grisaffären rullar vidare, och plötsligt har alla en åsikt om djurhållning och vanvård av djur. Det börjar bli tydligt att det inte är så enkelt som Djurrättsalliansen ville hävda, men det är också klart att det förekommer mer eller mindre regelmässig vanvård av mer eller mindre grovt slag i grisfabrikerna. De som gör en första enkel analys kommer fram till att en av de viktigaste grunderna till problemen är konsumentens uppfattning att mat ska vara så billig som möjligt, och att det inte verkar finnas någon koppling mellan hur djuren har det och vad köttet kostar. Det håller jag med om. Och jag menar i princip att om alla konsumenter krävde KRAV-kött så skulle vi få betydligt dyrare kött, betydligt gladare grisar, och tror jag faktiskt betydligt gladare bönder. För ingen kan må så bra av att på morgonen gå in och samla upp de grisar som råkar ha dött under natten.

DN:s ledare igår
hör till de som gör den här analysen. Sedan ifrågasätter de KRAV-märkningen på följande grund:
"Problemet med Krav-märket är att det vill för mycket. Det syftar till bra miljö, god djuromsorg, god hälsa och socialt ansvar. Det är inte bara för mycket, det är också för spretigt och för fluffigt." och
"...det är knappast djurskyddet Krav sätter främst med regler om hur långt fodret får färdas, men inga som direkt reglerar grisarnas resa till slakt."
Ja, det är ju det här som är så svårt. Det är inga problem att vara tvärsäker om man bara driver en fråga, om man har bestämt sig för att det är ett enda problem som avgör världens framtid. Vi ser en del av det här och det kan gälla klimatproblemen, friheten på internet, djurskydd, frihet från tillsatser, kulturpolitik, jämställdhet och så vidare. Det är först när man försöker kombinera flera viktiga aspekter, och vågar säga att det inte finns en enskild fråga som är viktigast, som det börjar bli utmanande.

Det är då avvägningarna mellan skyddet av fiskbestånd och konserveringsmedel börjar. Det är då man måste väga nyttan av ett gott djurliv mot transporttider. Det är då, menar jag, man faktiskt börjar försöka bli ansvarsfull och föreslå lösningar som leder framåt så fort det bara går.

Men det klart, sitter man på en ledarredaktion och har till jobb att producera en åsikt, så är det lättast att bara ta en fråga, och ta en tydlig ställning. Men det leder knappast världen framåt.

Och jo, jag menar att KRAV sätter djurskyddet främst. Tillsammans med tre andra frågor.

torsdag 19 november 2009

KRAVs tillsatslista - nu med förklaring.

Tillsatser har ju diskuerats en del på sistone. KRAV tillåter tillsatser. Färre än de som är tillåtna i vanligt ekologiskt, men ändå. För det har KRAV fått en del däng. Nu har KRAV publicerat en tydlig lista över alla tillsatser de godkänner, under vilka villkor de får användas och skälen till att de öht kan tillåtas ingå i KRAV-produkter. I listan förklaras också processen med att godkänna tillsatserna.

Vanligen kanaliserar jag inte bara nyheter, men jag tänkte att en del läsare av den här bloggen skulle vara intresserade av att ha koll på detta. Jag är övertygad om att debatten går vidare.

KRAVs pressmeddelande finns här.

torsdag 12 november 2009

TestFakta - Hur slarvig får man vara på ett lab?

Nu på förmiddagen kommer det fram att Kung Markattas te aldrig innehöll något bekämpningsmedel. Inte ens det första provet, som TestFakta publicerade. Det som har hänt är istället att labbet (EuroFins) har slaskat i labbet och förorenat Kung Markattas gröna te. Det var ju skönt. Skönt för alla oss som vill ha giftfri mat, men skönt också för Kung Markatta, som verkligen tillhör företagen som har egna värderingar.

Men hur slarvig får man vara? Hur kan ett professionellt lab bara acceptera en metod som innehåller ett för litet urval och inget B-test? Har de inte läst grundkursen i statistik och sannolikhetslära? Och hur kan de acceptera resultatet att det skulle finnas bekämpningmedel i en produkt som så tydligt lovar att det inte finns det? Så här sade EuroFins för några dagar sedan till Dagens Nyheter:

– Om man får ett resultat som är anmärkningsvärt, till exempel för en KRAV-märkt produkt, bör man kanske verifiera det med en ytterligare analys.

För mig skulle det vara ett självklart kvalitetsarbete på ett lab att hejda resultatet i det läget och köra ett B-test. Närå. Istället släpper man resultatet vidare till TestFakta, som gladeligen låter Kung Markatta och KRAV löpa gatlopp.


Och TestFakta, vilka fegisar! När resultatet kablades ut så var de noga med att deras logga och namn skulle synas. Kolla bilden. Hur kan någon tro annat än att det är TestFakta som står bakom uppgifterna, och om inte annat har granskat dem? Nu säger det att de bara är en nyhetsbyrå. Tekniskt talat kanske korrekt, men jag tror inte att det finns många läsare som tror att det är någon annan än TestFakta som är avsändare, ansvarig för uppgifterna. Och hur slapp kan man vara i sin källkritik? Om de nu är en nyhetsbyrå specialiserad på tester, så borde väl även de ha läst grundkursen i statistik? Då borde väl även de ställa frågan - "jamen det här är ju anmärkningsvärt - hur stort är urvalet? Har ni kört ett B-test?". Men nej, de undviker allt ansvar genom att bara säga att de förmedlar. Snacka om att inte stå för vad man har gjort.

Och den som få ta smällen är Kung Markatta. Som om de inte hade bättre saker att göra än att städa upp efter andras slaskande.

söndag 8 november 2009

Hur kan KRAV tillåta sorbater?



Äkta Vara och City Gross slår på stora trumman för att skippa alla tillsatser. Det är bra. I kölvattnet av det dyker det upp mer eller mindre seriösa debattörer, som t ex menar att KRAV går mulitnationella företags ärenden och i största allmänhet inte vet vad de pysslar med. Jag har skrivit om det förut, och här lägger jag ut texten kring att debatten är bra. Men att rena felaktigheter faktiskt inte borde spridas av seriösa aktörer. Jag ger också ett exempel på hur ett E-nummer (och ett rätt eländigt ett) kan godkännas av KRAV, för att helt nya varukategorier som fisk på snabbast möjliga sätt komma in i butikernas diskar, och att man därigenom når stora miljövinster.

Sedan Äkta Vara lanserade sitt nya märke tillsammans med City Gross för några veckor sedan har vi fått en förnyad debatt om tillsatser. Jag gillar verkligen att tillsatser diskuteras.

Ofta får man höra att de behövs. Pågens utvecklingschef menar t ex att det behövs 25 ingredienser i gifflar (varav tre jäsmedel). "Behövs" eller "nödvändigt" är ord som ofta återkommer när det pratas ingredienser och tillsatser. Grejen är bara att dessa ord är subjektiva, men används objektivt. Dvs vad som är nödvändigt bestäms utifrån dina egna referenser, men om du har tillräckligt med pondus kan du får det att framstå som en sanning.

När någon säger att det behövs 25 ingredienser för att baka småbullar, så är det förmodligen utifrån utgångspunkten att produkten
  • ska vara billig, eller upplevas prisvärd
  • enkelt ska kunna hanteras rationellt
  • ge en tillräcklig lustupplevelse när den konsumeras
  • inte minst ska försvara sin position på marknaden
  • konsumenten inte lägger sig i produktionen allt för mycket
  • inte får orsaka ett enda akut sjukdomsfall (långsiktiga däremot är svårare att debattera)
Om man tar de här punkterna var och en för sig, så kan de vara rimliga. I grunden har vi alltså ett läge där matens billighet, eller upplevda prisvärdhet, styr vad som anses nödvändigt.

Men jag menar att det som borde styra är att maten
  • är så okomplicerad som möjligt (för jag tror inte vi är gjorda för att bryta ned natriumglutamat och natriumbensoat),
  • så färsk som möjligt (för jag tror att vi är gjorda för att äta färska grejer) och
  • påverkar resten av världen i minsta möjliga utsträckning (för världen är inte gjord för att konsumeras av en enda art).
Därtill följer att inblandade företag och människor behöver kunna överleva. Men det är inte deras bekvämlighet och överlevnad som ska styra. Detta kräver naturligtvis en förändring av hur konsumenterna väljer, och det är en TUNG uppgift. Heder därför till Äkta Vara och City Gross (Bergendahls). De sätter fokus på frågan och får i alla fall en del att tänka till. Skulle tro att Axfood, COOP o ICA studerar dem noga. Foto: Ekotänk. Om du lånar, uppge gärna källan.

KRAV har jobbat med den här balansen i 25 år, och kommit fram till att det finns cirka 20 tillsatser som verkligen behövs i olika väl avgränsade sammanhang (komplett lista i bilaga 7 och 8 i KRAVs regler, men se även regel 17.5.2.6). Att de behövs bygger på kriterier som handlar om att de ska vara rimligt ofarliga, samt att de faktiskt ska lösa ett väsentligt problem. Kriterierna är frammanglade inom IFOAM, för att den ekologiska handeln ska fungera. För att göra avvägningen använder vi egen engagerad och kompetent anställd personal, förtroendevalda från alla delar av livsmedelsförädlingen, köper in konsulter och har öppna remisser som alla får svara på. Som resultat av det finns det några tusen KRAV-produkter till priser som många kan klara.

En liter KRAV-glass kostar mellan 40 och 60 kr, och innehåller några tillsatser. Enligt folk som kollat på det skulle en liter Äkta Vara glass kosta runt 100 kr. Enligt min mening så är KRAVs balans rätt - det blir glass, som får räknas som fin eller god, om än inte helt ursprunglig. Eftersom priset är rimligt för tillräckligt många, så blir volymen så stor att betydande mängder grädde, socker, mjölk, vanilj, bär och annat kan produceras utan gift och konstgödsel (vilket Äkta Vara inte har några restriktioner mot), och alltså resulterar i en betydande miljövinst (och en bättre eftersmak). Men det klart att man kan och bör ha åsikter. Och det klart att konsumenterna inte ska nöja sig med status quo.

Men eftersom vi tycker att vi jobbar så hårt med detta, och eftersom jag tycker att vi har en mycket seriös inställning till det hela som borde tilltala de som fokuserar tillsatser, så blev jag besviken när jag fick Tommy Svenssons nyhetsbrev häromdagen. (Grät ut här på bloggen också). Matklok var vänlig nog att höra av sig och fundera lite tillsammans med mig. Och jag gjorde några kommentarer som jag tänkte att jag skulle posta här också.

Jag blev upprörd över några saker i Svenssons nyhetsbrev:
  • En del grejer är helt enkelt inte sanna, och drar därför ned trovärdigheten på hela debatten. Han påstår att t ex att KRAV godkänner rökarom. Inte sant.
  • Han är subjektiv och verkar inte vilja förstå. Han skriver att alla KRAV-företag betalar en hög avgift. De flesta betalar 400 kr. Hög avgift? Inte solklart tycker jag.
  • Han påstår att vi skapar speciallistor och gömmer dem i reglerna i syfte att anpassa oss till multinationella jätteföretag. Struntsnack, helt enkelt. Den viktigaste faktorn till det är istället vanlig mänsklig dumhet. När jag ledde arbetet med fiskereglerna, så blev det en lista som hörde dit. Av olika skäl har vi bara inte kommit oss för med att flytta den. Nu kommer det att ske, när vi för första gången reviderar fiskereglerna.
  • Mm
Om Tommy Svensson är en serös aktör, så borde han hålla sig för god för att skicka runt rena felaktigheter. Men visst har han rätt i att det är märkligt att KRAV under vissa omständigheter tillåter läskigheter som sorbater. Storyn i det fallet är så här:

Bensoater är tillåtna endast i kylkonserver av fiskprodukter (KRAVs regel 17.5.2.6). Anledningen till det är att det lätt blir en höna-och-ägg-situation när man ska få igång en helt ny bransch. I det här fallet gällde det fisket, som var helt nytt 2004. Det fanns intresserade fiskare, men de hade svårt att hitta köpare. Det fanns intresserade köpare/förädlare, men de tyckte att det var en orlimlig risk att inrätta särhållning av ingredienser, och utveckla helt nya produkter, när de inte hade någon aning om hur marknaden skulle reagera på KRAV-märkningen (succé eller inte?).

Till slut var det ett läge där sill- och kaviarproducenterna var beredda att sats apå en lansering, de var beredda att ta in och särhålla KRAV-råvaror i övrigt, men det skulle bli både dyrt och ta lång tid att utveckla recept utan bensoater. Vi såg att vi skulle kunna få igång fiskenäringen, få avsättning för mer ingredienser och ge konsumenterna ännu mer möjligheter att göra det goda valet. Men det skulle ske till priset av att vi släppte in sorbaterna i kylda KRAV-fisk-konserver. Vi visste att det skulle uppfattas negativt av dem som inte tål eller gillar dem. Men efter ett par rejäla diskussioner och samråd med personer som vi uppfattar har god kännedom om hur konsumenterna ser på saken, så bestämde vi oss för att acceptera sorbaterna under en övergångsperiod.

Nu i höst har vi gått igenom fiskereglerna ordentligt för första gången. Nu ser förädlarna att marknaden fungerar, och de har hunnit göra en del tester. Alltså kan vi nu ta steg två och fasa ut sorbaterna. Såvitt jag vet är det i så fall första gången i världen som någon har lyckats få fram kylda fiskkonserver utan konserveringsmedel. Det har skett tack vare att alla har tagit risker och gjort sitt. Det inkluderar inte minst ett antal konsumenter som har hört av sig till oss och klagat på sorbaterna, men efter att ha fått förklaringen har de tyckt att lösningen ändå var en bra avvägning. De har stått ut med att se sitt KRAV-märke besudlat under en tid, för att uppnå betydande vinster på andra plan.

Då kan man ju tycka att detta är ren omsorg om de inblandade företagens vinster. Det tycker Tommy Svensson, och det kan han väl få göra. Eller så kan man tycka att det är så här man utvecklar en konsumtion som är hållbar på mer än ett sätt. Det tycker jag.

torsdag 8 oktober 2009

Änglamarks kött KRAV-märks

Samma dag som Änglamark blir utnämt till ett av sveriges grönaste varumärken, så får man exempel på varför. Idag meddelar COOP att deras kött hädanefter ska bära KRAV-märket. Det är en mycket intressant vändning i en ganska infekterad diskussion där Scan fått bära hundhuvud för att ta bort KRAV-märkningen på sina produkter. Och mycket riktigt är det nu andra leverantörer som syns i bakgrunden: Ostgotha, Gotlands Ekologiska och Upplandsbonden.

Från konsumentperspektiv kan det verka enkelt. Men för den som vet något om livsmedelsbranschen, så är det tydligt att det ligger det ganska mycket jobb bakom en sådan här förändring.

Ska tilläggas att Axfood är på gång med något liknande. Vad ICA gör i detta just nu vet jag inte, men skulle inte tro att de tänker åse detta utan att agera.

Så nu väntar vi bara på att COOP ska komma loss med charken. Är det inte dags att skippa nitriten nu? Kan vi inte få en riktig julskinka i år?

Tre av de fem grönaste jobbar med KRAV

Varumärkesbyrån Differ har idag presenterat sina listor över sveriges grönaste varumärken. Jag vet inte riktigt hur urvalet går till, och varumärken är en svårgreppbar materia. Men jag tycker att de verkar vara i rätt härad.

Jag noterar intresserat att av sveriges fem grönaste varumärken, så jobbar tre (Änglamark, Arla och Saltå Kvarn) med mat. Och alla tre dessa varumärken har lagt sig tätt, tätt intill ekologiskt, och till och med nära, nära KRAV. Alla tre har dessutom haft den strategin i många år.

Jag tolkar det som att mat i sig är något som konsumenten uppfattar som viktigt för den hållbara utvecklingen, att det är något naturligt och att KRAV åtnjuter ett stort förtroende. Jag tror också att det lönar sig för ett företag att ha ett perspektiv på varumärket som sträcker sig åtminstone fem till tio år framåt. Det är de mest systematiska varumärkena som nu skördar sina frukter.

För KRAVs del är det möjligen så att dessa varumärken nu är så starka att de skulle klara sig utan KRAV-märket. Men om deras långsiktighet och solidaritet står sig så inser de nog att de nu kan hjälpa andra bra produkter fram på marknaden. De andra produkterna är iofs konkurrenter, men ju fler och ju starkare miljömärkta varumärken vi har, desto bättre är det för den gröna delen av marknaden.

måndag 7 september 2009

Italienarna kan det Arla har glömt

Senare i veckan ska jag åka till Italien på jobb. Det är ett par möten som är samplanerade med den Italienska motsvarigheten till EkoNord eller BioFach. SANA heter den årliga mässan i Bologna. Utöver mötena så blir det nog några timmar på mässan i ett par omgångar. Kanske skulle försöka mig på någon form av video- eller bloggrapportering...

Hur som helst är norra Italien alltid inspirerande för en som jobbar med ekologiskt. Där har de verkligen lyckats skapa värden kring sin matkultur. Det går att sälja Parmesanost mycket dyrare än Västerbotten, i synnerhet om den är ekologisk. Eller parmaskinka, eller Balsamico. Och det hänger mycket ihop med att de lyckas förklara hur mycket känsla det är i mat.

Det är där någon stans som bondekooperationen i Sverige har misslyckats. Arla, Scan och de andra lyckas inte få fram till konsumenten hur mycket själ det är i maten, eller hur mycket mer själ det är i den KRAV-märkta. Eftersom dessa kooperationer har fått dominera så totalt, så har folk en känsla av att maten från Italien är mer äkta.

Om jag kan ta med mig något av det italienska sättet att tänka kring mat, och hjälpa de som vill göra det här hemma, ja då har jag verkligen världens bästa jobb. För det är dessutom sannolikt att jag får smaka på lite godsaker, medan jag lär mig.
Related Posts with Thumbnails