Skäms regeringen! Skäms LRF!

I våras kom en klimatproposition från regeringen som innehöll en dieselskattehöjning. Detta drabbar ekobönder (och ekomatpriser) relativt mer, eftersom de kör mer traktor. Men fossilskatter är inte mycket att säga om. Bara att bita ihop och gneta på. Men så släpper regeringen det otroliga förslaget att slopa kväveskatten för att kompensera bönderna. Det kommer att ge ökade lustgasutsläpp. Lustgas är 300 ggr värre än koldioxid i klimatsammanhang. Det kommer också att driva det svenska jordbruket att konkurrera på bulkmarknaden. Men det är inte bulkmarknaden som ökar, det är ekomarknaden. Och vi behöver fler klimatlösningar, inte mer växthusgaser.

Ameh, WTF... Här går man och sliter och släpar både med sig själv och andra för att försöka komma någon vart med maten och klimatet. Man tror att andra ska göra sitt, eller åtm inte göra situationen värre. Man tror att "andra" inkluderar en regering som har gjort klimatfrågan till en profilfråga och ett LRF som satsar stort på klimatpolicy och annat. Men icke. Idag blev jag klar över att regeringen föreslår att kväveskatten för konstgödsel ska slopas, som en kompensation för klimatpropositionens dieselskattehöjning i våras.

Lite bakgrund:

• Kvävet i konstgödsel ger upphov till koldioxidutsläpp och lustgasutsläpp vid tillverkning. Överskott av kväve i/på marken ger lustgasläckage på åkern. Lustgas är ungefär 300 ggr starkare än koldioxid när det gäller växthuseffekt. Överskott av kväve ger också övergödda vatten.
  
• Hur mycket konstgödsel som ska spridas på en konventionell åker styrs till stor del av vad som är ekonomiskt optimum. Mer gödsel ger ju mer skörd, men vid en given brytpunkt så kostar gödningen mer än den ger. Om konstgödselpriset sjunker, så förskjuts det ekonomiska optimum så att det lönar sig att sprida mer kväve.
• Det ekologiska lantbruket sprider inget konstgödsel, men kör mer traktor (mestadels för att bekämpa ogräs mekaniskt). Stiger dieselpriset, så slår det relativt hårdare mot den ekologiska bonden, och de ekologiska varornas priser.
• Försäljningen av ekologiska produkter har nu ökat med typ 30% per kvartal i åtminstone ett och ett halvt år. Den svenska eko-produktionen ökar inte på långa vägar lika mycket. Matmarknaden generellt ökar inte alls på det sättet.
• Att konkurrera med pris innebär att man ger sig i kast med enorma kornbodar som Ukraina, Kazakstan och USA. Att konkurrera med kvalitet och ursprung ger helt andra möjligheter.

Alltså, i ett läge där Sverige försöker vara föredöme, och där underskottet på ekologiska produkter är skriande, så kommer regeringen (ivirigt påhejade av LRF) med en lösning som direkt missgynnar den ekologiska produktionen och indikerar en satsning på lågprisspannmål. Detta kommer inte att höja lönsamheten i svenska konventionella lantbruk, och det kommer få fler bönder att tveka till att ställa om till ekologisk produktion. Det är knappast heller de bönder som gynnas av den slopade kväveskatten som också bidrar till att utveckla Sverige som Det Nya Matlandet.

Det här hjälper inte. Det leder åt fel håll. Jag kan inte få detta till något annat än ett präktigt snedtramp. Skäms på er, jordbruksministern och LRF!

Kan man missförstå en siffra?

Igår skrev jag om att deklarationer, siffror, som redovisar vad maten innehåller och påverkar, är problematiskt i konsumentled. Jag menade att det är mycket svårt för konsumenter att tolka informationen i sitt sammanhang. Som exempel tog jag upp att deklarationen av fett och kolhydrater på mat knappast minskat problemen med fetma.

Idag kommer en intressant nyhet. Sveriges Konsumenter anmäler den nya, mer tydliga, deklarationsvarianten till KO. De tycker alltså att deklarationer kan vilseleda. Det är intressant i sig, men knorren är också att just Sveriges Konsumenter ialla fall tidigare har drivit ganska hårt att man borde köra med klimatdeklarationer istället för symbolmärkning...

Förresten reflekterade Isabella Lövin över problemen med att en märkning inte löser alla problem, i Allt Om Mat, härförleden.

Kan man föstå en siffra?

Det här blev ett ganska långt o pladdrigt inlägg som är en reaktion på en kommentar som jag fick för ett tag sedan. Frågan gällde i grunden hur vi tänkte när vi kom fram till att klimatmärkningsprojektet inte skulle resultera i en märkning som visar hur många kg CO2e ett kg av en vara har gett upphov till. I korthet beror det på att jag och vi tror att en siffermärkning blir dyr, krånglig och svårbegriplig. Svårbegripligheten leder till att den har tveksam nytta i butiken. Då gällde det att hitta ett sätt att angripa problemet som är enkelt, kostnadseffektivt och som hjälper konsumenten. Då är det viktigt att sila elefanter i produktionen, snarare än att komma fram till ett värde med tre värdesiffror, menar jag.

Koldioxidexperiment gjorde en kommentar till ett inlägg i juni och undrade hur vi tänkte när vi valde ett annat spår än carbon footprinting, att deklarera en varas utsläpp, i det klimatmärkningsprojekt som KRAV och andra jobbar med. Vi hade möte med forskarpanelen, expertpanelen, i projektet igår, och då diskuterade vi detta helt kort. Och frågan kom upp i mitt sinne igen.

Svaret är som vanligt komplext, och man kan nog inte säga att det finns rätt och fel. Men så här tänker vi, eller i alla fall jag: När man ska skapa ett märkningssystem kan man välja två spår. Antingen talar man om en produktcertifiering och då fokuserar man miljöpåverkan som går att knyta till produkten, T ex att ett tvättmedel innehåller, eller inte innehåller, vissa kemikalier. Svanen och Bra Miljövalprodukter ligger rätt nära detta. Eller så talar man om vilka metoder som har använts för att framställa produkten, men ställer egentligen inga direkta garantier för produkten. KRAV och andra ekomärkningar är huvudsakligen sådana. KRAV garanterar att produkten har producerats på ett visst sätt, men ställer väldigt få garantier för vad produkten innehåller eller har för egenskaper.

I klimatsammanhang skulle en produktmärkning innebära att man med hjälp av standardiserade livscykelanalyser räknar ut hur mycket fossil CO2 en produkt har givit upphov till, och ordnar en tydlig märkning med detta budskap. Det skulle ge tydliga besked om att bönor är klimatbilligare proteinkälla än kött. Men också om att specialtomater har dubbelt så hög klimatpåverkan som vanliga tomater (lägre avkastning, mer svårpackat osv). Det här är ett ganska populärt spår.

En produktionsmärkning skulle innebära att man tar rätt på vad inom en produktion (växtodling, djurhållning eller förädling, t ex) som orsakar mycket klimatpåverkan, och så förbjuder man det. Sedan kan all produktion från denna verksamhet klimatmärkas. Ex: om man kör sitt växthus utan fossil olja så skulle alla produkter därifrån kunna klimatmärkas, oavsett om det är vanliga tomater, sallad, specialtomater eller gurka (som alla sinsemellan har ganska olika klimatpåverkan). För om man får bort oljeeldningen så minska utsläppen generellt med 85%. Då är allt annat finlir.

Då tänkte vi så här: det vi kan är produktionsmärkning. Så har vi framgångsrikt åstadkommit ganska stora förändringar hittills. Never change a winning team. Produktmärkningen förefaller också vara kostnadsdrivande. Det måste göras en ganska betydande datainsamling för att få siffror som håller. Och så fort ett recept ändras, så måste analysen göras om. Det innebär i sin tur fördyringar när värdena ändras eftersom marknadsföringen, förpackningen och/eller märkningen då måste göras om. Rimligen innebär krångligheten oxå att det tar längre tid innan man kan få till fungerande kedjor i större sektorer, hela vägen från insats i lantbruket till butik eller restaurang.

Vidare menar jag också att de här märkningarna har helt olika funktion. KRAV-märket (svanen, rättvisemärkt, osv) ger en ganska kraftig signal att göra något när man är i butiken. Dvs även om man vet vad man ska köpa ex spaghetti och köttfärs, så kan man göra ett val för hållbarhet på bara någon sekund. En produktmärkning syftar till att få folk att strunta i köttfärsen och istället gå till bönhyllan. Jag tror inte att det funkar så. Och det var det som vi diskuterade en stund på mötet. Vi fick rapporterat att det nu finns studier som jämför konsumentreaktioner symbolmärken vs sifferdeklarationer. Det förefaller som att siffrorna har väldigt liten betydelse för köpbesluten, medan symbolmärken kan ha viss betydelse.

Man kan se detta i att trots att det är lag på näringsdeklarationer, så ökar fetman och välfärdssjukdomar kopplade till mat. För inte så länge sedan lanserades ett system för att visa på framsidan hur mycket en en portion av produkt innehåller relaterat till dagsbehov (ni vet de där ovalerna). Det förefaller som att detta system har väldigt liten effekt.

Men siffror är sexiga. Så fort man har en siffra så tror man att man vet något, kan säga något. Därför ser vi många klimatmärkningsinitiativ som handlar om att standardisera hur beräkningarna görs. Det är detta som kallas carbon footprinting. Och jag tror att det är bra och viktigt arbete, men jag tror inte att det är ett vettigt system på konsumentmarknaden. För då måste konsumenten ställa ett enskilt mätetal mot alla andra parametrar. Det blir för komplicerat. Endast en liten del av befolkningen kommer att använda den här informationen.

Symbolmärken som KRAV och Svanen har redan gjort den här avvägningen, och därför betyder märkningen olika för olika människor. Det viktigaste för någon kanske är den egna hälsan, men det känns tryggt att köpa KRAV, för KRAV har säkert koll på resten. För en annan är djurskyddet det viktigaste, men KRAV har säkert koll på hälsoköret oxå...

Men för oss är det ett enormt jobb att ta in en helt ny aspekt i systemet. Det är en stor mängd avvägningar som ska göras. Jag tror att komplexiteten avskräcker de flesta från att försöka. Det förefaller som att vi möjligen är ensamma i världen i att forcera den här angreppsvinkeln. Men det klart, det ger ju inga siffror. Frågan är dock - vad hjälper människor bäst när det gäller att fatta ett beslut på några sekunder i butiken. En siffra eller en symbol?

Jag hörde också ett annat intressant exempel: I UK finns det ett chipsbolag som var tidigt ute med CO2-deklarationer. De har fått jobba mycket med att hantera det, men har faktiskt också gjort en hel del för att reducera utsläppen. Men så ändrades beräkningsgrunden, allokeringen, och värdena på förpackningarna fick höjas, trots att man gjort förbättringar. Det blev rätt svårt att förklara för konsumenterna.

När vi har lyckats

Miljöbloggaktuellt gjorde för ett tag sedan ett inlägg med titeln "Hur skulle det kunna se ut om vi lyckas?" Den rubriken har ofta återkommit till mig sedan dess. Jag tycker det ligger en stor kraft i att försöka föreställa sig hur det skulle bli om man lyckas med det visionära man vill uppnå. Om man försöker måla upp en komplett framtid, så faller många intressanta detaljer på plats.

Jag kan ju tycka att i en hållbar framtid så är det rimligt att den ekologiska maten kostar mindre än den fossilgödslade och besprutade. Jag skulle vilja att debatter om hållbarhetsfrågor normalt förekommer i tunga sammanhang. Jag skulle vilja se att gamla strukturer agerar mer eller mindre i panik. Jag tror att miljökämparna kommer att få det besvärligt, för de är barrikadmänniskor som måste ha etablissemanget emot sig. Vad ska de göra när finansvalparna börjar räkna på triple bottom line som en självklarhet?

Jag tror att framtiden smyger sig på oss, och ibland får jag aha-upplevelser om att farten framåt trots allt är större än obetydlig. I sommar har jag t ex upplevt att folk tycker det inte är värt att böja på nacken för att titta på havsörn. De finns ju överallt. Senare på sommaren meddelade HUI att eko ökat med 36% under andra kvartalet (över 40% första kvartalet). Ingen tycker att det är särskilt märkligt.

Idag var jag hos en cykelmek i här i byn. De är mycket professionella och har utvecklat saker som service på ett par timmar, nya och beg cyklar i de flesta relevanta typer för bruksändamål. De är alltid minst fem pers som mekar och säljer cykel. De har gjort det självklart att lämna in cykeln höst och vår för däckbyte och rundsmörjning. De levererar en tjänst till människor som så problemfritt som möjligt vill cykla. Att det bygger folkhälsa och sparar miljö är liksom en bisak för firman.

Senare på dagen var jag på min lokala ICA och upptäckte att de konventionella bananerna var dyrare (22:90) än de KRAV-märkta (19:90). Jag vet inte hur det gått till, och det är första gången jag ser något sådant. Men det var ingen felmärkning.


Möjligen har framtiden redan börjat infinna sig. Möjligen håller vi på att lyckas.

När verkligheten klampar in i debatten

Sommarens post-marit debatt har ramlat vidare i en mycket intressant riktning. Ett antal debattörer har ju hävdat att ekologisk produktion skulle vara omoralisk för att den skulle äventyra matförsörjningen i världen. Jag menar ju att detta endast är sant för den lilla del av världen som kan kallas Västeuropa. För de flesta andra delar, och i synnerhet för de delar som verkligen har problem med försörjningen, gäller det motsatta - eko är bättre.

Nu blir det ju lätt lite pajkastning när vi stör här uppe i yttersta norden och diskuterar någon annans verklighet. Den som vill tro på Marit och hennes kompisar gör det, den som vill tro på mig och några till gör det. Men när verkligheten dyker upp och ett dussin afrikaner själva förklarar hur det ligger till och säger att ”In Africa, organic farming is not a luxury, it´s a necessity!", då blir det riktigt intressant.

Det ska bli riktigt intressant att se om Marits kompisar (för Marit bryr sig nog inte längre) kan resa sig från denna bredsida.

Länktipstack till Cornucopia?.

Frontalkrock eller dikeskörning?

I dagarna har jag snappat ett par grejer som jag tycker illustrerar en präktig frontalkrock (eller dikeskörning).

Dels så har det kommit fram att ekologisk zucchini från en gård i Östergötland innehöll bekämpningsmedel. Den drogs omedelbart tillbaka från marknaden. När man undersökte saken visade det sig att bonden hade odlat zucchinin på mark som bekämpades för 12 år sedan. Sedan dess har marken legat för fäfot, och den bonde som nu odlar marken har nyligen tagit över den. Bekämpningen som utfördes då var helt laglig, men resterna ligger alltså kvar mer än ett decennium senare och tar sig in i grödan.

Samtidigt läste jag på Land Lantbruks debattsida idag att riksdagsmannen (c) Staffan Danielsson (som har en blogg här) anser att man ska dra ned på stödet till ekologisk produktion, och att det viktiga för konsumenten istället är att välja produkter från det svenska (konventionella) lantbruket, eller som Danielsson säger, "det svenska miljöjordbruket".

Alltså, "det svenska miljöjordbruket" hade för 12 år sedan en liknande slogan: "på väg mot världens renaste lantbruk". Ofta får man höra i debatten att bekämpningsmedel bryts ned i den biologiskt aktiva jorden. Nu ser vi att det alls inte är fallet. Istället får en ekobonde storstryk för någon ha/on inte har med att göra och aldrig ville skulle ske. Några konsumenter har fått i sig bekämpningsmedel de inte ville ha. Den ekologiska marknaden har fått en förtroendeskada som givetvis blir en ekonomisk skada.

Det blir så otroligt konstigt för mig. Man argumenterar för att eko ska få mindre stöd, och att marknaden ska få bestämma vem som är bäst. Men tänker de konventionella lantbrukarna nu ersätta den här bonden? Kommer de nu ta ansvar för att ersätta den ekologiska marknaden för förtroendeskadan? Och hur ska de klara att internalisera andra kostnader som t ex klimatskador från konstgödsel, rening av bekämpningsmedel från vattendrag och grundvatten?

Jag vurmar inte för stöd och bidrag. Tvärt om. Jag tycker att en avreglerad lantbruksmarknad är eftersträvansvärd. Men just nu känns det som att det kanske inte är det viktigaste att ordna med och ska något hända så ska stöden omfördelas från konventionellt till eko. Ekobönder ordnar inte miljöskador som andra får städa upp.

(Danielssons debattartikel verkar inte ligga uppe på nätet än, men jag uppdaterar med länk om jag springer på den.)

De fem procenten

De flesta är inte som jag. Min teori är att ungefär 95% av befolkningen är så annorlunda att jag har svårt att förstå dem. Jag vet rent teoretiskt att en stor grupp i befolkningen kallas "skeptiker" i marknadsundersökningar. Jag hittade en i en tidning idag. På frågan "Vad skulle få dig att handla mer ekologiskt?" svarade kvinnan "Om en pålitlig källa kunde bevisa att ekologiska varor är bättre för miljön, skulle jag överväga att handla ekologiskt." Jag har svårt att förstå den inställningen. För hur tänker man då kring andra viktiga grejer? Måste det vara bevisat att ett visst dagis är bättre? En viss partner? En viss bostad? Förmodligen inte. Men vilken typ av argument behövs då för att nå den här konsumentgruppen?

Någon sen kväll för länge sedan när jag och några vänner satt och löste världsproblem, så luftade någon en teori han hört: Man tillhör ungefär 5% av befolkningen och den relationella staden blir aldrig större än 4 000 personer. Med det menade han att det man uppfattar som rimligt normalt är ungefär samma som ungefär 5% av befolkningen. Resten har helt andra referensramar. På samma sätt så finns det högst 4 000 personer som man rimligen kan tänkas ha något vidare umgänge med. Oavsett om man bor i Bombay, London eller Borlänge.

Bakom det här ligger att man har bakgrund, vanor, resurser och intressen som sätter gränser för vad man normalt kan tänkas uppleva. Ett visst antal människor i omgivningen delar bakgrund osv i tillräcklig omfattning för att det ska vara ganska sannolikt att man springer på dem. På jobbet, i judoklubben, på bussen osv. Även om man har tillgång till 20 000 uteställen i London, så kommer man i praktiken att hänga på ett fåtal av dem om man bor där. Man går till samma jobb varje dag. Man har kompisar från gymnasiet eller något annat äventyr. Alltså uppstår det märkliga att man tillsynes slumpmässigt träffar folk man känner även i lite större städer.

Det är nyttigt att tänka på det här. 95% av folket runt mig har helt andra uppfattningar än jag. De påverkar mig ändå, men jag har svårt att förstå dem. Vill man försöka rädda världen är det nyttigt att ändå få koll på dem och kanske hitta något sätt att nå dem. Men ibland blir jag rådvill - en del har en inställning som jag inte fattar hur jag ska ta mig igenom.

Det finns t ex en ganska stor konsumentgrupp som brukar kallas "skeptikerna", "de klentrogna" eller något sådant, av marknadsanalytiker. Jag satt och bläddrade igenom COOPs tidning MerSmak, när jag fick en framför mig. Fem konsumenter i en Konsumbutik i centrala sthlm fick svara på frågan "Vad skulle få dig att handla mer ekologiskt?". En kvinna som rent åldersmässigt kanske skulle kunna ingå i min bekantskapskrets (jag känner iaf några som bor i de där trakterna) svarar så här: "Om en pålitlig källa kunde bevisa att ekologiska varor är bättre för miljön, skulle jag överväga att handla ekologiskt."

Puh. Vad säger man om det... Det som förmodligen skulle krävas för att övertyga henne om att ens fundera på saken är alltså ett upplägg i stil med IPCC, som ställer sig upp och säger att eko alltid är bättre. På alla sätt och ur all synvinklar. Sådant händer i princip aldrig. Det ligger ju i vetenskapens natur att ha en dynamisk diskussion igång i de flesta frågor.

Men det som bekommer mig är att om hon tillämpar den hållningen på något annat viktigt område i livet, så måste hon få det rätt jobbigt: "Ja, jag vill gärna ha jobbet du erbjuder mig, bara du kan få en oberoende part att bevisa att det är bra för mig". Eller: "Jaaaaaa! Älskling! Det är klart att jag vill gifta mig med dig, bara du kan få en neutral källa att bevisa att vi blir lyckliga tillsammans i alla våra dagar!"

Vem vet? Kanske det finns sådana människor? Men annars måste de ha fått någon hangup på just maten. Hur kommer man isåfall runt den?

Högmässa i den svenska demokratin

Jag var på Almedalsveckan i Visby i början av sommaren och fascinerades av att "alla" var där. Det var tydligt att PR-byråer och lobbyister fattat det och försökte uppnå effekt för kunders räkning. Men jag kan inte tro att politikerna är så blåögda att de åker dit bara för att låta sig manipuleras. En ljummen sommarkväll i en kyrkoruin kom jag fram till att det är något annat. Veckan drar till sig folk som vill förbättra samhället. Men just denna vecka är de mer lyssnande, de lustdebatterar och lyfter blicken. De får möjlighet att göra det de tycker är roligast - att diskutera hur världen ska bli bättre i ett forum som är mindre ansvarskrävande och buffligt än normalt. Almedalsveckan är helt enkelt så populär för att de som åker dit njuter. Därför står de också ut med förhållanden som de normalt inte skulle acceptera.

Almedalsveckan i Visby. Lungberg var där. Och Ecoprofile-Eleonora. Och en hel hord andra bloggare som jag inte känner närmare. Och drösvis med journalister, PR-byråfolk, NGO-folk, fackligt aktiva, och naturligtvis politiker av precis alla digniteter.

Jag hade iofs ett par ärenden för jobbet, men jag var också väldigt nyfiken. Vad är Almedalsveckan, egentligen? Varför drar alla dessa makthavare (det är inte alls bara politiker) till Visby pang sådär en högsommarvecka? Hur kan det komma sig att de står ut med logi, utrustning och omständigheter som de aldrig annars skulle acceptera? Varför låter sig politikerna så villigt uppvaktas av folk som uppenbarligen har en agenda? Det finns mängder av idéer och förslag. Många av dem ganska grunda. Jag var med om en grej som kanske antyder ett svar.

Jag hade sprungit på några intressanta killar från Vagga Till Vagga och satt och åt middag med dem när någon kom förbi och delade ut inbjudningar till en diskussion om "Sverige efter krisen". Två debattörer från riksdagen (från Centern resp Socialdemokraterna), en nationalekonom och en moderator. Och man skulle få provsmaka lokal öl, minsann. Vi drog dit och anslöt lite sent.

Det var en solklar, ljummen sommarkväll. Kanske 100 pers hade slutit upp i en gammal kyrkoruin. Ganska mitt i kyrkan, förmodligen nära vad som en gång varit högaltaret, höll nationalekonomen på att dra upp riktlinjer om hur ekonomier kan tänkas ta sig ur kriser. Han tofflade till regeringen för somt, och oppositionen för annat. Solen sjönk och tände glödande fält på väggen bredvid debatten, när den föll in genom några glaslösa fönster.

Så var det dags för riksdagsledamöterna att ge sina visioner om Sverige bortom dagens problem, på lite längre sikt. C-ledamoten började, och kunde inte låta bli att förutom lite av sitt partis idéer också trycka till sossen och hans parti. S-ledamoten tog över och pratade ganska personligt om vad han tyckte. Gråsparvarna kvittrar försiktigt. I övrigt tyst i den stående publiken. C igen. Ungefär samma som förut, kombinerat med påpekanden om att sossens personliga idéer inte stämde med vad en eller annan s-talesman sagt. Hur kunde han förklara det? Va? Va? Ölen (man fick bara ett knappt tredjedels glas) tog slut i mitt glas.

Då hände något intressant. När s-ledamoten skulle prata var han först tyst en stund (bara en sån sak!), sedan sade han något i stil med "Vet ni, jag kom inte hit för att jabbas som vi gör i kammaren. Jag har bestämt mig för att inte vara negativ i kväll. Jag ville bara prata lösningar, byta idéer och försöka se längre. Kanske rent av erkänna att du kan ha rätt i något fall. Så jag tänker inte bemöta det där, för det leder inte åt något nytt och intressant håll." Och så gick dansen vidare.

Men jag stelnade till lite. Såg mig om, tänkte att det är det här demokrati, och politik, handlar om. Att lyssna på varandra. Tala till punkt. Försöka se lite längre och bidra till en bättre värld. Bredvid mig stod såväl VD:ar som syns i affärspressen, som kanslipersonal på SNF. Alla verkade njuta. Så såg jag de som var där som något annat; oavsett titel tror jag att nästan alla som tar sig till Almedalsveckan gör det för att de är människor som vill åstadkomma en förbättring. Och de vill göra det på demokratins spelplan. Det hundratal som stod där framför översteprästerna med varsin tolkning av den sanna vägen verkade njuta. Ganska innerligt.

Då framstod Almedalsveckan som något nytt; jag tror att många kommer därför att de helt enkelt tycker att detta är det roligaste och kanske viktigaste som finns. Att få prata politik och samhällsutveckling med andra som bryr sig och har en idé. Men att göra det i Visbys relativa enskildhet och lugn. Långt från Rosenbads matelldetektorer och hetsiga riks- eller lokalnyhetsredaktioner. Det blir en politikers eldorado, att kunna gå gatan ner och slå sig i slang med snart sagt vilken uppfattning som helst, diskutera och lyssna. Detta med att lyssna hade nog inte centerpartisten fattat riktigt än, men nu gjorde hon det. Jag tror att hon också njöt av insikten.

Foto: Gotlands Kommun.

Bravo, KRAV-is-glass!

Någon gång under sommaren sprang vi på en tjej i någon butik som stod och delade ut frysformar till alla som köpte BRAVO-juice. Jag tror att dealen var att den som köpte ett paket BRAVO-juice, kunde få ett kit med fyra platta byttor med fyra tillhörande pinnar. Tanken var att man skulle fylla de små byttorna med BRAVO-juice, sticka ned pinnarna, stoppa i frysen och snipp snapp snorum få BRAVO-is-glass.

På något sätt lyckades familjens 5,5-åring snacka till sig en sådan där utan att ta något BRAVO-paket. Väl hemkomna testade vi. Det blev riktigt gott. Och istället för BRAVOs konventionella juice kör vi med Godmorgons KRAV-märkta ekologiska.

Så nu har vi KRAV-märkt isglass oxå. (Eko-strutar har Hemglass redan fixat) Det blir bra om värmen återkommer.

Bilden har jag lånat av Rynkeby.

Post-Marit debatten

Marit Paulsen har lämnat debatten som startade med hennes bok "lurad på laxen", och som bland annat anför att ekologisk odling kanske inte är moraliskt försvarbar i en svältande värld. Med start i Almedalen och vidare på SvD:s Brännpunkt har debatten dock fått ny fart. Jag tycker den är ganska ointressant. Mest för att den inte håller något nytt. När jag följer kommentarer och bloggar kring Brännpunkt märker jag också att det finns en tendens att till varje pris få rätt, snarare än att komma framåt. Det tror jag är en återvändsgränd. En öppen attityd och en konstruktiv debatt kan däremot möjligen rädda världen.

Marit Paulsen är numer invald i EU-parlamentet, och syns inte mycket i debatten kring ekologisk produktion längre. Under Almedalen kröp det fram att de som försett henne med argumenten mot ekologisk produktion var några professorer på SLU, som varit mot eko i säkert 20 år.

Jag har varit lyckligt ovetande om att det självspelande pianot har tuggat vidare. Inte mycket verkar ha hänt, men häromdagen gick i alla fall Lasse Nellmer i svaromål i SvD Brännpunkt (där det mesta av bataljen har utspelat sig). Jag har som sagt varit ledig och har inte haft ett smack med författandet av detta att göra. Men jag tycker i princip att det är välformulerat. Och jag tycker i princip att det borde föra debatten framåt eftersom Nellmer faktiskt försöker framföra det som ekoskeptikerna saknar; vetenskapliga belägg för att eko är bättre.

Men det som jag kanske tycker är intressantast är att läsa diskussionsinläggen som följer på SvDs webb. När jag kollade igår var de runt 70 st. Där blir det så skriande tydligt att det är skillnad mellan att ha rätt och att få rätt. Jag tycker att ekotalibanerna (dvs bl a jag själv) börjar få rejäl vetenskap på fötterna. Så jag tycker att jag/vi har rätt. Ekoskeptikerna tycker att de har överväldigande vetenskap på sina fötter och tycker att de har rätt. Oxå.

Tyvärr sitter det väldigt långt inne att erkänna att den andra sidan kanske har en poäng. Sandlådebeteendet kryper fram på båda sidor och ingen vill gå med på att den andre kan få rätt, utifrån sina utgångspunkter, och föra debatten vidare därifrån. Jag tror vi skulle vinna mycket mer om professorerna doktorerna erkände att forskning kan ha olika utgångspunkter och lade sin energi på sin forskning, och ta del av den andras forskning, istället för att föra sluggeraktiga debatter.

Jag tror att vi på ekosidan har allt att vinna på att vara öppna i vår attityd. Försöka bli nyfikna när bekanta säger att de tycker att det inte är smakskillnad, eller att de hellre köper lokalt besprutat än importerat ekologiskt. Söka och stimulera samarbete, och så vidare. Med en öppnare attityd, där flera kan ha rätt, tror jag att vi fortare hittar en rättare väg mot en hållbar utveckling.

Bloggen "Cornucopia?" gjorde en ganska intressant reflektion kring det här. Och kommentarerna till inlägget är också intressanta.

Sommarens eko-storm i mediaglaset

På sommaren är det i största allämnhet nyhets- och åsiktstorka. De flesta håller sig helt enkelt på sin kant och tar ganska få initiativ. Detta kan man utnyttja. Så har t ex en knippe professorer argumenterat mot ekologiskt och forskning kring ekologiskt i Almedalen, i SvD:s Brännpunkt och annat. De har gärna velat förespegla att de företräder SLU (oklart om de har stöd för det från SLU:s ledning - skandal i så fall).

Jag har kallat det här gänget för stolleprofessorer förut. Det kanske inte är så nyanserat, men jag tycker det är konstigt att de tas på så stort allvar. Jag tycker det är konstigt att de kommer undan med att ha åsikter som att viss forskning borde förhindras (den som gäller ekologisk produktion, alltså).

Ibland är det svårt att riktigt hitta orden, men jag sprang på ett blogginlägg på Barnbarnens advokat, som osar passionerad indignation hos en kunnig person. Läs det gärna.

Spännande måndag

Det ska bli intressant att följa nyhetsrapporteringen idag. Greenpeace har sagt att de ska dumpa trålhinder på torskens lekplatser i den svenska delen av Kattegatt. Syftet är att skydda dessa områden, som också är Natura 2000-områden. Tydligen har Greenpeace tom lagen på sin sida.

Fascinerande nog har jordbruksministern lackat till eftersom tilltaget strider mot dansk lag. Japp, gott folk, det verkar som att den svenska regeringen ser som sin uppgifta att tillämpa dansk lag i Sverige.

Det kanske blir så när man är ordförande i EU. Men jag hejar på Greenpeace. Det verkar vara en väl avvägd, smart och laglig aktion som syftar till att skydda känsliga områden när staten inte fixar biffen. Heja!

Uppdatering måndag kväll:
Det hela verkar fortlöpa rätt väl. Men jag blir bara mer och mer övertygad att Greenpeace handlar helt som de ska. Får man tro artikeln så är fiske förbjudet i dessa bottnar enl EU-lag. Och då betyder ju statens (regeringen och fiskeriverket) och fiskarenas inställning att de anser att det måste vara fritt fram att bryta mot lagen... Med hänvisning till trasiga redskap och trilskande danskar... Man baxnar. Det enda som verkar funka är rättsapparaten: Länsstyrelsen och Miljödomstolen har sagt ja. Det innebär i så fall att regeringen tycker att det är fel på lagen... Det verkar som att danskarna inte tänker hävda copyright om Erlandsson vill kopiera... Skönt att Greenpeace finns ibland.