Hur det nu är så är reklam viktig för att sälja. Det innebär att bra reklam är viktig för att eko ska plocka marknadsandelar. Självklart är det bäst om folk fattar sina beslut baserad på klokhet och eftertanke. Men reklamarna har lärt sig så mycket om hur man går runt det där, så då menar jag att vi på eko-sidan vore korkade om vi åtminstone inte försökte plocka upp det bästa som görs runt om i världen.
I Storbritannien heter motsvarigheten till KRAV Soil Association. De har samarbete med flera stora aktörer. Yeo Valley är ett helt ekologiskt mejeri, eller i alla fall ett helt ekologiskt varumärke, som nyligen har tagit hjälp av en av landets främsta rap-producenter för att göra en reklamfilm för sin ekologiska mjölk (eller är det för Massey Fergusson, eller båda?). Jag tycker filmen är rätt snygg, och tydligen har det blivit mycket snack om den, både på webben IRL.
Vi sålde vår bil tidigt i våras, och har nu skött vår fyrapersonersfamilj i drygt åtta månader utan egen bil. Vi sålde inte bilen för att vi ville spara pengar utan för att vi ville testa hur det skulle vara. Jag lovade att återkomma med en utvärdering. Det har gått bra, faktiskt tycker jag att livet utan egen bil är bättre än med. Hur man upplever nackdelarna är subjektivt, men jag har liksom bytt syn på flera saker; vi tycker numera att det är en större frihet att inte äga bil än att äga den. Vi tycker att vi får bättre mat, bättre hälsa och slipper en massa tråkiga moment. Och vi märker nog att grannarna ser att vi numera får maten hemkörd när de istället sätter sig i bilen för att åka och veckohandla. Jag tror att statuseffekten motsvarar den som det innebär att ha en bil.
Jag tror att man nog ska gå igenom ett helt år innan man kan göra en fullständig utvärdering. Men det blev snabbt tydligt att det finns ett gott liv utan att äga bil. Vi tycker till och med att livet är bättre utan bil. Men, det har också blivit tydligt för oss att bilen som fenomen är så väl integrerad i hur vårt samhälle fungerar att man nog kan tala om att vi lever i ett slags bilparadigm. Att ha egen bil utanför dörren är helt enkelt en förutsättning för många resonemang mellan människor. De flesta kan inte tänka sig hur de skulle lösa vardagliga problem utan bilen. De flesta ordnar också sitt liv baserat på att ha en egen bil.
Först måste man säga att vår utgångspunkt var bra; vi jobbar båda centralt i Uppsala och har cykelavstånd (4 km) till jobbet. Uppsala är välförbundet med tåg och flyg. Ingen av oss behöver bil i jobbet och vi kan jobba hemma lite nu och då. Vi bor i ett eget hus 100 m från en av stadstrafikens stomlinjer och flera andra busslinjer passerar. Så vi behöver aldrig vänta mer än 10 min på en buss. Vi har dagis 300 m åt ena hållet och skola 800 m åt andra hållet. Det finns en ICA Supermarket en km bort. Vi är privilegierade och har ett stort naturreservat ett par hundra meter bort och ett centrum med simhall, vårdcentral, större butiker mm någon km åt andra hållet. En km bort finns en mack som hyr ut bilar av de flesta slag.
Hur har det gått? Det har gått bra. Mycket bra till och med. Rent ekonomiskt har det inte inneburit någon större skillnad. Man sparar flera tusen i månaden på att inte ha bil. För de pengarna lägger vi lite mer på andra transportslag (tåg, buss och lite hyrbil), vi köper vår- och höstservice till cyklarna. Vi köper mer hemkörningar av olika slag. När det gäller maten har det lett till lite intressanta insikter. Summa summarum så sparar vi nog lite pengar, men kanske inte så mycket.
Vi började med att handla på den lokala ICA istället för att storhandla på COOP Forum i externhandeln. Vi insåg rätt snart att prisskillnaden inte var så stor. Däremot undviker man ta-3-betala-för-2-fällan, och man sparar en del tid. Ekosortimentet är lite mindre på ICA än på COOP, men det känns bra att handla från en handlare som bor i närheten. Det är klart att det finns ett större utbud på COOP Forum, men vi tycker inte att vi saknar det särskilt ofta.
Sedan började vi testa olika typer av hemkörd mat, och det spåret har visat sig vara en riktig vinnare. Vi har testat bla Årstiderna, Linas Matkasse, MatHem, en lokal bonde men har till slut fastnat för Bondenära. Alla de här tjänsterna har det gemensamt att de kostar lite mer än i den vanliga butiken (inte mycket men lite), men eftersom vi inte har bilkostnaden så är det OK. Det de också har gemensamt är att de levererar intressanta mervärden; ekologisk frukt som man inte visste fanns (ex mango, ananas och persika), färdiga recept, trevliga chaufförer och/eller lokala ekologiska produkter (som man heller inte visste fanns).
Bondenära verkar alltså bli vår basleverantör. De har ett ganska bra sortiment och vi behöver inte fundera på om maten är reko. Den är inte alltid KRAV, men oftast. När den inte är det så kan de förklara hur de tänker. Det är extremt hög kvalitet på en del grejer och vi har fått nya insikter i hur duktiga oljepressare, korvmakare, bagerier och kryddbodar det finns i krokarna. Så numera veckohandlar vi på 10-15 minuter på måndagkvällen medan barnen ligger och läser. En trevlig kille bär hem mjölken, så att det bara är att ställa in i kylen när man kommer hem på torsdagen. Vi hade nog aldrig hakat på Bondenära om vi hade haft bilen kvar. Vi tycker att det är ett betydligt bättre liv än att lägga ett par timmar på att handla i ett industriområde.
Vi tror också att vi sparar en hel del pengar på att vi handlar när vi är rätt mätta och lugna; det blir betydligt mindre impulsköp av ogenomtänkta grejer, trisslotter och junkmat när man sitter framför datorn än när man stressar igenom COOP Forum. Det blir också mindre svinn. Vi kompletterar någon gång i veckan på den lokala ICA, och då märker man genast vad moderna butiker gör med ens fria vilja...
När man har bil okynneskör man en del. Man tycker inte att det är okynnes när man har bilen, men när man inte har det inser man att det är okynnes. Den som sköter sitt eget hus behöver t ex åka till bygghandeln nu och då. Oftast är det fråga om lite smågrejer, som man lätt tar på hojen. Vi har ungefär 4 km till närmaste Bauhaus, alltså lika långt som till stadskärnan, och här blir bilparadigmet extremtydligt. Det finns helt enkelt inga cykelställ utanför Bauhaus (men tusentals i stadskärnan). Att ta bussen dit är bara dumt, eftersom man då först måste in till sta'n, byta buss och sedan ut igen. Så när jag cyklar ut för att köpa en låda spik och lite annat så inser jag att de flesta handlar lika mycket som jag, många är bara där och tittar på något de kanske de ska köpa. Men ALLA tar bilen dit.
Själv har jag nu handlat på Bauhaus med cykel, någon gång med cykelsläp (en hink rödfärg och lite annat), en annan gång hyrde vi en bil en helg för att fixa lite olika saker, tex köpa ett par stora saker. När vi skulle bygga lekstuga betalade vi istället dem för att köra hem grejerna, så slapp vi det slitet också. Det visar sig vidare att många Bauhausgrejer kan jag också fixa på sta'n där det finns både Clas Olsson och Teknikmagasinet. Det är gjort på en kvart efter jobbet istället för en dryg timme med bil på lördagen. Jag tycker att vår lösning innebär mer frihet och möjligheter att välja det som passar. Jag får bättre kondition och får en feeling för årstiden, men jag ser som sagt att för de flesta är det en otänkbar tanke ända tills jag förklarar hur man gör.
En tydlig vinst är att vi slipper alla bryderier med själva bilägandet. Vi behöver inte ta ledigt för att besiktiga, tvätta, städa, serva eller reparera bilen. Jag sparar en ledig dag per år på att inte behöva byta däck, vindrutetorkare, lampor, mm. Eftersom vi inte har en bil på tomten längre slipper vi skrika "akta bilen" efter barnen, som istället kan spela boll där bilen stod. Jag behöver numera skotta mindre snö, eller oroa mig för att någon fågel skiter på motorhuven.
Numera kan vi också välja den bil vi vill ha. När jag och frun skulle åka till Kristinehamnstrakten hyrde vi en mindre, supersnål, bil. När vi skulle köra lite grejer till svägerskan hyrde vi en herrgårdsvagn. När vi har varit på kalas så hyr vi bil med privatchaufför (kallas också taxi). Inget hindrar oss från att hyra en liten skåpbil när vi ska köra grejer till återvinningscentralen. På semestertider är det oftast betydligt bättre priser för att hyra bil en vecka, så när vi vill åka till fjällen så är det planen. När vi hyr bil så är de dessutom alltid moderna miljöbilar som är nystädade. Även detta innebär fler frihetsgrader.
Vi cyklar mer nu, och det har fördelar i sig. Man får vara ute mer och tänker mer på hur årstiderna skiftar. Man tänker bättre på en cykel än i en bil. Vi lägger pengar på bra cyklar till oss själva och barna. Det innebär att cyklandet i sig blir mer problemfritt. Barna får en större värld, för de inser att de kan ta sig själva till ställen som ligger en bit bort. Dessutom får de röra på sig mer. Möjligen kommer de så småningom att bli retade för att de inte har bil i familjen, men det får vi ta i då.
Nackdelar, då? Det är klart att den största nackdelen är att man inte kan bestämma sig för att åka någon stans på sekunden, det är en slags rörelsefrihet som går förlorad. Det har också hänt att jag har cyklat ned till hamnen bara för att inse att jag har glömt båtnyckeln och då känns det helt fel att inte bara kunna åka hem och hämta nyckeln, utan behöva betala för sin dumhet med egen trampenergi. Att hyra bil är också förknippat med lite strul; det ska bokas, hämtas och lämnas. Och visst kan barna tycka att det är jobbigt med cyklandet ibland.
Ibland märker man också att vänner och bekanta tycker lite synd om oss, och liksom vill skydda oss från det onda att inte ha bil. Det kan vara väldigt störande. Vår Ford Focus var inte någon vidare statusmarkör, men jag inser att för många så är det en viktig markör inför vänner och grannar att ha en bil och vilken bil man har. Jag tror att få skulle erkänna det, men för många så finns det ett behov av att demonstrera sin framgång. Ett enkelt sätt att göra det är att äga en bil, och helst en viss bil. Den möjligheten har ju inte vi längre.
Hur man upplever nackdelarna är subjektivt, men för oss så har vi liksom bytt syn på saken; vi tycker numera att det är en större frihet att inte äga bil än att äga den. Det är olika friheter, men summan är större utan, tycker vi. Vi tycker att vi får bättre mat, bättre hälsa och slipper en massa tråkiga moment. Så vi tycker inte att det är mer synd om oss nu. Och vi märker nog att grannarna ser att vi numera får maten hemkörd när de istället sätter sig i bilen för att åka och veckohandla. Jag tror att statuseffekten är ungefär den samma.
Så jag tror att för många som bor i en större tätort, så är ett liv utan bilägande ett bättre liv. Jag tror att det som hindrar de flesta är ett paradigm. Paradigmet är ett strukturellt tänkande där det normala är att kommunalskatten till mycket större del går till att underhålla biltrafiken (som kostar, tar plats och smutsar ned) än till cykeltrafiken (som knappt låter och dessutom bygger folkhälsa) eller kollektivtrafiken. Det är det faktum att man att man upplever att till vissa delar av staden går det bara att ta sig med bil. Eller, som en granne påpekade; hur kan det komma sig att man ger skatterabatt på miljöbilar istället för att ge skatterabatt på cyklar och busskort? Paradigmet syns i att det finns regler i planeringen av städer om hur många bilparkeringar man ska räkna med per familj när det byggs hus, men inget om cyklar. Det syns i att det knappast har hänt något med bussen som transportmedel på 50 år, medan bilarna har blivit rullande informations- och underhållningscentraler.
Det vore intressant att tänka sig cykeln och bussen som nästa paradigm; där bilverkstäderna i industriområdena ersätts av cykelverkstäder där folk bor. Där cykeln och kollektivtrafiken är synkad till en effektiv helhet och där folk kan lägga mer tid på att jobba eller vara med vänner. Det vore spännande om det var tätare med bilpooler och biluthyrare som hade mycket bättre system för uthyrning, så att folk kunde hyra den bil de behöver, när de behöver den. Jag tror det skulle ge ett samhälle som är mer effektivt, friskare och gladare.
För vår del tror vi att nästa steg blir en Christiania Bike eller Bella Bike; en trehjuling med tält. Då blir det lättare att stoppa in trötta barn i tältet och cykla hem, eller handla utan att koppla släpet.
Det här blev en lång drapa. Men till sist ett inspirerande inlägg från Monterey Bay Aquarium; det är nog bäst att vi får till ett par skiften i hur vi beter oss:
Jag har varit på smygpremiären av filmen Underkastelsen. Den handlar om att det ständigt ökande utsläppet och spridningen av syntetiska kemikalier kanske är ett större problem än klimathotet. För mig innehåller filmen inga direkta nyheter. Det som presenteras är rätt väl känt. Men det är en skrämmande sanning. Så frågan är om ”den skrämmande sanningen” kommer att få lika stor effekt som ”den obekväma sanningen”? Jag kan inte bedöma det, men jag hoppas det. Och onekligen har den ekologiska maten återigen mycket fler förslag på lösningar på ett allvarligt problem, än vad den konventionella maten har.
Jag har just varit på en smygpremiär för en film. Hade det varit en vanlig rulle hade det nog hetat galapremiär. Men nu var det ”Underkastelsen” av Stefan Jarl, och med bla Åke Bergman och Eva Röse. Det serverades lite rödvin och ekologiska småbröd och ostbitar i papperspåsar. Inte så många premiärlejon där, men desto fler ur miljö- och hälsogräddan. Jag kände till filmens budskap redan innan, och det är jävligt viktigt. Frågan jag ställde mig inför kvällen var ”kan den nå genom rutan”? Kan den här filmen få till effekt att något händer? För helt klart behöver något hända.
Filmen handlar om hur vi utsätts för en allt kraftigare exponering för allt fler kemikalier, över allt hela tiden. Det är bekämpningsmedel, flamskyddsmedel, läkemedel, ytbehandlingar och annat. De flesta av dessa tusentals kemikalier vet vi nästan ingenting om hur de fungerar i ekosystemet eller när de samverkar i våra, djurens och växternas kroppar.
På ett annat sätt vet vi en hel del. Vi vet att många av dessa kemikalier är fettlösliga. Det betyder att de snabbt ansamlas i fett, vilket i princip bara finns i eller vid levande material. Fettlösliga ämnen lagras i våra och djurens fettvävnader, varifrån de aldrig eller bara långsamt avsöndras. Utom i några få fall när vi producerar en viktig fet substans. T ex modersmjölk.
Vi vet också att många av dessa kemikalier fungerar på hormonell nivå. Dvs i vissa sammanhang har de mycket kraftig effekt även i mycket, mycket låga doser. Ett sådant sammanhang är fosterutvecklingen och hjärnans utveckling strax efter födseln. Våra funktioner utvecklas inte långsamt, utan många av de viktigaste funktionerna (t ex könsorganen) utvecklas under en kort, intensiv period. Under den här perioden är vi mycket känsliga för hormonell störning.
Vi vet att när mödrar ammar så minskar deras fettdepåer betydligt. Numera vet vi också att detta är det enda tillfälle under livet då kvinnors kemikaliebelastning sjunker. För de lämnar över de fettlösliga gifterna till sina barn.
Vi vet också att spermiekvaliteten hos män sjunker. Allra mest i länder med kemikalieintensivt jordbruk. I Danmark har hälften av de unga männen sämre spermier än vad de borde ha. Vi vet att de här preparaten påverkar vår mentala hälsa. Autism, ADHD och andra syndrom och sjukdomar ökar kraftigt.
Vi vet också att två tredjedelar av all frukt och grönt som säljs innehåller bekämpningsmedelsrester. Naturligtvis mycket mindre eller nästan inget i ekologiska grönsaker, men de är ändå inte så stor andel.
Det finns forskare som menar att det här är ett allvarligare problem för människoarten, eftersom om det här fortsätter, så kommer vi helt enkelt inte att kunna få barn.
Jag ser filmen och tänker att människorna som har gjort den verkligen brinner. Det är bra. De har på fötterna. Och vanmakten når igenom. De känner sig underkastade ett kemikaliesamhälle som de inte vill ha. Maktlösa. Kommer filmen att slå igenom och bli en ny ”The Inconvenient Truth”? Jag hoppas det. För det skulle behövas. Men jag känner att jag vet för mycket. Jag blev inte tårögd, som många andra. Så jag kan inte riktigt bedöma kraften i den. I allra bästa fall skulle den ha betydelse för den stundande valrörelsen. Hoppas, hoppas.
Men så återstår då frågan – vad kan man göra? Filmmakarna lämnar själva tips som handlar om att använda naturmaterial när man bygger, köpa miljömärkt elektronik och framför allt, köpa ekologisk mat. Men kan jag göra mer? Jag jobbar på KRAV och satsar hårt på att få det att växa. Borde vi fokusera på giftfriheten i stället? Skulle det få bättre effekt på folks vilja att köpa? Hm. För ögonblicket tror jag att vi kanske ska framhäva andra fördelar, men det kan ändra sig snabbt. Snart kanske Expressen skriker efter den kemikaliefria maten, och marknaden skiftar totalt. Hoppas det.
Uppdatering 2010-04-20 och 2010-04-21: Några andra som bloggar om filmen:
Sanna Lundell - sanerar sitt hem efter att ha sett filmen.
Kaktusblomman - ger en sammanfattning och förklarar filmen.
ComeAgain - några länkar till intervjuer och klipp på Tuben. Några det-här-kan-du-göra-tips i en senare postning.
TEM-funderingar önskar att han får se filmen, men ger också intressanta länkar till mer info om problemet.
SaltåKvarn-bloggen konstaterar att leksakerna från Robygge kanske inte är så nördiga ändå. Det kan man ju hålla med om.
Livsmedelsverket arbetar för säker mat (dvs att gifter och smittämnen i maten håller sig på rätt sida gränsvärden), redlighet (dvs att ingen på matmarknaden luras) och bra matvanor (kostråd till gravida, nyckelhålet, tallriksmodellen, mm). De arbetar på vetenskaplig grund och har på riktigt statligt manér för det mesta väl på fötterna när de uttalar sig.
När det gäller redlighet, så är det uppenbart ibland vad de ska göra. Ibland blir det lite godtycke, för de måste ju avgöra när de tror att många kan känna sig lurade. Ibland tycker jag också att det blir en slags storebrorsgrej. När de t ex pucklar på Äkta Vara eller embryot till LCHF-märkning, så underkänner de liksom vanligt folks kapacitet att göra sina egna analyser och träffa sina egna beslut. (Äkta Varas reaktion här. LCHF:s reaktion här)
Men, när det gäller att uttala sig om att det ena är bättre än det andra, så kan man betrakta Livsmedelsverket som en viktig källa. De har egna lab, egen expertis och de refererar till tämligen väl förankrade modeller och system. Och nu har det till slut hänt - Livsmedelsverket konstaterar försiktigt att ekologiska ägg är bättre!
I pressmeddelandet är de försiktiga med att tala om vilka skillnaderna är, man nöjer sig med att säga att de är flera och nämner t ex jod. Går man vidare och söker på råa ägg, konventionella resp ekologiska, så får man upp jämförande tabellen högst upp. Redan av den översiktliga tabellen framgår det att de ekologiska äggen innehåller mer energi, mer vitamin D och E, mer järn och kalcium, men mindre natrium! Man kan gå ännu djupare och se ännu fler fördelar, men det får ni upptäcka själva!
Jag har sparat helt vanliga ostar i ett helt vanligt kylskåp i snart ett år. De blir inte dåliga av det, trots att bäst-före-datum nu passerats med nio månader. Istället blir de vanliga, tråkiga, ostarna allt godare. På köpet inser man god osts värde på ren instinkt och därmed är man lite sparsammare. Så sätt igång nu - ge dig själv lite gammal ost, så blir ditt liv ännu lite roligare.
Förra senvåren insåg jag att alla tråkiga KRAV-ostar måste sparas så att man absolut inte öppnar dem före bäst-före-datum. För den bistra sanningen är ju att största delen av den ost som säljs i Sverige är lagrad i typ tre dagar och når våra förstörda gommar helt ointressanta. Den här sjukan har ju även drabbat eko-ostarna.
Nu har jag i alla fall köpt ostar och bara låtit dem ligga i kylen sedan juni i förra året. Av ett dussin inköpta har bara en visat (oönskat) mögel. Då öppnade vi den, skar bort möglet och åt upp den.
Förra veckan spräckte vi en av de första, som hade passerat bäst-före-datum med nio månader. En KRAV-märkt Arla Herrgård. Jag kan rapportera att den var fastare, därmed lite saltare. Smaken var inte på något vis stark, men betydligt mer karaktärsrik. Framförallt eftersmaken hade växt och blivit riktigt angenäm. Ganska nötig.
Min första slutsats är att man ska lagra ostarna i minst ett år. Man kollar på dem nu och då, så att inget har gått snett, men låter dem i övrigt vara. Förutom att de blir godare, så har det också fördelen av att man reflexmässigt inser vilken finprodukt god ost är. Svinnet och överkonsumtionen blir betydligt lägre!
Min andra slutsats är att det verkligen är något fel på bäst-före-datum-systemet. Jag vet inte vad det är, om det är så att mejerierna vill ha omsättning i ostdisken, och därmed får butikerna att rea ost som håller på att gå ut. Samtidigt får de folk att slänga ost som passerat datum av bara den anledningen. Eller så är det så att trygghetsknarkarkonsumenter har drivit fram att man inte kan ge en ost ett års BF-datum. Det verkar kanske inte rimligt. Och då föredrar mejeriet att höfta till med något som folk kan tänkas tro på.
Min tredje slutsats är att man ska tänka själv - titta, lukta och känn innan du slänger mat. Möjligen är den inte för gammal, bara lagrad. Foto: Jag har tagit bilden själv. Låna den gärna och uppge gärna EkoTänk som källa.
Många företag som ska lansera ekologiska produkter gör det genom att ta fram en ekologisk variant av en produkt som de redan har. Det innebär ofta att de ekologiska begränsningarna gör att spegelprodukten inte kan mäta sig med originalet (såklart). Jag tycker att man istället borde fråga sig vad gott man kan göra av de ekologiska ingredienser som finns. Då tror jag att vi skulle få mycket godare mat.
En del av BioFach är en seminarieserie som heter BioFach Congress. Det är ett imponerande utbud av allt möjligt. Mina goa kollegor K och H var idag på ett seminarium med den lite småhemliga titeln "sensorisk marknadsföring av ekologiska produkter". Tydligen dominerades seminariet av en makalöst tråkig schweizisk forskare som talade om vilka metoder de använt. De sista fem minutrarna kom det intressanta. Då klev en kvinna upp och förklarade att två saker var tydliga:
Det smakar bättre om testpersonen får veta att det är en ekologisk produkt
Vi är tillvanda vid att produkter ska smaka på ett visst sätt. Denna smak är en smak som passar den etablerade produktionsformen. Ekologiska råvaror ger något annorlunda egenskaper, och detta i sin tur gör att ekologiska spegelprodukter ofta upplevs som sämre, eftersom de inte är som denna produkt brukar vara.
Det här är superintressant. Det ena gäller att ekologiskt har en smak, och den är god. Det har naturligtvis en koplling till att en smak inte är en enkel reaktion i en smaklök. En smak är en upplevelse av en situation; det är matens aromer, konsistens, men också omgivning sällskap och kunskaper. Ett vin smakar bättre om man vet mer om dess historia. Det är alltså tydligt att den genomsnittlige konsumenten upplever att mat smakar bättre när han/hon får veta att den är ekologisk. Det har naturligtvis med konsumentens föreställning om vad eko är att göra. Det har också med att göra att konsumenten verkligen litar på att det som påstås vara ekologiskt också är det.
Så även om vi i branschen ibland suckar över att det finns en kontrollmani, så tror jag att det betalar sig. Vi har väldigt lite problem med bedrägerier. Det beror nog på den intensiva kontrollen, och det ger resultat i form av bättre smak. Samtidigt vill det till att eko-reglerna lever upp till förväntningarna. Det är svårare eftersom varje konsuments förväntningar nära nog är unika. Men viljan att möta dessa förväntningar är det som gör konsumenten till en del av ekorörelsen, och det är en styrka.
Den andra saken tycker jag är kanske ännu mer intressant. Fenomenet förklarades med att folk har vant sig vid att ett gott äpple ska vara snyggt, glänsande och surt. Det är det normala, det säkra och goda. Så ska ett äpple se ut. De kunde visa att konsumenterna därmed tyckte att sötma, arom, fyllighet, saftighet och andra intressanta smaker uppfattades som avvikelser, eller helt enkelt som fel. Det gröna äpplet med tjockt, felfritt, hårt skal, som inte behöver hänga för att bli sött och som kan säljas som fräscht, trots att det är surt passar väldigt bra för industriell produktion. Det tål stötar, det ser snyggt ut, det tål besprutning. Det ekologiska, mer naturliga äpplet uppfattas som sekunda eller skräp. Det har ju fläckar, smakar sött och så vidare.
De förklarade vidare att det vanligaste är att när ett företag ska ta fram ett ekologiskt sortiment så tittar de på vad de har, och så tar de fram ekologiska varianter på det. Längre ned i Europa är det t ex norm att yoghurt ska vara ganska fast. För att uppnå det tillsätter man konsistensgivare. Men det får man inte i ekologisk yoghurt. Så den ekologiska yoghurten blir rinnigare och uppfattas som avvikande, felaktig och dålig. Den säljer dåligt och företagen kan säga "Titta! Trots att vi investerade i en ny produkt så funkar det inte. Konsumenterna vill inte ha ekologiskt!". Trots att det egentliga problemet är att vi har vant oss vid mat som inte är som mat ska vara.
Istället kan man och borde man fundera över vad man kan göra med ekologiska råvaror som blir gott och attraktivt, och sedan lansera det. Det blir förmodligen ofta produkter som inte har någon direkt motsvarighet på den konventionella marknaden. Men det är bra, för då får de står för sig själva. Och jag tror att maten genomsnittligt kommer att bli mycket godare, eftersom vi får mer eko-mat. Och eko, vet vi ju nu, smakar gott.
Ibland när jag tänker på det här brukar jag dra en parallell till light-maten. Jag tycker själv att light-chips eller en fettsnål béarnaise är helt ointressanta. Behöver man en mager snack så är morotspinnar mycket godare än lightchips. Behöver man en mager mustig sås, så är en mustig tomatcoulis mycket intressantare än en mager béarnaise.
Idag sprang jag förresten på bloggaren Lena Möller, som jag hittills bara träffat i Cyberspace. Hon jobbar i den spännande Organic Africa Pavillion. Det är alltid spännande det där, att träffa bloggare IRL för första gången.
Mässan BioFach är på ett sätt alltid lika dan; förvirrande, överväldigande, brusig, tröttande och alldeles, alldeles underbar. Jag tror att det är människorna, alla dessa människor som tar ekologisk produktion och handel på allvar. Som faktiskt på allvar diskuterar hur man ska kunna göra en marknadsfördel av att betala bonden mer. Och som säljer, förmedlar, skapar kontakter och utvecklar produkter. Man riktigt känner hur alla dessa tusentals människor, precis som jag, suttit i åtskilliga timmar och förberett sig, och nu j-drar ska det hända.
Och jag får energi av att springa på viktiga människor i snart sagt varje hörn; här finns miljöchefer, marknadschefer, journalister, ministrar, konsulter, intresseorganisationer i en salig röra. På BioFach är det inget särskilt att Hollands jordbruksminister (bilden) står uppflugen och läser upp ett tal där hon bland annat säger att "Vi har många kriser just nu. Finansiell kris, klimatkris, matkris bara för att nämna några: Och det är ju uppenbart att det är till den ekologiska produktionen vi vänder oss för att hitta lösningarna. Därför är jag stolt över att idag blablabla..." För i montern bredvid står man och diskuterar om man skulle kunna få ihop en båt med havre att sälja till USA i höst (fattar ni hur mycket det är???). Strax därpå springer vi på några norskor som har en idé om att man skulle ta och lägga om Nordens största festivaler till heleko.
Allt detta är var för sig helt enastående händelser. Men när jag upplever dem så kan jag inte riktigt ta dem till mig på annat sätt att jag blir sprittande glad. Om någon vecka kanske jag kan sålla ut vad som var viktigt och vad som bara var kul.
När det gäller trender, så är mitt intryck att nästan ingenting har utvecklats sedan sist. Det är inga nya produkter eller områden som står ut. Det finns alltid udda grejer, men ingen samfälld strömning. Däremot är det liksom lite mer allvar i år. Förra året var det mycket snack om att rättvisemärkt borde vara en del av eko. I år är Rättvisemärkt tema för hela mässan, och nu vill man prata om HUR det ska gå till. Några nya produkter på området och Fair Trade har fått ett eget hörn på mässan.
En grej som är rolig är att den svenska montern är större, snyggare och kaxigare i år än förra året. Danskarna är tio gånger större, men det är ändå kul. Den nyaste nyheten för mig var webbplatsen Smaka Svenskt som är här för att marknadsföra sitt verktyg för den matintresserade turisten.
Dags igen för en av eko-årets höjdpunkter, BioFach. BioFach är världens största mässa med bara ekologiska grejer, och den hålls i Nürnberg den här tiden varje år. De senaste åren har jag försökt samla intrycken genom att posta lite på bloggen. Tror kanske att det kan bli lite av det i år oxå.
I år var jag ute i god tid och fick plats på nattåget från Köpenhamn. Kollegorna som var lite senare i beslutet fick ta flyget. Det intressanta är att jag åker 11:09 från Uppsala Central imorgon. Kollegorna åker 12:30 från samma central, men hoppar av på Arlanda C, fvb Frankfurt och så småning om Nürnberg. de kommer fram lite halvsent, sådär, checkar in på hotellet precis bredvid Nürnberg Hauptbahnhof. Vi ses där till frukost på onsdag, för mitt tåg är framme runt sju på morgonen. Och så går vi på morgonens första möten tillsammans. Man sparar alltså totalt drygt en timme på att flyga. Och då får jag någon dryg timme på mig att käka något trevligt i Köpenhamn...
EU släppte sitt nya eko-märke i veckan. Om jag tycker det är snyggt eller inte intresserar mig inte så mycket. Men jag var brydd över att de hade valt en symbol som var så fin i linjerna att den blir mycket svår att trycka på ett vettigt sätt. Men nu har jag kommit fram till att det är genialt - den nya symbolen för ekologiskt är "den gröna pluppen". Ingen kan missa den. Och den går att upphovsrättsskydda eftersom man har ett litet mönster på, som en student har gjort. Därmed har man också lyckats knyta an till morgondagens konsumenter. Smart.
Det är populärt att släppa nya eller pimpade eko-märken nu för tiden. KRAV läckte ju sitt upphottade märke på Facebook för en vecka sedan. Och ungefär samtidigt släppte EU sin nya eko-logo. Från 1 juli är det ett krav att alla produkter (i alla fall alla mat-produkter) som marknadsförs som "ekologiska" har den här loggan.
Den nya eko-loggan kom till genom en sorglustig resa, som till slut gick i mål med en slags demokratiprojekt. Loggan har diskuterats en del på bloggosfären, och jag tror t ex att Bokashi-bloggen tycker att den är lyckad. Om den är snygg eller inte är en smaksak, och inte så mycket att fundera över, tycker jag. Det som är intressant är hur stark den är som köpsignal.
När tävlingen gick in i slutfasen och det fanns tre alternativ att rösta på, så tyckte jag att det var något fishy med det hela. Eftersom jag jobbat rätt mycket med hur man utformar ett sådant här märke, så tyckte jag att det var något konstigt. Två av de tre var i princip trycktekniskt omöjliga - för mycket och för små detaljer när man kommer ned på tomatmärkesstorlek, eller märkning av 2 cl kaffemjölk. Den tredje var väl iofs möjlig, men ändå otydlig. Var det ett ljus? Ett blad? Epilepsimärket? Och alla är negativa - det i sig är svårt, och passar dåligt för ett märke som ska stödja en marknadsföring, inte dominera den. Hur kunde man släppa fram de här tre? Hur kunde någon tro att de skulle bli starka på marknaden?
Nu vann till slut en av de två som jag tycker är trycktekniskt omöjlig. Och jag kunde inte släppa tanken - hur kom de fram till de tre? Jag har hört en del rövarhistorier om att de på kommissionen som skött det här verkligen inte har någon aning om miljömärkesutveckling. Eller att ingen utanför deninre kretsen har fått se alternativen. Och så vidare. Men till slut så tror jag att de är slugare än jag förstått. Och att vilket alternativ som vann knappast spelar någon roll.
Alla tre är ju tryckta på stora gröna plattor. Genom att välja svårtydda eller tunnlinjiga blider, så är det egentligen bara den gröna plattan som framträder. Och det är den som de har tänkt ska vara signalen - stor grön fyrkant = eko. Och det är ju genialt! De har helt enkelt stiliserat ned symbolen till det enklaste - en grön plupp. Grönt är skönt, köp det här!
På köpet har de lyckats genomföra ett demokratiprojekt, för att skapa en samhörighet mellan de unga konsumenterna, EU och ekologiskt. Inte korkat alls. Eller så hade de bara tur.
KRAV har gjort om sitt märke. Tanken är att KRAV håller på att vässa sig rejält framför allt när det gäller klimat, men också när det gäller socialt ansvar och djuromsorg. Det blir alltså en skillnad mellan KRAV och ekologiskt. För att visa att det har hänt något viktigt, men det ändå är samma gamla kärna, så har märket gjorts om.
På onsdag täcks det nya KRAV-märket av utanför porten till kansliet i Uppsala. Men redan på måndagen kommer märket ut när KRAVs marknadsrapport släpps. Och det är nog den som är den stora nyheten. För även om konsumentmarknaden har stigit med tiotals procent om året, flera år i rad nu, så har bönderna väntat. Ett lantbruk är ingen kvatralsekonomi, och det gäller att vara säker på sin sak innan man lägger om till ekologiskt och KRAV, för det är ett helt annat sätt att jobba.
Om jag förstår korridorsvisket rätt, så snackar vi nu om ett rejält lyft i lantbrukens anslutning. Möjligen är lyftet så stort som 75%! Om det är så, så kan svenskt lantbruk börja ta igen lite av allt det de förlorat till importen. Och det är bra. För vi ska ju inte frakta ekologisk mat över jorden i onödan.
Nu gäller det också bara att konsumenterna hänger i, och fortsätter att flytta handen i hyllan. För det här är konsumentmakt. ICA var sannerligen inte med på noterna när ekoboomen kom. Men de har shejpat upp sig rejält och börjat handla på allvar. COOP var naturligt vis redan långt framme och vred på allt de hade i kranarna. Och nu kommer bönderna med på tåget. Otroligt roligt!
Håll koll på KRAVs webb imorgon om ni är sugna på mer info.
Jag tar mig friheten att då och då posta lite recept här på EkoTänk. Här följer en kvalitetssäkrad och klimatsnål variant av risgrynsgröt. Kvaliteten höjs genom att vara snål med vatten och mjölk för att nå en fast gröt, som sedan snabbt späds och kyls. Klimatet sparas genom att ersätta en del av mjölken med vatten, samt att använda eftervärme.
En av mina smågrabbar har flera gånger förklarat för mig att den godaste mat som finns (och då räknar han in tårta, lördagsgodis och köttbullar) är risgrynsgröt. Jag har väl hittills i livet tyckt att den hör julen till, men han får aldrig nog. Så vi köper och lagar en del risgrynsgröt. Jag har funderat en del på vad som gör en risgrynsgröt god. För det är skillnad märker man. Jag skyr t ex Änglamarks som pesten - det är mest en riskräm/pudding som smakar konstigt. Jag har också lyckats laga för salt, för krämig, för osalt, för smörig och allt möjligt. Nu har jag i alla fall kommit fram till att följande karatäristika är viktiga:
Grynen ska märkas. De ska vara fasta och tydliga i kanten, men absolut inte hårda. Överkokt risgrynsgröt, där kornen börjar lösas upp och gröten blir mer en massa, är helt meningslös.
Smeten ska vara slät och len. Det som inte är korn, smeten emellan, ska vara slätt och blankt. Återigen - överkokt gröt ger en grynig smet av sönderkokta gryndelar.
Sältan är viktig. För lite salt så smakar det ihåligt, lite metall. Översaltat är inte heller gott. Om man har i mycket smör för att runda av smaken, måste man tänka på att smör är salt.
Ett problem är att risgrynsgröt är en rätt klimatstökig rätt. Mjölk kostar 1 kg koldioxid per liter. Ris kostar mellan 3 och 6 kg per kg. En stor omgång gröt kan alltså kosta närmare 3 kg koldioxid, plus energi vid tillagning, mjölk, kanel, socker etc. Så jag har funderat på hur man ska dra ned den här belastningen. Grabben gillar gröten kall, utan mjölk. Så jag har kommit fram till att det jag kan påverka är mjölken och energianvädningen. Efter en del trixande har jag kommit fram till att mjölken kan ersättas med vatten till viss del. Energianvändningen genom att använda eftervärme.
Detta är nu mitt recept (räcker en knapp vecka hos oss) där utvecklingen står idag:
Tag en ganska stor kastrull, smält en klick smör.
Häll i 4 dl risgryn, 1 tsk salt och 6 dl vatten. Koka upp och låt koka sakta. Var försiktig med värmen och rör någon gång, så att det inte bränner.
När vattnet kokat in så att du har en rismassa, tillsätt ca 1,2 dl mjölk. Koka upp, men var lite försiktig med värmen och rör om någon gång. Stäng av plattan när det har börjat bubbla (koka) så smått. Låt gröten stå på plattan och sakta svalna. Rör om någon gång.
Efter en timme eller två bör gröten ha svällt och blivit ganska fast. Tillsätt då mellan 3 och 6 dl kallt vatten. Gröten ska nu få en konsistens som är lite lösare än vad du vill att den ska vara. Om du vill kan du i det här läget tillsätta en msk strösocker eller två. Det ger en rundare smak, men jag skippar oftast sockret. Tycker det drar åt det jolmiga hållet.
Drag kastrullen av plattan och ställ på kylning (alt lägg upp i burkar). Man kyler ute eller på bänken, beroende på årstid. Aldrig i kylskåpet.
Efter mycket utprovande har vi här kommit fram till att gröten är godast med kanel och äppeltätt äppelmos.
Kvalitetstricket är att använda lite mindre vatten (än vad paketreceptet säger) i första uppkoket, lite mindre mjölk i det andra och därefter tillsätta kallt vatten. Därigenom kokas kornen inte sönder, och den snabba kylningen gör att upplösningen avstannar snabbt. Vattnet ger också en lättare smak. Allt krav- och eko ger också en förhöjning. Grynen kan vara lite svåra att få tag på, men Kung Markatta har i alla fall ett KRAV-grötris. Så de butiker som vill kan få hem det. Fråga i din!
Vill du ha julkvalitet på gröten kan man byta ut en del av mjölken mot grädde den enda gång på året som det ska slås på stort. Man kan naturligtvis dra på med mer smör också, men pass upp för sältan i smöret!
Klimatfördelarna med detta recept är att använda vatten (sparar 100 g koldioxid per dl) istf mjölk, att använda eftervärme istf att småkoka tills den är klar, samt att (självklart) inte använda kylskåpet till avsvalning. Och jag kör givetvis med Bra Miljöval el.
Vill man vara superklimatsmart kan man testa att köra med havremjölk (ex Oatly) och utan smör. Men då smakar det annorlunda. Bilden har jag tagit själv. Skulle du mot förmodan vilja använda den, så går det bra. Uppge gärna EkoTänk som källa.
Det kommer allt fler rapporter som visar att ekologiskt jordbruk i genomsnitt suger upp mer koldioxid än konventionellt. Jag har roat mig med att köra runt lite siffror i ett kalkylblad och kommer fram till att KRAV-bönderna under åren har sugit upp runt fem miljoner ton koldioxid genom att byta brukningsmetod. Det motsvarar ungefär 0,6 kg CO2 per svensk, eller att en normalbil kör 659 263 varv runt jorden. Ungefär.
Ekologiskt och KRAV-certifierat jordbruk suger i sig koldioxid och bidrar på ett väsentligt sätt till att minska de negativa effekterna av växthuseffekten. Det sker först och främst genom att det är mer växtrester i en jord som brukas ekologiskt än en som inte är det. Att hålla betande djur på jorden trycker ned ännu mer koldioxid. Exakt hur mycket koldioxid som sugs ner i den KRAV-certifierade jorden beror på många olika faktorer. Baserat bland annat på uppgifter i Soil Associations rapport ”Soil carbon and organic farming – A review of the evidence of agriculture’s potential to combat climate change” så är det rimligt att anta att en hektar mark som lags om från konventionellt till ekologisk drift suger upp åtminstone 1,4 ton CO2e mer per år i åtminstone 20 år. En hektar mark som betas suger upp ungefär 2,7 ton CO2e per år, om man får tro Hushållningssällskapens rapport ”Jordbrukets klimatpåverkan”, den så kallade Jokerrapporten.
Jag har räknat lite på hur mycket ny mark som har anslutits till KRAV varje år under de senaste 20 åren, och multiplicerat det med siffrorna ovan. Då får man fram att det KRAV-certifierade jordbruket har sugit upp cirka 5 miljoner ton mer koldioxid än det skulle ha gjort om det hade fortsatt som konventionellt. Eftersom dessa siffror är svårmätta så har jag rundat av alla siffror nedåt och försökt använda mig av konservativa data. Vad gäller betesmarken kan man möjligen säga att det inte spelar någon roll om marken betas av konventionella djur eller KRAV-djur. Å andra sidan får alla KRAV-djur beta, och det behövs mer betande djur i KRAV-jordbruket än i det konstgödslade. Men det är rätt mycket koldioxid vi pratar om - vad betyder då dessa 5 274 104 ton CO2?
Det motsvarar
Alla klimatpåverkande utsläpp från 741 671 genomsnittliga svenskar. Det skulle tex kunna vara alla som bor i Stockholms kommun.
Vad 83 716 bilar har släppt ut under samma 20-årsperiod
Så mycket CO2 som en enda bil släppte ut om den skulle köra 659 263 varv runt jorden. Låt säga att den kan hålla en genomsnittshastighet på 100 km per timme, och aldrig behöva stanna. Då skulle den ändå behöva hålla på i 30 103 år.
Att krav-bönderna har hindrat ett utsläpp om cirka 0,59 ton CO2e per svensk. Det är å andra sidan ungefär vad en vanlig bil släpper ut på 300 mil. Men om man antar att sådär 10% av svenskarna har stått för det allra mesta av KRAV-inköpen under de här åren, så har de sparat 5,9 ton var. Och det är nästan ett helt års utsläpp!
Rapunzel är väl lite av Saltå Kvarn gånger mycket. Ett företag som är styrt av ekologiska värderingar och som har visat att det går att leva bra på det i många år. De är, såvitt jag förstår, flera gånger större än Saltå, men båda företagen har riktiga människor som vill väl i ledningen.
Rapunzel instiftade, tillsammans med IFOAM, för några år sedan One World Award. Syftet med priset är att uppmärksamma människor som skyddar och bevarar vår värld. Priset delas ut vart annat år, och är egentligen två priser.
Det ena är en slags Oscars-variant där fem blir nominerade, och en vinner. Vinnaren får en massa ära, en statyett och €25 000. Inte illa. Det som premieras är viktiga uppfinningar, utveckling av ekologiska lösningar som kan skalas upp så att många kan använda dem, liksom de som har lyckats bli starkt lysande förebilder på olika sätt.
Det andra priset är ett "life time achievement award", kanske lite mer av ett nobelpris. Här väljer man ut de människor som har i princip lagt sitt liv på att utveckla och främja ekologisk produktion. Kanske inte varje steg märktes så mycket när det togs, men när man ser till livsgärningen, så inser man att jorden hade varit ett sämre ställe utan dessa människor.
Det klart att ju fler som nomineras, desto bättre blir underlaget. Har du någon idé? Nominera här. Senast den 15 februari.
Knallade förbi ett waynes-hak på lunchen. Kollade lite på skylten, tänkte att det var något knas med den där. Vände och kollade igen...
Kolla den minsta texten "Allt vårt kaffe är 100% certifierat av Rainforest Alliance"... Allt vårt kaffe är 100% certifierat... jag fattar inte... Hur skulle något kunna vara något annat än 100% certifierat av någon? Skulle någon kunna ställa ut ett halvt certifikat, 50% certifierat? Eller är det att de verkligen vill understryka att allt deras kaffe, alltså verkligen 100%, fattaru, är verkligen certifierat?
Eller rättare sagt; jag lärde mig av en gammal farbror att den som ger två ursäkter döljer något. Vad är det de inte vill säga? Att Rainforest Alliance inte riktigt är vad de skulle vilja att det är, dvs ekologiskt? Eller är det något med det andra? Är mjölken billigast möjliga? Kör de med svartanställd personal? Är det mögel i lokalen?
Den funkar inget vidare den där reklamen, Wayne, jag får bara fler frågor och blir mer misstänksam! Men lite kul är den i och med det.
Boken innehåller dels små reportage från ett dussin hönserier, med bakgrund och bilder om hur det ser ut, vilka bönderna bakom äggen är och vad de har specialiserat sig på. Dels innehåller boken en liten trave trevliga recept. En del är grundläggande (förlorade ägg), andra är lite mer avancerade. Men inget av dem verkar särskilt svårt. Snarare lockar de till att börja testa. Och så är det lite eko-fakta och ägg-fakta.
Men jag vet inte, det är något speciellt med den. det jag skriver ovan låter ju rätt ordinärt. Men bildvalet och tonen i hela boken är som en feel-good-film. Man bara läser och mår bra.
Boken är på knappt 100 sidor, inbunden och heter "Ab Ovo". Den kostar 160 kr inkl porto. Jag kommer att beställa några att ha som gåbortpresent och så. Men, den här föreningen spelar lite hard to get. Så det enda sättet att få tag på boken är att hoppa in på deras webbshop och beställa ett ex. På Bokus och Adlibris finns den inte.
Ekologisk hudvård växer ju med raketfart. Området gränsar mot något som kallas "naturlig" hudvård. Många produkter består mest av jordbruksprodukter, med kanske lite lera i. Men det finns en hel del annat jox som hälls i produkterna också. Och eftersom huden är vårt största organ som har kapacitet att ta upp olika ämnen, så kan man tycka att det skulle finnas minst lika stort behov av att eko-märka kosmetika, lotions och annat, som det finns behov av att eko-märka mat.
Fram till nu har det funnits lite olika standarder ute i världen. Soil Association har haft en rätt tuff regelsamling ute ett tag. EcoCert har haft en betydligt lindrigare. ICEA i Italien har också haft sitt, osv. Men nu håller man på och försöker förhandla ihop sig om en enda ekologisk standard för hudvård, kosmetika och hygeinprodukter. Samarbetet kallas för Cosmos. Deras regelverk, Cosmos-standarden, ser för en annan lekman ut att vara rätt bra. Men man tillåter konserveringsmedel och föreningar med silver och koppar. Redan där börjar man fundera över hur bra det här är.
Inom KRAV har det varit en hel del diskussioner om man borde suga in kosmetika, och då Cosmos-standarden i systemet. Dvs - ska det få finnas KRAV-märkt kosmetika? Tills vidare har man landat i att det finns för lite egen kompetens. Det är för mycket olika substanser som används som inte används inom livsmedelssektorn.
Jag har funderat lite över om det här är ett bra, eller ett allt för fegt ställningstagande. Normalt brukar jag vara för att miljö- och hållbarhetsmärkningar ska in på så många områden som möjligt. Men tills vidare tror jag nog att det är bra att hålla KRAV utanför kosmetikan. Det är verkligen långa listor med substanser som trots allt får tillsättas. Och man vet allt för lite om vad de gör med människor och natur.
Jag följer upp mina egna miljömål för 2009. Det gick rätt bra. Vi käkar mer vego. Det kött vi käkar är i större utsträckning KRAV-märkt kyckling och fisk. Vi har tilläggsisolerat huset. Och lite sådant. Känns bra. Men vilka blir då löftena för 2010. Jag har försökt sätta ett mål vardera för bilen (sälj den), biffen (handla mer lokalt, mer lunchlådor) och bostaden (renovera några fönster). Och så till sist ett recept på en sallad som funkar bra här hemma och som bygger på vitkål och morötter snarare än isbergssallat och tomat.
Vi ska införa vegetariska dagar i familjen. Resultat: klart. Har skett av sig själv.
Mängden KRAVmärkt kyckling och fisk ska öka på bekostnad av annat kött. Resultat: klart.
Vi ska genomföra ett par strategiska renoveringsåtgärder som bör minska energianvändingen i vårt hus. Resultat: renoverat och tilläggsisolerat husets sämsta vägg, Norrväggen. Klart, alltså.
Inte flyga på fritiden. Resultat: inte flugit privat. Klart alltså.
Få fart på frukt- och gröntproduktionen i trädgården. Kanske skaffa ett par bikupor. Resultat: njae... alltså... jag har beskurit ett gammalt äppelträd och försökt få fart på några vinbärsbuskar. Skaffat lite plats åt lite jordgubbar och odlat ett par kryddor och några tomater. Ingen vidare skala på något av det... hm... jag får ett halvt rätt för det.
På jobbet kommer vi att jobba vidare med klimatprojektet. Om vi kan lyckas komma fram till någon form av certifieringssystem som kan identifiera den klimatsmarta maten, så vore det inte så dumt. Vi har sedan november 2008 ett certifierat miljöledningssystem och ska bland annat hålla oss under 600 kg CO2 per årsarbete. Det ska nog gå bra, men vi får anstränga oss lite. Resultat: Jag har ju inte full rådighet över hur saker o ting utvecklar sig på jobbet. Men vi har skapat det där certifieringssystemet inom projektet. Oklart nu om någon kommer att använda det. Men många använder olika delar. Däribland KRAV som kör in många av klimatreglerna i sina egna regler. Vi har upprätthållit ISO 14001 certifieringen, och den ständiga miljödiskussionen är rätt bra på jobbet. Så där tycker jag att man får säga att jag/vi klarade det.
90-95% måluppfyllelse är ju rätt bra. Kanske för bra? Kanske var målen, ambitionen då för lågt satt. Vore intressant att höra/läsa om det är någon annan av er bloggers där ute som har gjort någon uppföljning.
Så, hur se på 2010? KRAV, jobbet, får ha sina egna miljömål, så jag fokuserar på mig och min familj. Stefan Edman hade en bra titel på en utredning han gjorde 2005; Bilen, Biffen Bostaden - hållbara laster, smartare konsumtion. Han menade att det är just dessa tre; transporter, kosthållning och boende som är de viktigaste aspekterna. Hans fokus var klimat, men jag tror nog att det kan gälla många fler miljöaspekter. Så jag tänker så här - kanske kan jag försöka sätta ett rejält mål för var och en av dessa? Här är ett försök:
Bilen Mål: Att sälja bilen. Jag tänker inte sluta köra bil, men jag tänker se till att hyra en lämplig bil när jag behöver det, och cykla eller åka kollektivt i övrigt. På det viset blir jag av med en del okynnesåkning, jag får bilar som är anpassade i tyngd och storlek till det jag ska göra och jag slipper en hel massa besvär med reparationer, däckbyten och sådant.
Biffen Hmm... den här är lite lurig... vi köper mycket (nästan allt) eko o KRAV. Vi försöker tänka närproducerat och mer vego. Tomat o isbergssallad har ersatts av vitkål i diverse blandningar under vintern, riset har ersatts av bulgur o mathavre... Jag skulle vilja jobba mer med svinnet. Men hur gör jag ett smart mål för det? En del av matens miljöpåverkan handlar om transporten mellan butik och hem. När vi säljer bilen, så får vi en effekt där... Kanske så här: Mål 1: handla den mesta maten med hjälp av cykel och cykelkärra. Mål 2: producera fler lunchlådor (dvs undvika att lägga upp för mycket till barnen och se till att ta hand om rester innan de måste slängas).
Bostaden Här har vi också gjort väldigt mycket. Direktverkande elen är borta, alla dåliga väggar är åtgärdade (i alla fall i "stora" huset). Vad göra nu, utan att förta sig? Hmm... dags att ge sig på lillstugan? Njae, pallar nog inte det just nu. Men våra gamla fönster behöver renoveras och få energiglas i innerbågen. Delvis gjort, men några återstår. Mål 1: Renovera två fönster och se till så att de får energiglas i innerbågen. Mål 2: Lätta på lite socklar och se om man kan dreva bort det sista golvdraget.
Till sist ett recept som blivit ett resultat av 2009 års upptäcktsfärd i vitkål (bilden ovan):
Variation på vitkålssallad (som håller sig god länge, så man kan göra en rejäl batch):
strimla cirka ett halvt kg vitkål
riv ett knappt kg morötter
koka upp 1 dl olja (välj sort beroende på vilken smak du gillar - jag tycker rapsoljans nötighet blir bra), 1 dl socker och 1 dl vinäger (gärna någon mild, men som har lite smak. Jag brukar ta lite balsamvinäger och lite vitvinsvinäger och spä med en skvätt vatten). Låt svalna.
När CoP15 i Köpenhamn var slut, så drabbades jag av insikten om att jag har varit straffbart naiv. För hur kunde jag någonsin tro att alla världens stater skulle skriva på ett rejält klimatavtal? Och det innebar ett par veckors tappad sug. Tillbaka på banan undrar jag om inte idén om den globala klimatkonventionen är oljeindustrins bästa vän. Jag tror att det är dags att degradera den till en högoddsare. Det kan gå, men förmodligen inte. Låt miljöministern sköta det där tillsammans med andra miljökonventioner. Nu gäller det att gå ihop med de som vill något och visa att vi menar allvar. Kanske kan man införa strafftullar mot de länder som inte vill? Förmodligen möjligt, men jättestökigt. Men inget hindrar var och en att själv inleda ett litet handelskrig för framtiden. Och det är nog något sådant som måste hända, för politikerna klarar inte detta, hur många nattmanglingar de än kör.
Jag kom alldeles av mig efter Köpenhamn och COP15. Den 18 december (skulle varit konferensens sista dag) var jag helt ofokuserad på jobb och försökte nästan ofrivilligt följa vad som hände. Nu var ju ALLA på plats, de har väl inte åkt dit för att misslyckas? Det slog mig att det verkade som att alla väntade på att Någon skulle lösa den gordiska knuten. Kameran svepte över en jättesal där statsmän satt på rad, och väntade. Israels premiärminister väntade. Maldivernas premiärminister väntade. Och väntade. Inte kunde väl dessa upptagna människor sitta där och vänta, om de inte väntade på något gott?
Så kom upplösningen. Det blev i princip inget. De hade väntat för länge, och inte kom det något ur det. Jag kom att tänka på den där 70-talssången "Jag drömde om en jättesal, där statsmän satt på rad. // Så skrev de på ett konvolut och reste sig och sa: // Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär...". Sången är vacker. Och naiv. Jag kände mig plötsligt så urbota naiv.
Hur kunde jag tro att det skulle funka att få alla världens ledare att skriva under ett avtal, som löser klimatproblemen på ett rättvist sätt? Hur kunde jag överhuvud taget tro att en konsensuslösning skulle fungera? Jag menar - hur bra har FN:s säkerhetsråd kunnat stoppa krig? Hur kunde jag tro att stater som har oljan som enda betydande inkomst skulle skriva på något som syftar till att strypa oljeproduktionen? I synnerhet som dessa stater ofta leds av en korrupt maktelit, som i sin tur har allt att förlora på minskad oljeproduktion? Norge är nog ett lysande undantag i en klubb som annars domineras av otrevligheter som Saudiarabien.
Hur kunde jag tro att ett land som Kina någonsin skulle skriva på? Jag skulle tro att det enda som ger regimen legitimitet är att de levererar ett kraftigt ökat välstånd till en befolkning som har fattigdom och svält i färskt minne. Denna tillväxt bekostas med hjälp av fossil energi. Dvs, om partiet skriver på, så kommer tillväxten att minska och därmed får pamparna omedelbara problem att behålla makten.
Så otroligt naivt av mig. Och jag tappade sugen av insikten att hela CoP-processen egentligen mest spelar oljeklubben i händerna. Så länge ambitionen är att alla ska skriva på, så kommer det inte att gå. Dvs oljeshejkerna, klimatskeptikerna och familjen Bush vinner med det här upplägget.
Nu har jag spottat upp mig lite, men frågan är vad alternativet till klimatkonvetionen är. Det är klart att man ska jobba vidare med den, men jag tror att man får dra ned den från statsminister- till miljöministernivå. Statsministrarna har ändå klimatproblemet kvar - men vad är den nya lösningen? Lösningen bortom klimatkonventionen? Eller, på ett annat sätt - vad gör vi när andra stater inte vill komma överens på ett civiliserat sätt? På något sätt får det vara slut med silkesvantarna.
Kan vi gå i krig? Hota de som bygger ett nytt kolkraftverk med bombning? Skicka kryssningsmissiler på nya oljeriggar? Ungefär som vi/västerlandet gör med de som bygger kärnkraft utan lov? Skicka svenska soldater för att se till så att de obildade kanadensarna slutar bryta tjärsand? På ett sätt kanske rimliga åtgärder, men det skulle kunna spåra ur rätt snabbt. Tror inte vi vill det.
Kan vi hota banditerna med handelssanktioner? Kanske svårt. EU behöver handeln, och många andra länder som behöver utveckling får den genom handel. Kanske inte så smart. Men, kanske ändå. Kanske att vi, EU, kunde gå ihop med de som vill något rejält (rätt många ändå) och bestämma att vi handlar fritt oss emellan. Men de övriga stater som vill in får betala 200% klimattull, tills de skriver på. Klart det skulle bli tufft, klart vi skulle få fan av WTO, OECD, FN och alla möjliga. Men det skulle vara klarspråk. Och money talks. Kanske ändå ett spår att utforska närmare?
Men, och kanske viktigast, jag tror inte politikerna klarar detta själva. Om alla världens politiker vore demokrater kanske, kanske det skulle gå. Men som det är nu, så är det inte så. Och vi vanliga männsikor kan göra det som de inte kan. Vi kan agera nu. Vi kan
börja köpa endast ekologiskt och KRAV-märkt mat. Ekonomiskt tufft, men sparar fossilt bränsle och mycket annat. Eftersom det blir dyrare så slänger man också mindre. Miljömärkt non-food.
käka högst tre portioner rött kött i veckan
sälja en bil
tilläggsisolera, byta uppvärming, byta till Bra Miljöval el eller något annat rejält i bostaden
Om alla gjorde det, så skulle det innebära en de facto intervention på marknaden, som skulle märkas. Ja, det kostar komfort och pengar. Men Någon Annan kommer inte att fixa detta. Och värre är det kanske heller inte att driva ett litet ekonomiskt krig för framtiden.
Jag har inlett mitt krig, och jag har familjen med mig. Vårt nästa stora steg är att, till sist, sälja bilen. Vi har en liten bit kvar vad gäller köttet, och helt 100% ekologisk är inte kosten än. Jag ska ligga på vår lokala butik hårdare så att det blir möjligt.
Handelskrigsspåret är trist. Men är det någon som har en bättre idé?
Bilden har jag lånat från UNT:s webbplats, utan lov. Den är tagen av Scanpix. Men jag tycker att det här ögonblicket tillhör världen, snarare än en enskild upphovsrättsägare som hade privilegiet att få vara med. Så, come get me Scanpix, om ni lackar till.
Sitter på nattåget mot Köpenhamn och klurar lite. Undrar t ex om jag ska få komma in i Bella Center. Tydligen har FN ackrediterat 58 000 pers för att komma in (jag är en av dem), men centret rymmer bara 18 000... Så vår delegation har skurits ned från 35 till 28 och nu till 11. Vad de ska göra som rest, men inte får komma in, är oklart. Vi får väl se.
Jag fick i alla fall en fråga i en kommentar häromsistens. Den löd ungefär så här:
Problemet som du inte adresserar är den låga produktiviteten i det ekologiska lantbruket - och att man för att kompensera för den behöver mer odlingsmark (vilket generellt är negativt ur klimatsynpunkt) - detta medför att kolbindningspotentialen per producerad enhet livsmedel eller foder blir lägre i det ekologiska lantbruket än för det konventionella jordbruket.
Tack för frågan. Det här är en fråga som är mycket komplex, och jag tror att man ska vara försiktig med att säga att man vet besked. Men så här uppfattar jag läget:
Världen behöver mer mat, framförallt på helt andra ställen än i norra Europa.
Oljan håller på att sina samtidigt som världens välstånd ökar. Rimligen innebär detta att energipriserna snart spränger alla tidigare rekord. Eventuellt kommer det att gå mycket fort. Det innebär i sin tur att priset för konstkvävegödsel kommer att skjuta i höjden. Det innebär i sin tur att maten blir dyrare för alla på jorden, men värst drabbas de som har minst pengar, dvs knappast länder i norra Europa.
Vi har ett klimatproblem. Vi behöver snabbt som ögat dämpa (effekterna av) utsläppen av koldioxidekvivalenter.
Vi har ett rejält problem med biologisk mångfald. Kanske större än klimatproblemet.
Eller, världen behöver kanske inte mer mat men maten, energin i maten, behövs på andra ställen än den finns idag. Dessa ställen har dåligt med pengar. Jag har svårt att förstå annat än att det bästa vore om man kunde producera mer och bättre mat där det bor mycket folk. Att vi får hög avkastning på söderslätt här i Sverige hjälper helt enkelt i praktiken inte de fattiga i Mexico City. Det kan det däremot göra att odla smartare (ex växtföljder).
Den optimistiske tror att vi snart kan göra kvävegödsel med solenergi. Pessimisten tror att energipriserna skjuter i höjden rejält nästa år (när konjunkturen vänder). Jag tror att vi i ett övergångsskede behöver satsa på lösningar som frikopplar maten från energiprodduktion. När vi har fusionskraft, eller har täckt Sahara med solceller, då kan vi börja snacka om att göra gödsel på konstgjord väg. Jag tror generellt att läget är för känsligt för att chansa på att det kommer att greja sig. För vad händer om det inte grejar sig?
Från de studier jag har sett, och på ett generellt plan, så binder ekologiskt lantbruk in mer kol i jorden än genomsnittslantbruket (som givetvis kan röra sig i eko-riktning och då blir skillnaden mindre). Och det är rätt stora mängder. Det innebär att vi kan börja lagra in stora mängder kol nästa odlingssäsong.
Sammantaget blir det svårt för mig att acceptera en värdering av ett system om denna värdering fokuserar på ett enda mätetal, som avkastning. Helt enkelt därför att vi måste lösa flera problem samtidigt. Och även om avkastningen är viktig, så förefaller den i vår del av världen, vara den minst viktiga. Jag menar att även om man förlorar en del avkastning, så vinner man inlagring av kol, produktionssäkerhet (oberoende av oljepriset) och biologisk mångfald. Och jag menar att världssvältproblemet i första hand ska lösas på annat sätt än att vi säljer spannmål på spot-marknaden.
Därför tycker jag att effektivitetsmåttet, avkastningsmåttet, är för trubbigt. Och kanske ett av de mindre interessanta i den del av den svenska debatten som har betydelse för världsfrågorna.
I en kommentar till ett tidigare inlägg fick jag en fråga om hur mycket koldioxid som egentligen kan bindas in av ekologiskt jordbruk. Jag har luskat lite i det och kommit fram till att om allt lantbruk lades om till ekologiskt, så skulle Sverige självt kunna ta hand om 25% av sina utsläpp. Ungefär 10% av världens hela utsläpp skulle kunna tas om hand på detta vis. I Sverige kan man räkna med att ungefär 2 ton koldioxid per år lagras in i ekologisk mark. Och det fina är att man var och en kan börja nu. På en gång. När du köper ekologiskt, så styr du mot att det blir så här.
Bloggaren Pelli och jag hamnade i en diskussion som resulterade i ett inlägg här på EkoTänk. Det inlägget i sin tur genererade en hel trave kommentarer från Pelli. Jag fick lite att tänka på, och återkommer lite i taget.
Det första gäller i vilken mån man kan binda in koldioxid i marken om vi går över till ekologiskt lantbruk. Pelli var lite undrande över mina siffror, så jag har kollat runt i lite olika rapporter (källor på slutet).
Först lite begrepp; vi talar ofta om mullhalt. Mullhalten säger något om hur mycket organiskt material det finns i jorden. Det är främst gamla växtrester (ofta i form av stallgödsel), men man kan också räkna in bakterier, svampar, djur och annat som lever i marken. Allt som är eller har varit levande innehåller en hel del kol. Därför talar man om mängd kol i marken. Men detta kol kommer från atmosfärens koldioxid. Därför kan man tala om kolinnehållet som motsvarande ett en viss mängd koldioxid. En molekyl koldioxid väger ungefär fyra gånger mer än en kolatom, så beräkningen är enkel.
Alla resonemang nedan handlar om genomsnitt. Dvs det finns visst konventionellt odlad mark som är mullrik, men här talas om en genomsnittsjord. Med ekologisk mark menas sådan som är certifierad ekologisk enligt något av de system som är erkända runt om i världen. Konventionell mark är oftast all annan mark.
Lantbruksmark som har varit konventionellt odlad en längre period har en betydligt lägre mullhalt än ekologisk. Om man lägger om till ekologisk produktion stiger mullhalten över flera år, och når så småningom en ny jämvikt. Den nya jämvikten verkar infinna sig efter 15 till 30 år. Det verkar som att schablonen som IPCC och andra använder är 20 år.
Nu finns det ett antal olika studier, men generellt verkar det som att man kan anta att ekologisk jord innehåller 20 till 30% mer kol än konventionell jord. Soil Association nämner 28% mer som en genomsnittssiffra för norra Europa. Detta motsvarar en årlig inlagring av runt 500 kg kol (cirka 2 ton CO2) per hektar. I Sverige har vi runt 2 500 000 ha åkermark (SCB). Cirka 10 % är certifierat ekologisk. Vi kan väl anta att ytterligare några hundra tusen ha sköts ekologiskt. Då får vi runt 2 000 000 ha som kan binda in 2 ton CO2 vardera, dvs 4 000 000 ton per år.
Om din uppgift om att Sverige släpper ut 15 000 000 ton koldioxid per år är korrekt, så skulle vi alltså kunna binda in cirka 25% av våra egna utsläpp. På världsskala har jag sett en siffra om att om man lade om allt lantbruk till ekologiskt, så skulle det absorbera ungefär 10% av alla växthusgasutsläpp, årligen.
Nu är detta bara en övergångslösning. Det köper oss tid att hitta permanenta lösningar på alla de underliggande problemen. För som sagt, efter cirka 20 år är jordarna återställda. Å andra sidan utgår det från dagsläget med det vi kan och vet om ekologiskt lantbruk just nu. Om man satsade ordentliga resurser på forskning och utveckling av ekologiskt lantbruk, så skulle man säkert kunna öka såväl kolinbindning som avkastning. Å tredje sidan innebär detta att man nu, idag kan börja välja produkter som tar hand om en del av klimatproblemen. Man behöver inte vänta på politikerna som sitter och kohandlar i Köpenhamn.
IFOAM har publicerat ett antal olika rapporter på temat eko och klimat på den här sidan.
Bilden har jag tagit själv, så det går bra att låna. Men hänvisa gärna till EkoTänk som källa. Den föreställer grässvålen i gräsmattan utanför mitt hus. Det är ett försök att visa hur kol i mark ser ut. Rötter, maskar, svart fet jord, småkryp. Det är det vi talar om här, även om diskussionen gäller professionell odling.
På EkoTänk tänker jag högt kring mitt stora intresse ekologisk produktion och ekologisk mat. Tankarna är sällan färdiga, men ofta på väg någon stans.
Bor med fru och två barn i ett litet rött hus i Uppsala.
.jpg)
Inlägg
