Ekotröttman slår igenom?

Ekotröttma, eller eco fatigue, har cirkulerat som en möjlig mottrend till ekotrenden ett tag. Nu tycker jag mig har hört talas om det här flera gånger på kort tid. Och det finns givetvis de som vill att ekotrenden ska ta slut illa kvickt. Jag tror att de som är mest sårbara för denna trend är de som tycker att det är jobbigt att ta ansvar för framtiden. de vill ha ett liv där de får så mycket välmående som möjligt för så lite pengar som möjligt här och nu. För mig blir det plötsligt ännu viktigare att vara noga med att prata om feel-good-faktorn i allt som är eko. Om man kan få fler att känna sig bra när de gör the right thing, så ökar prisvärdheten i deras ögon.

Trendspaning, och -analys är alltid kul. Det är liksom ett sätt att försöka se i in i framtiden. Vad kommer att hända? Vad kommer folk att göra? Varför? Och sådant har ju roat folk sedan Hedenhös.

Trender finns ju på många skalor. Det är kjollängder som vandrar upp och ner. Färger på bilar. Fettinnehåll i maten, osv. Under några år hade vi en tydlig prispressartrend, och rätt länge har vi nu haft en megatrend som handlar om hälsa.

En trend kan lämna världen utan spår eller efter att ha ändrat tingens ordning åt något håll. Mattrender har en tendens att utveckla matkulturen. Vurmen för de grekiska och italienska köken under 70-talet har resulterat i att penne och tzatziki är naturliga delar av en svensk kost. Men hotshots eller slipsarnas bredd har nog inte så stor betydelse fem år senare. I samhället i stort kanske något börjar som en trend, men resulterar i varaktig förändring. Eller inte. Jag tror att huruvida en trend ger ett avtryck beror bland annat på hur långvarig den blir, men i viss mån oxå hur kraftig den är.

På senare tid har vi haft en ganska tydlig ekotrend. Försäljningen av ekologisk mat går upp, varumärken och produkter som på ett eller annat sätt påstår sig vara klimat- eller miljösmarta dyker upp i alla hörn. Det dyker upp ekotidningar, ekowebbar osv. Jag hoppas givetvis att denna trend ska gå över i något bestående: en ny medvetenhet, nya grundläggande krav på de produkter vi köper och på de producenter som producerar dem. Men självklart har jag förstått att det kommer att komma en mottrend, en rekyl. Nu tycker jag att allt fler pratar om den; ekotröttman, eller eco fatigue.

Brittiska undersökningsföretaget Trendwatching och svenska Trendgruppen pratade om det här redan i slutet av 2007. Asfaltsblomman diskuterade det förra året. Men på sistone har jag hört om det här från flera håll på kort tid. Bland annat var det något större undersökningsföretag som släppte något på det temat.

Jag tycker givetvis att man måste göra vad man kan för att motverka ekotröttman. Jag tror att den är rent farlig, såklart. Men jag tror att jag måste försöka förstå den på allvar. Jag tror att det här handlar om en rätt stor grupp människor som dels inte gillar att bli åtsagda vad som är korrekt beteende, och dels tycker det är besvärligt att deras livsstil kan äventyra framtiden. För det är ju rätt jobbigt att brottas med att man förstör för sina ofödda barnbarn.

Så om man på något vis kan hitta en motivering för att återfalla i sitt gamla beteende, sin gamla vanliga E-nummer-mat från andra sidan jorden, så tar man gärna den. Det kan vara en tillräcklig motivering för dessa att någon trend setter vågar vara motvalls (och de är det ofta bara för sakens skull, för att om man går emot strömmen så sticker man ut och får uppmärksamhet). Om det dessutom är dyrt, besvärligt och trist att do the right thing, så riskerar många i denna grupp att falla ur.

Jag tror att för denna grupp är det inte domedagsscenarier som kan vara lösningen. Snarare gäller det att få the right thing att framstå som prisvärd, lättillgänglig och intressant. Och här tror jag att en trend som handlar om intresse för mat kan gå hand i hand med ekotrenden. För med mattrenden följer insikter om hur maten produceras och hur olika kvaliteter kan vara. Plötsligt är det intressantare vad det är för sort och arom på äpplet än om det är felfritt och billigt. Och här kan de egna märkesvarorna få en viktig betydelse. ICA lär inte skippa I love ECO i en handvändning. Och det gör att tillgängligheten kommer att vara rätt hög ett tag framöver.

Jag tror att en viktig utmaning för den som vill förlänga ekotrenden blir att hålla fram det lustfyllda i eko-grejer. Att det faktiskt känns så mycket bättre. Då får man ju mer välbefinnande per krona, och då stiger prisvärdheten.

Foto: Wiseacre

Mer eko i sportens värld

I helgen gick Lidingöloppet. Det är ett av två långlopp jag försöker klara av varje år. I uppladdningen inför loppen brukar jag höja träningsdosen och vara ute mellan en och två timmar. Då behöver man äta och dricka. Jag har kommit fram till att jordgubbssaft och banan är kittet för mig. Och jag har så svårt att förstå varför det är så många som tror att det skulle vara något magiskt med alla sportdrycker, -geler och -bars. För mig framstår de mest som lågvärdiga ersättningar för the real thing. För varför skulle en påse med gel vara mer välbalanserad än en banan? Men gelerna genererar säkert bättre vinster för sina ägare, än vad bananerna gör för sina bönder.

Mitt träningsår går numera i tvåtakt. Sista måndagen i februari är det Öppet Spår, 89 km på skidor i nedförsbacken mellan Sälen och Mora. I slutet av september är det Lindingöloppet, 30 km till fots på skogsstigar och grusvägar. Det blir inga tider att skryta om, utan syftet är närmast att se till att jag inte prioriterar bort något som jag gillar - att komma ut och röra på mig.

Tvåtakten funkar så att någon månad efter genomfört lopp känner jag mig duktig och i fin form. Jag förespeglar mig att jag återhämtar mig [i, hm, några veckor], men sedan inser jag att det är bäst att hålla träningen uppe. I alla fall om nästa lopp ska bli behagligt. Någon dryg månad innan loppet inser jag att det inte räcker att komma ut regelbundet, det krävs dessutom lite längre pass. I den vevan brukar jag också komma på att det är viktigt att tänka på att äta o dricka under träningspassen.

Jag har kommit fram till att så länge passen inte överskrider ett par timmar så behöver min kropp vatten, socker (och lite andra kolhydrater) och gärna något som motverkar kramp (tror att kalium är inblandat i det) om man skulle komma i det läget. Och så är det lite viktigt med konsistens, syra o smak o sådär. Man vill liksom att det ska vara gott, och liksom bara försvinna ner och ut i kroppen. Inte lämna någon skum bismak eller trigga en massa slemproduktion eller så.

Bananer och jordgubbssaft, helt enkelt. Bananerna är bra mot kramp, ger socker och har en bra konsistens. Jordgubbsaften ger vätska, socker, lite annat jox och smakar lagom mycket. Saltet tror jag bara blir ett problem om man svettas väldigt mycket (dvs är fel klädd) eller håller på väldigt länge. Och det fina med min variant på sports food är att det finns KRAV-märkt. Rakt igenom. Det känns ännu bättre att ge kroppen riktiga grejer när den verkligen behöver påfyllning.

Det trista är att man ser väldigt mycket artificiellt jox som vanliga motionärer stoppar i sig. Det är sportdrycker, uppladdningsdrycker, geler och bars från Vitargo, Enervit och allt vad det heter. Jag tror för min del att det inte är så mycket för motionären att hämta i detta. Det handlar om att röra ihop billiga ingredienser och förpacka dem så att det verkar avancerat. Och så använder man begrepp som "isoton", "balanserad", "booster" och annat för att få folk att tro att de kan vinna något på det.

Det är nästan fånigt att se hur folk går och snuttar på sina flaskor innan starten i startgrupp nio. Eller när de stapplar fram de sista kilometrarna försöker ta hjälp av en liten gelpåse. Men då är det mest ledsamt. Och jag blir alltid lika förvånad över att version 2.0 av hälso- och ekotänket liksom inte tagit sig in i den här världen. Här tror många plötsligt att det är gulfärgat sockervatten som ska hjälpa dem. Inte bättre träning och lite frukt, som annars skulle förefalla naturligt.

Men, men... Jag får väl fortsätta min variant och kanske be Vasaloppet att lägga fram lite ekobananer. Men först ska jag ta det lugnt. I några veckor.

Tiden, konsumtionen och meningen med allt

Jag återkommer emellanåt till frågan om det finns en grön konsumtion. Kan man på något sätt kombinera tillväxt och köpkraft med en hållbar utveckling? Jag tror ju det. Låt t ex säga att vi har en tillväxt på, säg, 2-3% ett normalt år. Då skulle ju kanske en, eller en halv, procent kunna gå till sänkt tempo. Och det som ändå måste bli pengar - skulle inte det kunna användas mer till att köpa lokala upplevelsetjänster, betala för ett mindre ekologiskt fotavtryck och mindre till prylar? Jag inser att detta är verkliga paradigmskiften vi snackar om här. Men är det inte här någon stans som vi närmar oss vad en grön konsumtion är?

Den evigt tänkande kollegan M tipsade mig om SR P1:s program OBS häromdagen. De hade en tidskriftskrönika som reflekterade över ekomagasinen Allt Om Mat och Camino (lyssna här (ca 7 min in i sändningen), eller läs utskrift här). Fabian Kastners angreppsvinkel handlar om att båda magasinen handlar om grön konsumtion, men att just grön konsumtion är en självmotsägelse. Det är ju de dåligt bemedlade här i världen som har den minsta miljöpåverkan, eller åtminstone klimatpåverkan.

Jag tror ju att det finns en grön konsumtion. Och mitt huvudargument är att konsumtion inte är det samma som slit o släng eller materialism. Om man går över till helt ekologisk mat ökar ju ens kostnader, medan den inköpta mängden inte ökar. I ekonomiska termer ökar min konsumtion av mat, men det ekologiska fotavtrycket minskar. På samma sätt om man unnar sig en kväll på ekologisk restaurang då och då istället för en ny TV.

Jag håller också på och läser Peter Englunds tegelsten Ofredsår. Den har det trettioåriga kriget på 1600-talet som fokus, men ger också många insikter i både 1600-talets vardag och mänsklighetens villkor i allmänhet. En intressant passage handlar om att Tiden i princip uppfanns på slutet av 1600-talet. Det var då som de första klockorna kom (endast timvisare), som de första postväsendena gjorde det möjligt med någon som helst vettig kommunikation på sträckor över några mil. Osv. Englund tror att en väsentlig skillnad mellan 1600-talsmänniskan och nutidsmänniskan är olika grundorientering. För 1600-tals människan så var nuet stort, men också upplevelsen. Man latade sig självfallet om man kunde. Gav akt på tecken i skyn. Njöt av maten när den fanns. Nutidsmännsikan är mycket mer fokuserad på att mäta, förbättra sig och nå resultat.

Förmågan eller viljan att mäta våra dagar ned på sekundnivå är en medalj med två sidor. Det ger oss möjligheten att mäta även små vinster. Små vinster, som en i taget ger högre produktivitet och ökat välstånd. Men, vår tid hackas sönder. Vi funderar mindre på meningen med livet och mer på hur vi ska kunna producera mer. Och det är här någon stans som jag menar att vi har ett problem. För varför måste en ökad effektivitet i alla normala fall och i sin helhet tas ut som ökad produktion? Och varför måste all ökad produktion tas ut som pengar? (se förresten gärna ett intressant inlägg om lönearbete här) Och varför måste alla pengar omsättas i prylar?

Man skulle ju kunna en ökad effektivitet som sänkt tempo på jobbet, eller kortad arbetstid, eller någon så. Eller i alla fall delvis. Om vi har en tillväxt på, säg, 2-3% ett normalt år. Så skulle ju kanske en, eller en halv, procent kunna gå till sänkt tempo. Och det som ändå måste bli pengar - skulle inte det kunna användas mer till att köpa lokala upplevelsetjänster, betala för ett mindre ekologiskt fotavtryck och mindre till prylar?

Jag inser att detta är verkliga paradigmskiften vi snackar om här. Men är det inte här någon stans som vi närmar oss vad en grön konsumtion är? Om jag försöker styra mina resurser till färre prylar, mer relationer och upplevelser (lokala) och betala för att grejerna jag köper ska ge ett mindre avtryck... Är inte det att visa andra att det går att leva mer hållbart, utan att ta på sig tagelskjortan?

Eller, måste man, som Kastner anför, faktiskt bli fattig för att bli grön? Men har man inte då samtidigt sagt att man också vill avveckla eller nedrusta allt det goda i samhället, som faktiskt kräver allt mer resurser?

Bilden har jag lånat från Bokus. Köp gärna Ofredsår där. Boken är värd att läsa, även om man är ointresserad av krig.

Ekologiskt på Wikipedia

Har hållit mig hemma och fört krig mot en dunderförkylning i ett par dagar. Nu när jag börjar komma ut på andra sidan kliar det i fingrarna och jag bestämmer mig för att titta närmare på vad som finns om eko på svenska Wikipedia. Till slut kan jag inte hålla mig utan har försökt få till lite förbättringar, iaf vad gäller artikeln om ekologiskt jordbruk. Ekoskeptikerna har varit där och förklarat varför de är skeptiska. Jag borde givetvis slänga fram lite vetenskapliga artiklar som hävdar motsatsen.

Men nu tog orken slut. Dags att läsa en god bok, istället. Om någon annan vill ta vid, går det givetvis bra.

Tidlöst tal, lite,lite som "I have a dream"

Tänk om man hade samma utstrålning som Severn Suzuki när man var 13? Tänk om man kunde skriva sådana här tal, någonsin i sitt liv? Tänk om någon kanske tar ett andetag och tar i ännu hårdare för att lösa de problem, som fortfarande måste lösas 16 år senare, om de ser det här?!

Och har någon hört talas om vart Severn tog vägen sedan?

Nya marknadsföringsmetoder

På ganska kort tid nu har familjen blivit kontaktad i marknadsföringssyfte på ett helt nytt sätt. Det har varit ett helt vanligt försäkringsbolag, och en ganska vanlig bank som vill bjuda på en upplevelse bara vi lyssnar på dem i tio minuter. I det ena fallet skulle vi få två pers på bio, och nu senast idag skulle vi bli bjudna på lunch eller middag. Om vi bara som sagt ville lägga tio eller femton minuter av vår tid på dem. No strings attached.

Det här känns som något nytt, men kanske något som kan funka i en bransch där man knyter folk till sig för en lång tid. Att bjuda på bio för 200 spänn är kanske billigt om man kan få folk att flytta alla sina försäkringar till IF/Länsförsäkringar/TryggHansa. För har man väl gjort det så är man vanligen inte så benägen att flytta. Samma med banken.

Jag undrar om vi får se samma sak från COOP, ICA eller Axfood (Hemköp/Willys)? Även de torde vara rätt beroende av att folk väljer dem rutinmässigt. Och ser man sig själv som ICA-kund, så byter man ju inte till Konsum hur som helst? Kanske en buffé på stadens eko-café för den som vill värva alla LOHAS? Eller ett besök på en närbelägen gård (med fikakorg) för alla de som är intresserade av lokal mat?

McDonald's - reklam utan eftertanke

McDonald's har under sensommaren kört en kampanj som försöker förmedla att man kan få lite mer sol och sommar genom att ta med sig mat till närmsta parkbänk. De menar att de är vädigt duktiga på picknick-mat.

När jag först såg den där kampanjen så kände jag i magen att den inte var bra, som kampanj betraktat. Jag kunde inte sätta fingret på det, men det var något med att varumärket "sommar och sol" inte lirar med varumärket McD. Men det var också något mer, det var något som var helt ur led med tidsandan. Jag fick bara inte till det. Var det något med att folk pratar mer om lokal mat än amerikans mat?

Som tur är har vi några lokala huliganer som ägnar sig åt att driva med stolliga reklamtavlor. När Volvo för något halvår sedan försökte argumentera för att man skulle köpa deras bil för att skona klimatet, så antydde de med några väl valda lappar att det möjligen är bättre för klimatet att inte åka bil.

Nu fick jag hjälp med McD-reklamen oxå. Den är helt enkelt inte genomtänkt. Och den bjuder in till att drivas med. Undrar vad de tänkte på?

Foto: Staffan Carlberg

Mangolddolmar med fiskfärs

Hippihäxan försökte häromdagen förklara vad fenomenet recept betyder i hennes verklighet. Här kommer ett recept som jag försökt ställa upp efter hennes metodologi;

Låt säga att du en vacker septembereftermiddag råkar sitta inne med en knippe mangold, kanske till och med i lite olika färger. En snabb inspektion i visthuset visar att du har ett block KRAV-torsk. Lite ägg, mjöl, mjölk, peppar, salt och smör har du nog också. Fattas det ägg, får du väl ta mera mjöl. Och visst har du potatis?

Då skulle man kunna tänka sig att dra ihop en utsökt middag ungefär så här:

Tag en knapp dl vetemjöl, och vispa ut med mjölk tills det blir en ganska tjock liten smet. Skär torskblocket (tinat) i kuber. Kvarna över lite svartpeppar. Lite salt eller örtsalt blir bra också. Fram med stavmixern. Zing! Zing! Rör i lite smält smör. Fiskfärs.

Skär av stjälkarna på mangolden. Koka upp en typ en liter vatten i vattenkokarn. Lägg mangoldbladen i en stor kastrull, slå över det kokande vattnet. Salta lite. Sätt på spisen och vänta någon minut.

Tag upp bladen ett och ett, lägg en klick fiskfärs på, gör små paket, lägg i ugnssäker form. Slå över lite vätska. Överblivet vitt vin blir bra. Eller kanske lite krossad tomat? Eller både och? Kör in i ugnen i, pja, 175-200 grader.

Under tiden; lägg mangoldsstjälkarna i förvällningsvattnet (de blir fattigmanssparris), gör potatismos. Se om du inte hittar några fräscha grönsaker till. Tag ut dolmarna efter sådär en halvtimme, tiden beror på hur stora dolmar du gjort.

Servera moset (eller stampet), de varma mangoldstjälkarna (med lite smör och kanske citron på), dolmarna och grönsakerna. Spräck en ekologisk 2,8-pilsner. Mmmmm - tisdagmiddag!

Ekologisk skördefest

Tum de dum, tum... hmmhmm, trallallalla... blir så lycklig, blir så lycklig, månda, tisda, onsda, torsda, hmm. trallallallalla, hm kanske mangolddolmar med fiskfärs till middag?

Och vad är han värd? Handgjord ekologisk choklad!

De sista minuterna på SANA-mässan började jag känna mig rätt trött. Ibland är det skönt att vältra sig i självömkan.

Ett problem med matmässor är att ofta så finns det inte så mycket av godsakerna att köpa eller ta med sig i någon vidare omfattning. Ibland får utställarna inte sälja (det är ju en proffsmässa) och ibland har de inte tid med enskilda (de är fokuserade på proffsköpare). Så när jag ville tröstäta var det liksom grinigt läge.

Men så sprang jag på en utställare som stod och gjorde chokladkakor i montern och sålde. Ganska dyrt. Perfekt - det fanns en 70% Fondente. Det var jag värd tyckte jag. Spröda toner av citrus... Mmmm! Så jag tog hem en kaka också. Men K tyckte att Änglamarks 70% var godare. Så jag får ha den här njutningen för mig själv ett tag till!

Gör något nu!

Det drar ihop sig mot klimattoppmötet COP15. Utan tvekan är det ett mycket viktigt möte. Mycket står på spel. Iofs tycker jag att EU och Sverige ligger i den främre delen av fältet, men det räcker nog inte. Med den positon vi har borde vi ligga i den bakre delen. Så det är dags att öka trycket på förhandlarna. Ligg i allt ni har! Och kom ihåg att vi ser på!

SANAs avd för ekologisk livsstil

Sanas avd för ekologisk hudvård mm

SANA - video från den italienska ekomässan

Det är ju kul med lite rörliga bilder också:

SANA - roliga ekologiska produkter

Man hittar alltid lite roliga produkter på mässor. T ex sprang jag på en kryddhandlare som hade den här fina vaniljen. Så ska de se ut, inte nerkölade i en glasburk! Lite extra kul med det här var att det visar sig att eko på Madagaskar ökar rätt fort nu. Det har nämligen fixat ett eget certifieringsorgan, och det både underlättar kommunikationen och är billigare än om det ska flyga in någon från ett gloalt certifieringsbolag. Madagaskars paradgren är vanilj, så nu bör vi se en ökad tillgång på vanilj framöver. Förmodligen dessutom i fler kvaliteter.

Jag vet inte vad det är med tyskar och bröd. Men jag tror att för dem är det en självklarhet att bröd ska vara gott. Därför finns det överallt i den tyska kulturzonen, utan att någon pratar om det. När produktutveckingen tagit fart inom eko syns det allt tydligare här också. Här exponerar österrikiska Haubis sitt sortiment av ekologisk bake off. Schysst urval.

Förpackningar är alltid en del av matmässor. Biologiskt nedbrytbara och till och med ekologiska tallrikar och bestick har jag sett förut. Nu har jag också sett tallrikar i tunn träfanér. Betydligt intressantare och snyggare än papper, majsstärkelse och annat. Rätt styva och bra att hålla i också.

Trenden att eko inte räcker består. Många, många produkter har t ex både ekologisk och Fair Trade märkning. T ex dessa snygga te-förpackningar.

SANA - regioner och debatter

På ekologiska mässor är det rätt vanligt att offentliga medel används för att marknadsföra en region eller ett land. På BioFach är det väldigt vanligt. Svenska Exportrådet brukar t ex ordna en monter under mottot "food from Sweden". Utställarna får en bra deal och en hel del hjälp.

På SANA är det inet så mycket sådant. Det är en del, men ganska ofta hänger det ihop med att man marknadsför produkter med skyddat ursprung.

Jag noterade dock att Korea hade en ganska stor monter. Jag vet att Korea satsar ganska stort på ekologiskt. Dels på marknadsföring, men även på forskning, konferenser o liknande. Till exempel har de lyckats få till att ordna nästa Organic World Congress, som hålls 2011. Det är lite av en uppstickare i EkoVärlden. Kul!

Johan undrade i en kommentar till mitt förra inlägg om andra länder haft samma typ av debatt som vi haft under sommaren. Jag brukar kalla den post-marit-debatten. Jag har kollat runt lite. De verkar ha haft en liknande debatt i UK, som delvis spridit sig till Tyskland. Den verkar ha haft sitt ursprung i en ganska dåligt genomarbetad rapport, som utger sig för att vara en sammanställning av forskning som visar att eko är sämre. Rapporten har inte varit svår att bemöta, men debatten har ändå kommit igång och dragit en hel del energi från Soil Association.

Ingen annan (som jag pratat med) känner igen en så stark debatt mot eko generellt.

Däremot har många main stream media i flera länder uppmärksammat att eko växer trots lågkonjunktur. Åtminstone från Italien och Kina har jag hört det. Det intressanta med Kina var att de ser en kraftig ökning under 2009, som de inte sett 2008. Stötte på en kille från Sri Lanka som odlar te och driver ett certifieringsbolag. Han menade också att eko ökat kraftigt, tros krig och allt.

Klimatfrågan växer och djupnar. Idag var jag med på ett möte där vi diskuterade alla olika initiativ kring klimat som pågår. Många menade att det är skandal att Kyotoprotokollet inte räknar med några av de stora utsläppen; de från soil processes och land use change. De menar också att om vi kunde få COP15 att räkna med dessa processer, så skulle det visa på styrkan hos ekologiskt. Det drivs också flera projekt för att kunna göra någon slags förenklade LCA, som funkar på gårdsnivå. Det fanns en allmän insikt om att vi ännu bara är i början av att lära oss hantera klimatproblemen, och en stor respekt för att alla initiativ för att göra något är bra initiativ. Det är en inställning jag gillar. I morgon är det stort seminarium på området också.

Eko på flyget

Efter en del glåpord på kontoret (om det här med att flyga när man jobbar för en miljöorganisation) kom jag iväg mot Bologna. Flyget är en konstig värld. Helt konstgjord på något vis. Och passagerare som annars är ganska initiativrika går liksom in i ett vegetativt läge och låter sig fösas hit och dit. Tar villigt av sig skor och bälten. Ställer sig snällt i kö. Och väntar, väntar, väntar... Men hur det nu är så funkar tåg ned till södra Tyskland, men sedan blir det för dyrt. Bara att tugga i sig.

En grej som retade mig på Arlanda var den låga kvaliteten och det höga priset på maten. Man får inte mat på planet, så man är hänvisad till glåmiga landgångar till hutlösa priser. Urvalet och konkurrensen är begränsad.

Men så skulle jag byta plan i München, och plötsligt stod jag framför ett helt ekologiskt café, fullt med folk. Det var bagels, bakverk, kaffe, juicer, sallader och fruktsallader. Rubbet ekologiskt. Priserna ungefär som på Arlanda (höga), men fräscha grejer. Riktig mat. Livet kändes lite bättre.

Nu på plats i ett hotell mitt i Bologna, en av mina favoritregioner för mat i världen. Det är här de gör parmesan och balsamico. Här finns såväl körsbärs- com kiwiodlingar. Och folk är noga med maten. Att man har viktiga möten och en stressig dag står inte i motsats till bra mat.

Hoppas kunna ta lite bilder av SANA och rapportera lite vad som sker. Häng med.

Rågbröd och sorbet

De dök upp häromdagen; Camino och REKO. Det är som att välja mellan ett danskt smörrebröd på brunsvart rågskiva och en lätt och fluffig sorbet dekorerad med lite godsaker. Olika? Ja! Vilken är bäst?

Italienarna kan det Arla har glömt

Senare i veckan ska jag åka till Italien på jobb. Det är ett par möten som är samplanerade med den Italienska motsvarigheten till EkoNord eller BioFach. SANA heter den årliga mässan i Bologna. Utöver mötena så blir det nog några timmar på mässan i ett par omgångar. Kanske skulle försöka mig på någon form av video- eller bloggrapportering...

Hur som helst är norra Italien alltid inspirerande för en som jobbar med ekologiskt. Där har de verkligen lyckats skapa värden kring sin matkultur. Det går att sälja Parmesanost mycket dyrare än Västerbotten, i synnerhet om den är ekologisk. Eller parmaskinka, eller Balsamico. Och det hänger mycket ihop med att de lyckas förklara hur mycket känsla det är i mat.

Det är där någon stans som bondekooperationen i Sverige har misslyckats. Arla, Scan och de andra lyckas inte få fram till konsumenten hur mycket själ det är i maten, eller hur mycket mer själ det är i den KRAV-märkta. Eftersom dessa kooperationer har fått dominera så totalt, så har folk en känsla av att maten från Italien är mer äkta.

Om jag kan ta med mig något av det italienska sättet att tänka kring mat, och hjälpa de som vill göra det här hemma, ja då har jag verkligen världens bästa jobb. För det är dessutom sannolikt att jag får smaka på lite godsaker, medan jag lär mig.

Reklam på EkoTänk?!

Någon kanske reagerar på att jag har släppt in en reklamruta på bloggen. EkoTänk är för mig bland annat en upptäcktsfärd. Jag experimenterar lite med tankar, färg, form och kommer lite längre här i världen på det sättet.

Jag är lite nyfiken på reklamen. Hur funkar det? Kan jag styra innehåll? Kan det verkligen ge några pengar att tala om för en liten blogg i ytterkanten av cyberrymden? Kommer någon att surna till? Vi får se. Det blir spännande det här, som allt annat.

Världens farligaste bok?

Jag har en teori om att det enorma svinnet (20-30%) i den svenska kosthållningen kan hänföras till kokböckernas tillblivelse. De gjorde det möjligt och önskvärt att tillaga utifrån recept och fåfänga. Att utgå från vad man har och göra något läckert är en i det närmaste utdöd konst. Jag funderar på att göra ett försök att lägga mig till med en flera hundra år gammal vana. Syftet är att laga framtidsmat, och samtidigt ha roligare med maten.

På den tiden som Sverige (och Europa för den delen) väsentligen var ett bondesamhälle, så fanns inget matsvinn att tala om. Man gjorde mat av allt som gick att göra mat av. Kunde man inte göra mat av det, så blev det djurfoder, eller utrustning. Anledningen till det var givetvis helt oromantisk: maten var dyrbar. Om man inte hushållade fick man svälta i mars och april.

Nu för tiden slänger vi mer eller mindre medvetet 20 till 30% av all ätbar mat. Kunde vi spara in miljö- och klimatbelastningen av det här skulle vi komma en god bit på väg mot ett mer hållbart samhälle. Hur kunde det gå så här?

Jag undrar om det kanske började med Cajsa Wargs "Hjelpreda I Hushållningen För Unga Fruentimmer", som kom ut på 1700-talets mitt. Så här ser en av de många magiska förbannelserna ut:

Märg-Budding
Alla ben resnas wäl ifrån et halft skålpund märg och hackas rätt fin: dertil tages 16 lod fint stött torrt hvetebröd, som blötes uti 5 jungfrur söt miölk, deruti lägges då den hackade märgen, et skedblad stött såcker, en niupa stötta cardemummor, lika mycket stött muskotblomma och litet fint salt; slå dertill sex wispade ägg och rör det väl tillsammans, sätt watten på elden och salta deruti liet; när det kokar upp så smörjes ett kläde eller serviette, hvarpå strös lite hwetemiöl, deruti slås ofwanstående blandning, och knytes wäl hårdt om med segelgarn, samt lägges att koka med låck 2 timar; men ses noga efter, at intet watnet kokar bort; men ifall det sker så spådes mera til. Buddingen bör wändas om ibland, at han blifwer jämt kokad, som äfwen observeras med alla Buddingar medad de koka.
Sauce till denna Budding giöres af franskt win, watten och såcker, som redes af med äggegulor och en njupa hweteiöl.

På det hela taget en modern kokbok, med mått, tider, handgrepp och serveringstips. Här sås fröet till det enorma slöseriet, för nu kan hushållen börja planera sin mat baklänges. Istället för att öppna skafferiet och se efter vad som borde ätas upp, så kunde man på ett helt nytt sätt planera sin mat. Vad skulle vi vilja äta? Vad vill vi bjuda på? Man kunde få inspiration att laga mat man aldrig prövat förut, med exotiska ingredienser som importerats. Nya spännande upplevelser! I skafferiets och källarens hörn blev allt mer över, blev dåligt och slängdes. Till en början till djuren, men i ett modernare samhälle i bästa fall i komposten.

Jo, jag vet att CW i första hand vände sig till överklassen, men bruket spred sig. I början av 1900-talet kom Prinsessornas Kokbok. KF släppte så småning om Vår Kokbok. Hemkunskapslärarna och bankernas privatrådgivare eldade på med behovet av att planera sin budget och fördelarna av att storhandla. Och kom ihåg att aldrig vara hungrig när du handlar!

Förbannelsen ligger i att Cajsa och hennes lärjungar på det här sättet envist och träget hamrat ur oss kunskapen om att laga mat. Att förstå hur konsistenser och aromer byggs upp och kunna dechiffrera det vi serveras till matlagning. Istället har vi blivit duktiga idioter som storhandlar och tillverkar mat enligt en checklista. Och maten är så billig, så att om det blir en protion över på fem pers, så var det en tråkig historia, men den går ju till komposten iaf. Och ett par fossil koldioxid släpps ut i onödan. Gånger 100 miljoner europeiska hushåll...

Jag brukar förespråka evolution framför revolution. Den här terminen är det jag som hämtar barna och sköter mycket av matlagandet. Men nu funderar jag på att lägga om min/vår matplanering helt och hållet. Jag går (eller cyklar) till affären. Köper det som verkar vara i säsong och/eller nedsatt på kort datum. Inför varje middag kollar jag sedan vad som borde tillagas och utgår från det. På det viset hoppas jag att få ned svinnet och jobba mer med lokala produkter.

För mig är det en rätt stor omställning, men jag tror att det kan bli rätt roligt också. Jag tror det blir mycket mer kreativitet och lust i matlagningen. Det blir mer frågan om vad jag tror skulle smaka bra den regniga torsdagseftermiddagen, än att följa ett recept som jag hittade enkelt i söndags kväll. Jag tänker att detta borde spara pengar så att det inte är något problem att handla i den lokala butiken (som är lite, lite dyrare). Och jag tänker vara småsugen när jag går och handlar, så att snålvattnet rinner till när jag får syn på den fina kålrabbin. Åt helvete med Ria Wägner!

När man tappar markkontakten

När jag tänker hållbarhet, så tänker jag mest på de miljömässiga och sociala bitarna. Det finns så många andra som tänker på ekonomin, så jag håller mig till mitt. Men de hänger ihop, och kan i bland ses som intressanta kommentarer till varandra.

Nedan en bara ett par år gammal reklamfilm för Kaupthing Bank. Notera vilka artister de har knutit till sig (hur lyckades de???), och hur välgjord filmen är (måste ha kostat STORA pengar). Notera hur de tror att de kan fortsätta att dubbla sin storlek varje år (jfr hur även bakterier under goda betingelser kan dubblas exponentiellt... ett tag). Notera hur bubblan har sprickit. Den förtrollande filmen har blivit ett otrevligt skämt. Någon annan får städa upp efter festen.

Notera parallellen till det miljömässigt (icke) hållbara samhället. Alla vet att giftspridning, fossileldning och globala sociala rättvisor måste upphöra å det snaraste. Men allt för många skrattar ändå hysteriskt.



Länktipstack till Cornucopia.

Svårt med hälsa och förnuft.

Man skulle tro att de flesta skulle hålla med om att det är bra att undvika att sprida gifter som är hormonstörande. Eller se till så att det är så lite bekämpningsmedel som möjligt i maten. Man skulle tro att det är enkelt att tro på att vi mår bättre av naturligare mat. Men det är inte så lätt, för sunt förnuft har svårt att vinna debatter. Allt ska ha vetenskaplig grund. Jag har inget emot naturvetenskap. Den visar oss allt fler samband. Men vi har inte tid att vänta på att allt vi vill veta ska få vetenskapligt stöd. Vi måste våga chansa. Jag chansar på att det är bättre med ekologiskt ur alla möjliga synvinklar.

Mat och hälsa hör ihop. Känns inte som någon konstighet. Äter man en rimligt allsidig kost utan allt för mycket konstigheter så borde man må rätt bra. Givet att man också sköter livet i övrigt något så när.

Hälsa och ekologiskt hör ihop. Ekologisk produktion sprider mindre gifter. De gifter som förekommer i bekämpningsmedel har ofta hormonstörande effekt, och i en cocktail får de ofta oanade effekter. I länder med högt bekämpningstryck, t ex Danmark och Holland, syns effekterna först. Och det är rätt pang på. Danska mäns spermier är hälften så bra på att ta sig fram nu som för några decennier sedan. Danska tjejer kommer i puberteten allt tidigare. självklart finns det också mindre bekämpningsmedelsrester i den ekologiska maten än den konventionella. Så även om forskarna bakom den danska studien inte vet säkert så är det ingen vild gissning att man borde fundera på dricksvattnet och maten.

Men hälsa är inte bara frånvaron av problem. Det är också närvaron av ett gott liv. Så visar det sig i en amerikansk studie att mat med mindre nitrat motverkar flera sjukdomar som alzheimer och diabetes. Det är mindre nitrat i ekologisk mat. I en brittisk studie för ett tag sedan talade man om att det är mer antioxidanter i ekologisk mat. Multiresistenter uppstår där antibiotika används hejdlöst i förebyggande syfte eller för måfåbehandlingar på djur och människor.

Och hälsa är inte bara personlig hälsa, hos de som producerar och äter, utan även folkhälsa. Om man vill kan man se klimatförändringarna som det största globala hälsoproblemet vi har framför oss. det gör t ex tidskriften The Lancet.

Man skulle tro att det inte är svenska bönders avkastning, utan fattiga bönders kunskap och ev rikedom som styr svält. (Men ändå skönt att läsa detta av Erik Steen Jensen)

Det verkar ju så enkelt. Sprid mindre gift, använd mindre fossil energi och håll djur o människor friska på naturlig väg. Då måste vi ju snabbt komma åt rätt håll?

Men inte. Man kan inte vara holist och vinna debatter. Man ska ha vetenskapligt på fötterna i precis varenda litet steg som ska tas. Det är inget fel på naturvetenskap - den genomlyser mycket. Men den tar så o t r o l i g t lång tid. Det tar fyra år för en doktorand bara att lura ut om man rimligt säkert kan säga att det är OK att blanda i musselmjöl istf fiskmjöl i hönsfoder.

Det går inte att dissa vetenskapen, men den får allt för ofta skydda verksamhet som vi egentligen vet inte håller. Frågan är hur man för fram ett sådant sunt förnuftresonemang utan att bli skjuten i sank av en eller annan specialist?

Way to go!

Jag har skrivit om det förut, men jag tycker att det är superhäftigt att Michelle Obama har sett till att sätta jordfräsen i några av Vita Husets gräsmattor, för att istället odla mat där. Såvitt jag vet sköter de odlingarna ekologiskt, men det allra viktigaste är kanske attityden: det är viktigt att veta var mat kommer ifrån. Det är härligt att se maten växa och att faktiskt tillreda den och njuta av den. Mat är kultur, mat är sensualitet och en måltid skapar samhörighet.

Snappade just upp den här videon. Jag vet att jänkarna är skickliga på media, så möjligen är jag lurad, men sådant här ger mig hopp och inspiration. Det går att rädda världen. Det är en riktigt mysig liten filmsnutt.

Hoppas vi får se en del av det här hos också. Stadsjord är något på spåren. Kanske kan de lobba in något på någon rikspolitiker? Och jag kastar lystna blickar på till synes överblivna gräsmattor längs cykelvägen till jobbet.

Uppdatering 090902:
Nu visar det sig att de dessutom funderar på att sälja grejerna utanför grinden, tillsammans med lokala bönder. Här ett citat från en artikel/utskrift som jag hittade:

So, you know, Michelle set up that garden in the White House?

One of the things that we're trying to do now is to figure out, can we get a little farmers' market outside of the White House. I'm not going to have all of you all just tromping around inside -- (laughter) -- but right outside the White House -- (laughter) -- so that -- so that we can -- and -- and -- and that is a win-win situation.