Ytterligare en liten liten grej

Jag brukar käka gröt till frukost på vintern och filmjölk på sommaren. En filmjölksfrukost kostar 2 hg CO2 mer än en grötfrukost. Så som jag kör gröt sommaren igenom så sparar bara jag 20 kg CO2. Godsaker som lite sylt, mandlar och så kostar inte så mycket klimat, så det går att göra god frukost i alla fall. Jag är inte lika systematisk och målmedveten som klimatpiloterna, men jag lägger om en vana i taget och tillsammans blir det en del.

Ja, ni vet hur det är. Man vet vad man borde göra. Men det är ack så svårt att faktiskt få något gjort. Man borde äta mindre kött, sluta köra bil och så där. Jag klarar/orkar/vill inte göra allt nu. Så jag jobbar med de små stegens tyranni mot mig själv. Jag lägger om en vana i taget och backar aldrig.

Vi behöver ju käka mindre kött och dricka mindre mjölk. Vi, alltså typ det svenska folket. Framförallt köttet, men också mjölken är klimatdyr. Nu har betande mular och mjölkproduktion en del betydande fördelar. Så vi borde inte sluta köpa de här grejerna, men vi borde köpa mindre.

När det gäller mjölken så har jag hittills i livet växlat frukost någon gång i april/maj. Vinterfrukost är huvudsakligen någon form av gröt (typ havre och müsli, med lite mandlar russin och annat som förgyller). Sommarfrukost är huvudsakligen fil och müsli, kanske lite frukt. Bilden jag har med mig är att på sommaren kan man få fil och blåbär till frukost. Undantaget från denna regel är båtlivet. När man är till sjöss varken kan eller vill man släpa på en massa filmjölk. Så då är det vinterfrukost mitt i smällvarna sommaren...

Grejen är den att en liter fil/mjölk/yoghurt orsakar utsläpp av ungefär ett kg koldioxid. Grötgryner kanske ligger på typ 2 hg per kg. Och man använder väl kanske 2 dl gryn till en rejäl frukost. Det blir inte många gram CO2. Kör man 4 dl fil till frukost blir det alltså typ 4 hg CO2. Kör man gröt med 1 till 2 dl mjölk blir det alltså typ knappt 2 hg CO2. Man sparar alltså typ 2 hg CO2 per frukost per person och dag på att köra gröt istf filmjölk. Gånger kanske 100 sommarfrukostar. Det blir 20 kg sparade CO2-kg, det...

Sagt och gjort - i år blir det bara fil till frukost när det faktiskt finns blåbär i backen bakom huset. Och det antalet kan vi nog se som felräkningskoldioxid. Härmed sparat 20 kg CO2! Alla bäckar små, och ytterligare en mm på tusenmilafärden.

Det klart. Den som vill komma åt ännu mer klimatpåverkan provar sig ju fram bland Oatly och sojadrycker som liknar mjölk. Havremjölken tror jag ligger någon stans mellan 2 och 3 hg per liter. Sojadryck förmodligen något liknande. Ris är däremot en högklimatbelastare. Så jag tror att RiceDream och gänget är ett kass klimatval.

Klimatregler för butiker?

Det finns ju KRAV-regler för butiker. De är i första hand fokuserade på att säkerställa att det KRAV-märkta inte blandas med konventionellt (vid lösviktshantering), att utbudet är rimligt ifht vad som finns på marknaden och en del minimikrav som gäller rengöring, personalens utbildning och så. Men nu har ju KRAV bestämt sig för att alla regler ska skärpas med avseende på klimatpåverkan. Även om butiksreglerna inte revideras just nu, så har jag ändå funderat en del på vad det skulle innebära.

Någon stans mellan 15 och 30 procent av maten blir gammal, över eller blir ointressant och slängs. Det är förmodligen det enskilt största klimatproblemet i en butik. Deras problem är att maten blir osäljbar långt innan den blir oätlig. Bananer blir brunfläckiga, bäst-före-datum passeras och så vidare. Jag har tänkt i sådär lagom byråkratiska termer som att butikerna ska kartlägga sitt svinn och skapa mål för att minska det, bla, bla, miljöledningssystem... Eller att man ska ha rutiner för att identifiera och tokrea varor som håller på att gå ut. Rutiner, rutiner, tråååkigt.

Men då kommer klimatgalen med en intressant nyhet. En butike som har gjort det till en del av affären att förädla, höja värdet på varor som blivit osäljbara. Genialt! Den ska vi ha!

Fler förslag?

Tillbaka till forntiden

Allianspolitikerna i Uppsala har gjort miljö och hållbarhet till en fråga om simpel och gammaldags blockpolitik, genom att säga ja till en civilflygplats på Ärna. Jag är besviken. Jag trodde vi hade kommit längre. Jag trodde det fanns ett blågrönt alternativ. Jag trodde att det mer allmänt hade slagit igenom att odlingsbar mark är värdefull och bara blir värdefullare. *suck*

Stollig idé om Ärnafältet

Här i Uppsala har vi ett flygfält över. Militären vill inte ha det längre, eller i vart fall inte använda det just nu. Då har ett par entreprnörer kommit på att flygfältet på Ärna måste användas till civilflyg. Stolligt, rent miljömässigt, givetvis. Men även ur andra synvinklar. Jag skrev en debattartikel som publicerades idag i UNT.

För att göra kopplingen till eko; det här gäller ett område som är ca 750 ha stort. Det är prima åkermark. Man skulle kunna skörda två till tre tusen ton KRAV-spannmål där varje år. Det räcker till mat åt mellan 2 000 och 5 000 människor (beroende på världsdel och så). Eller bränsle åt ungefär 100 bilar.

Eller så skulle det kunna bli en sju till åtta tusen villatomter. Sämre än jordbruksmark, men om man gör dem lite större så skulle folk kunna odla lite. Det kommer vi behöva betydligt mer av framöver. Vad vi inte behöver är mer flyg. I synnerhet inte som Arlanda ligger en kvart bort med tåget. Och i synnerhet inte som jag faktiskt inte tror att en extra flygplats öht skulle hjälpa Uppsala.

En mm till på tusenmilafärden

Både Tagga Ner och Tankar Från Ön ger tips på hur man kan äta klimatsmartare. Tagga Ner är lite mer generell och Tankar Från Ön fokuserar den förestående grillsäsongen.

Själv kan jag inte nog tjata om en riktigt enkel grej: Skippa riset! Vanligt ris orsakar mellan tre och sex kg koldioxidutsläpp per kg ris. Det beror i första hand på odlingsmetoden. Stora delar av världens befolkning är beroende av ris för att överleva. Det är ju ett problem vi får försöka lösa efter hand. Men i våra trakter behöver vi inte riset. Bulgur, quinoa (mjölmålla), matvete och liknande är utmärkta ersättningar. Och de orsakar typ en tiondel så stora utsläpp av koldioxid.

Brorsan var och hälsade på i veckan. En kväll skulle han stå för middagen. En slags wok-risotto-variant hade han tänkt sig. Men så slog det oss - vi har ju inget ris hemma längre. Det blev minst lika gott med bulgur! Så, försök att ge mig ett exempel på att vi verkligen skulle behöva ris? Sushi på bulgur borde gå. Quinoa istället för jasminris? Inga problem! Hur göra med risgrynsgröten? Måste testas!

Det finns gott om dessa grejer i KRAV-godkänt och ekologiskt format. Dubbelbra!

Kattfajt i bregottfabriken

Vi är mitt i en spännande utveckling av mejeribranschen i Sverige. De traditionella geografiska gränserna för mejeriföreningarna luckras upp. Småmejerier med lokal anknytning poppar upp och får mer betalt för sin mjölk. Stora mejerier tar stora avtal långt bortom sin normala utbredning. Det lanseras billighetsprodukter och högprofilprodukter. Miljösmarta förpackningar är på väg ut för att ersättas av sådana som säljer bättre. Jag tror att vi kommer att få se fler små lokala mejerimärken. Jag tror att Arla kommer att få problem att framstå som lokala (till förtret för sina ägare, bönderna). Och jag tror att vi kommer få se en allt raskare produktutveckling. Hur det går med fusioneringar där de mellanstora mejerierna ingår, återstår att se.

Mejeriprodukterna är den enskilt och överlägset största kategorin bland ekoprodukterna i Sverige. Mycket tack vare Arlas långsiktiga ekostrategi. Mejerisverige har dock varit strikt uppdelat mellan föreningarna. Det talas om Milkoland, Arlaland, osv. Det har inneburit att konkurrensen mellan mejerierna har varit begränsad. På ekomarknaden har det inneburit att även om man kunde välja yoghurt från Yoplait, Valio eller Arla, så har ekosortimentet bara varit från en leverantör.

För några år sedan började dock saker hända. Jag tror att det första var att Valio började sälja syrade produkter (yoghurt etc) gjorda i Finland även i Sverige. Mejeriföreningarna ryade runt lite yrvaket och Arla, som var mest utsatt, skärpte till sig en del. Så småning om gick Arla ihop med sin danska motsvarighet och skapade en europeisk mejerijätte. Samtidigt satte de Skånemejerier i en kniptång. Butikskedjorna började handla på storavtal och mjölken började resa runt inom Hemköp, ICA och COOP. Plötsligt såldes milkomjölk i centrala Stockholm. Milko kom på att folk gillade deras feta och goda fjällfil och den glada fjällkon började dyka upp på stortavlor långt utanför Milkoland.

Den senaste utvecklingen är dels att t ex COOP har slutit storavtal som gör att folk i Östersund och Lund får billig mjölk. Men den kommer inte från Jämtland och Skåne. Det har gjort att folk har börjat fundera på var mjölken kommer ifrån. Det har i sin tur öppnat för lokala aktörer att snabbt ta sig in i en av de diskar i butiken som anses mest svårerövrad; mejeridisken. Här i Uppsala har vi sju gårdar, som på nästan ingen tid lyckats ta sig in med sju produkter i bästa skyltläge. Det är anmärkningsvärt eftersom vi i ekobranschen alltid fått höra att det är så svårt att få plats med KRAV-alternativen i mjölkdisken... Men konsekvensen av det är att jag nu kan välja på två leverantörer av flera väsentliga mejeriprodukter.

Som en reaktion på den uppenbara efterfrågan på lokal mjölk har Arla kontrat med kampanjer som visar att deras mjölk också produceras nästgårds. Men här tror jag att Arla försöker ha kakan och äta den samtidigt. Det är tydligt att varumärket står för hög kvalitet och en genomärlig produktion. Men det står också för storskalighet, en slags anonymisering på nivån Mellansverige. Det är klart att folk fattar att Arlamjölken kan komma från gården man åker förbi, men jag tror inte att folk uppfattar att det är ett löfte från Arla. Det uppfattar man däremot från märken som Sju Gårdar. Frågan är om Arla kan eller bör försöka skapa den här lokala identiteten. Jag är helt säker på att bönderna som äger Arla vill det, men det var möjligen något man valde bort när man blev ett jätteföretag.

Det har också börjat bli konkurrens på andra aspekter än själva mjölken/grädden/filen. T ex har Skånemejerier börjat med skruvkork. Jag vet inte varför, men om det är mycket tydligt att skruvkorken är en USP, unique selling point, för Skånemejerier. För miljön är det här inte lyckat - mer plast och mer komplicerade förpackningar som är svårare att återvinna. Men Arlas utrymmes- och kostnadseffektiva tegelstenar är med all sannolikhet på väg att fasas ut.

Det här, och annat liknande, kommer innebära en intressant utveckling på eko-mejerisidan framöver. Jag tror att vi kommer att få se fler småmejerier (eller i alla fall småmärken), som tydligt anspelar på den lokala anknytningen. Jag tror att vi kommer få se en allt snabbare produktutveckling hos de stora mejerierna, och då är produkten inte bara själva varan, utan även funktionalitet, förpackning, kampanj och mycket mera.

Men jag tror inte stora företag som Arla utan vidare kan göra allt detta. Frågan är då hur de agerar, och hur mellanstora mejerier som Milko och Skånemejerier agerar i valet mellan att växa och att få mer betalt för lokal produktion. Den som lever får se, men jag tror att kattfajten i bregottfabriken bara har börjat.

Foto: Lasse Modin. Publicerat med tillstånd från sjugardar.se.

Frestarens garn

Hemsk musik - god glass! Känner ni igen den pay-offen? Nåja, de (Hemglass) har snärjt mig i alla fall, och nu är det nog permanent. Det började under en kortare värmebölja förra sommaren. Jag och barna höll på att missa glassbilen som stannade i kvarteret bredvid. Så jag frågade om de inte kunde stanna utanför oss. Hälften på skoj och jag hoppades på ett nej. Men där bedrog man sig, sedan dess stannar glassbilen utanför vår solgrind. Och spelar sin hemska musik.

Barna reagerar insitinktivt, men ibland lyckas jag hejda dem - nä, behövs inte, vi har redan osv. Någon gång var jag ute och handlade i alla fall. Och kände på något sätt att jag skulle ursäkta mig för att vi inte handlar så ofta, när de nu gör omaket att köra hit. "Ingen fara" sa chaffisen, "men jag skickar gärna ett SMS när vi är på gång, så att du kan tänka ut om du vill ha något." Dum och trött som jag var så fick de mitt mobilnummer. Så nu är man förvarnad oxå...

Men i alla fall. Nu hade jag tänkt säga åt dem - börja stanna i kvarteret bredvid! Men då slog de spiken i kistan - för nu hade de ekologisk glass. Okomplicerade choklad- o vanlijglasstrutar. Rätt goda.

Så jag lägger ned försvaret. De har vunnit. Barna jublar. Jag kvider lite över att jag inte kan hålla emot skicklig marknadsföring.

Intressant jobb

KRAV söker en ny pressansvarig. För den som är intresserad av hållbarhet, media och kommunikation tror jag att det är ett av de hetaste jobben i Sverige. Det börjar bli lite tryck i den här ångmaskinen, och det kommer definitivt bli åka av framöver.

Cybervänner?

Jag har fått flera kommentarer på de senaste inläggen som har varit vänliga, varma och omtänksamma. Det värmer. Tack så mycket!

Jag befinner mig fortfarande på upptäcktsfärd i bloggosfären, och ser på den och mitt bloggande på nytt sätt med jämna mellanrum. Flera av kommentarerna har varit något i stil med "jag känner ju inte dig, men är ändå ledsen för det som hänt". Det där med att inte känna... eller att man inte skulle vara kompis för att man inte träffats eller talats vid... så är det ju... eller kanske inte?

Jag tycker ju att jag i någon mån känner eller är kompis med ett antal bloggare. Jag har ju någon slags utbyte med/på TaggaNer, Miljöbloggaktuellt, EcoProfile och andra. Men jag kan ju inte säga att jag känner Monica, Sven eller Johan. Eller kan jag det? Jag tror att de flesta bloggar jag läser och kommunicerar med är på riktigt. Dvs det är riktiga människor som delar med sig av sig själva, men under någon form av tema, rubrik eller rent av pseudonym.

För tillfället har jag kommit fram till att man befinner sig i olika roller eller sammanhang, och i dessa roller har man kontakter, kompisar eller vänner. Det kan vara familjen, jobbet eller dykklubben. Jag tror att man kan se på bloggandet på samma sätt. De flesta av mina kollegor eller grannar känner mig inte på djupet, men de har lite koll på hur jag resonerar. Ungefär så uppfattar jag er, bloggpolers.

Så jag hoppas att ni inte skäms och ursäktar er så mycket mer. Jag känner mig berikad av ett nätverk jag inte hade för ett drygt år sedan. Er omtanke värmer också.

Döden. Och livet.

En del sagor slutar inte lyckligt. Min syster råkade ut för några av de otrevligaste mikrober man kan råka på. Först en streptokock som löpte amok. Och sedan en multiresistent. Trots allt såg det bra ut. Hon kom sakta igen och var på väg ut från intensiven. Såg ut att bli en arbetsseger för henne och för alla runt omkring. Men så, plötsligt en natt för någon dryg vecka sedan, så dog hon.

Världen blev konstig. Den blir det när katastrofen inträffar. Jag klippte med ögonen och konstaterade att ingen tog minsta notis om det som hänt. Undantaget givetvis goda vänner och värmande kommentarer från kollegor och även här på EkoTänk. Men det var så skriande uppenbart att livet går vidare, trots att det just tagit slut. Fåglarna kvittrar, tonåringarna garvar överspänt. Men jag känner mig bara tom.

Jag var och är arg, ledsen och besviken om vart annat. Jag har tagit ut min frustration bland annat genom att beställa en lastbil med sand och bygga en terass med gammal ölandssten. Men när det blir så här så tänker man också på de stora frågorna: Vad håller jag på med? Varför? Är det någon mening med det?

Jag kom att tänka på en vinterdag för ett par år sedan. KRAV hade nyligen delats upp i ett certifieringsbolag (typ 60 pers) och resten (typ 8 pers). Jag var med i resten och vi skulle försöka förstå vad vi egentligen skulle göra. Vi satt på en liten konferensanläggning och gick igenom det ena och det andra. Plötsligt ställde Lena, som var VD, frågan "men hörni, oavsett vad vi borde göra - varför jobbar ni här? Varför lägger ni en stor del av era dagar på detta?"

Det blev först lite tyst, men snabbt infann sig en ganska ärlig och öppen stämning. Det kom ju lite plötsligt så där... Men folk gjorde så gott de kunde. "För att det är så intressant med ekologiskt lantbruk", "För att jag vill hjälpa folk att välja rätt", "Ärligt, det är väl ett jobb som andra, men det är trevligt här" och så där. Jag fick plötsligt ett ord i huvudet som inte ville försvinna: "livet". Jag svarade något i stil med att "för att jag vill hjälpa livet".

Det blev lite konstigt och jag fick förklara för mig själv efteråt. Livet som fenomen är så otroligt fascinerande för mig. Det är så otroligt komplicerat, så skört och vackert. Men samtidigt och på en gång så är det robust, starkt och burdust. Med "livet" menar jag samspelet mellan arter, styrkan i artrikedom och hur årmiljonerna har mejslat ut lösningar som är så bra, att vi knappt börjar fatta det. Men "livet" är ju också den räcka dagar vi upplever och de känslor vi förnimmer.

För mig handlar ekologiskt lantbruk och hållbar mat om insikten att vi klarar oss bäst om vi samarbetar eller samverkar med livet. Att använda saker som dödar och skapar helt livsodugliga monokulturer kan omöjligt vara en förbättring! Fungicider, herbicider, biocider är de tekniska namnen på bekämpningsmedel, men det betyder ju i princip svamp-, växt- och livsdödare... Det kan omöjligt vara hållbart att förlita sig på död, fossil, energi för att skapa livsmedel med konstgödsel. Om det är vetenskapligt bevisat i alla led är mindre viktigt för mig, men jag känner att det måste vara rätt att jobba med livet, inte mot det. Så då blir slutsatsen att när jag får jobba på KRAV så jobbar jag med livet. Inte mot det.

Så jag står mitt i sorgen och försöker samla ihop mig. Jag vill fortsätta att jobba för livet, även om mitt enskilda liv drabbats av en enorm förlust. För mitt i smärtan så är det precis så här det är; livet är enormt skört. En människa kan dö, trots att hon övevakas på en intensivvårdsavdelning. Men utanför denna händelse är livet ohejdbart som en älv. Våren hejdar sig inte. Vitsipporna står som spön i backen och i holkarna har det börjat prassla. På stigen i skogen hittar jag ett plundrat ägg. I hagarna nere i dalen blommar slånsnåren som vita moln i den späda grönskan. Balansen återvänder sakta.

Jag kommer att missa EkoNord, för jag har en syster att begrava. Sån't är livet. Fullt av starka känslor.