Hur kunde det bli ekos fel? Och lite smått o gott

Dagens tråkiga eko-nyhet är att man har hittat bekämpningsmedel i ett KRAV-märkt grönt te från Kung Markatta. Att man hittar bekämpningsmedel innebär att det KAN ha fuskats i produktionen och att produkten är uppblandad med konventionella grejor. Men minst lika ofta är det fråga om olika typer av kontamination. Dvs att bekämpningsmedel har drivit med vinden på ett extremt sätt, att man har använt behållare som det tidigare funnits något konventionellt i, och så vidare. Det är givetvis en enorm förtroendefråga för KRAV och övriga aktörer i eko-branschen att snabbt reda ut sådana här grejer.

Men visst är det konstigt egentligen. På något sätt så är det eko-handlarna som får reda ut hur giftet kommit in i grejer där det inte ska vara. Man skulle ju annars kunna tycka att det är den som tillverkar, distribuerar eller sprider giftet som borde han ansvar för hur det används, och därmed för att städa upp när det gått fel. Men icke. Återigen lyckas det konventionella jordbruket externalisera sina kostnader så att någon annan får betala. Det ironiska i det här fallet är att det är det ekologiska jordbruket som får betala.

En roligare nyhet är att fiskarena Charles och Robert Olsson fick Änglamarkspriset. Det är ett par riktigt sköna lirare. Driftiga och trevliga därtill. Även om de driver ett litet företag, så var de avgörande för att det skulle kunna bli några regler för KRAV-godkänt fiske för några år sedan. Juryn skriver i sin motivering att "det är personerna i det lilla företaget som gör det stora jobbet och som i vardagen gör stor skillnad". Jag håller med och är glad att ett företag där 100 000 kr spelar roll också får priset.

En annan trevlighet är att KRAV hade medlemsmöte med tema klimat, klimatmärkning och mat. Mötet blev bra tycker Cristoffer på Gröna Gårdar. Han har skickligt fångat några av de väsentliga utmaningar som KRAV (och världen för den delen har).

Miljömärkning lösning på ministerns fiskeproblem

Det har utbrutit en intressant diskussion där makthavarna plötsligt är överens om att vi måste inse att fiskekvoter inte är något man förhandla om på politisk nivå. Om biologerna säger att fisket måste begränsas, så blir det inte mindre sant bara för att man börjar förhandla om det i ett mötesrum. Det började med att fiskeriverkets GD med medarbetare slog in den öppna dörren i en ganska väl genomtänkt debattartikel i DN. Den följdes upp av fiskeministern på samma plats. Till och med Sveriges Fiskares Riksförbund verkar vara med på tåget. Nyheterna har därefter duggat tätt kring detta.

Som vanligt ska man nu också hitta nya lösningar på problemet. För egen del kan jag tycka att det vore värt att se på hur andra sektorer har löst problem. Myndigheterna skulle lätt kunna utnyttja befintliga system som stöds av biologer och miljörörelse. KRAVs certifieringssystem är ett och MSC:s ett annat. Det vore lätt att sätta upp mål för offentliga inköp, man skulle kunna dra igång en aktionsplan för att öka denna andel. Man skulle kunna ge de fiskare som lägger om till miljömärkt stöd för omläggningskostnaderna. Alla dessa system och åtgärder har prövats i andra sektorer och skulle snabbt få effekt. Och vill man göra något snabbt måste det ju vara bättre att använda sådant som finns än att hitta på nytt.

Ministerns förslag om skrotpremie förefaller dessutom överskattat. Det är fiskeansträngningen som måste ned, inte i första hand antalet båtar. Precis det visar DN idag: skrotningspremier går till att köpa (andelar i) nya effektiva fartyg. Att ge någon form av avgångsvederlag eller omställningsbidrag verkar mer intressant, men det gäller ju faktiskt att få ned volymen investeringar i fiskenäringen. Å andra sidan får man akta sig för att kustsamhällena dör. Kanske kan en ökad satsning på ekoturism i skjärgårdarna kompensera?

EU missar en chans till för ekologiskt

Produktionen av mat som säljs som ekologisk måste uppfylla en förordning från EU. Arbetet med den är just i full gång, och det är naturligtvis en stor sak för mig. Ett resultat av arbetet är att man har beslutat om en ny, obligatorisk, logga. Se nedan.

En del av att uppfylla förordningen är att produktionen ska kontrolleras. En annan del är att man ska producera med ekologiska metoder i två år innan man får sälja något som ekologiskt. Jag menar att såväl kontrollen som övergångsreglerna är överdrivna som de är. De tjänar bara som en ring som bonden ska hoppa genom, som på cirkus. Grejorna blir liksom inte mer ekologiska på det andra året. Djuren blir inte mer ekologiska när man inte får använda eget foder från omställningsmark. Däremot innebär det en förlust för bonden som inte får ersättning för minskad skörd och gjorda investeringar. Därigenom så är det klart att bonden tvekar inför den ekonomiska analysen.

I ett läge där efterfrågan rakar i höjden skulle man kunna tro att EU gör ett försök att minska de onödiga inträdeshindren, och faktiskt öppnade ministerrådet för en del sådant när de lade grunden för översynen. Men nu när kommissionen (med sedvanligt extremkort varsel) kommer med detaljregler så ser vi att utvecklingen går åt fel håll. Varje gård ska besökas och gå igenom en fullständig kontroll varje år. Oavsett om den är ett stabilt företag utan anmärkning de senaste fem åren. Oavsett om certifieringsbolaget kan visa att man kan hålla tillräcklig koll utan besök. Kortad övergångstid har knappast diskuterats, däremot vill man strama upp öppningar som ger möjlighet att lägga om en gård bit för bit.

Summan av det här är att det blir allt krångligare och allt dyrare att bli eko-bonde, och det innebär att omläggningstakten hålls nere och kostnaderna uppe. Vem tjänar på det? Finns konstgödsellobbyn i bakgrunden?