Vaccin mot könsmognad något för KRAV?

När man pratar om den hållbara maten eller den naturliga maten, så innebär det för mig att man försöker åstadkomma det bästa på flera skalor samtidigt; naturskydd, djurskydd, ekonomisk rimlighet och naturlighet, t ex. Ibland dyker det upp nya tekniker som gör att jag studsar till och behöver revisit grunderna. Nu har det t ex dykt upp ett vaccin som skjuter upp galtars könsmognad. Att använda det skulle minska obehag för KRAV-grisarna, men jag (och flera med mig) tvekar. Något i magen säger mig att det är något konstigt med det här.

Hållbarhet har åtminstone tre delar; ekologisk, ekonomisk, social hållbarhet. För mig finns det också en etisk dimension av hållbarhet, som t ex inkluderar djurskydd. Tar man de olika delarna var för sig är det inte så svårt att bestämma vad som ska gälla. Om man bara vill tjäna pengar och struntar i allt annat, så är det inte så svårt. Men om man vill tjäna pengar och rädda naturen blir det svårare. Vill man själv tjäna pengar, rädda naturen och dessutom vill att de som arbetar med det jag köper har det bra, börjar det bli riktigt svårt. Lägger man djurens väl på det blir det rätt avancerat.

Att lägga ihop dem innebär för det första att man inte kan låta en dimension dominera över de andra. Å andra sidan kan jag heller inte låta någon dimension bli helt ignorerad - det finns en skamgräns för alla fyra. Ibland dyker det upp problem och nyheter som ger mig griller i huvudet. I fredags visade kollegan K mig information om ett nytt vaccin för grisar. Ett vaccin mot galtlukt. Jag blev superbrydd.

Så här ser det ut: att hålla grisar under KRAVs regler är ganska svårt, kräver ganska mycket mark, ger lite sämre avkastning. Marknaden är också rätt svår. Många slakterier menar att det inte finns någon bra marknad för KRAV-kött. Alltså betalar de inte så bra. Den ekonomiska hållbarheten i att vara KRAV-grisbonde är skör.

KRAV-grisar får gå ute och böka och beta. Det är det inte många grisar som får göra, inte ens ekologiska. De har gott om förströelse och lever i stora delar ett riktigt grisliv. Så jag skulle vilja säga att den etiska dimensionen är rätt väl omhändertagen. MEN, och det finns ett par rejäla men, det finns två betydande problem.

Det ena är att de grissorter vi har är framavlade för att stå stilla i stall, växa fort och sedan slaktas. När man släpper ut dessa sorter, så får många av dem förslitningsskador i lederna. Det gör ont. Det andra handlar om att kött från könsmogna galtar har en ganska stark bismak, sk galtlukt. Konsumenterna uppskattar inte den smaken, så sådant kött får ett riktigt lågt värde. Smågaltar blir efter ett tag också ganska stökiga, och kan skada varandra rätt rejält. För att grisbonden inte ska behöva ha ihjäl hälften av alla kultingar, så kastrerar man smågaltarna. Det är heller ingen rolig historia, vare sig för grisen eller för bonden.

När det gäller ledskadorna pågår nu några olika projekt för att undersöka hur man skulle kunna komma till rätta med det. KRAV ser också över sina djurregler, så det finns alla möjligheter att vi äntligen börjar komma till rätta med det. När det gäller galtlukten, så fick jag i går höra talas om en ny lösning: vaccinering mot galtlukt. Med hjälp av två doser av vaccinet Improvac, så skjuts galtens könsmognad upp. Den skjuts upp så att den inträffar efter normal slaktålder.

Improvac förefaller vara väl utprovat, vaccineringen kan skötas professionellt och tämligen smärtfritt. Flera KRAV-grisbönder tycker att detta skulle vara mycket bättre för djuren, och vaccinering är tillåtet enligt KRAV-reglerna i vissa fall. Men de är angelägna om att inte tänja reglerna i någon konstig riktning och därför kommer nu diskussionen igång.

Jag förstår fördelarna; mindre smärta, säkrare och enklare hantering, bibehållen ekonomi. Men det är något som känns konstigt i magen. När KRAV tillät vaccinering, tänkte man sig då att det skulle kunna användas för att skjuta upp en naturlig process? Eller var det för att förhindra lidande i farliga sjukdomar? Jag tror det senare. Men, om vi nu har kunnat acceptera kastrering, så är det väl bättre med ett par sprutor? Jo, ja... Men jag tvekar i min uppfattning...

Givetvis kan man säga att en lösning på det här problemet är att inte äta grisar, över huvud taget. Jag köper det resonemanget. Men om man nu konstaterar att det inte verkar gå hem hos alla, och man vill försöka förbättra läget för både bonden och grisen och samtidigt försöker stimulera en naturlig produktion. Hur tänker man då?

Foto: Jennys blogg. Riktiga KRAV-grisar.

Nyårslöfte på väg att infrias

Det är något märkligt med ägande av bilar. Jag har hittat oändliga mängder med ursäkter för att inte sälja bilen just nu. Den är inte städad, vi ska åka någon stans, kan vara bra att ha i helgen... Till slut insåg jag att det helt enkelt beror på att det normala är att ha bil. Att inte ha bil är konstigt. Vi lever i ett bilparadigm, som jag är van att navigera i. Det okända är läskigt.

Men nu så. Nu är vi på väg att infria nyårslöfte nummer 1. Bilen är utlagd på blocket.

Livet i det nya paradigmet kan snart börja. Spännande. Och lite läskigt.

Ekologisk milstople från Livsmedelsverket

Livsmedelsverket arbetar för säker mat (dvs att gifter och smittämnen i maten håller sig på rätt sida gränsvärden), redlighet (dvs att ingen på matmarknaden luras) och bra matvanor (kostråd till gravida, nyckelhålet, tallriksmodellen, mm). De arbetar på vetenskaplig grund och har på riktigt statligt manér för det mesta väl på fötterna när de uttalar sig.

När det gäller redlighet, så är det uppenbart ibland vad de ska göra. Ibland blir det lite godtycke, för de måste ju avgöra när de tror att många kan känna sig lurade. Ibland tycker jag också att det blir en slags storebrorsgrej. När de t ex pucklar på Äkta Vara eller embryot till LCHF-märkning, så underkänner de liksom vanligt folks kapacitet att göra sina egna analyser och träffa sina egna beslut. (Äkta Varas reaktion här. LCHF:s reaktion här)

Men, när det gäller att uttala sig om att det ena är bättre än det andra, så kan man betrakta Livsmedelsverket som en viktig källa. De har egna lab, egen expertis och de refererar till tämligen väl förankrade modeller och system. Och nu har det till slut hänt - Livsmedelsverket konstaterar försiktigt att ekologiska ägg är bättre!

I pressmeddelandet är de försiktiga med att tala om vilka skillnaderna är, man nöjer sig med att säga att de är flera och nämner t ex jod. Går man vidare och söker på råa ägg, konventionella resp ekologiska, så får man upp jämförande tabellen högst upp. Redan av den översiktliga tabellen framgår det att de ekologiska äggen innehåller mer energi, mer vitamin D och E, mer järn och kalcium, men mindre natrium! Man kan gå ännu djupare och se ännu fler fördelar, men det får ni upptäcka själva!

Länktipstack till SaltåKvarn-bloggen!

Gammal ost

Jag har sparat helt vanliga ostar i ett helt vanligt kylskåp i snart ett år. De blir inte dåliga av det, trots att bäst-före-datum nu passerats med nio månader. Istället blir de vanliga, tråkiga, ostarna allt godare. På köpet inser man god osts värde på ren instinkt och därmed är man lite sparsammare. Så sätt igång nu - ge dig själv lite gammal ost, så blir ditt liv ännu lite roligare.

Förra senvåren insåg jag att alla tråkiga KRAV-ostar måste sparas så att man absolut inte öppnar dem före bäst-före-datum. För den bistra sanningen är ju att största delen av den ost som säljs i Sverige är lagrad i typ tre dagar och når våra förstörda gommar helt ointressanta. Den här sjukan har ju även drabbat eko-ostarna.

Nu har jag i alla fall köpt ostar och bara låtit dem ligga i kylen sedan juni i förra året. Av ett dussin inköpta har bara en visat (oönskat) mögel. Då öppnade vi den, skar bort möglet och åt upp den.

Förra veckan spräckte vi en av de första, som hade passerat bäst-före-datum med nio månader. En KRAV-märkt Arla Herrgård. Jag kan rapportera att den var fastare, därmed lite saltare. Smaken var inte på något vis stark, men betydligt mer karaktärsrik. Framförallt eftersmaken hade växt och blivit riktigt angenäm. Ganska nötig.

Min första slutsats är att man ska lagra ostarna i minst ett år. Man kollar på dem nu och då, så att inget har gått snett, men låter dem i övrigt vara. Förutom att de blir godare, så har det också fördelen av att man reflexmässigt inser vilken finprodukt god ost är. Svinnet och överkonsumtionen blir betydligt lägre!

Min andra slutsats är att det verkligen är något fel på bäst-före-datum-systemet. Jag vet inte vad det är, om det är så att mejerierna vill ha omsättning i ostdisken, och därmed får butikerna att rea ost som håller på att gå ut. Samtidigt får de folk att slänga ost som passerat datum av bara den anledningen. Eller så är det så att trygghetsknarkarkonsumenter har drivit fram att man inte kan ge en ost ett års BF-datum. Det verkar kanske inte rimligt. Och då föredrar mejeriet att höfta till med något som folk kan tänkas tro på.

Min tredje slutsats är att man ska tänka själv - titta, lukta och känn innan du slänger mat. Möjligen är den inte för gammal, bara lagrad.

Foto: Jag har tagit bilden själv. Låna den gärna och uppge gärna EkoTänk som källa.

Ledigt jobb på KRAV

Många av de som bloggar (eller surfar runt i bloggosfären) gillar att hålla på med information, tänker jag. I så fall kanske någon kan vara intresserad av att veta att KRAV söker en informatör. Bara sök!