Inspirerande reklam

Hur det nu är så är reklam viktig för att sälja. Det innebär att bra reklam är viktig för att eko ska plocka marknadsandelar. Självklart är det bäst om folk fattar sina beslut baserad på klokhet och eftertanke. Men reklamarna har lärt sig så mycket om hur man går runt det där, så då menar jag att vi på eko-sidan vore korkade om vi åtminstone inte försökte plocka upp det bästa som görs runt om i världen.

I Storbritannien heter motsvarigheten till KRAV Soil Association. De har samarbete med flera stora aktörer. Yeo Valley är ett helt ekologiskt mejeri, eller i alla fall ett helt ekologiskt varumärke, som nyligen har tagit hjälp av en av landets främsta rap-producenter för att göra en reklamfilm för sin ekologiska mjölk (eller är det för Massey Fergusson, eller båda?). Jag tycker filmen är rätt snygg, och tydligen har det blivit mycket snack om den, både på webben IRL.

"We treat them good, they give us the cream"

Gammal ost

Jag har sparat helt vanliga ostar i ett helt vanligt kylskåp i snart ett år. De blir inte dåliga av det, trots att bäst-före-datum nu passerats med nio månader. Istället blir de vanliga, tråkiga, ostarna allt godare. På köpet inser man god osts värde på ren instinkt och därmed är man lite sparsammare. Så sätt igång nu - ge dig själv lite gammal ost, så blir ditt liv ännu lite roligare.

Förra senvåren insåg jag att alla tråkiga KRAV-ostar måste sparas så att man absolut inte öppnar dem före bäst-före-datum. För den bistra sanningen är ju att största delen av den ost som säljs i Sverige är lagrad i typ tre dagar och når våra förstörda gommar helt ointressanta. Den här sjukan har ju även drabbat eko-ostarna.

Nu har jag i alla fall köpt ostar och bara låtit dem ligga i kylen sedan juni i förra året. Av ett dussin inköpta har bara en visat (oönskat) mögel. Då öppnade vi den, skar bort möglet och åt upp den.

Förra veckan spräckte vi en av de första, som hade passerat bäst-före-datum med nio månader. En KRAV-märkt Arla Herrgård. Jag kan rapportera att den var fastare, därmed lite saltare. Smaken var inte på något vis stark, men betydligt mer karaktärsrik. Framförallt eftersmaken hade växt och blivit riktigt angenäm. Ganska nötig.

Min första slutsats är att man ska lagra ostarna i minst ett år. Man kollar på dem nu och då, så att inget har gått snett, men låter dem i övrigt vara. Förutom att de blir godare, så har det också fördelen av att man reflexmässigt inser vilken finprodukt god ost är. Svinnet och överkonsumtionen blir betydligt lägre!

Min andra slutsats är att det verkligen är något fel på bäst-före-datum-systemet. Jag vet inte vad det är, om det är så att mejerierna vill ha omsättning i ostdisken, och därmed får butikerna att rea ost som håller på att gå ut. Samtidigt får de folk att slänga ost som passerat datum av bara den anledningen. Eller så är det så att trygghetsknarkarkonsumenter har drivit fram att man inte kan ge en ost ett års BF-datum. Det verkar kanske inte rimligt. Och då föredrar mejeriet att höfta till med något som folk kan tänkas tro på.

Min tredje slutsats är att man ska tänka själv - titta, lukta och känn innan du slänger mat. Möjligen är den inte för gammal, bara lagrad.

Foto: Jag har tagit bilden själv. Låna den gärna och uppge gärna EkoTänk som källa.

Klimatsmart , ekologisk och god risgrynsgröt

Jag tar mig friheten att då och då posta lite recept här på EkoTänk. Här följer en kvalitetssäkrad och klimatsnål variant av risgrynsgröt. Kvaliteten höjs genom att vara snål med vatten och mjölk för att nå en fast gröt, som sedan snabbt späds och kyls. Klimatet sparas genom att ersätta en del av mjölken med vatten, samt att använda eftervärme.

En av mina smågrabbar har flera gånger förklarat för mig att den godaste mat som finns (och då räknar han in tårta, lördagsgodis och köttbullar) är risgrynsgröt. Jag har väl hittills i livet tyckt att den hör julen till, men han får aldrig nog. Så vi köper och lagar en del risgrynsgröt. Jag har funderat en del på vad som gör en risgrynsgröt god. För det är skillnad märker man. Jag skyr t ex Änglamarks som pesten - det är mest en riskräm/pudding som smakar konstigt. Jag har också lyckats laga för salt, för krämig, för osalt, för smörig och allt möjligt. Nu har jag i alla fall kommit fram till att följande karatäristika är viktiga:

• Grynen ska märkas. De ska vara fasta och tydliga i kanten, men absolut inte hårda. Överkokt risgrynsgröt, där kornen börjar lösas upp och gröten blir mer en massa, är helt meningslös.
• Smeten ska vara slät och len. Det som inte är korn, smeten emellan, ska vara slätt och blankt. Återigen - överkokt gröt ger en grynig smet av sönderkokta gryndelar.
• Sältan är viktig. För lite salt så smakar det ihåligt, lite metall. Översaltat är inte heller gott. Om man har i mycket smör för att runda av smaken, måste man tänka på att smör är salt.

Ett problem är att risgrynsgröt är en rätt klimatstökig rätt. Mjölk kostar 1 kg koldioxid per liter. Ris kostar mellan 3 och 6 kg per kg. En stor omgång gröt kan alltså kosta närmare 3 kg koldioxid, plus energi vid tillagning, mjölk, kanel, socker etc. Så jag har funderat på hur man ska dra ned den här belastningen. Grabben gillar gröten kall, utan mjölk. Så jag har kommit fram till att det jag kan påverka är mjölken och energianvädningen. Efter en del trixande har jag kommit fram till att mjölken kan ersättas med vatten till viss del. Energianvändningen genom att använda eftervärme.

Detta är nu mitt recept (räcker en knapp vecka hos oss) där utvecklingen står idag:

1. Tag en ganska stor kastrull, smält en klick smör.
2. Häll i 4 dl risgryn, 1 tsk salt och 6 dl vatten. Koka upp och låt koka sakta. Var försiktig med värmen och rör någon gång, så att det inte bränner.
   
3. När vattnet kokat in så att du har en rismassa, tillsätt ca 1,2 dl mjölk. Koka upp, men var lite försiktig med värmen och rör om någon gång. Stäng av plattan när det har börjat bubbla (koka) så smått. Låt gröten stå på plattan och sakta svalna. Rör om någon gång.
4. Efter en timme eller två bör gröten ha svällt och blivit ganska fast. Tillsätt då mellan 3 och 6 dl kallt vatten. Gröten ska nu få en konsistens som är lite lösare än vad du vill att den ska vara. Om du vill kan du i det här läget tillsätta en msk strösocker eller två. Det ger en rundare smak, men jag skippar oftast sockret. Tycker det drar åt det jolmiga hållet.
   
5. Drag kastrullen av plattan och ställ på kylning (alt lägg upp i burkar). Man kyler ute eller på bänken, beroende på årstid. Aldrig i kylskåpet.

Efter mycket utprovande har vi här kommit fram till att gröten är godast med kanel och äppeltätt äppelmos.

Kvalitetstricket är att använda lite mindre vatten (än vad paketreceptet säger) i första uppkoket, lite mindre mjölk i det andra och därefter tillsätta kallt vatten. Därigenom kokas kornen inte sönder, och den snabba kylningen gör att upplösningen avstannar snabbt. Vattnet ger också en lättare smak. Allt krav- och eko ger också en förhöjning. Grynen kan vara lite svåra att få tag på, men Kung Markatta har i alla fall ett KRAV-grötris. Så de butiker som vill kan få hem det. Fråga i din!

Vill du ha julkvalitet på gröten kan man byta ut en del av mjölken mot grädde den enda gång på året som det ska slås på stort. Man kan naturligtvis dra på med mer smör också, men pass upp för sältan i smöret!

Klimatfördelarna med detta recept är att använda vatten (sparar 100 g koldioxid per dl) istf mjölk, att använda eftervärme istf att småkoka tills den är klar, samt att (självklart) inte använda kylskåpet till avsvalning. Och jag kör givetvis med Bra Miljöval el.

Vill man vara superklimatsmart kan man testa att köra med havremjölk (ex Oatly) och utan smör. Men då smakar det annorlunda.

Bilden har jag tagit själv. Skulle du mot förmodan vilja använda den, så går det bra. Uppge gärna EkoTänk som källa.

Eko-mjölk på tåget - ett litet steg till

Sitter på tåget och upptäcker en liten glädjegrej. De små 2 cl-förpackningarna med mjölk från Arla är numera ekologiska hos SJ. Inte KRAV, men väl eko. Och det är ju kul! Jag har länge undrat varför Arla inte har lagt om den produkten helt och hållet. Men nu finns den tydligen som eko iaf.

Sådärja, då har vi tagit oss en mm till på tusenmilafärden!

Gammal ost

För ett tag sedan beklagade jag mig för S. "Det finns inga KRAV-ostar som är något vidare roliga", stönade jag. "I alla fall inte vanliga bruksostar. Ingen eko-brännvinsost. Bara tråk-eko-billinge och gummi-KRAV-herrgård". S skrattade och förklarade att jag inte har fattat vitsen med datum-märkningen på ostar. Den betyder ju öppna absolut inte före, lagra helst ett år! Jag skrattade lite fånigt... javisst serru. För de lär ju inte bli mögliga, eller så...

Så började jag känna mig lite dum. Det är klart att ost kan sparas länge. Moderna förpackningar är ju lika lufttäta som vaxet kring helosten. Och inte lär det vara mycket mögelsporer på mejerierna. S berättade att han kanske köper en ost i månaden, men att han alltid lägger den längst bak i sin lilla osthög. Och så flyttar han fram de andra tio till femton bitarna. Den längst fram är alltså ett drygt år efter bäst-före datum, och berättar S, börjar ostarna bli intressanta.

Så nu har jag börjat på samma samling. En billinge och en herrgård. Båda KRAV-märkta. Båda helt ointressanta i lagringens början. Bäst före var i början av juni, och än syns inga mögelangrepp eller liknande. Möjligen är de lite fastare. Jag har vänt på dem ett par gånger.

Om ett år blir det besked om de blev någe bättre. Till dess får jag väl köpa på mig en ost eller två i månaden, utan att äta. Och fortsätta mitt lilla korståg mot den kollektiva bäst-före-dumheten som har drabbat svenskarna. Det slängs massor av prima mat bara för att ett teoretiskt datum har passerats...

SJ SJ Gamle vän

Hela sommaren kör SJ direkttåg ToR Stockholm-Bohuskusten. Nu är det verkligen inga problem för Stockholmarna att komma direkt till riktigt salta och turkosa bad. Jag åkte premiärturen från Strömstad, och gladde mig åt att allt funkade så bra och att SJ ligger ganska långt framme med rEko-tänket. Utan att be om det får jag KRAV-godkänt kaffe, bregott och Rättvisemärkt vin. Medan jag åker bekvämt, snabbt och mycket klimatsnålt tåg. Bra gjort SJ, gamle vän!

Det blev en rakettripp ToR Strömstad för mig den här helgen. Det har varit en intressant upplevelse. Strömstad (längst upp i Bohuslän) är ju ett trevligt ställe, och det verkar vara ett av de få ställen i landet som haft riktigt sommarväder den här helgen. Så jag har suttit på en veranda och sett sälar leka/bråka, känt fin sand mellan tårna och sett att kaprifolen snart börjar blomma. Men det var mest förväntat. Det intressanta var själva resan.

Den 14:e juni blir det sommar i kollektivtrafiksverige. Det innebär att när vi åkte till Strömstad igår, så blev det byte till en trång och svettig buss i Göteborg. På vägen hem går det dock X2000 direkt från Strömstad till Sthlm C. Jag vet inte om ni har varitr i Strömstad, men det är ingen jättestad. Stationen är gammal, men i princip ur bruk (har blivit pub/pizzeria). Bangården... ja, slutet på Bohusbanan då, är minst sagt mager. Det är fortfarande skarvar mellan rälsen här och slipersarna är fortfarande av trä. Måsar skriker, massor av norska småbåtar i hamnen. Att se X2000 stå där känns... ja det känns som att det är SCA (Society for Creative Anachronism) som har ordnat något jippo. Det ser så... malplacerat ut.

Sprang förresten på en bloggande konduktör - och här kan ni läsa hans mattips för Strömstad! Lite intressant det, också.

Men det är ju genialt, egentligen, nu kan Stockholmarna ta bekväma X2000 rakt ut till Bohusläns klippor och bad. Bussar och båtar är synkade och klara. En kvart efter att man kommit till Strömstad kan man med buss 895 vara på en fullkomligt bedårande strand som heter Capri (!). Och där var vattnet idag klart, salt, turkost och... 15 grader varmt (men DET blir bättre). Bra gjort SJ!

På vägen hem visade det sig att en 1 klass biljett kostade en hundring mer (sent ute, det var dyrt hur jag än gjorde), det kunde det vara värt för fem timmar, tänkte jag. Då får man ju internet på köpet. För ytterligare 90 kr kunde man få en varm middag serverad. Jo, tänkte jag, det är väl vad det kostar i restaurangvagnen i alla fall. Så strax efter Uddevalla serverades middagen; varm huvudrätt, kall sallad och efterrätt. Och skulle jag vilja ha lite vin? Jo, ja, det kunde jag väl kanske kosta på mig. När jag tittar närmare på det hela, inser jag att SJ har kommit rätt långt med sin ekologiska mat; inget stod ut som långväga fluget. Kändes rätt säsongsanpassat. Smöret till brödet var visserligen prtionsförpackat, men det var KRAV-Bregott, alltså riktigt smör. Och det är första gången jag ser den förpackningsstorleken. Vinet var Rättvisemärkt och jag vet sedan tidigare att t ex allt kaffe är KRAV. Och utan åthävor, liksom självklart. Bra gjort SJ!

Och till på köpet gick tåget i tid och nu när vi passerat Herrljunga är vi fortfarande i tid, personalen är trevlig och försöker lösa problem jag inte ens visste fanns. Allt funkar. Jag får god ganska ekologisk mat och åker tvärs över Sverige på en tesked koldioxid. Bra gjort SJ!

Kattfajt i bregottfabriken

Vi är mitt i en spännande utveckling av mejeribranschen i Sverige. De traditionella geografiska gränserna för mejeriföreningarna luckras upp. Småmejerier med lokal anknytning poppar upp och får mer betalt för sin mjölk. Stora mejerier tar stora avtal långt bortom sin normala utbredning. Det lanseras billighetsprodukter och högprofilprodukter. Miljösmarta förpackningar är på väg ut för att ersättas av sådana som säljer bättre. Jag tror att vi kommer att få se fler små lokala mejerimärken. Jag tror att Arla kommer att få problem att framstå som lokala (till förtret för sina ägare, bönderna). Och jag tror att vi kommer få se en allt raskare produktutveckling. Hur det går med fusioneringar där de mellanstora mejerierna ingår, återstår att se.

Mejeriprodukterna är den enskilt och överlägset största kategorin bland ekoprodukterna i Sverige. Mycket tack vare Arlas långsiktiga ekostrategi. Mejerisverige har dock varit strikt uppdelat mellan föreningarna. Det talas om Milkoland, Arlaland, osv. Det har inneburit att konkurrensen mellan mejerierna har varit begränsad. På ekomarknaden har det inneburit att även om man kunde välja yoghurt från Yoplait, Valio eller Arla, så har ekosortimentet bara varit från en leverantör.

För några år sedan började dock saker hända. Jag tror att det första var att Valio började sälja syrade produkter (yoghurt etc) gjorda i Finland även i Sverige. Mejeriföreningarna ryade runt lite yrvaket och Arla, som var mest utsatt, skärpte till sig en del. Så småning om gick Arla ihop med sin danska motsvarighet och skapade en europeisk mejerijätte. Samtidigt satte de Skånemejerier i en kniptång. Butikskedjorna började handla på storavtal och mjölken började resa runt inom Hemköp, ICA och COOP. Plötsligt såldes milkomjölk i centrala Stockholm. Milko kom på att folk gillade deras feta och goda fjällfil och den glada fjällkon började dyka upp på stortavlor långt utanför Milkoland.

Den senaste utvecklingen är dels att t ex COOP har slutit storavtal som gör att folk i Östersund och Lund får billig mjölk. Men den kommer inte från Jämtland och Skåne. Det har gjort att folk har börjat fundera på var mjölken kommer ifrån. Det har i sin tur öppnat för lokala aktörer att snabbt ta sig in i en av de diskar i butiken som anses mest svårerövrad; mejeridisken. Här i Uppsala har vi sju gårdar, som på nästan ingen tid lyckats ta sig in med sju produkter i bästa skyltläge. Det är anmärkningsvärt eftersom vi i ekobranschen alltid fått höra att det är så svårt att få plats med KRAV-alternativen i mjölkdisken... Men konsekvensen av det är att jag nu kan välja på två leverantörer av flera väsentliga mejeriprodukter.

Som en reaktion på den uppenbara efterfrågan på lokal mjölk har Arla kontrat med kampanjer som visar att deras mjölk också produceras nästgårds. Men här tror jag att Arla försöker ha kakan och äta den samtidigt. Det är tydligt att varumärket står för hög kvalitet och en genomärlig produktion. Men det står också för storskalighet, en slags anonymisering på nivån Mellansverige. Det är klart att folk fattar att Arlamjölken kan komma från gården man åker förbi, men jag tror inte att folk uppfattar att det är ett löfte från Arla. Det uppfattar man däremot från märken som Sju Gårdar. Frågan är om Arla kan eller bör försöka skapa den här lokala identiteten. Jag är helt säker på att bönderna som äger Arla vill det, men det var möjligen något man valde bort när man blev ett jätteföretag.

Det har också börjat bli konkurrens på andra aspekter än själva mjölken/grädden/filen. T ex har Skånemejerier börjat med skruvkork. Jag vet inte varför, men om det är mycket tydligt att skruvkorken är en USP, unique selling point, för Skånemejerier. För miljön är det här inte lyckat - mer plast och mer komplicerade förpackningar som är svårare att återvinna. Men Arlas utrymmes- och kostnadseffektiva tegelstenar är med all sannolikhet på väg att fasas ut.

Det här, och annat liknande, kommer innebära en intressant utveckling på eko-mejerisidan framöver. Jag tror att vi kommer att få se fler småmejerier (eller i alla fall småmärken), som tydligt anspelar på den lokala anknytningen. Jag tror att vi kommer få se en allt snabbare produktutveckling hos de stora mejerierna, och då är produkten inte bara själva varan, utan även funktionalitet, förpackning, kampanj och mycket mera.

Men jag tror inte stora företag som Arla utan vidare kan göra allt detta. Frågan är då hur de agerar, och hur mellanstora mejerier som Milko och Skånemejerier agerar i valet mellan att växa och att få mer betalt för lokal produktion. Den som lever får se, men jag tror att kattfajten i bregottfabriken bara har börjat.

Foto: Lasse Modin. Publicerat med tillstånd från sjugardar.se.

Vårtradition

Vi har nu två lokala mjölkleverantörer i Uppsala; Sju Gårdar och Arla. Den 9:e maj ordnar Sju Gårdar betessläpp på Stabby (Uppsala Näs) och Arla ordnar på Jälla. Den 16:e maj ordnar Sju Gårdar på Almunge Prästgård oxå.

Det har blivit en vårtradition för oss att vara med på betessläppet. Hittills har det bara varit Arla som har ordnat på en gård, men i år är det alltså tre tillfällen. Kul! Jag tror det gör mycket för att vanligt folk ska komma närmare mattillverkningen.

Själv ska jag åtminstone vara med på Stabby, som är min närmaste mjölkgård. Ska bli jättekul!

Likheten mellan människor och kossor

På jobbet har vi i ett år jobbat med frågan om hur man minskar klimatpåverkan från mjölk. Det visar sig att det allra viktigaste är att satsa på att korna mår bra. Då sjunker nämligen deras tomgångstid, och utsläppen per liter mjölk minskar. Det känns lite fånigt att det ska ta så lång tid att komma fram till något så självklart. Varför skulle det vara annorlunda för kor än för människor? Det var ju ganska länge sedan vi kom på att arbetsgivare tjänar på att hålla personalen frisk och stimulerad.

I klimatprojektet har vi kommit till insikt om att effektivitet är viktigt när det gäller klimatpåverkan. Det gäller att hålla utsläppen per kg mat låga.

När det gäller mjölk så kan man säga att tillverkningen är klimatdyr. Kossorna rapar o fiser metan. Gödslet riskerar att bli lustgas. Metan är 20 ggr så stark som koldioxid, metan 300 ggr så stark. Men grejen är att utsläppen inte är så hårt kopplade till produktionen. (Ursäkta om jag talar om djur som anläggningar, men häng med en stund till...) Dvs även om man inte tar någon mjölk alls från kon, så får man ändå utsläpp. Hög produktion av mjölk kostar visserligen mer foder, metan och gödsel, men ökningen är så att säga billig.

Kor som blir sjuka får inte leverera mjölk. Dels kan medicin komma ut i mjölken, dels blir mjölken av sämre kvalitet, dels kan korna behöva återhämta sig. Under sjukdomstiden kostar alltså kon (mjölkproducenten) klimat utan att ge mjölk. Innan kon kalvar första gången ger hon heller inte mjölk, naturligtvis. Kor som har problem vid kalvningarna får gå till väldigt fort och har då inte hunnit ge så mycket mjölk.

Lösningen är att satsa på kohälsan. Om man jobbar stenhårt med förebyggande arbete, träning mm, så får man kor som inte går på tomgång. Om man fokuserar aveln på kor som har problemfria kalvningar, så får man ut mer mjölkproduktion per ko, och så vidare. Detta är ganska kontroversiellt, eftersom effektiv mjölkproduktion har handlat om att få fram kor som ger mycket mjölk per dag. Ett slags kortsiktig effektivitet, alltså. Kanske inte ett lika stort problem inom KRAV-besättningarna, men ändå. Det är så snacket har gått.

Efter ett års hårt arbete känner jag mig lite dum. Man hade ju kunnat fråga närmaste personalchef hur man ökar personalens effektivitet och produktivitet i ett företag. Sker det bäst genom att man försöker få ut max ur personalen varje dag, eller genom att satsa på att de håller sig friska, stimuleras och utvecklas långsiktigt? Självklart är långsiktigheten det viktiga. Självklart borde man ha sett det här sambandet för länge sedan. Vad som gäller för människor är ofta nog relevant för en hållbar djurhållning. Men det är ju också skönt att komma till insikt till sist också.

Ett fall framåt

Idag var det styrgruppsmöte i klimatprojektet. Det var det första allvarliga försöket att faktiskt komma överens om vad som ska krävas för att en produktion ska bli klimatcertifierad. Det blev ett framgångsrikt misslyckande.

Det blev framgångsrikt, för vi jobbade oss igenom en massa svåra frågor och hittade ståndpunkter som var rimliga. Det var framgångsrikt för att vi lyckades göra en prioritering i många fall, och välja att fördjupa och förtydliga riktigt viktiga regler. Vi kanske till och med anade en väg framåt med mulljordarna.

Det blev ett misslyckande i den meningen att vi inte blev klara som det var tänkt; vi behöver ytterligare sex veckor och ett par sessioner till för att bli klara. I någon mån blev det också ett misslyckande för att det uppstod nya kritiska frågor, som t ex om självförsörjningskraven för mjölkproduktion omöjliggör klimatcertifierad mjölkproduktion norr om Dalälven.

Å andra sidan så är sex veckor inte någon enorm tid i sammanhanget. Det det är väsentligt bättre att få upp frågorna och problemen på bordet nu, än i efterhand med ett spikat regelverk.

Så jag ser framför mig en intensiv period, men jag tror att det här kommer att bli bra. Och vi märker ett riktigt spännande intresse från flera viktiga aktörer att snabbt införa klimatreglerna. På både mjölk- och fiskesidan står det producenter och frustar av iver att få veta vad som ska gälla så att de kan börja marknadsföra sin klimatsmarthet.

Men nu är jag trött. Nu tar jag helg från KliMatfrågorna.

Allting är såååå komplicerat

Den här veckan hårdfokuserar jag klimatregler (kolla nya webbplatsen - typ ett ljusår bättre än den gamla) på jobbet. Två års slitande börjar dra ihop sig till beslutsläge och det börjar rinna koldioxidekvivalenter och målkonflikter ur örona på mig.

Häromdagen satt jag och brottades med regler för gödselhantering. Det kan ju tyckas trivialt, men det är en stor grej. Det blir en hel del gödsel på en gård med djur. Om gödseln lagras så bildas metan (typ 30 ggr starkare som växthusgas än koldioxid). Det kan man motverkas genom att täcka gödseln, men då blir den en syrefrimiljö och då bildas istället lustgas (300 ggr starkare). Inte lika mycket, men ändå. Och det beror på gödselns konsistens, temperatur ute och jag tror nog att månens ställning i Vattumannen har betydelse också. Det bästa kan man tycka vore att sprida gödseln direkt, men det kan man bara göra vissa tider på året (annars får man näringsläckage och andra förluster). Så hur göra?

Och mulljordarna... Det känns som om vi inte kan göra rätt här. Om vi tillåter att de brukas för morötter, potatis och så, så gör vi inget åt den största enskilda utsläppskällan från svenskt jordbruk. Å andra sidan - om man inför en regel som tvingar mulljordar att vara permanent bevuxna, så kommer vi inte få några klimatsmarta morötter. Och dessutom gör vi livet surt för ett antal bönder som har haft oturen att äga en gård med fel sorts jord... Det här problemet är så sticky att alla de jag har pratat med idag bara har suckat och sagt att de inte har något bra förslag...

Men det kommer också supertrevliga besked; t ex visar det sig att kornas hälsa är den viktigaste parametern för att få ned klimatpåverkan av mjölkproduktion. Det är viktigare än att få upp deras produktivitet, t ex. För det är ju så att en sjuk ko ska behandlas, ofta med läkemedel. Sådana kor kan inte leverera mjölk till mejeriet, så medans kon är sjuk orsakar den klimatpåverkan till ingen nytta. Likaså blir det viktigt ur klimatsynpunkt att välja kor som har problemfria kalvningar, och får friska starka kalvar. Ty allt detta minskar perioderna i kons liv då hon inte kan ge mjölk. Och eftersom idisslare (kossor, får, älgar, m fl) är ganska rejält klimatpåverkande till sin natur (oavsett om de är sjuka eller friska), så är varje friskdag en klimatvinst. Det är så skönt när det som jag har vetat hela tiden (att djurskydd är viktigt) nu också får solitt vetenskapligt stöd.

När krångligheterna blir stora så är det lätt att försöka tro att det finns ett nollalternativ, dvs att inte göra något åt problemet. Det blir gärna så när man inte ser tydligt att en given lösning är den rätta. För min personliga del tror jag att vi (som samhälle) måste försöka göra något. I tre fall av fyra kommer det nog att vara rätt. Det fjärde fallet får vi väl ångra oss och göra om... Men jag tycker det är svårt att tänka sig att vi ska säga till våra barn att "joråföratteee... jag visste ju att det fanns stora problem, och jag anade vad lösningen var, men jag vågade inte hjälpa till att försöka."

Nåja. Styrgruppsmöte i klimatprojektet i morgon. Ska bli väldigt intressant att se hur nära vi kan komma att ro det här i hamn. Kanske går det hela vägen!

Arlas sortiment

Signaturen Lena tog i december upp frågan om hur man ska se på det faktum att Arla har dragit in den KRAV-märkta standardmjölken. Jag menar att vi istället har fått flera andra roliga produkter, samtidigt som den riktigt goda Gammaldags mjölken finns kvar. Just Arla har också jobbat länge och skickligt med att bygga upp den ekologiska produktionen. För mig finns det ingen anledning att tro att de på något sätt jobbar mot eko. Jag tycker alltså att det är en bra åtgärd.

I en kommentar till ett inlägg om den numera skojiga mejeridisken gjorde Lena följande reflektion:

"Dock är jag lite besviken på Arla, som dragit in all ekologisk standardmjölk hela hösten (samt en del annan mjölk i storförpackning, t ex såna stora de har på skolor), visst är orsaken (brist på mjölkråvara) legitim, men det är ändå väldigt tråkigt, det känns som de borde kunna fixa det om de anstränger sig, eller? Vad tycker du om det här?"

Jag har klurat lite på det där och kommit fram till att Arla förmodligen gör helt rätt. Men för att förstå vad som händer, så beh.över man lite bakgrundsinfo. Av den mjölk som vägs in på mejerierna så görs inte bara mjölk. Konsumenterna vill också ha smör, grädde (i tre-fyra olika tjocklekar), creme fraiche (i flera olika tjocklekar), västerbottenost, prästost, hushållsost och mycket mer. För att hålla lönsamheten (och därmed ersättningen till bönderna) uppe är det av största vikt att man dels använder all invägd mjölk, dels får så mycket betalt för varje del som möjligt.

När ett mejeri ska införa en ny kvalitet (KRAV) rakt igenom hela sortimentet blir det struligt. Man får inte sälja mjölk med deklarationen (t ex) "35%-KRAV-godkänd mjölk". Så därför måste man först bygga upp en stock av leverantörsgårdar, och köpa in KRAV-mjölk, som man dock inte får sälja som KRAV-märkt (eller eko för den delen), förrän man har tillräckligt stora volymer för att lägga om en produkt. Den typiske konsumenten accepterar ju inte produkter som bara finns ibland. Därför är det ekonomiskt riskfyllt för mejeriet att lägga om till eko. Mejeriet måste också i sin tur övertyga bönder att ta risken att lägga om i precis sådan takt som man kan ta hand om råvaran till rätt pris.

Så, då måste mejeriet försöka spela med små produkter (i termer av invägd mjölk), för att kunna ta emot gårdar en i taget utan att förlora merersättningen som gården får för att lägga om. Att lägga om gräddfilen ger ju tex andra möjligheter än att ge sig på den vanliga filen.

Historiskt har Arla skött den här balansgången mycket bra. De har jobbat strategiskt och medvetet med att öka invägningen i en takt som mejerierna och marknaden klarar av. Det är imponerande att se kurvan över flera år. Den ökar stadigt och kraftigt, utan konstiga hack. Det ger en stor och pålitlig aktör i eko-brancshen. För min del tycker jag att COOP och Arla borde få någon slags life time achivement-pris för sitt långsiktiga och envisa arbete med KRAV och eko.

Så till den aktuella frågan: standardmjölken är indragen. Bra eller dåligt? Om man tittar på det övriga sortimentet hos Arla så ser man att det alltid finns mellanmjölk och i de flesta butiken även gammaldags mjölk (som är den riktigt godaste). Under det halvår som har gått utan standardmjölk har vi också fått ett antal nya produkter (mellangrädde, smör i 1-kg-förpackningar, gräddfil, flera varianter av Vår Godaste Fil). Jag tycker det verkar som att Arla tar råvaran som skulle gått till standardmjölken och gör en massa andra roliga saker. Och för den som gillar den fetare mjölken finns ju fin-mjölken Gammaldags kvar. Jag tycker alltså att Arla gör rätt och att det är bra.

Bilden har jag lånat utan lov av Arla.

Goda nyheter i mejeridisken

Jag har upptäckt tre viktiga och en kul nyhet i mejerikylen. Arla har släppt KRAV-märkt gräddfil, matlagningsgrädde och smör på 1 kg-förpackning. Plötsligt öppnar sig helt nya områden för den som vill laga reko mat rakt igenom. Dessutom har Annas släppt en ekologisk pepparkaksdeg. Kanske inte lika viktigt, men definitivt skoj.

Om jag skulle utnämna en enskild organisation som betytt mest för utvecklingen av KRAV och eko i Sverige, så är det Arla. De har under en lång tid arbetad strategiskt och metodiskt med att bygga upp sitt KRAV-märkta sortiment. Milko och Skånemejerier är också viktiga, men betydelsen av att Den Stora Aktören jobbar på det här viset kan inte överskattas. Resultatet är att om man ser till värde så är mejriprodukterna drygt en tredjedel av ekomarknaden i Sverige. Arla är också synnerligt smarta eftersom de lyckas få KRAV-effekten att smitta av sig på hela sitt varumärke. Reklamfilmerna med Elin ger merförsäljning för hela varumärket, även om eko stärks mest.

I alla fall. Jag har saknat en del produkter i mejeridisken, men när jag var och julhandlade på COOP Forum igår blev det idel glada nyheter. Äntligen:

• KRAV-märkt gräddfil! Nu kan jag få sill, potatis, gräddfil och gräslök, allt i KRAV-märkt variant. Känns som en hel kategori mat plötsligt blivit möjlig!
• KRAV-märkt matlagningsgrädde! Man kan naturligtvis själv blanda till matlagningsgrädde, men då måste man köpa 3 dl vispgrädde, även om man bara behöver 2 dl matlagningsgrädde. För de fettmedvetna konsumenterna (och de är några stycken) är det här jätteviktigt.
• KRAV-smör i 1-kg förpackning. Ekosmöret har hittills bara funnits i 250 gr. Små förpackningar blir alltid dyrare. Nu sjunker priset på riktigt smör lite grand, och blir något som liksom funkar i barnfamiljens verksamhet. 250 gr är liksom inget att hålla på med.
• KRAV-pepparkaksdeg från Annas pepparkakor, som i år också släpper en snygg burk för sina färdigbakade eko-pepparkakor. Det här kanske inte är sådär jätteviktigt, men ändå ett tecken på att snart finns allt i ekologisk variant.

Gräddfilen och 1-kg-smöret är så nya att de inte ens finns på Arlas webb. Men de finns i butikerna, och det är det viktigaste.

Till sist - glöm inte att försöka lägga beslag på världens godaste choklad. Tävlingen stänger imorgon!

Bilden har jag lånat från Arla.se