onsdag 16 december 2009

Dags att åka hem från Köpenhamn

Jag har varit en dag i Köpenhamn. Stökig dag. Först tog jag mig ut till Bella Center och fascinerades av att arrangörerna liksom verkade överraskade. Plötsligt fick ingen komma in, oavsett ursäkt. Polisen var mycket tydlig och ganska nervös.

Tog mig in till Köpenhamn och kunde efter lite strul vara med när Round Table of Organic Agriculture and Climate Change grundades (pressmeddelande på engelska här). Lite oklart vad den här strukturen ska göra, men den består av en massa eko-organisationer som vill ta sig fram fort i klimatfrågan. Till en början blir det nog ganska mycket kunskapsbyggande. Mycket vrängande på ord, men det kan nog bli spännande att följa.

På sena eftermiddagen stod det klart att arrangörerna på Bella Center verkligen inte tänkte göra några undantag - bara ett litet antal personer (utöver delegater) släpps in i morgon. Vi hade ett planerat side event, och det var nu vi skulle framföra att ekologisk produktion binder in mer kol, är mer säkert (oberoende av olja) och betydligt rikare i artrikedom. Satsningar på utveckling inom jordbruket borde göras inom eko. Jord- och skogsbrukets potential har tydligen diskuterats mycket, så det hade kanske haft betydelse. Men om vi har tur får vi nu in en eller två personer som ska prata på seminariet (som var tänkt att vara betydligt större). Jag är inte en av de utvalda, så jag tar tåget hem ikväll.

På ett sätt kan man bli bestört över att de arrangerar det här så taffligt; de låter folk lägga ned massvis med tid på förberedelser, resa hit och tro att de ska kunna påverka, bara för att iskallt neka dem inträde. På ett annat sätt tror jag att det betyder att det är på allvar nu. Nu är det inte längre fråga om att samla lite mer kunskap och fixa små pusselbitar. Nu går de stora in och lyfter det till en betydligt högre politisk nivå. Eventuellt är vi nu på den nivå där man kan lyckas om man vill. Dvs, vi kommer inte längre med fakta och diskussion. Det som krävs nu är att någon med ett REJÄLT mandat går in och säger "ja, ja, jag vet, men nu är det så här - vi ska ned till xxx - hitta en lösning!".

Så jag lämnade ett Köpenhamn som var i en konstig stämning. Mörka helikoptrar smattrade över sta'n. Och alla utestängda smidde planer på hur de skulle kunna skapa möten och åtnminstone prata med varandra. På tåget till Malmö pratade jag med en irländsk delegat som menade att det iofs är möjligt att få ett avtal i hamn, men att det är för mycket detaljer att klara ut för att få det i ordning i tid. Han trodde att Köpenhamn skulle göra det möjligt för Mexico att få till avtalet. Och det tyckte han (grön politiker som han var), ändå var bra. För det är ingen liten grej att få 190 länder eniga.

tisdag 15 december 2009

Är avkastning ett bra mått på kvalitet och hållbarhet?

Sitter på nattåget mot Köpenhamn och klurar lite. Undrar t ex om jag ska få komma in i Bella Center. Tydligen har FN ackrediterat 58 000 pers för att komma in (jag är en av dem), men centret rymmer bara 18 000... Så vår delegation har skurits ned från 35 till 28 och nu till 11. Vad de ska göra som rest, men inte får komma in, är oklart. Vi får väl se.

Jag fick i alla fall en fråga i en kommentar häromsistens. Den löd ungefär så här:
Problemet som du inte adresserar är den låga produktiviteten i det ekologiska
lantbruket - och att man för att kompensera för den behöver mer odlingsmark
(vilket generellt är negativt ur klimatsynpunkt) - detta medför att
kolbindningspotentialen per producerad enhet livsmedel eller foder blir lägre i
det ekologiska lantbruket än för det konventionella jordbruket.

Tack för frågan. Det här är en fråga som är mycket komplex, och jag tror att man ska vara försiktig med att säga att man vet besked. Men så här uppfattar jag läget:
  • Världen behöver mer mat, framförallt på helt andra ställen än i norra Europa.
  • Oljan håller på att sina samtidigt som världens välstånd ökar. Rimligen innebär detta att energipriserna snart spränger alla tidigare rekord. Eventuellt kommer det att gå mycket fort. Det innebär i sin tur att priset för konstkvävegödsel kommer att skjuta i höjden. Det innebär i sin tur att maten blir dyrare för alla på jorden, men värst drabbas de som har minst pengar, dvs knappast länder i norra Europa.
  • Vi har ett klimatproblem. Vi behöver snabbt som ögat dämpa (effekterna av) utsläppen av koldioxidekvivalenter.
  • Vi har ett rejält problem med biologisk mångfald. Kanske större än klimatproblemet.

Eller, världen behöver kanske inte mer mat men maten, energin i maten, behövs på andra ställen än den finns idag. Dessa ställen har dåligt med pengar. Jag har svårt att förstå annat än att det bästa vore om man kunde producera mer och bättre mat där det bor mycket folk. Att vi får hög avkastning på söderslätt här i Sverige hjälper helt enkelt i praktiken inte de fattiga i Mexico City. Det kan det däremot göra att odla smartare (ex växtföljder).

Den optimistiske tror att vi snart kan göra kvävegödsel med solenergi. Pessimisten tror att energipriserna skjuter i höjden rejält nästa år (när konjunkturen vänder). Jag tror att vi i ett övergångsskede behöver satsa på lösningar som frikopplar maten från energiprodduktion. När vi har fusionskraft, eller har täckt Sahara med solceller, då kan vi börja snacka om att göra gödsel på konstgjord väg. Jag tror generellt att läget är för känsligt för att chansa på att det kommer att greja sig. För vad händer om det inte grejar sig?

Från de studier jag har sett, och på ett generellt plan, så binder ekologiskt lantbruk in mer kol i jorden än genomsnittslantbruket (som givetvis kan röra sig i eko-riktning och då blir skillnaden mindre). Och det är rätt stora mängder. Det innebär att vi kan börja lagra in stora mängder kol nästa odlingssäsong.

Sammantaget blir det svårt för mig att acceptera en värdering av ett system om denna värdering fokuserar på ett enda mätetal, som avkastning. Helt enkelt därför att vi måste lösa flera problem samtidigt. Och även om avkastningen är viktig, så förefaller den i vår del av världen, vara den minst viktiga. Jag menar att även om man förlorar en del avkastning, så vinner man inlagring av kol, produktionssäkerhet (oberoende av oljepriset) och biologisk mångfald. Och jag menar att världssvältproblemet i första hand ska lösas på annat sätt än att vi säljer spannmål på spot-marknaden.

Därför tycker jag att effektivitetsmåttet, avkastningsmåttet, är för trubbigt. Och kanske ett av de mindre interessanta i den del av den svenska debatten som har betydelse för världsfrågorna.

onsdag 9 december 2009

Ekologiskt lantbruk kan ta hand om 25% av Sveriges utsläpp

I en kommentar till ett tidigare inlägg fick jag en fråga om hur mycket koldioxid som egentligen kan bindas in av ekologiskt jordbruk. Jag har luskat lite i det och kommit fram till att om allt lantbruk lades om till ekologiskt, så skulle Sverige självt kunna ta hand om 25% av sina utsläpp. Ungefär 10% av världens hela utsläpp skulle kunna tas om hand på detta vis. I Sverige kan man räkna med att ungefär 2 ton koldioxid per år lagras in i ekologisk mark. Och det fina är att man var och en kan börja nu. På en gång. När du köper ekologiskt, så styr du mot att det blir så här.

Bloggaren Pelli och jag hamnade i en diskussion som resulterade i ett inlägg här på EkoTänk. Det inlägget i sin tur genererade en hel trave kommentarer från Pelli. Jag fick lite att tänka på, och återkommer lite i taget.

Det första gäller i vilken mån man kan binda in koldioxid i marken om vi går över till ekologiskt lantbruk. Pelli var lite undrande över mina siffror, så jag har kollat runt i lite olika rapporter (källor på slutet).

Först lite begrepp; vi talar ofta om mullhalt. Mullhalten säger något om hur mycket organiskt material det finns i jorden. Det är främst gamla växtrester (ofta i form av stallgödsel), men man kan också räkna in bakterier, svampar, djur och annat som lever i marken. Allt som är eller har varit levande innehåller en hel del kol. Därför talar man om mängd kol i marken. Men detta kol kommer från atmosfärens koldioxid. Därför kan man tala om kolinnehållet som motsvarande ett en viss mängd koldioxid. En molekyl koldioxid väger ungefär fyra gånger mer än en kolatom, så beräkningen är enkel.

Alla resonemang nedan handlar om genomsnitt. Dvs det finns visst konventionellt odlad mark som är mullrik, men här talas om en genomsnittsjord. Med ekologisk mark menas sådan som är certifierad ekologisk enligt något av de system som är erkända runt om i världen. Konventionell mark är oftast all annan mark.

Lantbruksmark som har varit konventionellt odlad en längre period har en betydligt lägre mullhalt än ekologisk. Om man lägger om till ekologisk produktion stiger mullhalten över flera år, och når så småningom en ny jämvikt. Den nya jämvikten verkar infinna sig efter 15 till 30 år. Det verkar som att schablonen som IPCC och andra använder är 20 år.

Nu finns det ett antal olika studier, men generellt verkar det som att man kan anta att ekologisk jord innehåller 20 till 30% mer kol än konventionell jord. Soil Association nämner 28% mer som en genomsnittssiffra för norra Europa. Detta motsvarar en årlig inlagring av runt 500 kg kol (cirka 2 ton CO2) per hektar. I Sverige har vi runt 2 500 000 ha åkermark (SCB). Cirka 10 % är certifierat ekologisk. Vi kan väl anta att ytterligare några hundra tusen ha sköts ekologiskt. Då får vi runt 2 000 000 ha som kan binda in 2 ton CO2 vardera, dvs 4 000 000 ton per år.

Om din uppgift om att Sverige släpper ut 15 000 000 ton koldioxid per år är korrekt, så skulle vi alltså kunna binda in cirka 25% av våra egna utsläpp. På världsskala har jag sett en siffra om att om man lade om allt lantbruk till ekologiskt, så skulle det absorbera ungefär 10% av alla växthusgasutsläpp, årligen.

Nu är detta bara en övergångslösning. Det köper oss tid att hitta permanenta lösningar på alla de underliggande problemen. För som sagt, efter cirka 20 år är jordarna återställda. Å andra sidan utgår det från dagsläget med det vi kan och vet om ekologiskt lantbruk just nu. Om man satsade ordentliga resurser på forskning och utveckling av ekologiskt lantbruk, så skulle man säkert kunna öka såväl kolinbindning som avkastning. Å tredje sidan innebär detta att man nu, idag kan börja välja produkter som tar hand om en del av klimatproblemen. Man behöver inte vänta på politikerna som sitter och kohandlar i Köpenhamn.

Här är ett par av de källor jag kollat i:


Bilden har jag tagit själv, så det går bra att låna. Men hänvisa gärna till EkoTänk som källa. Den föreställer grässvålen i gräsmattan utanför mitt hus. Det är ett försök att visa hur kol i mark ser ut. Rötter, maskar, svart fet jord, småkryp. Det är det vi talar om här, även om diskussionen gäller professionell odling.

måndag 7 december 2009

Förslag till ny eko-logotyp i EU



Till våren ska EU lansera en ny logotyp som blir obligatorisk på all mat som marknadsförs som ekologisk. Under året har man samlat in tusentals förslag, och nu får alla som vill rösta på ett av tre förslag som sållats fram. Förslagen finns ovan. Röstar gör man här.

Jag fick inte röstningen att funka, men det fixar de nog snart.

Uppdatering:

Jag har tänkt på det här. Jag tror att EU har bestämt sig för den i mitten. De andra två är trycktekniskt omöjliga.

söndag 6 december 2009

COP15 - sista förberedelserna

Såhär några timmar innan klimatmötet i Köpenhamn börjar, så är det inte mycket vi kan göra. Men jag tror att vi fortfarande kan göra klart för de som representerar oss att vi förväntar oss stordåd av dem. Jag tror de blir modigare om de märker att alla ser på. Så jag har sett till att skriva på några listor, jag har givit Naturskyddsföreningen en slant och jag har skickat brev till stats- och miljöministern. På det viset hoppas jag bidra till statistik, som jag tror når fram till dem. Budskapet är enkelt: våga inte komma hem med ett mediokert klimatavtal!

I morgon börjar klimatmötet CoP15 i Köpenhamn. Jag kommer att vara där ett par dagar i slutet och göra vad jag kan. Då ska jag vara utvilad, påläst och redo för batalj. Men ska jag vara ärlig, så vet jag inte om min närvaro kommer att märkas på seismografen, direkt. Det finns också god anledning att befara att inte heller detta möte (trots min närvaro) kommer att resultera i en bindande avtal som kommer någon vart med frågan. Det jag tror alla kan göra är att göra klart för de som kan påverka utgången att vi väntar oss stordåd, för det är ingen enkel uppgift de har. Så jag har funderat på hur jag ska få fram att jag förvänta mig något. Så här kvällen innan har jag gjort följande, möjligen kan någon hänga på:

Sajnat på någon lista
Jag har t ex hängt på 350.org. Det finns många fler. Sajna du också. En lista med en massa namn på kanske inte gör någon skillnad, men flera med mängder av namn kommer att öka trycket; vi är många som väntar oss stordåd.

Skapa bättre maktbalans i lobbykåren
Kolklubben och klimatskeptikerna har gott om stålar. För pengar kan man köpa tid hos professionellt folk, som i sin tur kan se till att nå fram till de som bestämmer något. Var så säker att pengar inte är något problem för den sidan. Det är det däremot för den andra sidan, helt enkelt för att det finns ännu ingen storindustri som har lika mycket att förlora. Om 20 år har säkert saker och ting strukturerats om så att vi kommer att sucka över solenergibolagen. Men de finns knappt ännu. För att försöka jämna ut oddsen lite, lite, så klämde jag ur mig 500 kr och gav dem till Naturskyddsföreningen. Man kan välja att stödja specifikt deras klimatarbete. Det gjorde jag. Go, Svante, go!

Skriv ett brev till ministern
Jag tror inte att ett brev från mig gör någon skillnad, men om det kommer flera brev med innebörden "våga inte komma hem utan ett bra klimatavtal", så vet jag att den informationen når fram. Alltså att ministern har fått tusentals brev.

Jag har skickat följande brev till Stats- och miljöministrarna (lite olika, de har ju olika jobb, men jag kopierar bara in det till Statsministern här):
Bäste Statsminister

Imorgon drar CoP15 igång. Du har en viktig roll som företrädare för Sverige och EU. Utmaningen är enorm, och det vore förmätet av mig att komma med några krav eller råd. Jag vill ändå framföra följande:

Jag vill få stopp på klimatförändringarna. Jag tror att de är riktigt farliga för vårt samhälle, såväl i meningen Sverige, som EU och världssamhället. Jag tror att de riskerar att kraftigt förändra jordens ekosystem, på ett sätt som blir otäckt. Troligen får vi också problem med livsmedelsförsörjningen om vi inte får stopp på det här.

Mina förväntningar på dig och Sveriges representation är höga. Jag förväntar mig att ni gör ert yttersta. Jag förväntar mig att ni kommer hem med ett bra avtal med bindande och verksamma åtaganden i linje med vad IPCC, IAASTD och så vidare föreslår. Om ni jobbar i skift, sliter som vargar och ändå står i läget att ni bedömer att ett eventuellt föreslaget avtal inte ger de förbättringar som behövs, så föreslår jag att ni vägrar skriva på. Det kommer att ge reaktioner och evt en kris. Men ur kriser kan det födas dynamik.

Jag kommer att bli stolt om det blir ett bra avtal. Ni kommer att ha min respekt om ni vägrar skriva under ett urvattnat avtal. Skriver ni under ett avtal som IPCC och IAASTD inte är nöjda med, så kommer jag att bli riktigt besviken.

Lycka till, nu. Det är viktiga grejer det här. Jag tror att ni har en folkopinion i ryggen som gör att ni kan vara kaxiga i förhandlingarna.

Det är lätt att skicka brev till ministrarna:
Inspireras gärna av mitt brev, men kopiera det inte rakt av. Skriv vad du tycker, istället. Kanske är du mer förbannad än jag. Kanske har du något mer specifikt mål eller krav.

torsdag 3 december 2009

Nämen hoppsan, då

Oj så det kan gå. En tjänsteman på Jordbruksverket gjorde ett litet misstag och råkade sätta ett förbjudet bekämpningsmedel på en lista över godkända bekämpningsmedel i konventionell produktion. Och hoppsan, sprutbönderna på Österlen använde det. Nämen, Livsmedelsverket upptäckte det när de kollade äpplena. Men, det är ingen fara, Livsmedelsverket säger att det är ofarligt att äta äpplena. Så bekämpningsmedlet behövde nog inte förbjudas, egentligen. Ingen fara. Ett litet misstag bara. Eftersom misstaget är så litet, så behöver heller ingen vara ansvarig.

Eller så köper man ekologiska äpplen och slipper fundera på om det är tillåtna eller otillåtna bekämpningsmedel i dem.

Och så kan man jämföra med det gatlopp som Kung Markatta fick löpa för någon vecka sedan. Och då fanns det ändå egentligen inget gift i det. Men det klart, det var ju en ekologisk produkt, opålitliga främmande länder och osvenska bönder inblandade. Så då måste ju någon vara ansvarig och hängas ut.

Nitritfri svensk julskinka

Av någon anledning så har svensk handel och charkindustri bestämt sig för att det inte går att göra julskinka utan nitrit, trots att många vill ha det. Och trots att det funkar utmärkt i Finland. Nu har olivfirman Ridderheims kommit som en dark horse i ytterspåret och kört om hela etablissemanget som bara tittade på varandra. De har två varianter av nitritfri julskinka på marknaden. Sådant gör mig glad - att någon bevisar att det som sägs vara omöjligt faktiskt är möjligt. Även om det tar lite tid.

Jag får dock en del bryderi - skinkan är inte KRAV-märkt. Dvs grisarna kan ha haft det eländigt. Hm. Djurskyddet går före. Det blir nog en änglamarksskinka för mig i år.

Bilden har jag lånat utan lov av Ridderheims. Hoppas att de inte blir så arga.

Uppdatering:
Ridderheims verkar ha lanserat skinkorna i augusti och bl a skickat ut prover till matbloggare. Så vill du veta mer är det bara att Growyna (=googla fast grönt). Här är ett par tips:
  • Favoritrecept reder ut mer om produkten, förklarar att nitrit kan uppstå spontant och ger lite receptförslag.
  • Här är ett recept till.

onsdag 2 december 2009

Tio frågor...

På en annan blogg hamnade jag i en diskussion, som till slut blev en rad frågor i stil med: hur mycket mer mark behöver eko?, varför införs inte eko över hela världen om det nu är så bra?, men eftersom konventionellt är mer effektivt än eko, så kanske vi tvingas köra konventionellt? skillnaden i mullhalt - är den verkligen betydelsefull? Osv. Nu är jag inte forskare eller expert, men jag tar gärna det här som ursäkt för att undersöka om jag har stöd för det jag säger. Och jag tycker nog att jag har det.

Kirschbeeren hamnade jag i en diskussion med Pelli om det kan vara någon nytta med eko, egentligen. Det blir lite konstigt om Pelli och jag diskuterar i K:s kommentarsfält, så jag gör en postning här istället.

Till att börja med; jag svarar så gott jag har fattat. Men jag är inte själv forskare. Bra källor att söka i är t ex

I de här debatterna så är det väldigt mycket som beror på. T ex vad man menar med konventionellt och ekologiskt jordbruk. I det här sammanhanget menar jag med konventionellt jordbruk sådant jordbruk som är beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel för att uppnå sina skördenivåer. Ekologiskt jordbruk definieras av EU, men i grova drag är det jordbruk i frånvaro av syntetiska bekämpningsmedel, konstgödsel och GMO, men i närvaro av genomtänkta odlingsstrategier som tillvaratar naturliga effekter och samspel. Bara frånvaron av konstgödsel och bekämpningsmedel är inte ekologiskt jordbruk, det är den andra halvan som verkligen är skillnaden.

Pillis frågor i kursivt:
Jag har tidigare misslyckats med att ta reda på hur mycket mer mark eko använder jämfört med konventionellt. Har du siffror på det?
Det beror på vad du menar, och vilka avgränsningar du gör i tid och rum. Den vanligaste siffran är att för att producera samma mängd spannmål så behöver eko 30% mer mark. Men då tar man t ex inte hänsyn till den yta och den tid som krävts för att binda energin som ger konst-kväve-gödsel.
När du säger att man förlorar i Västeuropa men vinner i andra delar av världen, så menar du väl jämfört med hur alla gör just nu? Det betyder alltså att vårt konventionella jordbruk alltid är effektivare än ekojordbruk, men att många länders jordbruk är sämre än båda alternativen? Då har du rätt i att marken kommer räcka till om allt ersätts med eko eftersom det är effektivare, men i framtiden när behoven ökar kanske vi tvingas återgå till konventionellt ändå?
Det beror på vad du menar med effektivare och vilka delar av världen du menar. Om man ser konventionellt jordbruk som avgränsat till gården och inte funderar på vad som driver processen och vilka andra, eventuellt immateriella, kostnader det har, så kan du ha rätt. I tropiska klimat visar dock t ex Michiganrapporten att ekologiskt ofta är bättre. Men min stora invändning mot det konventionella jordbruket är att det utgår från att vi har tillgång till billig (fossil) energi. Enligt min uppfattning (kolla gärna med Aleklett, m fl) så kommer energin vare sig vara billig, fossil eller lättillgänglig inom överskådlig framtid. Den bygger vidare på att det är OK med bekämpningsmedel, som till sin natur drar ned den biologiska mångfalden och därmed ger oss sämre resiliens. Mer om det nedan. Så jag menar att talet om att konventionellt jordbruk är effektivare mest är en akademisk diskussion - grundförutsättningarna för det konventionella jordbruket funkar inte inom några år.

Så vad är det som hindrar eko från att införas i de länder där det medför ökad avkastning per areal? Brist på kunskap, högre kostnad för arbetskraft, lobbyism från de företag som tjänar på konventionellt jordbruk (exv kemikalieproducenter)?
Det är en bra fråga. Men mest konkret är det enligt min mening en kunskapsbristfråga. Då kan man fråga sig hur det kan få vara det. Jag tror att det har en koppling till ditt lobbyspår. Det finns inga enorma företag som tjänar enorma pengar på rådgivning till bönder som inte kan betala. Om det fanns det, skulle de helt klart kunna utgöra en motvikt mot gödsel- kem- och GMO-företagen som arbetar mycket systematiskt med att misskreditera ekologiskt i t ex FAO. Det är också en kunskapsbristfråga i meningen att det inte forskas särskilt mycket på hur man skulle kunna utveckla ekologisk produktion mot högre avkastning. Jämfört med hur mycket forskning som riktas mot det konventionella lantbruket, så är det nästan inget. I Sverige har vi runt en (1) eko-professor. Och några hundra professorer i sådant som gäller konventionellt lantbruk. Typ. I de länder som verkligen skulle behöva ekologiskt lantbruk finns det oftast inte ens som enstaka kurs på lantbruksuniversiteten. Och någon egen forskning anpassad till de lokala förhållandena finns givetvis inte heller.

Om jag förstått mullhalt rätt handlar det om en engångsbesparing när man övergår från konventionellt till eko, ungefär som motsatsen till att bränna upp en skog. Är denna besparing signifikant?
Bra fråga, och parallellen till skog är inte oäven. För visst är det så att mullhalten i en mullfri jord asymptotiskt närmar sig ett visst värde över tiden. Man brukar säga att det tar 20 till 30 år att nå den här halten. Om man sedan går över till konventionellt jordbruk, så sjunker halten tillbaka. Låter man marken växa igen så sjunker den något men inte lika mycket (rotsystem, buskar och träd bygger upp ganska mycket). Det finns många olika siffror på det här området. Jag tycker att ett snitt verkar ligga på att eko-mark har 25-30% högre mullhalt än konventionell, men det beror naturligtvis väldigt mycket på omständigheterna. I absoluta tal ser jag siffror mellan 300 kg och 10 000 kg mer kol per hektar. Jag skulle tro att det är möjligt att anta runt 1 000 kg mer. Med tanke på hur många miljoners miljoner hektar jordbruksmark det finns i världen, så är siffran signifikat. Om all världens jordbruk blev ekologiskt skulle det kanske kunna ta hand om en fjärdedel av de utsläpp vi nu måste få stopp på, om jag har fattat rätt.

Hur hjälper eko till att bevara mångfalden? Ska bönderna hjälpa arter att överleva genom att odla dem trots att de ger sämre avkastning?
Frånvaron av bekämpningsmedel ger större artrikedom på gårdarna. Det är mer betande djur i ekologiskt lantbruk. Betande djur ger mer artrikedom. Ekologiska fält (skiften) är ofta mindre, vilket ger mer kantzoner och kantzoner är mer artrika än homogena fält. Artrikedom brukar betecknas som en tillgång, eller ett värde. Hög artrikedom ger flera ekosystemtjänster, det ger oss en större genpool att hämta mat och läkemedel ur och det ger oss högre resiliens, alltså ett system som tål påfrestningar bättre. Ovanpå det menar jag att rent moraliskt så har vi som art ingen rätt att med öppna ögon utrota andra arter i en takt som är långt över det normala. Så man kan vända på frågan - ska bönder få lov att producera livsmedel på ett sätt som utrotar arter, bara för att tjäna mer pengar? Det som på senare tid fäst min uppmärksamhet på detta var Stockholm Resilience Centers artikel om Planetary Boundaries, som publicerades i Nature.

Går det inte att modifiera konventionellt jorbruk för att få ökad mullhalt eller mångfald? Vinner eko även om det konventionella jordbruket gör naturreservat av den mark man sparar in?
Ja, det är här definitionerna kommer in. Och det är här det inte bara är svart och vitt längre. För visst finns det en skala. Det finns många bönder som vare sig använder ssk mycket konstgödsel och bekämpningsmedel, eller är certifierat ekologiska. Och visst är det intressant att se hur Svenskt Sigill utvecklas. Det finns många exempel på metoder som utvecklas i det ena systemet och sedan framgångsrikt flyttas till det andra. Troligen är det inte ansvarsfullt att på allvar kräva att allt lantbruk i hela världen ska läggas om till eko nästa år; vi behöver lära oss mer, utveckla mer. Men över säg 20 år skulle det kanske gå, och under tiden kan vi ju fasa över det konventionella. Så visst finns det övergångszoner. Och, jo, för mig vinner eko ändå, eftersom det konventionella är beroende av billig fossil energi och eftersom det utrotar för många arter.

Slutligen kom jag att tänka på en fråga till: När använder ekologiskt mindre fossil olja än konventionellt? Använder ekologiskt mer någon gång?
Det beror också på hur du gör avgränsningar och vad du menar med fossil olja. Man kan också fundera på vad "mer" betyder. Räknat per vad? Hektar brukad mark? Kg kött? Kg spannmål? Så för att kunna svara så gör jag avgränsningen från gödseltillverkning till gårdsgrind (utleverans från gården), och med fossil olja antar att du menar utsläpp av växthusgaser (netto, alltså inräknat inbindning). Och så antar vi att vi pratar om per hektar mark (men jag tror att det följande håller ändå). Då tycker jag att det är tydligt att eko använder mindre fossil energi och orsakar mindre utsläpp av växthusgaser i de allra flesta fall. Men även med de avgränsningar jag har gjort, så är värdena svårmätta. Så du kan säkert enkelt hitta någon som når motsatt slutsats. Annars hade vi ju inte haft den här diskussionen. Men jag menar återigen att detta är en återvändsgränd. Utsläppen och användningen av fossila bränslen är inte huvudfrågan, för oljan, gasen och kolet tar slut. Och energin kommer (tror jag) att snabbt bli mycket dyrare. Och frågan är då istället - hur ska vi då få mat?

tisdag 1 december 2009

Spännande dag i Bryssel

Jag har varit med om lobby idag. Intressant. Mycket har blivit sagt, och för den som vill så kan man läsa en massa twitterposter om det som skett. Själv sitter jag med tre starka intryck:
  • Dagens bomb: EU-Kommissionen säger för första gången rent ut att ekologiskt kanske är en seriös lösning på våra problem.
  • Dagens hjälte: Jag har bara hört talas om eko-bonden som fick slåss mot Monsanto i Kanadas domstolar förut. Nu fick jag träffa honom och jag beundrar hans mod och uthållighet. Och jag har blivit mer skeptisk mot GMO igen.
  • Dagens pinsamhet: när eko-europa ska välja ut tio personer som ska berätta för beslutsfattarna vad mycket kraft det finns i eko-rörelsen, så plockar man ut tio vita medelålders eller äldre män i kostym. Var är de yngre? Var är kvinnorna? Var är de med annan hudfärg? Eko-europa kan väl inte rimligen ledas av ett urval från 10% av befolkningen???
Idag har jag varit på European Organic Congress (EOC) i Bryssel. Den här kongressen, till skillnad från andra, är inte i första hand till för att deltagarna ska lyssna och lära av varandra. Syftet är istället i första hand att flytta berget till Muhammed - det är svårt att få alla EU:s politiker tjänstemän att åka på alla eko-möten de borde åka på. Så man får ta det bästa, sätta ihop en dags otroligt spännande program och bjuda in så många högdjur som möjligt. Och så hoppas man att de (politikerna och tjänstemännen) ska lyssna och lära. Lobbyarbete, helt enkelt. Vi som vare sig politiker eller tjänstemän i EU, får som en bonus ett lyft i kunskap och inspiration.

Det har hänt en massa saker och mycket klokt har blivit sagt idag. Jag orkar inte reflektera över allt här, men jag gjorde en massa twitterposter under dagen. De kan den intresserade kolla av här (man behöver inte vara medlem i Twitter för att läsa). Några grejer skulle jag iaf vilja ta upp.

Dagens bomb
IFOAM EU (eko-rörelsens paraplyorganisation) hade lyckats få en av cheferna på DG Agri (typ EU:s jordbruksdepartement) att göra några avslutande reflektioner. Det är ju slugt, för då måste hon ju vara med i alla fall större delen av dagen. Men så i slutet så kom Maria de los Angeles Benitez Salas med några meningar som jag bara hittills vågat drömma om att höra. Hon sade (fritt, men så noga jag kan, översatt) att Kommissionen inser att ekologiskt är en rörelse, en värdedriven rörelse. Det EU kan göra är att skapa en handelsplattform och fördela stöd, men när det gäller att utveckla ekologiskt så är det viktigt att eko-rörelsens initiativ tas till vara. Eko-rörelsen måste å ena sidan säga något, och det har dagen visat att den kan, men å andra sidan är det Kommissionens skyldighet att ta till sig det som sägs; "the Commission is committed to continue this valuable dialogue with the movement".
Det kan tyckas att det bara är ord. Men i politiken är ord viktiga. Detta innebär att Kommissionen för första gången säger att de tycker att de bör lyssna till någon annan än medlemsstaterna när det gäller eko. Det är synnerligt viktigt eftersom vi vet att GMO- och kem-företagen tar sig in på Kommissionen oavsett om de vill lyssna eller ej.

När Benitez Salas avslutade med att prata om utvecklingen av EU:s jordbruk, så hade hon till sist en retorisk fråga: "can we afford not to go organic?". Det blev tyst i någon sekund innan applåderna brakade loss. För oss på insidan har vi sett detta länge, men äntligen, äntligen fick vi idag veta att de som styr över mycket pengar faktiskt funderar över eko som en möjlig lösning på många problem. Det kändes nästan overkligt.

Dagens hjälte
Percy Schmeiser heter en bonde i västra Kanada. Provinsen Saskatchewan, närmare bestämt. Han och hans fru har i femtio år brukat sin mark och med tiden kommit att specialisera sig på ekologiskt utsäde. Frid och fröjd. Men så en dag slapp fan själv lös. Det visade sig att pollen från en genomdifierad sorts raps spridit sig in på Schmeisers gård, och därmed gjort en del av deras eko-raps till GMO-raps. Det var ju en katastrof i sig, men de delarna av skörden kunde skickas till biobränsleproduktion och därmed oskadliggöras: Värdeförlusten var ändå stor. Så när de försökte ta rätt på vad som hänt kom de i kontakt med en bonde som hade använt Monsantos GM Raps. Ja, då visste ju Schmeisers vem som var ansvarig, men när Monsanto fick rätt på vad som hänt så vände de på kuttingen och stämde Schmeisers för intrång i Monsantos patent - de hade ju odlat Monsantos raps utan lov och utan att betala för det!

En lång rättslig process följde, som slutade i Kanadas högsta domstol. Till slut fick parterna stå för sina egna rättegångskostnader, och Schmeisers fick betala ett mindre skadestånd till Monsanto för patentintrång. För Schmeisers del innebar det mer än 500 000 dollar som skulle ut, bara pga att Monsanto sålt ett utsäde till en bonde några kilometer bort. Men det innebar också stressen av att slåss mot en jätte. Monsantos representanter hotade och försökte på alla sätt hindra Schmeisers från att finansiera sitt rättsliga arbete. Monsanto redovisade rättsliga kostnader på mer än 2 000 000 dollar.

Schmeiser förklarade vidare att när det gäller raps och majs, så finns nu inte längre några rena sorter kvar i nordamerika. Det innebär stora ekonomiska förluster eftersom stora delar av resten av världen inte vill köpa GMO. Han förklarade också att man aldrig ska tro på uttalanden om att GMO är säkert bara man har en buffertzon på några meter. Som exempel tog han den senaste skandalen när kanadensiskt linfrö som skulle in i EU stoppades på gränsen eftersom den visade sig innehålla en förbjuden genmodifiering. Mysteriet blev stort eftersom den sorten inte får användas i Kanada. Efter en del utredning visade det sig att anställda på det universitet som utvecklat sorten (som snabbt blev förbjuden) hade givit bort prover på utsäde lite härs och tvärs. Och så - poff - fanns det över allt. Och Kanada har nu förlorat ytterligare en exportmarknad.

Han förklarade också att man inte ska tro på GMO-företagen när de säger att lönsamheten kommer att öka, eller bekämpningsmedelsanvändningen minska. För man behöver inte tro, man kan se i USA och Kanada exakt vad som kommer att hända. Avkastningen eller lönsamheten ökar INTE, snarare tvärt om. Bekämpningsmedelsanvändningen, däremot, ökar, eftersom resistensen har spritt sig från GM-grödorna. Däremot kan man få rättsliga processer där bönder inte längre äger det som växer på sina åkrar, och där de inte äger sin skörd och därmed inte kan använda den som utsäde. Möjligen kan det juridiska resonemanget också ledas vidare i att GMO-företagen skulle äga allt som deras gen finns i, även om det är ett foder eller om genen har hoppat till en annan sort eller ras eller art...

Det var dagens starkaste inlägg, och jag hoppas verkligen att det var några parlamentsledamöter som lyssnade. Jag vill inte ha in GMO i EU.

Dagens "det var bara såååååå 1900-tal"
När nu eko-Europa skulle visa fram det bästa man har för Kommissionen, så slog det mig plötsligt - men jesiken... det är ju bara medelålders eller äldre vita män i mörka kostymer där uppe på podiet... Visst, de är jätteduktiga, men vara är de unga som är arga och brinner? Var är de driftiga kvinnorna som jag ser över allt annars? Och var är alla de européer som har en annan hudfärg? Det kändes så gammalt. Och sedan blev det pinsamt, när jag insåg att Kommisionen hade 50/50-representation; ministern (äldre) och en chefstjänsteman (något yngre) var män, men kommissionären och en annan chefstjänsteman var kvinnor, om än båda medelålders eller lite äldre.

Näe, så här kan vi inte ha det. Får se till så att det blir ändring till nästa gång.
Fotona ovan har jag tagit själv. Utan blixt eller stativ så de är rätt luddiga. Skulle någon ändå vilja använda dem så går det bra. Ange gärna EkoTänk som källa.

söndag 29 november 2009

Ekokonferens i Bryssel

Nu kommer en ganska hektisk tid. Får se lite hur mycket jag hinner blogga.

I morgon drar jag till Bryssel. Jag ska prata på en tillställning som heter European Organic Congress. Den samlar en massa ekofolk för att byta tankar med varandra. Men kanske är det allra viktigaste syftet att visa politikerna (och deras tjänstemän) i Bryssel att den finns mycket idéer, kraft och nytta att hämta från ekorörelsen. Så det blir hela baletten med Eskil Erlandsson på videolänk, kommissionärer och mingel i EU-parlamentet.

Jag ska försöka föra mig så bra jag kan, och prata med politiker på politikers vis.

Och möjligen har jag en chans att ta en pilsner med MiljöBloggAktuellt. Inte att förakta!

fredag 27 november 2009

Nitritfri eko-skinka vanligt i Finland

Jag har haft lite kontakt med några eko-kollegor i Finland på sistone. I Finland har man inte samma tradition av att skinka ska vara rosa. Att få tag på rimmad (men okokt) skinka utan nitrit till jul är inget problem. Det gäller även för eko-skinkor. Kan vara ett tips för den som evt ska till Finland innan jul.

Jag kan inte så mycket om den Finska eko-marknaden (om någon skulle vilja dyka djupare i tillgängligheten), men ett tips är att gå via bloggen Organic Food Finland.

Och så kan jag tycka att Änglamark kunde vara lite modigare och köra nitritfritt, nu när själva grisen i jul-skinkan ändå är KRAV-godkänd. Jag har jättesvårt att förstå att det ska funka utan nitrit i Finland, men inte i Sverige.

Apropos grisar: kolla de här sköna bilderna från en KRAV-bonde i somras! (Bild från Jennys blogg). Ni vet väl att skillnaden mellan eko-grisar och KRAV-grisar är att KRAV-grisarna inte bara får gå ut, de får beta och böka också?

torsdag 26 november 2009

DN:s ledare leder vilse

I kölvattnet av grisaffären börjar det dyka upp en debatt som handlar om att vi måste ha en djurskyddsmärkning. Jag tycker att djurskydd är en av många centrala frågor, men inte den enda. Det finns flera stora problem vi måste lyckas hantera samtidigt. Men det tycker inte DN:s ledarredaktion. Jag är besviken på den låga ambitionsnivån.

Grisaffären rullar vidare, och plötsligt har alla en åsikt om djurhållning och vanvård av djur. Det börjar bli tydligt att det inte är så enkelt som Djurrättsalliansen ville hävda, men det är också klart att det förekommer mer eller mindre regelmässig vanvård av mer eller mindre grovt slag i grisfabrikerna. De som gör en första enkel analys kommer fram till att en av de viktigaste grunderna till problemen är konsumentens uppfattning att mat ska vara så billig som möjligt, och att det inte verkar finnas någon koppling mellan hur djuren har det och vad köttet kostar. Det håller jag med om. Och jag menar i princip att om alla konsumenter krävde KRAV-kött så skulle vi få betydligt dyrare kött, betydligt gladare grisar, och tror jag faktiskt betydligt gladare bönder. För ingen kan må så bra av att på morgonen gå in och samla upp de grisar som råkar ha dött under natten.

DN:s ledare igår
hör till de som gör den här analysen. Sedan ifrågasätter de KRAV-märkningen på följande grund:
"Problemet med Krav-märket är att det vill för mycket. Det syftar till bra miljö, god djuromsorg, god hälsa och socialt ansvar. Det är inte bara för mycket, det är också för spretigt och för fluffigt." och
"...det är knappast djurskyddet Krav sätter främst med regler om hur långt fodret får färdas, men inga som direkt reglerar grisarnas resa till slakt."
Ja, det är ju det här som är så svårt. Det är inga problem att vara tvärsäker om man bara driver en fråga, om man har bestämt sig för att det är ett enda problem som avgör världens framtid. Vi ser en del av det här och det kan gälla klimatproblemen, friheten på internet, djurskydd, frihet från tillsatser, kulturpolitik, jämställdhet och så vidare. Det är först när man försöker kombinera flera viktiga aspekter, och vågar säga att det inte finns en enskild fråga som är viktigast, som det börjar bli utmanande.

Det är då avvägningarna mellan skyddet av fiskbestånd och konserveringsmedel börjar. Det är då man måste väga nyttan av ett gott djurliv mot transporttider. Det är då, menar jag, man faktiskt börjar försöka bli ansvarsfull och föreslå lösningar som leder framåt så fort det bara går.

Men det klart, sitter man på en ledarredaktion och har till jobb att producera en åsikt, så är det lättast att bara ta en fråga, och ta en tydlig ställning. Men det leder knappast världen framåt.

Och jo, jag menar att KRAV sätter djurskyddet främst. Tillsammans med tre andra frågor.

tisdag 24 november 2009

Någon spelar högt i grisaffären

Avslöjandet om den grova och systematiska vanvården av grisar som kom i morse var sannerligen en kalldusch. För gris- och djurskyddssverige i synnerhet, men också bondenäringen i allmänhet. Om nu hundra gårdar kommer undan med ganska allvarliga brott, och om nu en av köttbranschens främsta företrädare är inblandad... Vad är det då mer som vi tar för givet som bara är en bluff? Jag har följt frågan under dagen och blir inte riktigt klok på den. Det verkar liksom som att media-drevet inte tar den fart man skulle kunna förvänta sig. Det kan bero på att Djurrättsalliansen bluffar i någon utsträckning. Men det kan också bero på att nyhetsredaktionerna inte klarar att gräva tillräckligt snabbt och effektivt. Jag vet inte, men det ska bli intressant att följa. Och djurskyddet lär rimligen förstärkas av detta. Det är ju bra mitt i eländet.

I morse briserade en bomb i bondesverige. En organisation som tidigare inte hörts av så mycket, Djurrättsalliansen, påstod att grisar systematiskt vanvårdas på ett betydande antal gårdar i Sverige. Förutom tragedin i sig så finns det ett antal besvärliga detaljer. En av de bönder (farmare säger Djurrättsalliansen) som pekas ut är en nyckelperson i den delen av bondesverige som har med ansvarsfull djurhållning, eller i vart fall ansvarsfull grishållning, att göra. Flera lantbruksskolor finns på listan över utpekade. Olagligheterna är uppenbara och flagranta; inget strö, fixerade suggor, kadaver som får ligga kvar i flera dagar, etc.

Men det är något som är konstigt här. Storyn var toppnyhet på Ekot, som tydligen anser sig kunna tro på Djurrättsalliansen. TT jobbar under devisen hellre fort än rätt, så de snablade genast ut nyheten. Under dagen så har vi dels fått kommentarer från bönder och grannar till utpekade gårdar som inte alls känner igen sig. Dels har den utpekade nyckelpersonen tagit time-out. Jordbruksministern är ledsen, och berörda inspektörer förstår ingenting. Tydligen har det också varit ett par flygande inspektioner på olika gårdar, med nedslående resultat. Men möjligen inte så vidrigt som filmerna antyder.

Samtidigt har det varit märkligt svårt för mediadrevet att få någon att stötta Djurrättsalliansen. Jag är helt säker på att det har varit ett dussin reportrar ute för att få en naturbrukselev på något berört gymnasium att säga "jamen så här ser det alltid ut", eller någon granne säga "ja, nä, han är ju knappt inne i stallarna om dagarna". Eller gräva upp någon inspektionsrapport som skulle ha förtigits. Eller något. Men inte mycket sådant har kommit upp. SvD.se har nyheten högt, men har mest ord-mot-ord-reportage. DN.se har nyheten långt ner på ettan, GP.se har den inte ens på webb-ettan nu på kvällen. Det är tydligt att flera redaktioner tvekar. Och tro mig, det skulle de inte göra om de trodde att de kunde belägga detta - ty här är det den Hedervärde Svenske Bonden som är bytet. Och det vore en fin skalp för en reporter!

Är alltihop bara en bluff? Stallbilderna är ju rätt anonyma, men det borde inte vara svårt att identifiera detaljer som säkerställer att det är rätt ställe. Kan man animera ihop detta? Jag vet ej. Men är det troligt att Djurrättsalliansen bluffar? Vet ej, men om de bluffar så är de fullständigt rökta i den offentliga debatten framöver. Det skulle inte jag vilja vara om jag hade till uppdrag att rädda djur.

Men är det troligt att de här lantbruken skulle vara så dumma att de struntar i lagen? Är det troligt att den där nyckelfiguren skulle riskera hela sitt nätverk och sitt företag? Jag tycker inte det, men en del som jag pratat med under dagen säger att kotteriet är precis så massivt och att det inte skulle förvåna dem om allt är sant. Men om allt är sant - när kommer då resten av bevisen?

Eller beror frånvaron av bevis på lata redaktioner som inte orkar eller vill gräva i lidande djur, när det finns SAAB-affärer och kungabröllop att rapportera om?

Mystiken tätnar, och det känns som att alla inblandade höjer insatsen. Till sist är det någon som sitter på en riktigt usel hand och bluffar. Frågan är vem det är. Och oavsett vem det är så tror är risken stor att vi får ett rejält förtroendetapp hos en part som borde vara en seriös aktör för en bättre djurhållning. Nu är det nog bara att se tiden an.

Eller är det någon annan form av jippo eller kupp? En riktig festkväll för konspirationsteoretikerna.

Skandalen om den svenska modellen för djurskydd

Ni minns säkert allt rabalder i våras om de danska grisarna, som hade det så hemskt. Många konsumenter reagerade och till och med offentliga upphandlare ville styra sina inköp till svenska grisgårdar. En del kommuner kämpade rätt hårt för det. Allt i tron att svenska bönder ställer högre krav på sig själva, att deras internkontroll fungerar, att den svenska myndighetskulturen håller ett vakande öga på dem. Man trodde helt enkelt att svenska grisar har det ganska bra. därför ska man välja dem

Nu har Djurrättsalliansen gjort ett rejält avslöjande, och helt dragit ned brallan på svensk konventionell grisproduktion. Det kan var minst så djävligt här som i danmark eller i USA. Säger de, åtminstone. Om de har diktat upp alltihop, så får vi nog besked om det inom några dagar, men trovärdiga redaktioner som SR Ekot har iaf hängt på. Andra tidningar, som SvD, återger ännu bara vad Ekot säger.

Om det är som Djurrättsalliansen säger, så är läget förtvivlat för många inlåsta svenska grisar. Och det är hemskt. Det är verkligen hemskt, och bara stärker mig i att det är noga vad man väljer i affären. Men en sak som också verkligen bekymrar mig är hur böndernas internkontroll (på varandra mer eller mindre organiserat) och myndigheternas tillsyn har kunnat missa detta. Djurrättsalliansen har varit ute på ett hundratal gårdar, så det kan inte bara vara en slump. Och problemen är av en karaktär som verkar systematiska ach vanemässiga. Det kan inte ha fortgått utan att många har vetat om det. Det verkar ses mycket mellan fingrarna i Sverige. Nu har verkligen både LRF och Jordbruksverket mycket att förklara. Och faktiskt, jordbruksministern.

Här är Djurrättsalliansens film. Och alvarligt talat, om du mår dåligt av djur som lider - titta inte på detta! Läget på ett antal gårdari Sverige är precis så allvarligt som du inte vill att det ska vara. Titta då istället på Meatrix, nedan, och ta till dig att den filmen gäller även Sverige.

Djurrättsalliansens skakande reportage:

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.



The Meatrix, skapad i USA, visande en bild av det onda USA som vi gärna ser. Men utgår från att det inte händer i Sverige. Men det gör det:


Om det visar sig att Djurrättsalliansens reportage inte är sant, så tar jag genast bort det här inlägget. Jag hoppas verkligen att jag får göra det.

söndag 22 november 2009

Pepparkakssnurror - resthantering i den godare skolan

Här följer ett förslag på vad man gör av de degremsor som blir över när man bakar pepparkakor. Förutom degresterna behöver man mandelmassa (eller mandlar och och socker), bakplåtspapper och en varm ugn. Recept på pepparkaksdeg och en mycket enkel hemgjord mandelmassa är länkade.

När man bakar pepparkakor blir det deg över. Till en början kan man äta de små remsorna. Efter ett tag blir man less på det. Då kan man knåda in remsorna i nästa klutt med deg som ska kavlas ut. Men då är risken att degen blir för mjölig och därmed förlorar smidighet. Det innebär i sin tur att man inte kan kavla så tunt. Oönskad bieffekt.

Här kommer därför ett förslag på hur man hanterar resterna: när du ätit dig mätt, lägg remsorna åt sidan. Om du har gjort en något så när stor sats med pepparkaksdeg (mitt recept här), så blir det en liten hög över på slutet. Kanske sådär 3-4 hg deg. Kolla om du har ett par hg mandelmassa hemma. Om inte, gör lite egen. Det är också ett bra tips när din lokala butik inte har någon eko-massa. Sedan:
  1. Knåda ihop restklutten till en rimligt smidig deg. Lägg den mellan två bakplåtspapper och kavla ut till några millimeters tjocklek. För mig brukar det bli ungefär motsvarande bakplåtspapprets storlek. Genom att knåda ut den mellan två papper, så slipper man problem med att den spricker.
  2. Kavla ut mandelmassan på samma sätt, mellan två bakplåtspapper. Kavla så att ytan blir ungefär lika stor som pepparkaksdegens.
  3. Tag bort ovanpappret på resp platta. Lägg ihop dem och ta bort ena pappret. Rulla. Enklast om man låter sista pappret sitta kvar så att man tar bort det vart efter man rullar. Som sushi, ungefär.
  4. Det är bäst om man kan låta rullen ligga kallt några timmar (eller dagar).
  5. När man ändå har en varm ugn någon gång, så skär man skivor av rullen och gräddar i 225 grader, tills de precis börjar få färg.
Se där upparbetning och förädling av något som annars skulle kunnat bli avfall. Och eventuellt är dessa snurror mer attraktiva på fikabordet än pepparkakorna... Och det är väl inte hela världen.

Och japp, givetvis, allt i berörda recept finns att få som eko och KRAV. Bakplåtspapper finns svanmärkta och kan användas flera gånger. Elen i min ugn är Bra Miljöval.

lördag 21 november 2009

Gigant blir profet i en annan stad

Man blir inte profet i sin egen stad heter det. I vart fall inte under sin livstid. Det finns ju några personer som har varit viktiga för att vi vanliga dödliga får möjligheten att frossa i ekogrejer. Jag brukar kalla dem giganter, och gemensamt för dem är att de är rikt bestyckade i skallen, målmedvetna, vidsynta och ganska lågmälda. Precis som en känd finansfamilj, så tenderar de att verka utan att synas. Men jag ser dem, och är tacksam.

Till denna skara hör absolut Gunnar Rundgren. Hans CV är närmast otroligt och utmärker sig kanske mest av allt att han klarar att förena högt abstraherad teori med handfast praktik. Det här är människan som lika ledigt förhandlar på världsnivå, som han tar i på gårdsnivå. Och det fina är att han hittar en balans som gör att han kan låta områdena korsbefrukta varandra. Han kan ta en minister i hand och förklara vad lantbrukarlivet i östra Afrika handlar om. Men han kan också förklara för en fransk ekobonde varför protektionism inte är en framkomlig väg.

Nu har Gunnar blivit hedersdoktor. Naturligtvis inte i sin egen hemstad (typ lantbruksuniversitetet SLU) eller i sitt eget land Sverige. Nej, de som fattat först är Ugandierna, och idag, eller möjligen i går, så fick han en mycket välförtjänt hedershatt! Jag blir så glad. Dessa giganter (som Gunnar är en av) jobbar sannerligen inte för feta löner eller höga egotrippar. Då är det så skönt att det ändå finns folk som ser det banbrytande jobbet och visar sin uppskattning.

Uppdatering 091122:
Universitetet i fråga är Uganda Martyrs University, att ceremonin ägde rum i fredags och att motiveringen har att göra med att Rundgren varit med och startat utbildning och forskning i ekologisk produktion vid univesitetet. UMU har numera tom ett mastersprogram i ekologisk produktion. Följande har jag snappat upp också: "He has through his knowledge and energy developed the organic sector in the whole world, and particular in Uganda. The whole agriculture sector has gained from his work, from farmering, export, NGO, universities and Government. He has build an in-country certification body in Uganda. He has developed regional standards adopted by East Africa Community. He has developed an organic traing in Uganda Martyr Unsiversity, this training is now running every year by the university. He has increased the knowledge about the organic system in the whole university".

Maria Gardfjell skriver också en liten hyllningspost till Gunnar på sin blogg.

torsdag 19 november 2009

Ekologisk prod kan ge världen mat 2050 - nya rön

Jordens Vänner i Storbritannien släppte härom dagen en intressant nyhet. Det var en rapport, som i sin tur bygger på resultat från Universitetet i Klagenfurt. Rapporten är sensationell, bister, hoppfull och självklar på samma gång.

I princip förklarar rapporten (Eating the planet - how we can feed the world without trashing it) att det är fullt möjligt att försörja jordens befolkning år 2050 med ekologisk mat. Det skulle förbättra många aspekter av jordens miljö och dessutom göra fler djur betydligt gladare. Kostnaden är huvudsakligen att vi måste äta mindre kött (inte sluta helt, men äta mindre). Vi behöver också dra ned vårt energiintag. Inte på något sätt till svält, men väl till en sundare nivå och skippa svinnet.

Alltså, om vi bara äter vettiga grejer och producerar maten på ett vettigt sätt, så finns det gott hopp om att vi kan klara biffen. Det mariga är naturligtvis att omställningen måste göras. Det roliga är att det inte krävs någon rocket science för att börja. Nu på en gång. Det vill naturligtvis till att vi satsar på att forska på jordbruk utan GMO, besprutning och konstgödsel (och inte en offentlig forskningskrona till på något annat). Man skulle kunna tro att det av detta skulle bli åtminstone tre viktiga nyheter eller reportage:
  1. Nyheten i sig - det finns lösningar som är tillgängliga nu
  2. Hur kan det komma sig att staten satsar vidare på forskning som bygger på principfel?
  3. Hur kan det komma sig att SLU monterar ned sitt info-centrum för ekologisk forskning, CUL, när det av allt att döma ser ut som att det vore det sista man skulle göra nu?
Men icke. Inte en notis vad jag har kunnat se. Och jag tror jag vet varför. Det är enkelt. Det finns inga stora tunga lobbyorganisationer som driver ekologiskt. Ett strålande exempel på hur lite gammalmedia själva orkar få fram kom häromdagen i AB. Elisabeth Höglund gör en hisnande och definitiv förklaring av klimatproblemen. Det är så skönt när man inte kan så mycket. Då verkar allt så enkelt. Undrar om hon jobbar så mest hela tiden? Och läs sedan uppsalainitiativets syn på saken. Då får man snabbt klart för sig vad en effektiv informationsmaskin kan göra med lata redaktioner. Med ganska sann information från ena sida får man ju i alla fall någon substans. I värsta fall får man ju annars hitta på.

Och strukturerna i universitetsvärlden är konservativa. Vänta er inga frivilliga systemskiften därifrån. Johan på Saltå Kvarn har förresten tänkt till på det där med vårt konservativa lantbruksuniversitet. Det är läsvärt.

Vi andra får jobba på. Bl a har jag just fått besked om att eko-rörelsen IFOAM får hålla ett officiellt seminarium vid COP15 i Köpenhamn. Det är bra. Och så får vi hoppas att någon redaktion piggnar till och börjar bevaka detta på allvar.

KRAVs tillsatslista - nu med förklaring.

Tillsatser har ju diskuerats en del på sistone. KRAV tillåter tillsatser. Färre än de som är tillåtna i vanligt ekologiskt, men ändå. För det har KRAV fått en del däng. Nu har KRAV publicerat en tydlig lista över alla tillsatser de godkänner, under vilka villkor de får användas och skälen till att de öht kan tillåtas ingå i KRAV-produkter. I listan förklaras också processen med att godkänna tillsatserna.

Vanligen kanaliserar jag inte bara nyheter, men jag tänkte att en del läsare av den här bloggen skulle vara intresserade av att ha koll på detta. Jag är övertygad om att debatten går vidare.

KRAVs pressmeddelande finns här.

tisdag 17 november 2009

Klimatet, transporterna och konsumenterna


På tre möten idag har jag kunnat konstatera att det verkligen är dags att reglera transporterna. Helt enkelt därför att konsumenterna kräver det. Det tycker jag på ett sätt är skönt. Samtidigt blir jag lite less på att folk kan så lite om vad som verkligen spelar roll för klimatet. Dit hör helt andra saker, som t ex markanvändning, effektivitet, konstgödsel och biologisk mångfald. Men så är det här i världen. Man får vara glad för att folk i alla fall försöker att fatta rätt beslut i sina inköp. (Foto: KRAV. Bilden får användas fritt, men ange www.krav.se som källa)

Det har varit en lååång jobbedag och jag sitter vid datorn och stänker av lite grejer för att kunna sova lugnt. Jag har varit på tre sinsemellan väldigt olika evenemang, men som ändå haft en gemensam nämnare.

Dels var jag och A inbjudna till Kommerskollegium för att diskutera klimatprojektets arbete med transportregler. Kommerskollegium är det organ som Regeringen har som garant för att Sverige ska arbeta med och för frihandel. Fria eller billiga transporter är en grundbult för frihandel. Det innebär att Kommerskollegium blir mycket brydda när vi föreslår begränsningar av möjligheten att transportera. Nu är de tillhållna av Kgl Mjt:s regering att arbeta för ökad klimathänsyn också. Det är besvärligt för dem, men jag måste säga att de försöker. Men det var intressant hur de upplever att transporterna får ta oförtjänt mycket stryk i klimatdebatten. Jag kan hålla med dem, men jag sade att det i princip är omöjligt att komma med en klimatcertifiering som inte begränsar transporter. Det skulle helt enkelt inte accepteras av publicum.

Sedan hade vi avstämning med den innersta kärnan i klimatprojektet. Där handlar det nu dels om certifieringsteknikaliteter och kött. Men också just om transporter. Man märker att vi är lite oroliga för att sätta ned foten. Ingen har ju försökt med det här förut. Så det enda vi vet är att vi kommer att få på skalle hur vi än gör. Men vi är tappra människor och tror att någon måste börja. Och vi tror faktiskt att konsumenterna helt enkelt kräver, nej mer än så, förväntar sig att vi reglerar transporterna. Så vi kommer att försöka få foten planterad under de närmaste månaderna.

Till sist var jag med om ett antal djuplodande fokusgruppsintervjuer med konsumenter. Det handlade om lite olika saker. Men bland annat kom klimatfrågan upp. Och i princip alla var överens om att en miljömärkning (let alone klimatmärkning) som tillåter långväga transporter, i princip inte är en miljömärkning. Efter lite resonemang landade de flesta i att, OK, man kanske kan köra båt långt. Men inte hur långt som helst, och transporter ska hur som helst regleras. NU! Bara transporterna är OK, så är det nog bra med klimatpåverkan menar de. Någon tog också upp nötkött.

Detta gör mig både glad och trött. Jagblir glad för att jag känner att det kom så tydliga besked från konsumenterna; det är dags att göra något åt transporterna. Det är faktiskt det enda de bryr sig om vad gäller matens klimatpåverkan. Det ger mig kraften att driva diskussionen vidare med Kommerskollegium och modet att sätta ned foten i projektet. Jag blir trött för att jag åter inser hur lite kunskap baserar sina superviktiga inköpsbeslut på. Frågor om markanvändning, konstgödsel, resiliens, effektivitet och liknande är långt bortom vad de flesta bryr sig om. Trots att de är superviktiga för klimatet.

måndag 16 november 2009

Klimatpannkakor

Pannkakor är gott, men inte så klimatsmart. Mjölk är ju en huvudingrediens och den är ganska klimatdyr. Ägg är iofs ganska klimatdyrt per kg, men man behöver ju inte använda så många.

Havremjölk, solhavre eller Oatly är däremot betydligt klimatbilligare. Dessutom kräver den inte kylförvaring. Man kan ersätta mjölk med havremjölk rakt av. Det blir lite annan smak, men jag gillar den. Och man sparar ett par hekto koldioxid.

Så här kan man göra:
  • Ta några dl vetemjöl. Evt blandat med andra mjöler (råg, graham, etc) efter smak.
  • Finhacka en näve mandlar och blanda i mjölet.
  • Tillsätt först lite havremjölk och rör om till jämn smet.
  • Tillsätt mer havremjölk tills du har en smet som är som pannkankssmet.
  • Knäck i ett ägg per typ 3 dl mjöl
  • Häll i en rejäl skvätt smält smör eller olja och vispa.
  • Stek, servera så snabbt som möjligt.
  • Serveringstips: jordgubbssylt, mosad banan med lite vaniljsocker, vispad grädde, äppelmos, ja vad som helst.
Och japp, allt finns som KRAV-märkt. Vaniljsockret kan vara lite marigt att få fatt på. Men rättvisemärkt finns lite mer här och var.

söndag 15 november 2009

Till slut vinner vi!


Jag snappade upp en grej från Soil Association på Twitter häromdagen. Tydligen ska Gandhi ha sagt att “First they ignore you. Then they laugh at you. Then they fight you. Then you win." Foto på Gandhi: Lucy 70

Jag tänkte att det var välplacerat i tiden med den påminnelsen. November är ju verkligen den grå uppgivenhetens månad. Det har varit mycket uppgivna bloggare på sistone. Fajters som Koldioxidexperiment, Ekomuppen och Hippihäxan har alla visat upp tydliga tecken på autumn enviro blues.

Så jag vill bara hamra in några väsentliga och hoppingivande fakta:
  • På Fokus lista över de 100 mäktigaste i Sverige kommer Naturskyddsföreningens Svante Axelsson på 78:e plats, och det är ju inte så illa. Reinfeldt är etta, vilket är bra ty det innebär att en statsminister som faktiskt försöker prioritera klimatet är mäktigare än rikets kassör. Reinfeldt kunde göra jobbet ännu bättre, men det är tur för världen att det är vi och inte Italien som är ordförande för EU när vi går in i CoP15 i Köpenhamn.
  • Min kompis marknadsföraren jobbar på en byrå som har hittat affärer i hållbar business. De river av seminarier som drar folk. De vinner priser. Hållbarhet håller på att bli en del av vardagsvillkoren för affärslivet. Inte för alla företag och produkter. Men för många. Och de blir snabbt fler.
  • 2008 ökade ekologisk mat med 40%. 2009 är prognosen minst 20% ökning. Det är bara maten. Textil, kosmetika och annat som marknadsförs som eko har ökat mycket fortare. Ja, det är från en låg nivå. Men det går inte att lägga om mycket fortare än så här, rent praktiskt. Och ökningen kommer mitt under brinnande kris, då ekonomin krymper.
  • LRF har förstått att det svenska lantbrukets senfärdighet i att leverera ekologiskt (när marknaden skriker efter det) kostar upp emot 4 miljarder per år. Därför har de satt in en tjej på heltid för att lösa det problemet. Det är en väldig skillnad mot typ 2002 när LRF istället gick i borgen för Spannmålsodlarna, SpmO, så att SpmO kunde stämma COOP för de legendariska Änglamarksfilmerna, mm.
"First they ignore you. Then they laugh at you. Then they fight you. Then you win." De håller på att sätta skrattet i halsen. Nu kommer det tuffa. Men vi är på god väg!

Eventuella kommentarer som görs på detta inlägg och som luktar våt ylle, uppgivenhet eller allmän pessimism, kommer helt sonika allt tas bort. De är välkomna framåt mars igen.

fredag 13 november 2009

När en människa blir ett parti

Efter mycket funderande och vägande fram och tillbaka har jag tänkt engagera mig i partipolitiken. Men jag tvekar precis när jag ska ner i startblocken, mest för att jag är rädd att jag och mina värden hotas av det politiska och demokratiska systemet.

Jag har känt mig hälsosamt fri från gammal partilojalitet i valen hittills och hoppat runt lite både på de olika nivåerna och mellan valen. Jag tycker själv att jag har varit konsekvent i mina värderingar, men partiernas profilfrågor har ju varierat. Jag har heller inte känt mig så lockad av partipolitik. Kanske mest därför att man jobbar med att majoriteten bestämmer över minoriteten. Det innebär att det kommer att finnas ett ganska stort antal som helt enkelt inte vill och som jag alltså vill tvinga. För att lyckas bli i majoritet måste jag dessutom kompromissa med koalitionspartners. Det innebär att jag ibland kommer att bli tvungen att driva igenom andras agenda mot mångas vilja.

Jag tycker mycket, mycket bättre om att jobba med de som vill åstadkomma något. Jag tror att i sådana miljöer föds den kreativitet och framåtanda som vi behöver för att komma någon vart. Min tanke är sedan att man kan locka med fler och inspirera andra. Jag vet att det inte löser alla problem. Men där trivs jag bäst.

Men nu är det så att vi lever i en demokrati. Och även om det är ett uselt styressätt, så är det det bästa vi har lyckats uppfinna. Och den offentliga makten har verkligen inflytande. Dels som regel- och infrastrukturskapare och dels som marknadsfaktor. När jag känner att världen verkligen står inför enorma och akuta utmaningar med klimatkris, peak oil, peak fosfor, fattigdom och liknande, så känner jag att jag kanske ändå kan bidra med något. Men droppen blev nog när jag såg det politiska haveriet kring frågan om vi ska ha en kommersiell flygplats mitt i Uppsala eller ej. Jag tror att det var då jag bestämde mig. Och jag visste nog rätt snart vilket parti som gäller för mig (med alla dess brister).

Men nu börjar nomineringarna till kommunfullmäktige, och jag börjar bli lite nojig. Jag läser tidningarna på ett nytt sätt och ser hur folk skyller det mesta på de inkompetenta politikerna. Jag ser hur människor talar om andra som x-partisten Nils Nilsson, snarare än bara namnet. Jag minns hur otrevliga insändarna tenderar att bli gentemot politiker. Jag kommer ihåg de stela ränksmidande strukturerna i partierna. Och jag drar mig till minnes hur stor del av fritidspolitikerna som blir hotade.

Jag vill inte bli en x-partist. Jag är mig själv och vill dela med mig av insikter och energi. Jag tycker inte att jag är inkompetent, men jag vet att de på andra sidan (och de är ganska många) kommer att hävda det. Jag vill söka lösningar som för oss framåt. Men jag ser hur de två sidorna gräver ned sig i sina skyttegravar och skapar distans. Jag inser också att jag undrar över om ett politiskt engagemang får betydelse för mitt jobb. Inte så att jag låter mig påverkas av chefer och kollegor. Men det vi gör är så viktigt för mig att jag inte vill äventyra det. Och jag inser att partipolitiken verkligen behöver lite omrörning av nya krafter nu och då. Om jag inte bidrar, hur ska jag då förvänta mig att något ska bli bättre?

På väg ner i startblocken på en helt ny arena, så tvekar jag. Är detta det bästa sättet att bidra till en hållbar utveckling?

torsdag 12 november 2009

TestFakta - Hur slarvig får man vara på ett lab?

Nu på förmiddagen kommer det fram att Kung Markattas te aldrig innehöll något bekämpningsmedel. Inte ens det första provet, som TestFakta publicerade. Det som har hänt är istället att labbet (EuroFins) har slaskat i labbet och förorenat Kung Markattas gröna te. Det var ju skönt. Skönt för alla oss som vill ha giftfri mat, men skönt också för Kung Markatta, som verkligen tillhör företagen som har egna värderingar.

Men hur slarvig får man vara? Hur kan ett professionellt lab bara acceptera en metod som innehåller ett för litet urval och inget B-test? Har de inte läst grundkursen i statistik och sannolikhetslära? Och hur kan de acceptera resultatet att det skulle finnas bekämpningmedel i en produkt som så tydligt lovar att det inte finns det? Så här sade EuroFins för några dagar sedan till Dagens Nyheter:

– Om man får ett resultat som är anmärkningsvärt, till exempel för en KRAV-märkt produkt, bör man kanske verifiera det med en ytterligare analys.

För mig skulle det vara ett självklart kvalitetsarbete på ett lab att hejda resultatet i det läget och köra ett B-test. Närå. Istället släpper man resultatet vidare till TestFakta, som gladeligen låter Kung Markatta och KRAV löpa gatlopp.


Och TestFakta, vilka fegisar! När resultatet kablades ut så var de noga med att deras logga och namn skulle synas. Kolla bilden. Hur kan någon tro annat än att det är TestFakta som står bakom uppgifterna, och om inte annat har granskat dem? Nu säger det att de bara är en nyhetsbyrå. Tekniskt talat kanske korrekt, men jag tror inte att det finns många läsare som tror att det är någon annan än TestFakta som är avsändare, ansvarig för uppgifterna. Och hur slapp kan man vara i sin källkritik? Om de nu är en nyhetsbyrå specialiserad på tester, så borde väl även de ha läst grundkursen i statistik? Då borde väl även de ställa frågan - "jamen det här är ju anmärkningsvärt - hur stort är urvalet? Har ni kört ett B-test?". Men nej, de undviker allt ansvar genom att bara säga att de förmedlar. Snacka om att inte stå för vad man har gjort.

Och den som få ta smällen är Kung Markatta. Som om de inte hade bättre saker att göra än att städa upp efter andras slaskande.

tisdag 10 november 2009

Det är skillnad på butiker

Alla pratar plötsligt plast, känns det som. De flesta tycker att det otyg. Det tycker jag med, ibland i alla fall. Ju mer jag kollar på det, desto mer kommer jag fram till att burkar av PP och PE kan vara det bästa valet för t ex sill, honung och kanske sylt. Det verkar som att dessa plaster innehåller väldigt lite gift (om ens något). De är betydligt klimatsmartare än glas och om de ingår i ett återvinningssystem så slipper man få dem i havet.

Men det finns däremot plast som jag tycker kunde förbjudas, rakt av. Dit hör plastpåsar. Särskilt de där små som mest känns meningslösa att bära på, så man stoppar dem i fickan iaf. Det irriterar mig att man ofta får dem om man inte säger ifrån. Som det hände sig sprang jag en knippe småärenden på lunchen igår och kunde tydligt se skillnaden:
  • The Stadium. Köpte en reflexväst, som lätt bärs i handen, väskan eller fickan. Tjejen i kassan tog fram en kasse och blev lite paff när jag sade att jag kunde ta den utan påse. Usel företagskultur, Stadium!
  • The Body Shop. Köpte en raktvålsborste. Inga onödiga förpackningar (bra), och tjejen i kassan frågade om jag behövde (bra ordval) en påse. Nej tack, sa jag och var lite nöjd med att de frågade.
  • Naturkompaniet. Köpte en tub seam sealer. Tjejen i kassan frågade inte om jag ville ha en påse. Och de gav mig ingen heller. Hade nog fått en om jag bett om det, men först då. Naturkompaniet blir bäst i test, och det är skönt att det känns självklart att en butik som lever på naturupplevelser tycker att plastpåse inte är en rättighet.
  • Hemköp. Köpte en yoghurt. Kassar får man betala för, men plastpåsarna skyltas bättre än papper. Men ingen prackar ju på en påsen heller. Men det är en annan sorts butik, och deltar utom tävlan.
Det här känns ju verkligen som ett litet steg som varenda affär kunde ta; ta efter Naturkompaniet. Nu på en gång. Så sparar vi lite klimat och hav för varje påse som inte blir såld.

Själv ska jag sätta mig in i plastfrågan lite mer. Brorsan skickade mig ett gammalt nummer av Filter som är fokuserat på plast. Det blir nog bra. Fick några länktips av Jeppe oxå. Ska kolla dem.

söndag 8 november 2009

Inget gift i Kung Markattas gröna te

Jag följer Gröna Gårdars och Saltå Kvarns exempel och trumpetar ut en god nyhet: Testfaktas resultat var fel. Det finns inget bekämpningsmedel i Kung Markattas Gröna Te! Så eko är fortsatt rätt! Hoppas redaktionerna trumpetar ut detta med lika stor frenesi.

Bra jobbat Kungen! Skäms Testfakta!

Läs Kung Markattas pressmeddelande här.

Hur kan KRAV tillåta sorbater?



Äkta Vara och City Gross slår på stora trumman för att skippa alla tillsatser. Det är bra. I kölvattnet av det dyker det upp mer eller mindre seriösa debattörer, som t ex menar att KRAV går mulitnationella företags ärenden och i största allmänhet inte vet vad de pysslar med. Jag har skrivit om det förut, och här lägger jag ut texten kring att debatten är bra. Men att rena felaktigheter faktiskt inte borde spridas av seriösa aktörer. Jag ger också ett exempel på hur ett E-nummer (och ett rätt eländigt ett) kan godkännas av KRAV, för att helt nya varukategorier som fisk på snabbast möjliga sätt komma in i butikernas diskar, och att man därigenom når stora miljövinster.

Sedan Äkta Vara lanserade sitt nya märke tillsammans med City Gross för några veckor sedan har vi fått en förnyad debatt om tillsatser. Jag gillar verkligen att tillsatser diskuteras.

Ofta får man höra att de behövs. Pågens utvecklingschef menar t ex att det behövs 25 ingredienser i gifflar (varav tre jäsmedel). "Behövs" eller "nödvändigt" är ord som ofta återkommer när det pratas ingredienser och tillsatser. Grejen är bara att dessa ord är subjektiva, men används objektivt. Dvs vad som är nödvändigt bestäms utifrån dina egna referenser, men om du har tillräckligt med pondus kan du får det att framstå som en sanning.

När någon säger att det behövs 25 ingredienser för att baka småbullar, så är det förmodligen utifrån utgångspunkten att produkten
  • ska vara billig, eller upplevas prisvärd
  • enkelt ska kunna hanteras rationellt
  • ge en tillräcklig lustupplevelse när den konsumeras
  • inte minst ska försvara sin position på marknaden
  • konsumenten inte lägger sig i produktionen allt för mycket
  • inte får orsaka ett enda akut sjukdomsfall (långsiktiga däremot är svårare att debattera)
Om man tar de här punkterna var och en för sig, så kan de vara rimliga. I grunden har vi alltså ett läge där matens billighet, eller upplevda prisvärdhet, styr vad som anses nödvändigt.

Men jag menar att det som borde styra är att maten
  • är så okomplicerad som möjligt (för jag tror inte vi är gjorda för att bryta ned natriumglutamat och natriumbensoat),
  • så färsk som möjligt (för jag tror att vi är gjorda för att äta färska grejer) och
  • påverkar resten av världen i minsta möjliga utsträckning (för världen är inte gjord för att konsumeras av en enda art).
Därtill följer att inblandade företag och människor behöver kunna överleva. Men det är inte deras bekvämlighet och överlevnad som ska styra. Detta kräver naturligtvis en förändring av hur konsumenterna väljer, och det är en TUNG uppgift. Heder därför till Äkta Vara och City Gross (Bergendahls). De sätter fokus på frågan och får i alla fall en del att tänka till. Skulle tro att Axfood, COOP o ICA studerar dem noga. Foto: Ekotänk. Om du lånar, uppge gärna källan.

KRAV har jobbat med den här balansen i 25 år, och kommit fram till att det finns cirka 20 tillsatser som verkligen behövs i olika väl avgränsade sammanhang (komplett lista i bilaga 7 och 8 i KRAVs regler, men se även regel 17.5.2.6). Att de behövs bygger på kriterier som handlar om att de ska vara rimligt ofarliga, samt att de faktiskt ska lösa ett väsentligt problem. Kriterierna är frammanglade inom IFOAM, för att den ekologiska handeln ska fungera. För att göra avvägningen använder vi egen engagerad och kompetent anställd personal, förtroendevalda från alla delar av livsmedelsförädlingen, köper in konsulter och har öppna remisser som alla får svara på. Som resultat av det finns det några tusen KRAV-produkter till priser som många kan klara.

En liter KRAV-glass kostar mellan 40 och 60 kr, och innehåller några tillsatser. Enligt folk som kollat på det skulle en liter Äkta Vara glass kosta runt 100 kr. Enligt min mening så är KRAVs balans rätt - det blir glass, som får räknas som fin eller god, om än inte helt ursprunglig. Eftersom priset är rimligt för tillräckligt många, så blir volymen så stor att betydande mängder grädde, socker, mjölk, vanilj, bär och annat kan produceras utan gift och konstgödsel (vilket Äkta Vara inte har några restriktioner mot), och alltså resulterar i en betydande miljövinst (och en bättre eftersmak). Men det klart att man kan och bör ha åsikter. Och det klart att konsumenterna inte ska nöja sig med status quo.

Men eftersom vi tycker att vi jobbar så hårt med detta, och eftersom jag tycker att vi har en mycket seriös inställning till det hela som borde tilltala de som fokuserar tillsatser, så blev jag besviken när jag fick Tommy Svenssons nyhetsbrev häromdagen. (Grät ut här på bloggen också). Matklok var vänlig nog att höra av sig och fundera lite tillsammans med mig. Och jag gjorde några kommentarer som jag tänkte att jag skulle posta här också.

Jag blev upprörd över några saker i Svenssons nyhetsbrev:
  • En del grejer är helt enkelt inte sanna, och drar därför ned trovärdigheten på hela debatten. Han påstår att t ex att KRAV godkänner rökarom. Inte sant.
  • Han är subjektiv och verkar inte vilja förstå. Han skriver att alla KRAV-företag betalar en hög avgift. De flesta betalar 400 kr. Hög avgift? Inte solklart tycker jag.
  • Han påstår att vi skapar speciallistor och gömmer dem i reglerna i syfte att anpassa oss till multinationella jätteföretag. Struntsnack, helt enkelt. Den viktigaste faktorn till det är istället vanlig mänsklig dumhet. När jag ledde arbetet med fiskereglerna, så blev det en lista som hörde dit. Av olika skäl har vi bara inte kommit oss för med att flytta den. Nu kommer det att ske, när vi för första gången reviderar fiskereglerna.
  • Mm
Om Tommy Svensson är en serös aktör, så borde han hålla sig för god för att skicka runt rena felaktigheter. Men visst har han rätt i att det är märkligt att KRAV under vissa omständigheter tillåter läskigheter som sorbater. Storyn i det fallet är så här:

Bensoater är tillåtna endast i kylkonserver av fiskprodukter (KRAVs regel 17.5.2.6). Anledningen till det är att det lätt blir en höna-och-ägg-situation när man ska få igång en helt ny bransch. I det här fallet gällde det fisket, som var helt nytt 2004. Det fanns intresserade fiskare, men de hade svårt att hitta köpare. Det fanns intresserade köpare/förädlare, men de tyckte att det var en orlimlig risk att inrätta särhållning av ingredienser, och utveckla helt nya produkter, när de inte hade någon aning om hur marknaden skulle reagera på KRAV-märkningen (succé eller inte?).

Till slut var det ett läge där sill- och kaviarproducenterna var beredda att sats apå en lansering, de var beredda att ta in och särhålla KRAV-råvaror i övrigt, men det skulle bli både dyrt och ta lång tid att utveckla recept utan bensoater. Vi såg att vi skulle kunna få igång fiskenäringen, få avsättning för mer ingredienser och ge konsumenterna ännu mer möjligheter att göra det goda valet. Men det skulle ske till priset av att vi släppte in sorbaterna i kylda KRAV-fisk-konserver. Vi visste att det skulle uppfattas negativt av dem som inte tål eller gillar dem. Men efter ett par rejäla diskussioner och samråd med personer som vi uppfattar har god kännedom om hur konsumenterna ser på saken, så bestämde vi oss för att acceptera sorbaterna under en övergångsperiod.

Nu i höst har vi gått igenom fiskereglerna ordentligt för första gången. Nu ser förädlarna att marknaden fungerar, och de har hunnit göra en del tester. Alltså kan vi nu ta steg två och fasa ut sorbaterna. Såvitt jag vet är det i så fall första gången i världen som någon har lyckats få fram kylda fiskkonserver utan konserveringsmedel. Det har skett tack vare att alla har tagit risker och gjort sitt. Det inkluderar inte minst ett antal konsumenter som har hört av sig till oss och klagat på sorbaterna, men efter att ha fått förklaringen har de tyckt att lösningen ändå var en bra avvägning. De har stått ut med att se sitt KRAV-märke besudlat under en tid, för att uppnå betydande vinster på andra plan.

Då kan man ju tycka att detta är ren omsorg om de inblandade företagens vinster. Det tycker Tommy Svensson, och det kan han väl få göra. Eller så kan man tycka att det är så här man utvecklar en konsumtion som är hållbar på mer än ett sätt. Det tycker jag.

torsdag 5 november 2009

Hur kunde det bli ekos fel? Och lite smått o gott

Dagens tråkiga eko-nyhet är att man har hittat bekämpningsmedel i ett KRAV-märkt grönt te från Kung Markatta. Att man hittar bekämpningsmedel innebär att det KAN ha fuskats i produktionen och att produkten är uppblandad med konventionella grejor. Men minst lika ofta är det fråga om olika typer av kontamination. Dvs att bekämpningsmedel har drivit med vinden på ett extremt sätt, att man har använt behållare som det tidigare funnits något konventionellt i, och så vidare. Det är givetvis en enorm förtroendefråga för KRAV och övriga aktörer i eko-branschen att snabbt reda ut sådana här grejer.

Men visst är det konstigt egentligen. På något sätt så är det eko-handlarna som får reda ut hur giftet kommit in i grejer där det inte ska vara. Man skulle ju annars kunna tycka att det är den som tillverkar, distribuerar eller sprider giftet som borde han ansvar för hur det används, och därmed för att städa upp när det gått fel. Men icke. Återigen lyckas det konventionella jordbruket externalisera sina kostnader så att någon annan får betala. Det ironiska i det här fallet är att det är det ekologiska jordbruket som får betala.

En roligare nyhet är att fiskarena Charles och Robert Olsson fick Änglamarkspriset. Det är ett par riktigt sköna lirare. Driftiga och trevliga därtill. Även om de driver ett litet företag, så var de avgörande för att det skulle kunna bli några regler för KRAV-godkänt fiske för några år sedan. Juryn skriver i sin motivering att "det är personerna i det lilla företaget som gör det stora jobbet och som i vardagen gör stor skillnad". Jag håller med och är glad att ett företag där 100 000 kr spelar roll också får priset.

En annan trevlighet är att KRAV hade medlemsmöte med tema klimat, klimatmärkning och mat. Mötet blev bra tycker Cristoffer på Gröna Gårdar. Han har skickligt fångat några av de väsentliga utmaningar som KRAV (och världen för den delen har).
Related Posts with Thumbnails