Jordens Vänner i Storbritannien släppte härom dagen en intressant nyhet. Det var en rapport, som i sin tur bygger på resultat från Universitetet i Klagenfurt. Rapporten är sensationell, bister, hoppfull och självklar på samma gång.
I princip förklarar rapporten (Eating the planet - how we can feed the world without trashing it) att det är fullt möjligt att försörja jordens befolkning år 2050 med ekologisk mat. Det skulle förbättra många aspekter av jordens miljö och dessutom göra fler djur betydligt gladare. Kostnaden är huvudsakligen att vi måste äta mindre kött (inte sluta helt, men äta mindre). Vi behöver också dra ned vårt energiintag. Inte på något sätt till svält, men väl till en sundare nivå och skippa svinnet.
Alltså, om vi bara äter vettiga grejer och producerar maten på ett vettigt sätt, så finns det gott hopp om att vi kan klara biffen. Det mariga är naturligtvis att omställningen måste göras. Det roliga är att det inte krävs någon rocket science för att börja. Nu på en gång. Det vill naturligtvis till att vi satsar på att forska på jordbruk utan GMO, besprutning och konstgödsel (och inte en offentlig forskningskrona till på något annat). Man skulle kunna tro att det av detta skulle bli åtminstone tre viktiga nyheter eller reportage:
Och strukturerna i universitetsvärlden är konservativa. Vänta er inga frivilliga systemskiften därifrån. Johan på Saltå Kvarn har förresten tänkt till på det där med vårt konservativa lantbruksuniversitet. Det är läsvärt.
Vi andra får jobba på. Bl a har jag just fått besked om att eko-rörelsen IFOAM får hålla ett officiellt seminarium vid COP15 i Köpenhamn. Det är bra. Och så får vi hoppas att någon redaktion piggnar till och börjar bevaka detta på allvar.
I princip förklarar rapporten (Eating the planet - how we can feed the world without trashing it) att det är fullt möjligt att försörja jordens befolkning år 2050 med ekologisk mat. Det skulle förbättra många aspekter av jordens miljö och dessutom göra fler djur betydligt gladare. Kostnaden är huvudsakligen att vi måste äta mindre kött (inte sluta helt, men äta mindre). Vi behöver också dra ned vårt energiintag. Inte på något sätt till svält, men väl till en sundare nivå och skippa svinnet.
Alltså, om vi bara äter vettiga grejer och producerar maten på ett vettigt sätt, så finns det gott hopp om att vi kan klara biffen. Det mariga är naturligtvis att omställningen måste göras. Det roliga är att det inte krävs någon rocket science för att börja. Nu på en gång. Det vill naturligtvis till att vi satsar på att forska på jordbruk utan GMO, besprutning och konstgödsel (och inte en offentlig forskningskrona till på något annat). Man skulle kunna tro att det av detta skulle bli åtminstone tre viktiga nyheter eller reportage:
- Nyheten i sig - det finns lösningar som är tillgängliga nu
- Hur kan det komma sig att staten satsar vidare på forskning som bygger på principfel?
- Hur kan det komma sig att SLU monterar ned sitt info-centrum för ekologisk forskning, CUL, när det av allt att döma ser ut som att det vore det sista man skulle göra nu?
Och strukturerna i universitetsvärlden är konservativa. Vänta er inga frivilliga systemskiften därifrån. Johan på Saltå Kvarn har förresten tänkt till på det där med vårt konservativa lantbruksuniversitet. Det är läsvärt.
Vi andra får jobba på. Bl a har jag just fått besked om att eko-rörelsen IFOAM får hålla ett officiellt seminarium vid COP15 i Köpenhamn. Det är bra. Och så får vi hoppas att någon redaktion piggnar till och börjar bevaka detta på allvar.
Inlägg
10 kommentarer:
Ska vi montera ned CUL?
Jag är ju inte så insatt - det enda jag har hört talas om är att en utredning rekommenderat att CUL ska delas upp så att informationsdelen omvandlas till CEL (Centrum för Ekologiskt Lantbruk) - och att det ska bildas en mer forskningsinriktad enhet CHL (Centrum för Hållbart Lantbruk).
Du kanske vet mer än jag om vad som ska ske?
Jag ser det som en nedmonteringstrend.
CUL började som en enhet under rektor, blev sedan under fakultet och nu under en institution.
Att dela upp en fungerande enhet ser jag som att härska genom att söndra, snarare än att fokusera och kraftsamla.
MEN, jag är som du, begränsat insatt. Det kan mycket väl vara så att jag inte ser att det finns en framgångsrik strategi i detta. Så jag hoppas verkligen att jag fattat fel i frågan om uppsåtet.
Det är ju så vettigt och så logiskt. Vi har brukat jorden ekologiskt i tusentals år och det här skulle lösa problem som fetma, matsvinn (sådant som slängs innan det kommit till affären och det folk slänger i sina hem). Att fortsätta med dagens industrijordbruk är inte hållbart och ju tidigare makthavare inser det ju bättre. Tack för ett bra inlägg.
I NL-fakultetens nyhetsbrev som skickades ut idag stod det att CUL skulle omvandlas till EPOK - Centrum för Ekologisk Produktion och Konsumtion. Exakt vad detta innebär framgår dock inte.
Tog mig för övrigt en titt på rapporten (den som jordens vänners rapport bygger på - dock utan att alltför kritiskt granska de underliggande antagandena) - och noterar att i de allra flesta scenarierna är det (enligt rapporten) inte möjligt att försörja världens befolkning med en helt igenom ekologisk produktion.
Det finns inget scenario som är OK - där båda växtodling och djurskötsel är helt ekologisk och där man inte också har vad som betecknas som "massive land use changes" - och sådan terminologi gör mig som biolog med naturintresse vanligtvis något ängslig.
Det som du kallar "ett principfel" klarar sig genomgående bättre i jämförelserna.
Tyckte ändå att rapporten kändes rätt så hoppfull - det fanns ju ett "mellan-scenario" som verkar klara sig hyfsat - vi ska nog klara biffen även 2050 utan att behöva leverera alltför stora skördeökningar om vi får tro resultaten! (Ett resultat som dock skiljer sig lite grann mot vad man oftast får höra.)
Den intressanta frågan som inte adresseras (och som sällan adresseras) är dock vad som händer efter 2050? Alla tycks för närvarande tro att bara vi klarar oss fram till det magiska årtalet 2050 så kan vi luta oss tillbaka sedan.
Harald - tack för dina kommentarer. Jag måste erkänna att jag ägnat mest tid åt Jordens Vänners rapport, och egentligen bara kollat att den underliggande rapporten finns. (*skäms lite*)
Jag fick en annan bild, än vad du har fått. Och framför allt fick jag intrycket att en viktig faktor (som hittills inte debatterats så kraftigt) är frågan om och hur vi kan få ned kaloriintaget i "väst" så att det blir på en globalt rimlig nivå. Men, jag ska inte polemisera mer utan att ha läst på bättre.
När jag skriver principfel tycker jag att det finns fog att diskutera detta med eller utan Jordens Vänners nyhet.
Det ena är att kvävegödsel från fabriker kräver tillgång på billig energi, och ännu mest fossil sådan. Det finns all anledning att tro att den fossila energin snabbt blir dyrare och dessutom helt enkelt sinar. När den fossila energin blir dyrare, så följer annan energi rimligen med. Det känns som en högriskare att basera framtidens matproduktion på billig energi.
Det andra gäller biologisk mångfald och resiliens, där GMO och bekämpningsmedel i alla fall i min bok arbetar åt helt fel håll. Och detta problem anser ju t ex Stockholm resilience center vara värre än klimatproblemet. Så det känns också som en högriskare att basera framtidens mat på skyddade monokulturer.
Det är klart att vi bör se bortom 2050, kan du utveckla vad du tänker på?
Tja, det kommer säkert naturligt för någon som jobbar på KRAV att göra en positiv tolkning av ekologiskt lantbruks förutsättningar att föda världen :) Själv ställer jag mig
När det gäller energin så undrar jag vad du anser om resonemanget som förs av KRAV-kritikerna på SLU (eller vad vi nu ska kalla dem) som menar att energibalansen för i princip alla typer av jordbruk är positiv (eftersom det man pysslar med är att omvandla/binda solenergi) - och att det därför ur ett systemperspektiv är positivt med handelsgödsel (ja, det kostar energi att producera - men bidrar till att binda in ännu mer solenergi så att nettoeffekten blir ett bidrag till en positiv energibalans)?
När det gäller GM-grödor tycker jag att man ska döma dem efter de egenskaper de de facto har - vissa är positiva och vissa är negativa ur miljösynpunkt (och flertalet gör förmodligen inte så mycket skillnad). Bt-grödorna minskar ju t.ex. behovet av bekämpningsmedel och leder därmed till högre biodiversitet av insekter i fälten (positivt), glyfosat-resistenta grödor leder till att andra mer giftiga herbicider kan substitueras (positivt), till att man enklare kan tillämpa "no-till" (positivt) och till en effektivare ogräsbekämpning (positivt för skörden, men sannolikt negativt för den biologiska mångfalden i fältet), andra herbicidresistenta grödor kan tvärtom leda till att man ökar användningen av ett mer giftigt bekämpningsmedel (negativt).
Framtida GM-grödor skulle ju kunna inbegripa sådana som behöver mindre vatten och mindre kväve samt andra sorter som är mer motståndskraftiga mot växtsjukdomar - dessa grödor skulle ju vara precis det som ett ekologiskt lantbruk behöver för att öka produktiviteten utan att öka insatsmedlen (speciellt i många utvecklingsländer)!? -Jag förutspår att det kommer bli ohållbart för ekologiska lantbrukare att hålla fast vid ett hårdnackat motstånd mot GM-grödor på lite sikt - vissa av dem kommer att passa alltför bra in i programmet!
När det gäller bekämpningsmedlen (som är mitt eget forskningsgebit - jag studerar deras nedbrytning i marken) så är min principiella inställning att de bör användas så restriktivt som möjligt. Jag ser också att utvecklingen (framförallt i Europa) går mot strängare lagstiftning och färre bekämpningsmedel som är mindre farliga och används i lägre doser. (Och här har helt säkert den ekologiska rörelsens pådrivande spelat en viss roll.)
Men om valet står mellan att använda ett bekämpningsmedel eller att förlora stora delar av en skörd så tycker jag att man ska beakta att den förlorade skörden också är ett miljöproblem! Kan även påpeka att även ekologiska lantbruk är monokulturer - dock med en betydligt mindre arsenal av växtskyddsmedel att ta till om det kniper – och att basera framtidens försörjning på "oskyddade monokulturer" (om jag får parafrasera) lär väl knappast vara säkrare?
Med resonemanget om 2050 syftar jag på att man såväl inom det konventionella som det ekologiska lantbruket talar om hur man ska kunna öka produktionen (eller omfördela resurserna) för att möta den förväntade befolkningsökningen och ökningen i levnadsstandard fram tills dess. Men om vi klarar det så kommer vi år 2050 att stå inför en mycket värre utmaning om vi inte också på allvar tar tag i befolkningsfrågan och stävjar den accelererande överkonsumtionen!
Blev lite långt det där:) - får be om ursäkt för det - tycker bara att det är frågor som förtjänar att diskuteras mycket!
Kan för övrigt tipsa om att det ska bli debatt om "Ekologisk odling och hållbar utveckling" på SLU den 2:a december.
Jag tänkte gå dit och lyssna - det kan nog bli livat :)
Harald - jag gillar verkligen dina kommentarer. Men de ger mig så mpnga tankespår och funderingar att jag har svårt att hålla styr på det. Ska försöka återkomma i ett inlägg tror jag...
Om den 2 dec - ja, den där skulle vart kul. Men vi har styrelsemöte i KRAV då, och jag har ett par punkter där. Det är liksom högsta chefen. Kan inte prioriteras bort för allt smör i Småland.
Jag har läst något liknande men jag har inte läst den än, i alla fall, jag tror du är väldigt sarkastisk
betydligt gladare. Kostnaden är huvudsakligen att vi måste äta mindre kött (inte sluta helt, men äta mindre). Vi behöver också dra ned vårt energiintag. Inte på något sätt till svält, men väl till en sundare nivå och skippa svinnet.
Skicka en kommentar