Hållbar Almedal?

Det är tydligt att det är ett stort tryck i miljöfrågorna nu. Naturligtvis ligger klimatet högt på dagordningen i Almedalen. Det är ju en fråga som lämpar sig för politiska åtgärder. Men även Östersjön och dess problem är intressant, kanske för att det öppnar för spoännande samarbeten med politiker i andra länder? För att undvika otydlighet betyder "Östersjön" egentligen östersjöns avrinningsområde, dvs alla hav runt Sverige, på politiska. Antyder ett visst Stockholmsperspektiv, men ändå.

En annan intressant trend är att CSR boomar. Lite oklar på varför det är så. Ska fundera på det.

ATL bloggar om lantbruksfrågor under veckan. Rätt rakt-på-rapportering, skön stil på något vis. Senast att LRF fick lite på trynet av både Annika Åhnberg och Svante Axelsson.

Tidningen Miljöaktuellt påstår att vart tredje evenemang i Almedalen i år är miljö eller CSR. Det skulle innebära 300 till 400 seminarier, föredrag och mingel på det temat. Det måste innebära att Almedalen är en av Norra Europas största miljökonferenser. Mycket handlar också om kopplingen till mat. Så jag börjar bli lite intresserad - det kan bli ett par intressanta dagar framöver.

Miljöaktuellt listar alla registrerade miljö- och CSR-seminarier.

• Tisdag här ("Inte bilen under milen" kl 9:30 på kårhuset verkar kul, eller "Globalt spel om socialt ansvarstagande - ISO 26000" kl 11:30 i hamnen)
• Onsdag här (träffa en av Sveriges mest spännande ekobönder, Frans Brozén, kl 10 på Mellangatan 21)
• Men det intressanta seminariet om hur musselodling kan rädda haven som är på onsdag fm har inte kommit med. Se mer här.

Resten får ni leta fram själva.

Har ingen 3G-puck att blogga med, men ska se om det kanske blir läge att twittra.

Stolleprofessorer och Stockholmsintiativ på Sommarlov

SLU gör bort sig i Visby genom att under almedalsveckan ordna ett helt ensidigt seminarium om att ekologisk odling är skräp. Men utbudet är så stort, så jag hoppas att de drunknar. Det är lite trist att Stockholmsinitiativet inte vågar bjuda in Uppsalaintiativet. Då skulle det kunna bli en riktigt kul debatt om klimatfrågan.

Jag studerar storögt fenomenet Almedalsveckan. I år blir det på ort och ställe dessutom. Det som för bara några år sedan var ett politiskt sommarkollo med något dussin olika seminarier per dag har svällt till ett event med flera olika utomhusscener och långt över tusen olika seminarier, mingel mm på veckan. Som värst är det alltså två till tre hundra seminarier och grejer per dag. Och alla tror de att de ska kunna nå fram till de politiska makthavarna...

Det som har varit ett sommarkollo har blivit något av en distingsmarknad eller ofta nog loppmarknad. Seriösa försök att belysa och driva en fråga framåt blandas med lite enfaldiga partsinlagor. Ibland blir det lite fånigt när en organisation med ganska hög trovärdighet står för bådadera.

Så har SLU lanserat sitt program. Man inleder måndagen med en programpunkt som man kallar "Är ekoodling vägen till ett hållbart lantbruk?" När man ser talarlistan så är svaret givet. Det blir ett nej från dessa fyra forskare. Jag har tidigare kallat dem stolleprofessorer, men nu har de fått med sig en karl som jag respekterar, så jag får dämpa mig. Men särskilt upplysande blir det ju inte. Det är ju ungefär som om folk från KRAV, Ekologiska Lantbrukarna och Naturskyddsföreningen skulle hålla ett seminarium med samma rubrik. Underligt av SLU att stå för ett så ensidigt program. Det finns massor med forskare med helt andra synpunkter, och de är i Visby. Men SLU väljer att inte bjuda in dem.

Otäckt. I synnerhet som man också lanserar ett annat evenemang som kallas "Mat och miljö - klarar vi biffen?", som har ett betydligt bredare och intressantare anslag. Där finns båda sidor representerade med forskare från SLU. Men det klart, det är ju inte SLU som ordnar. Kan inte låta bli att komma ihåg att någon kommenterade här för ett tag sedan att man borde lägga ned SLU och börja om. Det universitetet funkar helt enkelt inte. Jag hoppas hur som helst att såväl beslutsfattare som journalister förstår vilket seminarium man ska tillmäta vikt.

På samma sätt tycker jag att det är konstigt att inte Stockholmsintiativet inte förstår att det skulle bli mycket intressantare om de körde en grej ihop med Uppsalainitiativet. Det är inte utan att man anar att de helst inte möter kritik. Jag funderar ändå på att gå på deras grej. Kan vara bra underhållning...

Här finns förresten en kul profetia om vad som kommer att hända i år när gutarna ledsnar på proffsminglarna. Tur att jag har biljett hem på torsdag!

I mål med klimatcertifieringen!

Puh! Idag har vi efter två års slit äntligen blivit klara med de första klimatcertifieringsreglerna för mat ("Klimatcertifiering för mat 2009:1"). Den som vill kan ladda ned dem här. Vår duktiga projektledare jobbade med det ända in i mål, så henne har vi också tackat av idag.

Och så ligger jag lite efter i att komma i ordning inför musselseminariet i Almedalen, osså är det sommar ute, osså går alla på semester, osså...

Känner mig lite matt... Tror det är dags att ta helg.

Gammal ost

För ett tag sedan beklagade jag mig för S. "Det finns inga KRAV-ostar som är något vidare roliga", stönade jag. "I alla fall inte vanliga bruksostar. Ingen eko-brännvinsost. Bara tråk-eko-billinge och gummi-KRAV-herrgård". S skrattade och förklarade att jag inte har fattat vitsen med datum-märkningen på ostar. Den betyder ju öppna absolut inte före, lagra helst ett år! Jag skrattade lite fånigt... javisst serru. För de lär ju inte bli mögliga, eller så...

Så började jag känna mig lite dum. Det är klart att ost kan sparas länge. Moderna förpackningar är ju lika lufttäta som vaxet kring helosten. Och inte lär det vara mycket mögelsporer på mejerierna. S berättade att han kanske köper en ost i månaden, men att han alltid lägger den längst bak i sin lilla osthög. Och så flyttar han fram de andra tio till femton bitarna. Den längst fram är alltså ett drygt år efter bäst-före datum, och berättar S, börjar ostarna bli intressanta.

Så nu har jag börjat på samma samling. En billinge och en herrgård. Båda KRAV-märkta. Båda helt ointressanta i lagringens början. Bäst före var i början av juni, och än syns inga mögelangrepp eller liknande. Möjligen är de lite fastare. Jag har vänt på dem ett par gånger.

Om ett år blir det besked om de blev någe bättre. Till dess får jag väl köpa på mig en ost eller två i månaden, utan att äta. Och fortsätta mitt lilla korståg mot den kollektiva bäst-före-dumheten som har drabbat svenskarna. Det slängs massor av prima mat bara för att ett teoretiskt datum har passerats...

Jordgubbstårta som på Seläter

Världens godaste tårta. En rulltårta med jordgubbar och grädde. Tar en halvtimme att göra och innebär en försmak av himlen. Rubbet finns som eko.

Det finns många goda desserter som ofta är rätt krångliga att laga till. Det tar tid, det är noga och det är cutting edge. Inget fel på vaniljpannacotta med rabarberkompott. Men hålla på med gelatin, och koka kompott och komma på att det var slut på vaniljstången... Men nu börjar den tid på året då allt är lätt i köket. Man kan ta lite färskpotatis, knippmorot och knippmorot. Kanske lite ärter. Koka på lite lätt. Servera med smör.

Eller, den godaste tårta som finns, koncentratet av sommar - jordgubbstårta där det mesta är pin färskt och som tar max en halvtimme att göra. Tårtan har länge varit förknippad med sommarfirandet i Strömstad, men nu har jag flyttat hem den och den är lika god här.

(Uppdatering - jag får dock medge att det finns en snyggare sommartårta på TaggaNer. Värsta tårtrejset! Kolla smultronen! Hm. Man kanske skulle kunna göra en kombo?)

Tårtan är mycket förlåtande, så jag tar principen först, för den som vill experimentera:

1. Gör en rulltårtsbotten
2. Mosa en liter färska, söta, fina jordgubbar med lite socker
3. Blanda jordgubbsröran med hårdvispad grädde.
4. Gör en tjock rulltårta med jordgubbsgrädden. Servera överbliven jordgubbsgrädde vid sidan om.

Här följer detaljer:
Ungnen på 250 grader, sedan rulltårtsbotten:

Rulltårtsbotten

• Vispa 3 ägg, 2 dl socker och 1/2 dl mjölk. Vispa länge, det ska bli ett rejält fluff.
• Vänd ned 2 dl vetemjöl och en tsk eller två med bakpulver.
• Tryck ned ett bakplåtspapper i en plåt eller långpanna, bred ut smeten
• Grädda snabbt. Tar ungefär 5 min innan botten är gyllenbrun och höjer sig. Då är den klar.
• Viktigt trick - ställ botten att svalna övertäckt, t ex med en annan plåt ovanpå. Om den får svalna täckt, så spricker mindre sedan. En plåt över gör också att man kan ställa den ute att svalna. Går fortare då.

Jordgubbsgrädde

• Tag en liter jordgubbar, ju sötare desto bättre. Rensa. Spara några till dekoration. Krossa resten med en knapp dl socker (beror på hur söta gubbarna är). Jag brukar köra med en potatisstamp.
• Vispa 3 dl grädde, ganska hårt. Rör ihop med jordgubbarna. Smaka inte på den färdiga jordgubbsgrädden. Det finns risk för att du bestämmer dig för att rymma med bunken och blåsa gärsterna på tårtan.

Montera tårtan

• Tårtbotten bör vara sval innan man lyfter på locket. Om den är ljummen eller varm kommer jordgubbsgrädden att rinna ut. Nästan lika gott, men inte riktigt lika snyggt. Strö lite socker på ytan på botten. Vänd upp på en arbetsbänk, el likn. Dra försiktigt av pappret rakt bakåt. Ibland går det lättare om man har vatten på pappret.
• Bred ut jordgubbsgrädden på avigan. Lite lagom tjockt, dvs ganska tjockt. Men spara iaf fem cm på slutet.
• Rulla försiktigt och löst ihop. Har du sparat lite på grädden på slutet, så håller tårtan ihop utan att fyllningen rinner ut. Garnera med lite kluvna jordgubbar och kanske citronmelissblad.
  
• Servera på en gång. Denna tårta blir inte godare av att stå. Det brukar alltid bli lite jordgubbsgrädde över. Det gör inget. Bred det ovanpå, servera bredvid eller nå't.

Se där - intensiv, nästan syndig sommar i koncentrat. Klart på en halvtimme. Allt utom bakpulvret finns som eko och KRAV. Vill man, så kan man nog köra utan bakpulver. Men då är det extra viktigt att vispa länge och vända ned mjölet försiktigt.

KRAV-jordgubbar nära dig? Här finns listan.

Bilden har jag tagit själv. Den får användas fritt så länge källan (EkoTänk) uppges.

Smart och omtyckt eller dum och ignorerad?

Koldioxidexperiment tangerade något viktigt häromdagen: hur kan det bli så att dumheten blir norm? Hur kan det komma sig att föräldrar tycker att det är så besvärligt att hitta reko kläder så att de köper "giftkläder made by children" till sina barn. Ja, jo tid, ork och pengar spelar roll, men för jag tror att det är andra grejer som spelar roll när det gäller saker som det här.

En av dem är uppfattningen om vad som är normalt, normen, grupptrycket. Man har ju ett grundläggande behov av att höra till. För ett tag sedan förklarade en ledarskapslärare för mig att hon för sin del ansåg att de flestas grundläggande drivkrafter var att bli betraktade som kompetenta och att bli omtyckta. Insikten om detta, menade hon, är grunden till framgångsrik konflikthantering och relationsutveckling. "Kompetent" och "omtyckt" är ju begrepp som är relativa sin omgivning, men med detta gjorde hon ordet "grupptryck" mer begripligt. Och det leder mig till resonemanget om normalitet. Att bli betraktad som kompetent och omtyckt i sin egen grupp är helt enkelt ett så grundläggande behov att man tar sig för de mest absurda saker för att uppnå detta. Och undgår att göra saker som gör att man på något vis sticker ut.

På ett sätt är detta väldigt irriterande, för det innebär att vår natur konserverar våra vanor. Och det är ju inte det vi behöver för att nå en hållbar utveckling. På ett annat sätt hjälper det mig i diskussionen med de som har funderat på "det här med ekologiskt". Jag undviker gärna att skriva folk på näsan (då kan de tro att jag tycker de är dumma), men försöker presentera argument som får dem att tänka vidare själva. Jag försöker att uppskatta och intressera mig för framsteg snarare än felsteg. Jag försöker visa att det är många som håller på med "det här med eko". Jodå, både Renée Voltaire och Prins Charles är heleko...

Ibland funkar det. Ibland hamnar man i en grupp där man verkligen måste jobba hårt för att komma någon vart alls. Och då kan man känna sig krossad - dum och ignorerad. Och det är ju det man vill undvika. Men ofta tror jag att man ändå sår ett frö.

Själv är jag så lyckligt lottad att mina grupptillhörigheter inte ger mig så mycket problem med det här. Men jag förstår vad Koldioxidexperiment säger, och jag hoppas hon kan tanka energi så att vi till slut gör det helt ute att ta bilen och storhandla busbillig mat. För att det är dumt vet vi redan.

En stor dag?

I drygt två år har jag och min kollega Z på KRAV slitit och dragit i ett projekt som bytt namn och skepnad några gånger under vägen. Bitvis har det varit fråga om små klimattillägg till KRAV-reglerna, bitvis har det varit ett klimatmärkningsprojekt och till slut blev det nog ett klimatcertifieringsprojekt. Större delen av vägen har vi också haft andra partners med ombord och det har varit ett sjå att få alla att sitta ned i båten och ro något så när taktfast framåt. Projektet har vuxit och blivit ganska stort i termer av vetenskaplig grund. En och annan har försökt skjuta oss i sank. Människor har tagit ut sig fullständigt, och andra har fått slå knut på sig själva för att kunna komma överens. Några har stått pall hela vägen, andra har dykt upp på olika delar.

Så idag har vi gått i mål med en första stor grej. Vi har blivit överens om vad som ska krävas för att man ska få kalla något som kommer från växtolding, mjölkprod eller fiske för klimatsmart. Det som är lite tråkigt är att det är få som är riktigt glada - alla har fått ge med sig. En del tycker att vi skulle ha gått mycket hårdare fram. Andra tycker att reglerna kommer att peka ut vissa bönder och fiskare som klimatbovar i onödan. En del tycker att vissa grundkrav begränsar deras marknad alldeles för mycket. Andra tycker att det i grunden är förkastligt att ens diskutera ett nytt klimatmärke. På något sätt är resultatet alltså något som alla kan leva med, men ingen är så värst glad över.

Kanske är det viktigaste av allt att vi har identifierat vad som är de viktiga utsläppskällorna. Och att reglerna är tydliga med att dessa ska mätas och styras. Det innebär att det blir väsentligt lättare att skärpa reglerna när vi har kommit en bit på väg. Det faktum att arbete med dessa utsläppskällor kommer att ge en märkning, ett godkännande kommer helt säkert att ge en diskussion, som bitvis blir ganska frän. Också det är en enorm framgång - vi kommer att få en seriös debatt om viktiga saker. Det kommer att innebärta att reglerna förändras och att vi blir allt bättre på att producera mat som också är klimathållbar.

Men just nu känner jag mig lite som efter ett långlopp eller en stormatch. Tom. Men skillnaden mot idrotten är att det inte kommer upp ett resultat på tavlan. Är det vi har gjort bra nog? Jag hoppas det. Det känns som att det var en stor dag, men det lär dröja ett tag innan vi vet om andra tycker det, också.