Dags att åka hem från Köpenhamn

Jag har varit en dag i Köpenhamn. Stökig dag. Först tog jag mig ut till Bella Center och fascinerades av att arrangörerna liksom verkade överraskade. Plötsligt fick ingen komma in, oavsett ursäkt. Polisen var mycket tydlig och ganska nervös.

Tog mig in till Köpenhamn och kunde efter lite strul vara med när Round Table of Organic Agriculture and Climate Change grundades (pressmeddelande på engelska här). Lite oklart vad den här strukturen ska göra, men den består av en massa eko-organisationer som vill ta sig fram fort i klimatfrågan. Till en början blir det nog ganska mycket kunskapsbyggande. Mycket vrängande på ord, men det kan nog bli spännande att följa.

På sena eftermiddagen stod det klart att arrangörerna på Bella Center verkligen inte tänkte göra några undantag - bara ett litet antal personer (utöver delegater) släpps in i morgon. Vi hade ett planerat side event, och det var nu vi skulle framföra att ekologisk produktion binder in mer kol, är mer säkert (oberoende av olja) och betydligt rikare i artrikedom. Satsningar på utveckling inom jordbruket borde göras inom eko. Jord- och skogsbrukets potential har tydligen diskuterats mycket, så det hade kanske haft betydelse. Men om vi har tur får vi nu in en eller två personer som ska prata på seminariet (som var tänkt att vara betydligt större). Jag är inte en av de utvalda, så jag tar tåget hem ikväll.

På ett sätt kan man bli bestört över att de arrangerar det här så taffligt; de låter folk lägga ned massvis med tid på förberedelser, resa hit och tro att de ska kunna påverka, bara för att iskallt neka dem inträde. På ett annat sätt tror jag att det betyder att det är på allvar nu. Nu är det inte längre fråga om att samla lite mer kunskap och fixa små pusselbitar. Nu går de stora in och lyfter det till en betydligt högre politisk nivå. Eventuellt är vi nu på den nivå där man kan lyckas om man vill. Dvs, vi kommer inte längre med fakta och diskussion. Det som krävs nu är att någon med ett REJÄLT mandat går in och säger "ja, ja, jag vet, men nu är det så här - vi ska ned till xxx - hitta en lösning!".

Så jag lämnade ett Köpenhamn som var i en konstig stämning. Mörka helikoptrar smattrade över sta'n. Och alla utestängda smidde planer på hur de skulle kunna skapa möten och åtnminstone prata med varandra. På tåget till Malmö pratade jag med en irländsk delegat som menade att det iofs är möjligt att få ett avtal i hamn, men att det är för mycket detaljer att klara ut för att få det i ordning i tid. Han trodde att Köpenhamn skulle göra det möjligt för Mexico att få till avtalet. Och det tyckte han (grön politiker som han var), ändå var bra. För det är ingen liten grej att få 190 länder eniga.