14 sorters njutning

Det blev tydligt när jag började plugga på universitetet i vår lilla stad. Alla nationer (studentklubbar med en geografisk anstrykning) hade sina traditioner som de gjorde mycket väsen kring. De här traditionerna hade ofta med mat att göra. Gotlands nation har sin fårskallegask. Norrlands nation var noga med sina bryggerier på puben. Det var de andra också. Det skulle bakas kringlor på Sörmland-Nerikes osv, osv.

Men på Upplands var det liksom annat än någon slags stolthet över hemlandskapet som gällde. De var duktiga på musik (hade den galnaste studentorkestern), kul övningar och var i största allmänhet inte exklusiva. Vilket naturligtvis gjorde att många av oss som kom från Uppsala såg till att komma in på andra nationer. Där lärde man sig att Uppland inte hade mycket att erbjuda av egen kultur. Uppsala var liksom bara substratet som andra kulturer överlever på medan de väntar på att börja livet...

Det tog mig rätt länge att ens börja leta efter vår matkultur här på orten. Det började när jag träffade på stolta eko-bönder utomlands som visade upp en fantastisk rikedom. Jag kommer t ex ihåg en Peruan som visade en liten film från sin marknad hemma. Där satt en tant och visade upp sina 50 sorters potatis. Jag förklarade att potatis är en jättegrej i mitt land, men att folk mest skiljer mellan fast och mjölig. Jag kände mig fattig och började kolla mera hemma.

Idag tror jag att jag kom imål lite grad. Bondens Egen Marknad hade Uppsalapremiär, mitt framför stationen. Där fanns mycket av det jag nu lärt känna; ostar, mejerier, rotsaker och en del grönt. Där fanns också ett stånd som sålde tomater. Det var en odlare från Fjärdhundra som sålde. Jag känner hans dotter lite, så jag stolpade nyfiket fram. De hade 14 sorters KRAV-godkända tomater till salu. Inte bara skådebröd, utan ordentligt av alla. Och de hade uppfattningar om alla; söta, sallladstomater, äts som frukt, gula, organgea, rosa.

Jag köpte ett halvkilo Dirk och ett halvkilo av den rosa plommonfärgade varianten som äts som frukt. Och jädrar vad de smakade mycket! Mer faktiskt än de vi odlar vid sydväggen själva. Jag är lite omtumlad. Förtrollningen är bruten. Maten är inte alltid intressantare någon annan stans. Vi har verkligen rikedomen runt hörnet. 14 sorters perfekt mogna KRAV-tomater... 14 sorters lycka. Och så här mitt i säsongen är de nästan klimatgratis, också!

Italienarna kan det Arla har glömt

Senare i veckan ska jag åka till Italien på jobb. Det är ett par möten som är samplanerade med den Italienska motsvarigheten till EkoNord eller BioFach. SANA heter den årliga mässan i Bologna. Utöver mötena så blir det nog några timmar på mässan i ett par omgångar. Kanske skulle försöka mig på någon form av video- eller bloggrapportering...

Hur som helst är norra Italien alltid inspirerande för en som jobbar med ekologiskt. Där har de verkligen lyckats skapa värden kring sin matkultur. Det går att sälja Parmesanost mycket dyrare än Västerbotten, i synnerhet om den är ekologisk. Eller parmaskinka, eller Balsamico. Och det hänger mycket ihop med att de lyckas förklara hur mycket känsla det är i mat.

Det är där någon stans som bondekooperationen i Sverige har misslyckats. Arla, Scan och de andra lyckas inte få fram till konsumenten hur mycket själ det är i maten, eller hur mycket mer själ det är i den KRAV-märkta. Eftersom dessa kooperationer har fått dominera så totalt, så har folk en känsla av att maten från Italien är mer äkta.

Om jag kan ta med mig något av det italienska sättet att tänka kring mat, och hjälpa de som vill göra det här hemma, ja då har jag verkligen världens bästa jobb. För det är dessutom sannolikt att jag får smaka på lite godsaker, medan jag lär mig.

Gammal ost

För ett tag sedan beklagade jag mig för S. "Det finns inga KRAV-ostar som är något vidare roliga", stönade jag. "I alla fall inte vanliga bruksostar. Ingen eko-brännvinsost. Bara tråk-eko-billinge och gummi-KRAV-herrgård". S skrattade och förklarade att jag inte har fattat vitsen med datum-märkningen på ostar. Den betyder ju öppna absolut inte före, lagra helst ett år! Jag skrattade lite fånigt... javisst serru. För de lär ju inte bli mögliga, eller så...

Så började jag känna mig lite dum. Det är klart att ost kan sparas länge. Moderna förpackningar är ju lika lufttäta som vaxet kring helosten. Och inte lär det vara mycket mögelsporer på mejerierna. S berättade att han kanske köper en ost i månaden, men att han alltid lägger den längst bak i sin lilla osthög. Och så flyttar han fram de andra tio till femton bitarna. Den längst fram är alltså ett drygt år efter bäst-före datum, och berättar S, börjar ostarna bli intressanta.

Så nu har jag börjat på samma samling. En billinge och en herrgård. Båda KRAV-märkta. Båda helt ointressanta i lagringens början. Bäst före var i början av juni, och än syns inga mögelangrepp eller liknande. Möjligen är de lite fastare. Jag har vänt på dem ett par gånger.

Om ett år blir det besked om de blev någe bättre. Till dess får jag väl köpa på mig en ost eller två i månaden, utan att äta. Och fortsätta mitt lilla korståg mot den kollektiva bäst-före-dumheten som har drabbat svenskarna. Det slängs massor av prima mat bara för att ett teoretiskt datum har passerats...

Gérard Depardieu

Det är en 8-10 TV-bolag här. Kanske för mässan men också för Gérard Depardieu...

GD ligger nära Slow Food visar det sig. Ingen fast food för honom. Han pratar om att han alltid har letat efter och jobbat med eko i 20 år. Han berättar om att ekologisk kycklingfilé inte krymper när man steker dem, till skillnad från konventionell.

Han använder nästan bara eko i sin egen restaurang, eftersom det pågår en massa konstigheter i matproduktionen. GD pratade om vattenbruk - det är en väldig skillnad på odlat och vild fisk. Det är också en väldig skillnad på odlad och odlad. En del saker som sker mår man illa av - det vill GD inte ha på min restaurang. Min Bouillabiase är nästan helt ekologisk. GD vill inte ha bekämpningsmedel i maten jag serverar. GD är emot genetisk modifiering. Ekologiskt är en fråga om att äta bra.

GD tycker också att treansparensen är viktig. Certifieringen av eko hjälper att hålla en del ljusskygga aktiviteter i livsmedelsbranschen i schack.

GD reflekterar över över att olika kulturer har olika mycket respekt för maten och naturen. GD menar att Italien ligger i topp här. Frankrike ligger långt efter. (Man undrar var han lägger Sverige på skalan?)

Och det var bara introduktionen. Återkommer.