I senaste utgåvan av Magasinet Filter framställs KRAV som lite av en bluff. Enligt filter så står KRAV inte längre för sina ursprungliga värden och miljönyttan är tveksam. KRAVs kontrollsystem kan man inte lita på och de som jobbar på KRAV är knappast idealister. Jag blev riktigt arg och ledsen - sårad helt enkelt. Jag har naturligtvis en helt annan story att berätta. Men jag tror att man måste förstå artikeln som en del av ett större sammanhang - konfliktens paradigm. Så efter att ha skrivit om det här inlägget några gånger, så tror jag nu att Filter till slut har gjort mig lite klokare.
För några veckor sedan skummade jag igenom en av mina favorittidningar; Filter. Sedan var jag arg, ledsen och förbannad i tre dagar. Jag kände mig rejält kränkt av artikeln "Den skenheliga kon" som handlar om KRAV. Och så läste jag artikeln igen. Och igen. Artikeln är välskriven, i alla fall som läsuppevelse. Ett par andra insiktsfulla bloggare kommenterar också artikeln och menar att den är bra; Gunnar Rundgren på "Trädgården Jorden" och Ann-Helen Meyer von Bremen på "Hungry and Angry". Det finns säkert fler - jag är tacksam för tips.
I min ilska skrev jag det längsta och mest indignerade inlägg jag någonsin gjort för den här bloggen. Ett flammande försvarstal. För det är ju inte så att KRAV försöker lura konsumenterna eller på pin kiv inför meningslösa, dåligt underbyggda regler. Det är ju inte heller så att vi som jobbar på KRAV är iskalla byråkrater som skiter i allt och går hem klockan 17. Att använda gamla undersökningar för att påstå att KRAV inte tar ansvar för kontrollen känns riktigt nattståndet. Att låta en känd eko-motståndare på SLU såga den vetenskapliga grunden för KRAV och eko utan att släppa fram en opponent, känns propagandamässigt.
Så hjälpte min fru mig att ta ett andetag och tänka efter. Jag lät bli att trycka på "publicera". Istället funderar jag på vad som har drivit fram artikeln, och vad syftet med artikeln kan vara.
Jag tror att ett av Filters huvudmål är att erbjuda en läsupplevelse utöver det vanliga. Det ska vara härligt att läsa Filter; ett vackert språk kompletterad med väl utformad grafik. Artikeln om det skenheliga KRAV uppfyller detta. Det är någon som är en duktig berättare som har skrivit. Den är iscensatt nästan som ett drama med tydliga roller. Inte riktigt onda mot goda, röda mot vita, men fördelningen är klar och det är tydligt vart läsarens sympatier ska placeras. En bra story innebär också att något avslöjas och det infrias också. Däremot arbetar inte journalisten med problemen. Läsaren får heller ingen ledning i hur problemen kan lösas, förutom att överväga att sluta köpa KRAV-märkt.
För mig bottnar detta i vad jag skulle vilja kalla konfliktens paradigm, som jag menar att vi lever i, och som jag tror hindrar oss. För mig är ett paradigm ett mönster i samhället som är så grundläggande att vi inte längre lägger märke till det. Eller en slags överenskommelse som medborgarna har om vad vi ska anta som utgångspunkt för alla diskussioner. Konfliktens paradigm handlar om att vi ständigt söker och uppmuntrar konflikt. Vi arbetar ständigt med att avslöja bluffar och antar att vi ofta blir lurade.
I konfliktens paradigm är det bra att vara en trouble shooter. I konfliktens paradigm ägnar vi mycket tid åt att hitta och lösa problem. Vi matar oss själva med nyheter som handlar om problem, som kan vara riktigt stora. En bra artikel, får man lära sig på journalisthögskolan, ska ha en vinkel och helst innehålla en konflikt. En bra debattartikel, får man lära sig av PR-byråerna, ska innehålla en tydlig problemformulering, ett litet avslöjande och ett tydligt krav på förändring. Problemet med detta är att vi upplever världen som full av problem och begränsningar. För många går det åt massor med energi för att hantera problemen, och rädslan för att bli avslöjad är en viktig drivkraft i samhället.
I ett alternativt paradigm skulle vi kunna utgå från att alla faktiskt gör sitt bästa. Vi skulle kunna ta som utgångspunkt att vi ska försöka se till så att motparten alltid lämnar våra möten med mer energi än när vi träffades. Vi skulle kunna ägna oss att uppmuntra allt som är gott och ta varje tillfälle i akt att uppmuntra människor. Det låter kanske udda och utopiskt, men jag tror att en diskussion som bygger på sådana saker är både effektivare och roligare.
Så, jag tänker inte försöka sänka artikeln i Filter med mina fakta, och den upplevelse som jag menar är den korrekta. Jag noterar istället att det ändå är ett ordentligt jobb som journalisten har gjort. Artikeln tar upp ett par intressanta diskussioner; dels om småskalighet kan eller ska vara ett självändamål i KRAV-lantbruket, och dels om klimatproblemen verkligen är så viktiga som vi hittills har trott, när man ställer dem mot andra.
Jag är också tacksam över att ha blivit lite klokare. Magasinet Filter ska man njuta som en upplevelse, inte som en analys. Det gör jag gärna. Jag hoppas också att någon läsare av det här inlägget delar med sig av sina tankar - det skulle göra mig ytterligare lite klokare!
Vi sålde vår bil tidigt i våras, och har nu skött vår fyrapersonersfamilj i drygt åtta månader utan egen bil. Vi sålde inte bilen för att vi ville spara pengar utan för att vi ville testa hur det skulle vara. Jag lovade att återkomma med en utvärdering. Det har gått bra, faktiskt tycker jag att livet utan egen bil är bättre än med. Hur man upplever nackdelarna är subjektivt, men jag har liksom bytt syn på flera saker; vi tycker numera att det är en större frihet att inte äga bil än att äga den. Vi tycker att vi får bättre mat, bättre hälsa och slipper en massa tråkiga moment. Och vi märker nog att grannarna ser att vi numera får maten hemkörd när de istället sätter sig i bilen för att åka och veckohandla. Jag tror att statuseffekten motsvarar den som det innebär att ha en bil.
Jag tror att man nog ska gå igenom ett helt år innan man kan göra en fullständig utvärdering. Men det blev snabbt tydligt att det finns ett gott liv utan att äga bil. Vi tycker till och med att livet är bättre utan bil. Men, det har också blivit tydligt för oss att bilen som fenomen är så väl integrerad i hur vårt samhälle fungerar att man nog kan tala om att vi lever i ett slags bilparadigm. Att ha egen bil utanför dörren är helt enkelt en förutsättning för många resonemang mellan människor. De flesta kan inte tänka sig hur de skulle lösa vardagliga problem utan bilen. De flesta ordnar också sitt liv baserat på att ha en egen bil.
Först måste man säga att vår utgångspunkt var bra; vi jobbar båda centralt i Uppsala och har cykelavstånd (4 km) till jobbet. Uppsala är välförbundet med tåg och flyg. Ingen av oss behöver bil i jobbet och vi kan jobba hemma lite nu och då. Vi bor i ett eget hus 100 m från en av stadstrafikens stomlinjer och flera andra busslinjer passerar. Så vi behöver aldrig vänta mer än 10 min på en buss. Vi har dagis 300 m åt ena hållet och skola 800 m åt andra hållet. Det finns en ICA Supermarket en km bort. Vi är privilegierade och har ett stort naturreservat ett par hundra meter bort och ett centrum med simhall, vårdcentral, större butiker mm någon km åt andra hållet. En km bort finns en mack som hyr ut bilar av de flesta slag.
Hur har det gått? Det har gått bra. Mycket bra till och med. Rent ekonomiskt har det inte inneburit någon större skillnad. Man sparar flera tusen i månaden på att inte ha bil. För de pengarna lägger vi lite mer på andra transportslag (tåg, buss och lite hyrbil), vi köper vår- och höstservice till cyklarna. Vi köper mer hemkörningar av olika slag. När det gäller maten har det lett till lite intressanta insikter. Summa summarum så sparar vi nog lite pengar, men kanske inte så mycket.
Vi började med att handla på den lokala ICA istället för att storhandla på COOP Forum i externhandeln. Vi insåg rätt snart att prisskillnaden inte var så stor. Däremot undviker man ta-3-betala-för-2-fällan, och man sparar en del tid. Ekosortimentet är lite mindre på ICA än på COOP, men det känns bra att handla från en handlare som bor i närheten. Det är klart att det finns ett större utbud på COOP Forum, men vi tycker inte att vi saknar det särskilt ofta.
Sedan började vi testa olika typer av hemkörd mat, och det spåret har visat sig vara en riktig vinnare. Vi har testat bla Årstiderna, Linas Matkasse, MatHem, en lokal bonde men har till slut fastnat för Bondenära. Alla de här tjänsterna har det gemensamt att de kostar lite mer än i den vanliga butiken (inte mycket men lite), men eftersom vi inte har bilkostnaden så är det OK. Det de också har gemensamt är att de levererar intressanta mervärden; ekologisk frukt som man inte visste fanns (ex mango, ananas och persika), färdiga recept, trevliga chaufförer och/eller lokala ekologiska produkter (som man heller inte visste fanns).
Bondenära verkar alltså bli vår basleverantör. De har ett ganska bra sortiment och vi behöver inte fundera på om maten är reko. Den är inte alltid KRAV, men oftast. När den inte är det så kan de förklara hur de tänker. Det är extremt hög kvalitet på en del grejer och vi har fått nya insikter i hur duktiga oljepressare, korvmakare, bagerier och kryddbodar det finns i krokarna. Så numera veckohandlar vi på 10-15 minuter på måndagkvällen medan barnen ligger och läser. En trevlig kille bär hem mjölken, så att det bara är att ställa in i kylen när man kommer hem på torsdagen. Vi hade nog aldrig hakat på Bondenära om vi hade haft bilen kvar. Vi tycker att det är ett betydligt bättre liv än att lägga ett par timmar på att handla i ett industriområde.
Vi tror också att vi sparar en hel del pengar på att vi handlar när vi är rätt mätta och lugna; det blir betydligt mindre impulsköp av ogenomtänkta grejer, trisslotter och junkmat när man sitter framför datorn än när man stressar igenom COOP Forum. Det blir också mindre svinn. Vi kompletterar någon gång i veckan på den lokala ICA, och då märker man genast vad moderna butiker gör med ens fria vilja...
När man har bil okynneskör man en del. Man tycker inte att det är okynnes när man har bilen, men när man inte har det inser man att det är okynnes. Den som sköter sitt eget hus behöver t ex åka till bygghandeln nu och då. Oftast är det fråga om lite smågrejer, som man lätt tar på hojen. Vi har ungefär 4 km till närmaste Bauhaus, alltså lika långt som till stadskärnan, och här blir bilparadigmet extremtydligt. Det finns helt enkelt inga cykelställ utanför Bauhaus (men tusentals i stadskärnan). Att ta bussen dit är bara dumt, eftersom man då först måste in till sta'n, byta buss och sedan ut igen. Så när jag cyklar ut för att köpa en låda spik och lite annat så inser jag att de flesta handlar lika mycket som jag, många är bara där och tittar på något de kanske de ska köpa. Men ALLA tar bilen dit.
Själv har jag nu handlat på Bauhaus med cykel, någon gång med cykelsläp (en hink rödfärg och lite annat), en annan gång hyrde vi en bil en helg för att fixa lite olika saker, tex köpa ett par stora saker. När vi skulle bygga lekstuga betalade vi istället dem för att köra hem grejerna, så slapp vi det slitet också. Det visar sig vidare att många Bauhausgrejer kan jag också fixa på sta'n där det finns både Clas Olsson och Teknikmagasinet. Det är gjort på en kvart efter jobbet istället för en dryg timme med bil på lördagen. Jag tycker att vår lösning innebär mer frihet och möjligheter att välja det som passar. Jag får bättre kondition och får en feeling för årstiden, men jag ser som sagt att för de flesta är det en otänkbar tanke ända tills jag förklarar hur man gör.
En tydlig vinst är att vi slipper alla bryderier med själva bilägandet. Vi behöver inte ta ledigt för att besiktiga, tvätta, städa, serva eller reparera bilen. Jag sparar en ledig dag per år på att inte behöva byta däck, vindrutetorkare, lampor, mm. Eftersom vi inte har en bil på tomten längre slipper vi skrika "akta bilen" efter barnen, som istället kan spela boll där bilen stod. Jag behöver numera skotta mindre snö, eller oroa mig för att någon fågel skiter på motorhuven.
Numera kan vi också välja den bil vi vill ha. När jag och frun skulle åka till Kristinehamnstrakten hyrde vi en mindre, supersnål, bil. När vi skulle köra lite grejer till svägerskan hyrde vi en herrgårdsvagn. När vi har varit på kalas så hyr vi bil med privatchaufför (kallas också taxi). Inget hindrar oss från att hyra en liten skåpbil när vi ska köra grejer till återvinningscentralen. På semestertider är det oftast betydligt bättre priser för att hyra bil en vecka, så när vi vill åka till fjällen så är det planen. När vi hyr bil så är de dessutom alltid moderna miljöbilar som är nystädade. Även detta innebär fler frihetsgrader.
Vi cyklar mer nu, och det har fördelar i sig. Man får vara ute mer och tänker mer på hur årstiderna skiftar. Man tänker bättre på en cykel än i en bil. Vi lägger pengar på bra cyklar till oss själva och barna. Det innebär att cyklandet i sig blir mer problemfritt. Barna får en större värld, för de inser att de kan ta sig själva till ställen som ligger en bit bort. Dessutom får de röra på sig mer. Möjligen kommer de så småningom att bli retade för att de inte har bil i familjen, men det får vi ta i då.
Nackdelar, då? Det är klart att den största nackdelen är att man inte kan bestämma sig för att åka någon stans på sekunden, det är en slags rörelsefrihet som går förlorad. Det har också hänt att jag har cyklat ned till hamnen bara för att inse att jag har glömt båtnyckeln och då känns det helt fel att inte bara kunna åka hem och hämta nyckeln, utan behöva betala för sin dumhet med egen trampenergi. Att hyra bil är också förknippat med lite strul; det ska bokas, hämtas och lämnas. Och visst kan barna tycka att det är jobbigt med cyklandet ibland.
Ibland märker man också att vänner och bekanta tycker lite synd om oss, och liksom vill skydda oss från det onda att inte ha bil. Det kan vara väldigt störande. Vår Ford Focus var inte någon vidare statusmarkör, men jag inser att för många så är det en viktig markör inför vänner och grannar att ha en bil och vilken bil man har. Jag tror att få skulle erkänna det, men för många så finns det ett behov av att demonstrera sin framgång. Ett enkelt sätt att göra det är att äga en bil, och helst en viss bil. Den möjligheten har ju inte vi längre.
Hur man upplever nackdelarna är subjektivt, men för oss så har vi liksom bytt syn på saken; vi tycker numera att det är en större frihet att inte äga bil än att äga den. Det är olika friheter, men summan är större utan, tycker vi. Vi tycker att vi får bättre mat, bättre hälsa och slipper en massa tråkiga moment. Så vi tycker inte att det är mer synd om oss nu. Och vi märker nog att grannarna ser att vi numera får maten hemkörd när de istället sätter sig i bilen för att åka och veckohandla. Jag tror att statuseffekten är ungefär den samma.
Så jag tror att för många som bor i en större tätort, så är ett liv utan bilägande ett bättre liv. Jag tror att det som hindrar de flesta är ett paradigm. Paradigmet är ett strukturellt tänkande där det normala är att kommunalskatten till mycket större del går till att underhålla biltrafiken (som kostar, tar plats och smutsar ned) än till cykeltrafiken (som knappt låter och dessutom bygger folkhälsa) eller kollektivtrafiken. Det är det faktum att man att man upplever att till vissa delar av staden går det bara att ta sig med bil. Eller, som en granne påpekade; hur kan det komma sig att man ger skatterabatt på miljöbilar istället för att ge skatterabatt på cyklar och busskort? Paradigmet syns i att det finns regler i planeringen av städer om hur många bilparkeringar man ska räkna med per familj när det byggs hus, men inget om cyklar. Det syns i att det knappast har hänt något med bussen som transportmedel på 50 år, medan bilarna har blivit rullande informations- och underhållningscentraler.
Det vore intressant att tänka sig cykeln och bussen som nästa paradigm; där bilverkstäderna i industriområdena ersätts av cykelverkstäder där folk bor. Där cykeln och kollektivtrafiken är synkad till en effektiv helhet och där folk kan lägga mer tid på att jobba eller vara med vänner. Det vore spännande om det var tätare med bilpooler och biluthyrare som hade mycket bättre system för uthyrning, så att folk kunde hyra den bil de behöver, när de behöver den. Jag tror det skulle ge ett samhälle som är mer effektivt, friskare och gladare.
För vår del tror vi att nästa steg blir en Christiania Bike eller Bella Bike; en trehjuling med tält. Då blir det lättare att stoppa in trötta barn i tältet och cykla hem, eller handla utan att koppla släpet.
Det här blev en lång drapa. Men till sist ett inspirerande inlägg från Monterey Bay Aquarium; det är nog bäst att vi får till ett par skiften i hur vi beter oss:
När man pratar om den hållbara maten eller den naturliga maten, så innebär det för mig att man försöker åstadkomma det bästa på flera skalor samtidigt; naturskydd, djurskydd, ekonomisk rimlighet och naturlighet, t ex. Ibland dyker det upp nya tekniker som gör att jag studsar till och behöver revisit grunderna. Nu har det t ex dykt upp ett vaccin som skjuter upp galtars könsmognad. Att använda det skulle minska obehag för KRAV-grisarna, men jag (och flera med mig) tvekar. Något i magen säger mig att det är något konstigt med det här.
Hållbarhet har åtminstone tre delar; ekologisk, ekonomisk, social hållbarhet. För mig finns det också en etisk dimension av hållbarhet, som t ex inkluderar djurskydd. Tar man de olika delarna var för sig är det inte så svårt att bestämma vad som ska gälla. Om man bara vill tjäna pengar och struntar i allt annat, så är det inte så svårt. Men om man vill tjäna pengar och rädda naturen blir det svårare. Vill man själv tjäna pengar, rädda naturen och dessutom vill att de som arbetar med det jag köper har det bra, börjar det bli riktigt svårt. Lägger man djurens väl på det blir det rätt avancerat.
Att lägga ihop dem innebär för det första att man inte kan låta en dimension dominera över de andra. Å andra sidan kan jag heller inte låta någon dimension bli helt ignorerad - det finns en skamgräns för alla fyra. Ibland dyker det upp problem och nyheter som ger mig griller i huvudet. I fredags visade kollegan K mig information om ett nytt vaccin för grisar. Ett vaccin mot galtlukt. Jag blev superbrydd.
Så här ser det ut: att hålla grisar under KRAVs regler är ganska svårt, kräver ganska mycket mark, ger lite sämre avkastning. Marknaden är också rätt svår. Många slakterier menar att det inte finns någon bra marknad för KRAV-kött. Alltså betalar de inte så bra. Den ekonomiska hållbarheten i att vara KRAV-grisbonde är skör.
KRAV-grisar får gå ute och böka och beta. Det är det inte många grisar som får göra, inte ens ekologiska. De har gott om förströelse och lever i stora delar ett riktigt grisliv. Så jag skulle vilja säga att den etiska dimensionen är rätt väl omhändertagen. MEN, och det finns ett par rejäla men, det finns två betydande problem.
Det ena är att de grissorter vi har är framavlade för att stå stilla i stall, växa fort och sedan slaktas. När man släpper ut dessa sorter, så får många av dem förslitningsskador i lederna. Det gör ont. Det andra handlar om att kött från könsmogna galtar har en ganska stark bismak, sk galtlukt. Konsumenterna uppskattar inte den smaken, så sådant kött får ett riktigt lågt värde. Smågaltar blir efter ett tag också ganska stökiga, och kan skada varandra rätt rejält. För att grisbonden inte ska behöva ha ihjäl hälften av alla kultingar, så kastrerar man smågaltarna. Det är heller ingen rolig historia, vare sig för grisen eller för bonden.
När det gäller ledskadorna pågår nu några olika projekt för att undersöka hur man skulle kunna komma till rätta med det. KRAV ser också över sina djurregler, så det finns alla möjligheter att vi äntligen börjar komma till rätta med det. När det gäller galtlukten, så fick jag i går höra talas om en ny lösning: vaccinering mot galtlukt. Med hjälp av två doser av vaccinet Improvac, så skjuts galtens könsmognad upp. Den skjuts upp så att den inträffar efter normal slaktålder.
Improvac förefaller vara väl utprovat, vaccineringen kan skötas professionellt och tämligen smärtfritt. Flera KRAV-grisbönder tycker att detta skulle vara mycket bättre för djuren, och vaccinering är tillåtet enligt KRAV-reglerna i vissa fall. Men de är angelägna om att inte tänja reglerna i någon konstig riktning och därför kommer nu diskussionen igång.
Jag förstår fördelarna; mindre smärta, säkrare och enklare hantering, bibehållen ekonomi. Men det är något som känns konstigt i magen. När KRAV tillät vaccinering, tänkte man sig då att det skulle kunna användas för att skjuta upp en naturlig process? Eller var det för att förhindra lidande i farliga sjukdomar? Jag tror det senare. Men, om vi nu har kunnat acceptera kastrering, så är det väl bättre med ett par sprutor? Jo, ja... Men jag tvekar i min uppfattning...
Givetvis kan man säga att en lösning på det här problemet är att inte äta grisar, över huvud taget. Jag köper det resonemanget. Men om man nu konstaterar att det inte verkar gå hem hos alla, och man vill försöka förbättra läget för både bonden och grisen och samtidigt försöker stimulera en naturlig produktion. Hur tänker man då? Foto:Jennys blogg. Riktiga KRAV-grisar.
Jag har sparat helt vanliga ostar i ett helt vanligt kylskåp i snart ett år. De blir inte dåliga av det, trots att bäst-före-datum nu passerats med nio månader. Istället blir de vanliga, tråkiga, ostarna allt godare. På köpet inser man god osts värde på ren instinkt och därmed är man lite sparsammare. Så sätt igång nu - ge dig själv lite gammal ost, så blir ditt liv ännu lite roligare.
Förra senvåren insåg jag att alla tråkiga KRAV-ostar måste sparas så att man absolut inte öppnar dem före bäst-före-datum. För den bistra sanningen är ju att största delen av den ost som säljs i Sverige är lagrad i typ tre dagar och når våra förstörda gommar helt ointressanta. Den här sjukan har ju även drabbat eko-ostarna.
Nu har jag i alla fall köpt ostar och bara låtit dem ligga i kylen sedan juni i förra året. Av ett dussin inköpta har bara en visat (oönskat) mögel. Då öppnade vi den, skar bort möglet och åt upp den.
Förra veckan spräckte vi en av de första, som hade passerat bäst-före-datum med nio månader. En KRAV-märkt Arla Herrgård. Jag kan rapportera att den var fastare, därmed lite saltare. Smaken var inte på något vis stark, men betydligt mer karaktärsrik. Framförallt eftersmaken hade växt och blivit riktigt angenäm. Ganska nötig.
Min första slutsats är att man ska lagra ostarna i minst ett år. Man kollar på dem nu och då, så att inget har gått snett, men låter dem i övrigt vara. Förutom att de blir godare, så har det också fördelen av att man reflexmässigt inser vilken finprodukt god ost är. Svinnet och överkonsumtionen blir betydligt lägre!
Min andra slutsats är att det verkligen är något fel på bäst-före-datum-systemet. Jag vet inte vad det är, om det är så att mejerierna vill ha omsättning i ostdisken, och därmed får butikerna att rea ost som håller på att gå ut. Samtidigt får de folk att slänga ost som passerat datum av bara den anledningen. Eller så är det så att trygghetsknarkarkonsumenter har drivit fram att man inte kan ge en ost ett års BF-datum. Det verkar kanske inte rimligt. Och då föredrar mejeriet att höfta till med något som folk kan tänkas tro på.
Min tredje slutsats är att man ska tänka själv - titta, lukta och känn innan du slänger mat. Möjligen är den inte för gammal, bara lagrad. Foto: Jag har tagit bilden själv. Låna den gärna och uppge gärna EkoTänk som källa.
Nu lanserar Cloetta en Good mjölkchoklad. Chokladen är såväl Rättvisemärkt som lokalproducerad! Härligt! Av någon anledning smakar det dock lite bittert...
Den Rättvisemärkta delen uppgår till mindre än en tredjedel. Det står så tydligt och bra. På baksidan. Sockret, som är den största ingrediensen, finns förvisso att köpa som Rättvisemärkt. Men det är väl att kräva lite mycket. Lite skit får man ta om man är sockerarbetare.
Lokalproducerad? Jo det står faktiskt bakpå att chokladen är gjord i fabriken i Ljungsbro, med massor av goda tankar. Nu ska vi se... Ljungsbro - kanske odlar de sockerbetor där? Nej, tror inte det. Kakaosmör, då, gör man kakaobönor i Ljungsbro? Kanske i ett söderfönster i personalmatsalen. Eller skummjölkspulver? Eller kanske är det sojalecitinet?
Cloetta har förstått att två av de hetaste trenderna nu är rättvisemärkt och lokalproducerat. Hm, så rätt men ändå så fel.
Mässan BioFach är på ett sätt alltid lika dan; förvirrande, överväldigande, brusig, tröttande och alldeles, alldeles underbar. Jag tror att det är människorna, alla dessa människor som tar ekologisk produktion och handel på allvar. Som faktiskt på allvar diskuterar hur man ska kunna göra en marknadsfördel av att betala bonden mer. Och som säljer, förmedlar, skapar kontakter och utvecklar produkter. Man riktigt känner hur alla dessa tusentals människor, precis som jag, suttit i åtskilliga timmar och förberett sig, och nu j-drar ska det hända.
Och jag får energi av att springa på viktiga människor i snart sagt varje hörn; här finns miljöchefer, marknadschefer, journalister, ministrar, konsulter, intresseorganisationer i en salig röra. På BioFach är det inget särskilt att Hollands jordbruksminister (bilden) står uppflugen och läser upp ett tal där hon bland annat säger att "Vi har många kriser just nu. Finansiell kris, klimatkris, matkris bara för att nämna några: Och det är ju uppenbart att det är till den ekologiska produktionen vi vänder oss för att hitta lösningarna. Därför är jag stolt över att idag blablabla..." För i montern bredvid står man och diskuterar om man skulle kunna få ihop en båt med havre att sälja till USA i höst (fattar ni hur mycket det är???). Strax därpå springer vi på några norskor som har en idé om att man skulle ta och lägga om Nordens största festivaler till heleko.
Allt detta är var för sig helt enastående händelser. Men när jag upplever dem så kan jag inte riktigt ta dem till mig på annat sätt att jag blir sprittande glad. Om någon vecka kanske jag kan sålla ut vad som var viktigt och vad som bara var kul.
När det gäller trender, så är mitt intryck att nästan ingenting har utvecklats sedan sist. Det är inga nya produkter eller områden som står ut. Det finns alltid udda grejer, men ingen samfälld strömning. Däremot är det liksom lite mer allvar i år. Förra året var det mycket snack om att rättvisemärkt borde vara en del av eko. I år är Rättvisemärkt tema för hela mässan, och nu vill man prata om HUR det ska gå till. Några nya produkter på området och Fair Trade har fått ett eget hörn på mässan.
En grej som är rolig är att den svenska montern är större, snyggare och kaxigare i år än förra året. Danskarna är tio gånger större, men det är ändå kul. Den nyaste nyheten för mig var webbplatsen Smaka Svenskt som är här för att marknadsföra sitt verktyg för den matintresserade turisten.
Spanade just in nya, fina EcoProfile. Det här kan utan vidare bli Sveriges bästa, snyggaste och mest levande gröna community. Det klart Tree Hugger kanske är större och vackrare, men det är inte långt efter. Bra jobbat, hörni!
Rapunzel är väl lite av Saltå Kvarn gånger mycket. Ett företag som är styrt av ekologiska värderingar och som har visat att det går att leva bra på det i många år. De är, såvitt jag förstår, flera gånger större än Saltå, men båda företagen har riktiga människor som vill väl i ledningen.
Rapunzel instiftade, tillsammans med IFOAM, för några år sedan One World Award. Syftet med priset är att uppmärksamma människor som skyddar och bevarar vår värld. Priset delas ut vart annat år, och är egentligen två priser.
Det ena är en slags Oscars-variant där fem blir nominerade, och en vinner. Vinnaren får en massa ära, en statyett och €25 000. Inte illa. Det som premieras är viktiga uppfinningar, utveckling av ekologiska lösningar som kan skalas upp så att många kan använda dem, liksom de som har lyckats bli starkt lysande förebilder på olika sätt.
Det andra priset är ett "life time achievement award", kanske lite mer av ett nobelpris. Här väljer man ut de människor som har i princip lagt sitt liv på att utveckla och främja ekologisk produktion. Kanske inte varje steg märktes så mycket när det togs, men när man ser till livsgärningen, så inser man att jorden hade varit ett sämre ställe utan dessa människor.
Det klart att ju fler som nomineras, desto bättre blir underlaget. Har du någon idé? Nominera här. Senast den 15 februari.
WWF har just släppt en rapport där man hävdar att KRAVs fiskemärkning bara är hälften så bra som MSC. Jag tycker det är en eeeeextremt konstig analys. Jag får det till att rapporten inte är seriös, utan tjänar helt andra syften än saklig upplysning. Jag är superbesviken på WWF.
I tisdags släppte WWF en rapport där man sågade KRAVs fiskeregler jäms med fotknölarna. Jag är en ganska fridsam man, men nu blev jag tvärförbannad. Så här skriver de i sitt pressmeddelande:
Jämfört med MSC får fiskcertifieringar som Naturland, Friends of the Sea och KRAV mycket lägre betyg. De lever upp till mellan 26-65 procent av kraven. Det beror bland annat på bristande kriterier för hur de ska nå ett hållbart fiske och välmående havsekosystem. Också brister i transparens och information ger låga omdömen.
Det är extremt svårt att tycka att det är ett trovärdigt resultat.
När det gäller skillnader i hur man bedömer om ett fiske är hållbart eller inte, så ställer KRAV och MSC i princip samma krav. Det finns skillnader i vad det är man godkänner och hur det sker. Men bedömningen av när ett bestånd är inom säkra biologiska gränser är mycket likartad. Att komma fram till att det ena systemet är bättre än det andra är subjektivt.
"Brister i transparens och information" är en mycket skum anklagelse. Det kan bara bero på ovilja att ta rätt på hur det förhåller sig. MSC och KRAV jobbar efter samma kriterier när det gäller hur reglerna utvecklas, nämligen ISEAL code of good conduct. Vi använder båda öppna och trovärdiga system för certifieringen (baserad på en standard som heter ISO guide 65). KRAVs regelrevisioner är öppna för alla att kommentera, liksom varje enskilt godkännande av ett fiske. Man kan om man vill säga att det snarare är tvärt om - KRAVs regler ställer högre krav på att en exakt fångstplats ska anges på konsumentförpackningen. För MSC räcker "nordostatlanten", som sträcker sig från Island till Ryssland.
Jag tycker att MSC är en seriös fiskemärkning, men jag tycker den har sina brister. Jag tycker att det är snubblande nära green wash när man får sätta miljömärket MSC på vilken produkt som helst som innehåller MSC-fisk. Det ställs inga krav på var potatisen i fiskgratängen kommer ifrån, eller paneringen på fiskpinnen. I dessa produkter är det ofta mer av annat än fisk. Men om oljan i fiskpinnen kommer från GMO-raps, eller om potatisen är intensivbesprutad, det bryr man sig inte om. Och natriumglutamat är bara att hälla på, hej och hå.
MSC har regler som styr med den socioekonomiska situationen i fiskebygder. Dvs de gynnar lokala livskraftiga fiskesamhällen. Det är bra. Men i övrigt har de inga regler för arbetarskydd, eller sociala rättigheter, vad jag vet. Det har KRAV.
WWF har också haft alla möjligheter att påverka KRAVs regler. Om KRAVs system nu var så uselt, så hade de väl kunnat säga det för några år sedan?
Jag har jätte, jättesvårt att frigöra mig från tankar kring nepotism. Jag har jätte, jättesvårt att tro att WWF ville något annat med denna studie än att marknadsföra MSC, åstadkomma världsherravälde för dem. Jag tycker det är uselt gjort av Lasse Gustavsson att ha mage att kräva att KRAV ska förbättra sig, som han gör i pressmeddelandet. För som jag ser det har det ingen grund annat än att skapa uppmärksamhet. Det är ett retoriskt trick - har man ingen nyhet ska man ändå kräva något av någon. Gärna någon som folk tror gott om. Då nappar redaktionerna. Lågt gjort.
Och ja, KRAVs fiskeregler ligger mig extra varmt om hjärtat. Men nej, jag är inte rädd för kritik. Men det här vara bara för mycket, jag var tvungen att få det ur mig. Tack för ordet.
Jag följer upp mina egna miljömål för 2009. Det gick rätt bra. Vi käkar mer vego. Det kött vi käkar är i större utsträckning KRAV-märkt kyckling och fisk. Vi har tilläggsisolerat huset. Och lite sådant. Känns bra. Men vilka blir då löftena för 2010. Jag har försökt sätta ett mål vardera för bilen (sälj den), biffen (handla mer lokalt, mer lunchlådor) och bostaden (renovera några fönster). Och så till sist ett recept på en sallad som funkar bra här hemma och som bygger på vitkål och morötter snarare än isbergssallat och tomat.
Vi ska införa vegetariska dagar i familjen. Resultat: klart. Har skett av sig själv.
Mängden KRAVmärkt kyckling och fisk ska öka på bekostnad av annat kött. Resultat: klart.
Vi ska genomföra ett par strategiska renoveringsåtgärder som bör minska energianvändingen i vårt hus. Resultat: renoverat och tilläggsisolerat husets sämsta vägg, Norrväggen. Klart, alltså.
Inte flyga på fritiden. Resultat: inte flugit privat. Klart alltså.
Få fart på frukt- och gröntproduktionen i trädgården. Kanske skaffa ett par bikupor. Resultat: njae... alltså... jag har beskurit ett gammalt äppelträd och försökt få fart på några vinbärsbuskar. Skaffat lite plats åt lite jordgubbar och odlat ett par kryddor och några tomater. Ingen vidare skala på något av det... hm... jag får ett halvt rätt för det.
På jobbet kommer vi att jobba vidare med klimatprojektet. Om vi kan lyckas komma fram till någon form av certifieringssystem som kan identifiera den klimatsmarta maten, så vore det inte så dumt. Vi har sedan november 2008 ett certifierat miljöledningssystem och ska bland annat hålla oss under 600 kg CO2 per årsarbete. Det ska nog gå bra, men vi får anstränga oss lite. Resultat: Jag har ju inte full rådighet över hur saker o ting utvecklar sig på jobbet. Men vi har skapat det där certifieringssystemet inom projektet. Oklart nu om någon kommer att använda det. Men många använder olika delar. Däribland KRAV som kör in många av klimatreglerna i sina egna regler. Vi har upprätthållit ISO 14001 certifieringen, och den ständiga miljödiskussionen är rätt bra på jobbet. Så där tycker jag att man får säga att jag/vi klarade det.
90-95% måluppfyllelse är ju rätt bra. Kanske för bra? Kanske var målen, ambitionen då för lågt satt. Vore intressant att höra/läsa om det är någon annan av er bloggers där ute som har gjort någon uppföljning.
Så, hur se på 2010? KRAV, jobbet, får ha sina egna miljömål, så jag fokuserar på mig och min familj. Stefan Edman hade en bra titel på en utredning han gjorde 2005; Bilen, Biffen Bostaden - hållbara laster, smartare konsumtion. Han menade att det är just dessa tre; transporter, kosthållning och boende som är de viktigaste aspekterna. Hans fokus var klimat, men jag tror nog att det kan gälla många fler miljöaspekter. Så jag tänker så här - kanske kan jag försöka sätta ett rejält mål för var och en av dessa? Här är ett försök:
Bilen Mål: Att sälja bilen. Jag tänker inte sluta köra bil, men jag tänker se till att hyra en lämplig bil när jag behöver det, och cykla eller åka kollektivt i övrigt. På det viset blir jag av med en del okynnesåkning, jag får bilar som är anpassade i tyngd och storlek till det jag ska göra och jag slipper en hel massa besvär med reparationer, däckbyten och sådant.
Biffen Hmm... den här är lite lurig... vi köper mycket (nästan allt) eko o KRAV. Vi försöker tänka närproducerat och mer vego. Tomat o isbergssallad har ersatts av vitkål i diverse blandningar under vintern, riset har ersatts av bulgur o mathavre... Jag skulle vilja jobba mer med svinnet. Men hur gör jag ett smart mål för det? En del av matens miljöpåverkan handlar om transporten mellan butik och hem. När vi säljer bilen, så får vi en effekt där... Kanske så här: Mål 1: handla den mesta maten med hjälp av cykel och cykelkärra. Mål 2: producera fler lunchlådor (dvs undvika att lägga upp för mycket till barnen och se till att ta hand om rester innan de måste slängas).
Bostaden Här har vi också gjort väldigt mycket. Direktverkande elen är borta, alla dåliga väggar är åtgärdade (i alla fall i "stora" huset). Vad göra nu, utan att förta sig? Hmm... dags att ge sig på lillstugan? Njae, pallar nog inte det just nu. Men våra gamla fönster behöver renoveras och få energiglas i innerbågen. Delvis gjort, men några återstår. Mål 1: Renovera två fönster och se till så att de får energiglas i innerbågen. Mål 2: Lätta på lite socklar och se om man kan dreva bort det sista golvdraget.
Till sist ett recept som blivit ett resultat av 2009 års upptäcktsfärd i vitkål (bilden ovan):
Variation på vitkålssallad (som håller sig god länge, så man kan göra en rejäl batch):
strimla cirka ett halvt kg vitkål
riv ett knappt kg morötter
koka upp 1 dl olja (välj sort beroende på vilken smak du gillar - jag tycker rapsoljans nötighet blir bra), 1 dl socker och 1 dl vinäger (gärna någon mild, men som har lite smak. Jag brukar ta lite balsamvinäger och lite vitvinsvinäger och spä med en skvätt vatten). Låt svalna.
När CoP15 i Köpenhamn var slut, så drabbades jag av insikten om att jag har varit straffbart naiv. För hur kunde jag någonsin tro att alla världens stater skulle skriva på ett rejält klimatavtal? Och det innebar ett par veckors tappad sug. Tillbaka på banan undrar jag om inte idén om den globala klimatkonventionen är oljeindustrins bästa vän. Jag tror att det är dags att degradera den till en högoddsare. Det kan gå, men förmodligen inte. Låt miljöministern sköta det där tillsammans med andra miljökonventioner. Nu gäller det att gå ihop med de som vill något och visa att vi menar allvar. Kanske kan man införa strafftullar mot de länder som inte vill? Förmodligen möjligt, men jättestökigt. Men inget hindrar var och en att själv inleda ett litet handelskrig för framtiden. Och det är nog något sådant som måste hända, för politikerna klarar inte detta, hur många nattmanglingar de än kör.
Jag kom alldeles av mig efter Köpenhamn och COP15. Den 18 december (skulle varit konferensens sista dag) var jag helt ofokuserad på jobb och försökte nästan ofrivilligt följa vad som hände. Nu var ju ALLA på plats, de har väl inte åkt dit för att misslyckas? Det slog mig att det verkade som att alla väntade på att Någon skulle lösa den gordiska knuten. Kameran svepte över en jättesal där statsmän satt på rad, och väntade. Israels premiärminister väntade. Maldivernas premiärminister väntade. Och väntade. Inte kunde väl dessa upptagna människor sitta där och vänta, om de inte väntade på något gott?
Så kom upplösningen. Det blev i princip inget. De hade väntat för länge, och inte kom det något ur det. Jag kom att tänka på den där 70-talssången "Jag drömde om en jättesal, där statsmän satt på rad. // Så skrev de på ett konvolut och reste sig och sa: // Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär...". Sången är vacker. Och naiv. Jag kände mig plötsligt så urbota naiv.
Hur kunde jag tro att det skulle funka att få alla världens ledare att skriva under ett avtal, som löser klimatproblemen på ett rättvist sätt? Hur kunde jag överhuvud taget tro att en konsensuslösning skulle fungera? Jag menar - hur bra har FN:s säkerhetsråd kunnat stoppa krig? Hur kunde jag tro att stater som har oljan som enda betydande inkomst skulle skriva på något som syftar till att strypa oljeproduktionen? I synnerhet som dessa stater ofta leds av en korrupt maktelit, som i sin tur har allt att förlora på minskad oljeproduktion? Norge är nog ett lysande undantag i en klubb som annars domineras av otrevligheter som Saudiarabien.
Hur kunde jag tro att ett land som Kina någonsin skulle skriva på? Jag skulle tro att det enda som ger regimen legitimitet är att de levererar ett kraftigt ökat välstånd till en befolkning som har fattigdom och svält i färskt minne. Denna tillväxt bekostas med hjälp av fossil energi. Dvs, om partiet skriver på, så kommer tillväxten att minska och därmed får pamparna omedelbara problem att behålla makten.
Så otroligt naivt av mig. Och jag tappade sugen av insikten att hela CoP-processen egentligen mest spelar oljeklubben i händerna. Så länge ambitionen är att alla ska skriva på, så kommer det inte att gå. Dvs oljeshejkerna, klimatskeptikerna och familjen Bush vinner med det här upplägget.
Nu har jag spottat upp mig lite, men frågan är vad alternativet till klimatkonvetionen är. Det är klart att man ska jobba vidare med den, men jag tror att man får dra ned den från statsminister- till miljöministernivå. Statsministrarna har ändå klimatproblemet kvar - men vad är den nya lösningen? Lösningen bortom klimatkonventionen? Eller, på ett annat sätt - vad gör vi när andra stater inte vill komma överens på ett civiliserat sätt? På något sätt får det vara slut med silkesvantarna.
Kan vi gå i krig? Hota de som bygger ett nytt kolkraftverk med bombning? Skicka kryssningsmissiler på nya oljeriggar? Ungefär som vi/västerlandet gör med de som bygger kärnkraft utan lov? Skicka svenska soldater för att se till så att de obildade kanadensarna slutar bryta tjärsand? På ett sätt kanske rimliga åtgärder, men det skulle kunna spåra ur rätt snabbt. Tror inte vi vill det.
Kan vi hota banditerna med handelssanktioner? Kanske svårt. EU behöver handeln, och många andra länder som behöver utveckling får den genom handel. Kanske inte så smart. Men, kanske ändå. Kanske att vi, EU, kunde gå ihop med de som vill något rejält (rätt många ändå) och bestämma att vi handlar fritt oss emellan. Men de övriga stater som vill in får betala 200% klimattull, tills de skriver på. Klart det skulle bli tufft, klart vi skulle få fan av WTO, OECD, FN och alla möjliga. Men det skulle vara klarspråk. Och money talks. Kanske ändå ett spår att utforska närmare?
Men, och kanske viktigast, jag tror inte politikerna klarar detta själva. Om alla världens politiker vore demokrater kanske, kanske det skulle gå. Men som det är nu, så är det inte så. Och vi vanliga männsikor kan göra det som de inte kan. Vi kan agera nu. Vi kan
börja köpa endast ekologiskt och KRAV-märkt mat. Ekonomiskt tufft, men sparar fossilt bränsle och mycket annat. Eftersom det blir dyrare så slänger man också mindre. Miljömärkt non-food.
käka högst tre portioner rött kött i veckan
sälja en bil
tilläggsisolera, byta uppvärming, byta till Bra Miljöval el eller något annat rejält i bostaden
Om alla gjorde det, så skulle det innebära en de facto intervention på marknaden, som skulle märkas. Ja, det kostar komfort och pengar. Men Någon Annan kommer inte att fixa detta. Och värre är det kanske heller inte att driva ett litet ekonomiskt krig för framtiden.
Jag har inlett mitt krig, och jag har familjen med mig. Vårt nästa stora steg är att, till sist, sälja bilen. Vi har en liten bit kvar vad gäller köttet, och helt 100% ekologisk är inte kosten än. Jag ska ligga på vår lokala butik hårdare så att det blir möjligt.
Handelskrigsspåret är trist. Men är det någon som har en bättre idé?
Bilden har jag lånat från UNT:s webbplats, utan lov. Den är tagen av Scanpix. Men jag tycker att det här ögonblicket tillhör världen, snarare än en enskild upphovsrättsägare som hade privilegiet att få vara med. Så, come get me Scanpix, om ni lackar till.
I en kommentar till ett tidigare inlägg fick jag en fråga om hur mycket koldioxid som egentligen kan bindas in av ekologiskt jordbruk. Jag har luskat lite i det och kommit fram till att om allt lantbruk lades om till ekologiskt, så skulle Sverige självt kunna ta hand om 25% av sina utsläpp. Ungefär 10% av världens hela utsläpp skulle kunna tas om hand på detta vis. I Sverige kan man räkna med att ungefär 2 ton koldioxid per år lagras in i ekologisk mark. Och det fina är att man var och en kan börja nu. På en gång. När du köper ekologiskt, så styr du mot att det blir så här.
Bloggaren Pelli och jag hamnade i en diskussion som resulterade i ett inlägg här på EkoTänk. Det inlägget i sin tur genererade en hel trave kommentarer från Pelli. Jag fick lite att tänka på, och återkommer lite i taget.
Det första gäller i vilken mån man kan binda in koldioxid i marken om vi går över till ekologiskt lantbruk. Pelli var lite undrande över mina siffror, så jag har kollat runt i lite olika rapporter (källor på slutet).
Först lite begrepp; vi talar ofta om mullhalt. Mullhalten säger något om hur mycket organiskt material det finns i jorden. Det är främst gamla växtrester (ofta i form av stallgödsel), men man kan också räkna in bakterier, svampar, djur och annat som lever i marken. Allt som är eller har varit levande innehåller en hel del kol. Därför talar man om mängd kol i marken. Men detta kol kommer från atmosfärens koldioxid. Därför kan man tala om kolinnehållet som motsvarande ett en viss mängd koldioxid. En molekyl koldioxid väger ungefär fyra gånger mer än en kolatom, så beräkningen är enkel.
Alla resonemang nedan handlar om genomsnitt. Dvs det finns visst konventionellt odlad mark som är mullrik, men här talas om en genomsnittsjord. Med ekologisk mark menas sådan som är certifierad ekologisk enligt något av de system som är erkända runt om i världen. Konventionell mark är oftast all annan mark.
Lantbruksmark som har varit konventionellt odlad en längre period har en betydligt lägre mullhalt än ekologisk. Om man lägger om till ekologisk produktion stiger mullhalten över flera år, och når så småningom en ny jämvikt. Den nya jämvikten verkar infinna sig efter 15 till 30 år. Det verkar som att schablonen som IPCC och andra använder är 20 år.
Nu finns det ett antal olika studier, men generellt verkar det som att man kan anta att ekologisk jord innehåller 20 till 30% mer kol än konventionell jord. Soil Association nämner 28% mer som en genomsnittssiffra för norra Europa. Detta motsvarar en årlig inlagring av runt 500 kg kol (cirka 2 ton CO2) per hektar. I Sverige har vi runt 2 500 000 ha åkermark (SCB). Cirka 10 % är certifierat ekologisk. Vi kan väl anta att ytterligare några hundra tusen ha sköts ekologiskt. Då får vi runt 2 000 000 ha som kan binda in 2 ton CO2 vardera, dvs 4 000 000 ton per år.
Om din uppgift om att Sverige släpper ut 15 000 000 ton koldioxid per år är korrekt, så skulle vi alltså kunna binda in cirka 25% av våra egna utsläpp. På världsskala har jag sett en siffra om att om man lade om allt lantbruk till ekologiskt, så skulle det absorbera ungefär 10% av alla växthusgasutsläpp, årligen.
Nu är detta bara en övergångslösning. Det köper oss tid att hitta permanenta lösningar på alla de underliggande problemen. För som sagt, efter cirka 20 år är jordarna återställda. Å andra sidan utgår det från dagsläget med det vi kan och vet om ekologiskt lantbruk just nu. Om man satsade ordentliga resurser på forskning och utveckling av ekologiskt lantbruk, så skulle man säkert kunna öka såväl kolinbindning som avkastning. Å tredje sidan innebär detta att man nu, idag kan börja välja produkter som tar hand om en del av klimatproblemen. Man behöver inte vänta på politikerna som sitter och kohandlar i Köpenhamn.
IFOAM har publicerat ett antal olika rapporter på temat eko och klimat på den här sidan.
Bilden har jag tagit själv, så det går bra att låna. Men hänvisa gärna till EkoTänk som källa. Den föreställer grässvålen i gräsmattan utanför mitt hus. Det är ett försök att visa hur kol i mark ser ut. Rötter, maskar, svart fet jord, småkryp. Det är det vi talar om här, även om diskussionen gäller professionell odling.
Jordens Vänner i Storbritannien släppte härom dagen en intressant nyhet. Det var en rapport, som i sin tur bygger på resultat från Universitetet i Klagenfurt. Rapporten är sensationell, bister, hoppfull och självklar på samma gång.
I princip förklarar rapporten (Eating the planet - how we can feed the world without trashing it) att det är fullt möjligt att försörja jordens befolkning år 2050 med ekologisk mat. Det skulle förbättra många aspekter av jordens miljö och dessutom göra fler djur betydligt gladare. Kostnaden är huvudsakligen att vi måste äta mindre kött (inte sluta helt, men äta mindre). Vi behöver också dra ned vårt energiintag. Inte på något sätt till svält, men väl till en sundare nivå och skippa svinnet.
Alltså, om vi bara äter vettiga grejer och producerar maten på ett vettigt sätt, så finns det gott hopp om att vi kan klara biffen. Det mariga är naturligtvis att omställningen måste göras. Det roliga är att det inte krävs någon rocket science för att börja. Nu på en gång. Det vill naturligtvis till att vi satsar på att forska på jordbruk utan GMO, besprutning och konstgödsel (och inte en offentlig forskningskrona till på något annat). Man skulle kunna tro att det av detta skulle bli åtminstone tre viktiga nyheter eller reportage:
Nyheten i sig - det finns lösningar som är tillgängliga nu
Hur kan det komma sig att staten satsar vidare på forskning som bygger på principfel?
Hur kan det komma sig att SLU monterar ned sitt info-centrum för ekologisk forskning, CUL, när det av allt att döma ser ut som att det vore det sista man skulle göra nu?
Men icke. Inte en notis vad jag har kunnat se. Och jag tror jag vet varför. Det är enkelt. Det finns inga stora tunga lobbyorganisationer som driver ekologiskt. Ett strålande exempel på hur lite gammalmedia själva orkar få fram kom häromdagen i AB. Elisabeth Höglund gör en hisnande och definitiv förklaring av klimatproblemen. Det är så skönt när man inte kan så mycket. Då verkar allt så enkelt. Undrar om hon jobbar så mest hela tiden? Och läs sedan uppsalainitiativets syn på saken. Då får man snabbt klart för sig vad en effektiv informationsmaskin kan göra med lata redaktioner. Med ganska sann information från ena sida får man ju i alla fall någon substans. I värsta fall får man ju annars hitta på.
Och strukturerna i universitetsvärlden är konservativa. Vänta er inga frivilliga systemskiften därifrån. Johan på Saltå Kvarn har förresten tänkt till på det där med vårt konservativa lantbruksuniversitet. Det är läsvärt.
Vi andra får jobba på. Bl a har jag just fått besked om att eko-rörelsen IFOAM får hålla ett officiellt seminarium vid COP15 i Köpenhamn. Det är bra. Och så får vi hoppas att någon redaktion piggnar till och börjar bevaka detta på allvar.
Alla pratar plötsligt plast, känns det som. De flesta tycker att det otyg. Det tycker jag med, ibland i alla fall. Ju mer jag kollar på det, desto mer kommer jag fram till att burkar av PP och PE kan vara det bästa valet för t ex sill, honung och kanske sylt. Det verkar som att dessa plaster innehåller väldigt lite gift (om ens något). De är betydligt klimatsmartare än glas och om de ingår i ett återvinningssystem så slipper man få dem i havet.
Men det finns däremot plast som jag tycker kunde förbjudas, rakt av. Dit hör plastpåsar. Särskilt de där små som mest känns meningslösa att bära på, så man stoppar dem i fickan iaf. Det irriterar mig att man ofta får dem om man inte säger ifrån. Som det hände sig sprang jag en knippe småärenden på lunchen igår och kunde tydligt se skillnaden:
The Stadium. Köpte en reflexväst, som lätt bärs i handen, väskan eller fickan. Tjejen i kassan tog fram en kasse och blev lite paff när jag sade att jag kunde ta den utan påse. Usel företagskultur, Stadium!
The Body Shop. Köpte en raktvålsborste. Inga onödiga förpackningar (bra), och tjejen i kassan frågade om jag behövde (bra ordval) en påse. Nej tack, sa jag och var lite nöjd med att de frågade.
Naturkompaniet. Köpte en tub seam sealer. Tjejen i kassan frågade inte om jag ville ha en påse. Och de gav mig ingen heller. Hade nog fått en om jag bett om det, men först då. Naturkompaniet blir bäst i test, och det är skönt att det känns självklart att en butik som lever på naturupplevelser tycker att plastpåse inte är en rättighet.
Hemköp. Köpte en yoghurt. Kassar får man betala för, men plastpåsarna skyltas bättre än papper. Men ingen prackar ju på en påsen heller. Men det är en annan sorts butik, och deltar utom tävlan.
Det här känns ju verkligen som ett litet steg som varenda affär kunde ta; ta efter Naturkompaniet. Nu på en gång. Så sparar vi lite klimat och hav för varje påse som inte blir såld.
Själv ska jag sätta mig in i plastfrågan lite mer. Brorsan skickade mig ett gammalt nummer av Filter som är fokuserat på plast. Det blir nog bra. Fick några länktips av Jeppe oxå. Ska kolla dem.
Äkta Vara och City Gross slår på stora trumman för att skippa alla tillsatser. Det är bra. I kölvattnet av det dyker det upp mer eller mindre seriösa debattörer, som t ex menar att KRAV går mulitnationella företags ärenden och i största allmänhet inte vet vad de pysslar med. Jag har skrivit om det förut, och här lägger jag ut texten kring att debatten är bra. Men att rena felaktigheter faktiskt inte borde spridas av seriösa aktörer. Jag ger också ett exempel på hur ett E-nummer (och ett rätt eländigt ett) kan godkännas av KRAV, för att helt nya varukategorier som fisk på snabbast möjliga sätt komma in i butikernas diskar, och att man därigenom når stora miljövinster.
Sedan Äkta Vara lanserade sitt nya märke tillsammans med City Gross för några veckor sedan har vi fått en förnyad debatt om tillsatser. Jag gillar verkligen att tillsatser diskuteras.
Ofta får man höra att de behövs. Pågens utvecklingschef menar t ex att det behövs 25 ingredienser i gifflar (varav tre jäsmedel). "Behövs" eller "nödvändigt" är ord som ofta återkommer när det pratas ingredienser och tillsatser. Grejen är bara att dessa ord är subjektiva, men används objektivt. Dvs vad som är nödvändigt bestäms utifrån dina egna referenser, men om du har tillräckligt med pondus kan du får det att framstå som en sanning.
När någon säger att det behövs 25 ingredienser för att baka småbullar, så är det förmodligen utifrån utgångspunkten att produkten
ska vara billig, eller upplevas prisvärd
enkelt ska kunna hanteras rationellt
ge en tillräcklig lustupplevelse när den konsumeras
inte minst ska försvara sin position på marknaden
konsumenten inte lägger sig i produktionen allt för mycket
inte får orsaka ett enda akut sjukdomsfall (långsiktiga däremot är svårare att debattera)
Om man tar de här punkterna var och en för sig, så kan de vara rimliga. I grunden har vi alltså ett läge där matens billighet, eller upplevda prisvärdhet, styr vad som anses nödvändigt.
Men jag menar att det som borde styra är att maten
är så okomplicerad som möjligt (för jag tror inte vi är gjorda för att bryta ned natriumglutamat och natriumbensoat),
så färsk som möjligt (för jag tror att vi är gjorda för att äta färska grejer) och
påverkar resten av världen i minsta möjliga utsträckning (för världen är inte gjord för att konsumeras av en enda art).
Därtill följer att inblandade företag och människor behöver kunna överleva. Men det är inte deras bekvämlighet och överlevnad som ska styra. Detta kräver naturligtvis en förändring av hur konsumenterna väljer, och det är en TUNG uppgift. Heder därför till Äkta Vara och City Gross (Bergendahls). De sätter fokus på frågan och får i alla fall en del att tänka till. Skulle tro att Axfood, COOP o ICA studerar dem noga. Foto: Ekotänk. Om du lånar, uppge gärna källan.
KRAV har jobbat med den här balansen i 25 år, och kommit fram till att det finns cirka 20 tillsatser som verkligen behövs i olika väl avgränsade sammanhang (komplett lista i bilaga 7 och 8 i KRAVs regler, men se även regel 17.5.2.6). Att de behövs bygger på kriterier som handlar om att de ska vara rimligt ofarliga, samt att de faktiskt ska lösa ett väsentligt problem. Kriterierna är frammanglade inom IFOAM, för att den ekologiska handeln ska fungera. För att göra avvägningen använder vi egen engagerad och kompetent anställd personal, förtroendevalda från alla delar av livsmedelsförädlingen, köper in konsulter och har öppna remisser som alla får svara på. Som resultat av det finns det några tusen KRAV-produkter till priser som många kan klara.
En liter KRAV-glass kostar mellan 40 och 60 kr, och innehåller några tillsatser. Enligt folk som kollat på det skulle en liter Äkta Vara glass kosta runt 100 kr. Enligt min mening så är KRAVs balans rätt - det blir glass, som får räknas som fin eller god, om än inte helt ursprunglig. Eftersom priset är rimligt för tillräckligt många, så blir volymen så stor att betydande mängder grädde, socker, mjölk, vanilj, bär och annat kan produceras utan gift och konstgödsel (vilket Äkta Vara inte har några restriktioner mot), och alltså resulterar i en betydande miljövinst (och en bättre eftersmak). Men det klart att man kan och bör ha åsikter. Och det klart att konsumenterna inte ska nöja sig med status quo.
Men eftersom vi tycker att vi jobbar så hårt med detta, och eftersom jag tycker att vi har en mycket seriös inställning till det hela som borde tilltala de som fokuserar tillsatser, så blev jag besviken när jag fick Tommy Svenssons nyhetsbrev häromdagen. (Grät ut här på bloggen också). Matklok var vänlig nog att höra av sig och fundera lite tillsammans med mig. Och jag gjorde några kommentarer som jag tänkte att jag skulle posta här också.
Jag blev upprörd över några saker i Svenssons nyhetsbrev:
En del grejer är helt enkelt inte sanna, och drar därför ned trovärdigheten på hela debatten. Han påstår att t ex att KRAV godkänner rökarom. Inte sant.
Han är subjektiv och verkar inte vilja förstå. Han skriver att alla KRAV-företag betalar en hög avgift. De flesta betalar 400 kr. Hög avgift? Inte solklart tycker jag.
Han påstår att vi skapar speciallistor och gömmer dem i reglerna i syfte att anpassa oss till multinationella jätteföretag. Struntsnack, helt enkelt. Den viktigaste faktorn till det är istället vanlig mänsklig dumhet. När jag ledde arbetet med fiskereglerna, så blev det en lista som hörde dit. Av olika skäl har vi bara inte kommit oss för med att flytta den. Nu kommer det att ske, när vi för första gången reviderar fiskereglerna.
Mm
Om Tommy Svensson är en serös aktör, så borde han hålla sig för god för att skicka runt rena felaktigheter. Men visst har han rätt i att det är märkligt att KRAV under vissa omständigheter tillåter läskigheter som sorbater. Storyn i det fallet är så här:
Bensoater är tillåtna endast i kylkonserver av fiskprodukter (KRAVs regel 17.5.2.6). Anledningen till det är att det lätt blir en höna-och-ägg-situation när man ska få igång en helt ny bransch. I det här fallet gällde det fisket, som var helt nytt 2004. Det fanns intresserade fiskare, men de hade svårt att hitta köpare. Det fanns intresserade köpare/förädlare, men de tyckte att det var en orlimlig risk att inrätta särhållning av ingredienser, och utveckla helt nya produkter, när de inte hade någon aning om hur marknaden skulle reagera på KRAV-märkningen (succé eller inte?).
Till slut var det ett läge där sill- och kaviarproducenterna var beredda att sats apå en lansering, de var beredda att ta in och särhålla KRAV-råvaror i övrigt, men det skulle bli både dyrt och ta lång tid att utveckla recept utan bensoater. Vi såg att vi skulle kunna få igång fiskenäringen, få avsättning för mer ingredienser och ge konsumenterna ännu mer möjligheter att göra det goda valet. Men det skulle ske till priset av att vi släppte in sorbaterna i kylda KRAV-fisk-konserver. Vi visste att det skulle uppfattas negativt av dem som inte tål eller gillar dem. Men efter ett par rejäla diskussioner och samråd med personer som vi uppfattar har god kännedom om hur konsumenterna ser på saken, så bestämde vi oss för att acceptera sorbaterna under en övergångsperiod.
Nu i höst har vi gått igenom fiskereglerna ordentligt för första gången. Nu ser förädlarna att marknaden fungerar, och de har hunnit göra en del tester. Alltså kan vi nu ta steg två och fasa ut sorbaterna. Såvitt jag vet är det i så fall första gången i världen som någon har lyckats få fram kylda fiskkonserver utan konserveringsmedel. Det har skett tack vare att alla har tagit risker och gjort sitt. Det inkluderar inte minst ett antal konsumenter som har hört av sig till oss och klagat på sorbaterna, men efter att ha fått förklaringen har de tyckt att lösningen ändå var en bra avvägning. De har stått ut med att se sitt KRAV-märke besudlat under en tid, för att uppnå betydande vinster på andra plan.
Då kan man ju tycka att detta är ren omsorg om de inblandade företagens vinster. Det tycker Tommy Svensson, och det kan han väl få göra. Eller så kan man tycka att det är så här man utvecklar en konsumtion som är hållbar på mer än ett sätt. Det tycker jag.
Jag funderar vidare på om konsumtion i sig är ett miljöproblem, eller om det snarare är vad vi konsumerar och varför som är problemet. Jag lutar åt det senare och reflekterar över en gammal, men högaktuell, rapport från Miljövårdsberedningen; "Decoupling - past trends and prospects for the future" från år 2002.
Ett gäng som kallar sig Caresumers har nyligen dragit igång en FB-sida och en blogg. Jag blir inte riktigt klok på vad det här communityt är för något. . Iaf. Från FB-sidan förstår man att de "är en community för oss som bryr oss om vilka organisationer vi stödjer och vilka produkter vi använder". Och det låter ju lite intressant. [uppdatering 091028: Kristoffer förklarar i en kommentar till inlägg vilka de är]
Häromdagen gjorde de en postning om varför vi bör eller måste kunna ha en växande ekonomi OCH samtidigt radikalt minska vår miljöpåverkan. Det här är ju en källa till diskussion och ett ämne som jag återkommer till. Min linje är ju att det inte är konsumtionen i sig som är ett problem. Det är vad vi konsumerar, eller värdesätter, som är ett problem. Om vi konsumerar och värdesätter sådant som inte har så mycket miljöpåverkan, så kan ekonomin växa och vi får råd med allt bättre liv, och samtidigt rädda världen. Caresumers har ett intressant exempel med Jeans.
Jag har funderat en del fram och tillbaka på det här (t ex i inläggen "Tiden, konsumtionen och meningen med allt" samt "Dilemma"). Men jag kommer ändå tillbaka till att de som hittills formulerat denna utmaning bäst är Miljövårdsberedningen, som släppte rapporten "Decoupling - past trends and prospects for the future" år 2002. Det finns en kortversion, som varmt rekommenderas för den som är intresserad. Här visar man bl a att det finns en tendens till att ekonomier kan växa snabbare än energianvändningen (räknat som energi per BNP). Mellan 1960 och 1988 minskade t ex Japans CO2-utsläpp med 0,9% per BNP och år. Dessvärre ökade deras BNP så mycket att deras totala CO2-utsläpp ändå ökar betydligt.
Men miljövårdsberedningen klurar vidare på intressanta begrepp som ekonomins kol- respektive energitäthet. De talar om begreppet gC/MJ (dvs antal gram kol per megajoul, eller koldioxid per energi). De konstaterar att vi måste ned på 4 gC/MJ, medan naturgas, olja och kol ligger mellan 15 och 20 gC/MJ. Klarar inte ekonomin att komma ned på 4 gram, så måste vi istället dra ned på ekonomins storlek. Dvs den hållbara konsumtionen använder energikällor som ger mindre än 4 gC/MJ. Intressant.
Jag blev lite betuttad i VW:s varumärkesbyggande i rolighetsteorin. Och jag tycker fortfarande att det är roliga grejer. Men jag har tänkt på det här. Jag tror inte det är roligt i längden.
För några år sedan var jag ute och reste en del och i en sådan där gångtunnel eller löpande band för människor någonstans, så hade de råddat upp en anläggning som alstrade ljud och ljus när människor passerade. Hur ljudet blev berodde på saker som hur lång mänskan var, hur fort hon gick och sådär. Första gången man passerade förstod man inte. "Va va de?" Andra gången börja reagera och provocera systemet. "Kul idé!" Tredje gången hade man avslöjat det hela och kunde få de toner man ville. "Häftigt! Jag regerar!" Fjärde, femte, sjätte... gången blev man bara lack på oljudet och blinket. Det jag hade råkat på kallades då för konst.
Så det är klart att första gången man stöter på pianotrappan så är den kul och intressant. Men går man där varje dag, så är man nog less på dag tre, och tar rulltrappan bara för att slippa oljudet. Världens djupaste soptunna är intressant ända tills man inser att det är en vanlig soptunna med lite elektronik i.
För mig är konst något som får en att reagera. Tycka något, känna något. Så jag tycker att de här grejerna kvalar in som någon form av rolig konst. Den får folk att se nya perspektiv och möjligheter. Men jag tror inte att konst av det här slaget ger mer hållbara livsstilar på det sättet som VW föreslår.
Filmen om pantmaskinen är dock lite annorlunda, för den är bara delvis kul. Mest av allt retar den tävlingsinstinkten, och den rackarn är stark. Här tror jag kanske att de har kommit på något viktigare. Kan vi göra hållbarhetsfrågor till en tävlingsgrej, så tror jag att det kan tilltala många.
En kollega hjälpte mig att göra det komplicerade enkelt. Om man lägger om hela sin kost till eko, så befriar man 6 kvm mark per dag. Eller drygt 2000 kvm per år. Det är stort som tre eller fyra moderna villatomter. Den som bara gör sitt bästa, och bara lägger om det enklaste befriar ändå runt en kvm per dag, eller runt en halv villatomt per år. Det är inte illa. Och det är konkret, tydligt och bra!
Jag har en kollega, S, som är mycket mycket kunnig på området fakta om ekologiskt jordbruk. Det har jag vetat länge. Jag har också vetat att jag givetvis borde fråga henne om enkla raka siffror kring vilken effekt det har om en konsument köper eko. Dessvärre är man själv inte så smart som man skulle vilja vara. Så man frågar inte, utan försöker vara smart själv. Det går väl bra. Ibland i alla fall...
På fikat igår kom frågan upp i alla fall. Det finns ju fina siffror som säger att t ex de som köpte KRAV-mjölk förra året tillsammans räddade världen från 41 ton bekämpningsmedel. All KRAV-potatis sparade 2 ton bekämpningsmedel osv (mer sådana siffror på KRAV-kvittona i KRAVs marknadsrapport, sid 18 ff. Rätt kul siffror). Men vad betyder det för det enskilda mjölkpaketet? Vilken nytta kan jag göra nu, här, idag? Och helst en nytta som inte blir knappt noll-komma-nästan-inget därför att volymerna är så små. (Typ en påse chips, en liter mjölk). Det var då hon droppade det, liksom i förbigående:
"Ja, alltså, jag har ju räknat på det där några gånger. Och det man kan säga är att om en person lägger om till helt ekologisk kosthållning, så befriar den personen minst 4 kvm per dag från bekämpning och konstgödsling". Det visar sig att då har hon räknat på konsumtion av svensk produktion. Och den svenska produktionen, generellt, ligger ju ändå bättre till en den genomsnittliga internationella produktionen. I synnerhet den del av den internationella produktionen som når vår marknad. Så när vi hade resonerat kring det lite kom vi fram till att om man inte är så noga med decimalerna, så kan det säkert vara så att en dags helt ekologisk kost befriar 6 kvm mark från bekämpningsmedel och konstgödsel. Vårt dagliga avtryck är större, kanske 10 till 12 kvm per person och dag, men ganska mycket mark bekämpas inte. T ex extensiva beten.
Det innebär att en enda person som äter helt ekologiskt befriar åtminstone 2 000 kvm mark från bekämpningsmedel. Nu är det inte lätt att leva helt eko. Det är tufft nog att komma upp i hälften eko, för den genomsnittlige konsumenten. Men säg att man genom några enkla drag kan komma upp i 15-20 % av maten, så motsvarar det en dryg kvm per dag, eller 400 kvm per år. det är ungefär en halv modern villatomt. En hel familj kommer ganska lätt upp i att befria 1 500 kvm eller mer. Det är som en gammaldags trädgårdstomt (el åtm nästan). Då blev det genast konkretare - aha! Så kan man resonera, förklara, tänker jag.
Så, mina argument verkar kunna bli ungefär så här:
Om du gör så gott du kan, och köper de enkla grejerna som KRAV (mjölk, potatis, pasta, mjöl, kaffe), så befirar du en kvm mark per dag, eller en halv villatomt per år.
Om du verkligen tar i, satsar på eko-lådor, eko-kött, KRAV-sill och alltihop, så kan du komma upp i 3 kvm per dag, eller en stooor villatomt.
Om du prioriterar eko-mat framför allt annat, och bara köper sådant som har den gröna KRAV-hamburgaren, och till och med käkar eko på krogen, då kan du befria ett helt litet kvarter, eller åtminstone 6 kvm mark per dag.
De senaste veckorna tycker jag att det verkar som att hållbarhetssverige har kommit till en ny insikt. Plötsligt pratar alla om att det är självklart att om man ska få stora mängder av människor att ändra beteende i hållbar riktning, så kan vi inte stå och skrika KRIS, ALARM och PANIK! Istället gäller det att tala med lockande, charmerande toner. Det gäller att få det hållbara alternativet att framstå som det mer attraktiva, som det mer lustfyllda. Vi behöver locka de matglada konsumenterna på en spännande och smakrik upptäktsfärd bland bönorna, snarare än att tala om för dem att de måste dra ned på köttet. Tidskrifterna Effekt och Camino är mina sanningsvittninen. Men också grundskoleeleverna i Karlstad.
Allra tydligast formulerades detta i en artikel som publicerades i det första numret av tidskriften Effekt. Kommunikatören Solitaire Townsend förklarar att det allra bästa sättet att nå framgång borde vara att göra som de som lyckas. Skönhetsindustrin säger inte ett ord om att deras produkter kan ta lång tid att applicera, eller att de till och med kan göra ont. De får istället hela sortimentet att signalera ”because you’re worth it” och att du självklart ska kosta på dig bra grejer. Bilindustrin pratar självklart inte om att bilen kommer att ta dig till timslånga köer eller lika långa och lika tråkiga motorvägspass. De talar istället om körglädje, finesser och status. Det ska bli spännande att följa Effekts fortsatta kommunikationsskola.
Idag höll jag föredrag för ett hundratal pedagoger i Karlstad. De presenterade bland annat ett antal hållbarhetsprojekt, och även här var det så supertydligt att eleverna i projekten så supertydligt hade sagt ifrån: De ville inte bidra till fler larm eller mer krisstämning. De ville göra projekt och filmer som stimulerar att göra rätt som inspirerar att välja bra alternativ. Man ville inte syssla med att välja bort eller dissa. Vi fick se några alldeles underbara filmer, som elever hade gjort, och som handlade om hur man väljer rätt och hur kul det kan vara. De handlade om vad som sker på den ekologiska grisgården och varför den är så bra. Inte många ord om de dåliga alternativen.
Caroline från Camino var också i Karlstad och pratade. Hon förklarade att hela deras idé är just att peka på det roliga, på den hållbara livsstilen och på vilka smarta lösningar det finns. De vill inspirera, stimulera, förklara det fräcka i att designa damunderkläder som görs av gamla herrskjortor (tror det var Bea Szenfeld som sysslade med det). Hur man kan komma över ett gammalt konkurslager med klänningar och förädla dem till fashion. Hur man kan göra affärsidéer av hållbarhet (där de gärna håller fram sig själva som exempel).
KRAV har länge kört strategin att prata för sig själv, så får andra prata om sig. Möjligen har man valt en lite väl jutesäcksartad kommunikation kring KRAV-märket, men i grunden tror jag att det är rätt. Om man kan få fram det njutningsfyllda i att se sina barn äta obesprutade äpplen, eller välmåendet efter en bit choklad som framställts på ett anständigt sätt, eller tryggheten i att det ekologiska lantbruket har många fler lösningar än det konventionella, så tror jag att det passar precis rätt i den här trenden.
Och det fina är att det redan finns så mycket kanaler för att prata njutning. Caminos, REKOs och Effekts farligaste konkurrenter blir då helt vanliga njutningsmagasin som Gourmet, Allt Om Mat, modetidningar, trädgårdstidningar, mm. Det innebär naturligtvis att tillvaron för de förra kan bli tuff. Men på det hela är det suveränt – vi får många, många fler att tala hållbarhet. Bara för att det är så härligt! Härligt, va?
Jag återkommer emellanåt till frågan om det finns en grön konsumtion. Kan man på något sätt kombinera tillväxt och köpkraft med en hållbar utveckling? Jag tror ju det. Låt t ex säga att vi har en tillväxt på, säg, 2-3% ett normalt år. Då skulle ju kanske en, eller en halv, procent kunna gå till sänkt tempo. Och det som ändå måste bli pengar - skulle inte det kunna användas mer till att köpa lokala upplevelsetjänster, betala för ett mindre ekologiskt fotavtryck och mindre till prylar? Jag inser att detta är verkliga paradigmskiften vi snackar om här. Men är det inte här någon stans som vi närmar oss vad en grön konsumtion är?
Den evigt tänkande kollegan M tipsade mig om SR P1:s program OBS häromdagen. De hade en tidskriftskrönika som reflekterade över ekomagasinen Allt Om Mat och Camino (lyssna här (ca 7 min in i sändningen), eller läs utskrift här). Fabian Kastners angreppsvinkel handlar om att båda magasinen handlar om grön konsumtion, men att just grön konsumtion är en självmotsägelse. Det är ju de dåligt bemedlade här i världen som har den minsta miljöpåverkan, eller åtminstone klimatpåverkan.
Jag tror ju att det finns en grön konsumtion. Och mitt huvudargument är att konsumtion inte är det samma som slit o släng eller materialism. Om man går över till helt ekologisk mat ökar ju ens kostnader, medan den inköpta mängden inte ökar. I ekonomiska termer ökar min konsumtion av mat, men det ekologiska fotavtrycket minskar. På samma sätt om man unnar sig en kväll på ekologisk restaurang då och då istället för en ny TV.
Jag håller också på och läser Peter Englunds tegelsten Ofredsår. Den har det trettioåriga kriget på 1600-talet som fokus, men ger också många insikter i både 1600-talets vardag och mänsklighetens villkor i allmänhet. En intressant passage handlar om att Tiden i princip uppfanns på slutet av 1600-talet. Det var då som de första klockorna kom (endast timvisare), som de första postväsendena gjorde det möjligt med någon som helst vettig kommunikation på sträckor över några mil. Osv. Englund tror att en väsentlig skillnad mellan 1600-talsmänniskan och nutidsmänniskan är olika grundorientering. För 1600-tals människan så var nuet stort, men också upplevelsen. Man latade sig självfallet om man kunde. Gav akt på tecken i skyn. Njöt av maten när den fanns. Nutidsmännsikan är mycket mer fokuserad på att mäta, förbättra sig och nå resultat.
Förmågan eller viljan att mäta våra dagar ned på sekundnivå är en medalj med två sidor. Det ger oss möjligheten att mäta även små vinster. Små vinster, som en i taget ger högre produktivitet och ökat välstånd. Men, vår tid hackas sönder. Vi funderar mindre på meningen med livet och mer på hur vi ska kunna producera mer. Och det är här någon stans som jag menar att vi har ett problem. För varför måste en ökad effektivitet i alla normala fall och i sin helhet tas ut som ökad produktion? Och varför måste all ökad produktion tas ut som pengar? (se förresten gärna ett intressant inlägg om lönearbete här) Och varför måste alla pengar omsättas i prylar?
Man skulle ju kunna en ökad effektivitet som sänkt tempo på jobbet, eller kortad arbetstid, eller någon så. Eller i alla fall delvis. Om vi har en tillväxt på, säg, 2-3% ett normalt år. Så skulle ju kanske en, eller en halv, procent kunna gå till sänkt tempo. Och det som ändå måste bli pengar - skulle inte det kunna användas mer till att köpa lokala upplevelsetjänster, betala för ett mindre ekologiskt fotavtryck och mindre till prylar?
Jag inser att detta är verkliga paradigmskiften vi snackar om här. Men är det inte här någon stans som vi närmar oss vad en grön konsumtion är? Om jag försöker styra mina resurser till färre prylar, mer relationer och upplevelser (lokala) och betala för att grejerna jag köper ska ge ett mindre avtryck... Är inte det att visa andra att det går att leva mer hållbart, utan att ta på sig tagelskjortan?
Eller, måste man, som Kastner anför, faktiskt bli fattig för att bli grön? Men har man inte då samtidigt sagt att man också vill avveckla eller nedrusta allt det goda i samhället, som faktiskt kräver allt mer resurser?
Bilden har jag lånat från Bokus. Köp gärna Ofredsår där. Boken är värd att läsa, även om man är ointresserad av krig.
På EkoTänk tänker jag högt kring mitt stora intresse ekologisk produktion och ekologisk mat. Tankarna är sällan färdiga, men ofta på väg någon stans.
Bor med fru och två barn i ett litet rött hus i Uppsala.
.jpg)
Inlägg
