tisdag 22 september 2009

Tiden, konsumtionen och meningen med allt


Jag återkommer emellanåt till frågan om det finns en grön konsumtion. Kan man på något sätt kombinera tillväxt och köpkraft med en hållbar utveckling? Jag tror ju det. Låt t ex säga att vi har en tillväxt på, säg, 2-3% ett normalt år. Då skulle ju kanske en, eller en halv, procent kunna gå till sänkt tempo. Och det som ändå måste bli pengar - skulle inte det kunna användas mer till att köpa lokala upplevelsetjänster, betala för ett mindre ekologiskt fotavtryck och mindre till prylar? Jag inser att detta är verkliga paradigmskiften vi snackar om här. Men är det inte här någon stans som vi närmar oss vad en grön konsumtion är?

Den evigt tänkande kollegan M tipsade mig om SR P1:s program OBS häromdagen. De hade en tidskriftskrönika som reflekterade över ekomagasinen Allt Om Mat och Camino (lyssna här (ca 7 min in i sändningen), eller läs utskrift här). Fabian Kastners angreppsvinkel handlar om att båda magasinen handlar om grön konsumtion, men att just grön konsumtion är en självmotsägelse. Det är ju de dåligt bemedlade här i världen som har den minsta miljöpåverkan, eller åtminstone klimatpåverkan.

Jag tror ju att det finns en grön konsumtion. Och mitt huvudargument är att konsumtion inte är det samma som slit o släng eller materialism. Om man går över till helt ekologisk mat ökar ju ens kostnader, medan den inköpta mängden inte ökar. I ekonomiska termer ökar min konsumtion av mat, men det ekologiska fotavtrycket minskar. På samma sätt om man unnar sig en kväll på ekologisk restaurang då och då istället för en ny TV.

Jag håller också på och läser Peter Englunds tegelsten Ofredsår. Den har det trettioåriga kriget på 1600-talet som fokus, men ger också många insikter i både 1600-talets vardag och mänsklighetens villkor i allmänhet. En intressant passage handlar om att Tiden i princip uppfanns på slutet av 1600-talet. Det var då som de första klockorna kom (endast timvisare), som de första postväsendena gjorde det möjligt med någon som helst vettig kommunikation på sträckor över några mil. Osv. Englund tror att en väsentlig skillnad mellan 1600-talsmänniskan och nutidsmänniskan är olika grundorientering. För 1600-tals människan så var nuet stort, men också upplevelsen. Man latade sig självfallet om man kunde. Gav akt på tecken i skyn. Njöt av maten när den fanns. Nutidsmännsikan är mycket mer fokuserad på att mäta, förbättra sig och nå resultat.

Förmågan eller viljan att mäta våra dagar ned på sekundnivå är en medalj med två sidor. Det ger oss möjligheten att mäta även små vinster. Små vinster, som en i taget ger högre produktivitet och ökat välstånd. Men, vår tid hackas sönder. Vi funderar mindre på meningen med livet och mer på hur vi ska kunna producera mer. Och det är här någon stans som jag menar att vi har ett problem. För varför måste en ökad effektivitet i alla normala fall och i sin helhet tas ut som ökad produktion? Och varför måste all ökad produktion tas ut som pengar? (se förresten gärna ett intressant inlägg om lönearbete här) Och varför måste alla pengar omsättas i prylar?

Man skulle ju kunna en ökad effektivitet som sänkt tempo på jobbet, eller kortad arbetstid, eller någon så. Eller i alla fall delvis. Om vi har en tillväxt på, säg, 2-3% ett normalt år. Så skulle ju kanske en, eller en halv, procent kunna gå till sänkt tempo. Och det som ändå måste bli pengar - skulle inte det kunna användas mer till att köpa lokala upplevelsetjänster, betala för ett mindre ekologiskt fotavtryck och mindre till prylar?

Jag inser att detta är verkliga paradigmskiften vi snackar om här. Men är det inte här någon stans som vi närmar oss vad en grön konsumtion är? Om jag försöker styra mina resurser till färre prylar, mer relationer och upplevelser (lokala) och betala för att grejerna jag köper ska ge ett mindre avtryck... Är inte det att visa andra att det går att leva mer hållbart, utan att ta på sig tagelskjortan?

Eller, måste man, som Kastner anför, faktiskt bli fattig för att bli grön? Men har man inte då samtidigt sagt att man också vill avveckla eller nedrusta allt det goda i samhället, som faktiskt kräver allt mer resurser?

Bilden har jag lånat från Bokus. Köp gärna Ofredsår där. Boken är värd att läsa, även om man är ointresserad av krig.

4 kommentarer:

Eva sa...

Eller låna boken på biblioteket ;o)

Jag har aldrig förstått varför den ständiga tillväxten och ökade effektiviteten aldrig tycks leda till verkligt ökad välfärd. Dvs om man definierar välfärd som välmående och inte ett mått på hur många nya elektroniska prylar vi köper. Tänk om vi kunde nå dit!

Johan sa...

Du lyckas, på fyra rader, ställa frågan jag försöker formulera i ett helt, ovanligt pladdrigt, inlägg. Ja, varför är det så? Varför är det viktigare att visa upp prylar än att må bra?

Och självklart. Låna gärna boken. Men den kostar under 60 spänn att få hem, och den ger många fler insikter än Millenniumtrilogin. Jag tror det är en ganska hållbar konsumtion.

Eva sa...

Nä, jag tyckte inte det var pladdrigt. Tycker att det var synnerligen välformulerat.

Och bibliotek ligger mig varmt om hjärtat, så jag kunde inte riktigt låta bli ;o)

Johan sa...

...

Related Posts with Thumbnails