Nitritfri svensk julskinka

Av någon anledning så har svensk handel och charkindustri bestämt sig för att det inte går att göra julskinka utan nitrit, trots att många vill ha det. Och trots att det funkar utmärkt i Finland. Nu har olivfirman Ridderheims kommit som en dark horse i ytterspåret och kört om hela etablissemanget som bara tittade på varandra. De har två varianter av nitritfri julskinka på marknaden. Sådant gör mig glad - att någon bevisar att det som sägs vara omöjligt faktiskt är möjligt. Även om det tar lite tid.

Jag får dock en del bryderi - skinkan är inte KRAV-märkt. Dvs grisarna kan ha haft det eländigt. Hm. Djurskyddet går före. Det blir nog en änglamarksskinka för mig i år.

Bilden har jag lånat utan lov av Ridderheims. Hoppas att de inte blir så arga.

Uppdatering:
Ridderheims verkar ha lanserat skinkorna i augusti och bl a skickat ut prover till matbloggare. Så vill du veta mer är det bara att Growyna (=googla fast grönt). Här är ett par tips:

• Favoritrecept reder ut mer om produkten, förklarar att nitrit kan uppstå spontant och ger lite receptförslag.
• Här är ett recept till.

DN:s ledare leder vilse

I kölvattnet av grisaffären börjar det dyka upp en debatt som handlar om att vi måste ha en djurskyddsmärkning. Jag tycker att djurskydd är en av många centrala frågor, men inte den enda. Det finns flera stora problem vi måste lyckas hantera samtidigt. Men det tycker inte DN:s ledarredaktion. Jag är besviken på den låga ambitionsnivån.

Grisaffären rullar vidare, och plötsligt har alla en åsikt om djurhållning och vanvård av djur. Det börjar bli tydligt att det inte är så enkelt som Djurrättsalliansen ville hävda, men det är också klart att det förekommer mer eller mindre regelmässig vanvård av mer eller mindre grovt slag i grisfabrikerna. De som gör en första enkel analys kommer fram till att en av de viktigaste grunderna till problemen är konsumentens uppfattning att mat ska vara så billig som möjligt, och att det inte verkar finnas någon koppling mellan hur djuren har det och vad köttet kostar. Det håller jag med om. Och jag menar i princip att om alla konsumenter krävde KRAV-kött så skulle vi få betydligt dyrare kött, betydligt gladare grisar, och tror jag faktiskt betydligt gladare bönder. För ingen kan må så bra av att på morgonen gå in och samla upp de grisar som råkar ha dött under natten.

DN:s ledare igår hör till de som gör den här analysen. Sedan ifrågasätter de KRAV-märkningen på följande grund:

"Problemet med Krav-märket är att det vill för mycket. Det syftar till bra miljö, god djuromsorg, god hälsa och socialt ansvar. Det är inte bara för mycket, det är också för spretigt och för fluffigt." och
"...det är knappast djurskyddet Krav sätter främst med regler om hur långt fodret får färdas, men inga som direkt reglerar grisarnas resa till slakt."

Ja, det är ju det här som är så svårt. Det är inga problem att vara tvärsäker om man bara driver en fråga, om man har bestämt sig för att det är ett enda problem som avgör världens framtid. Vi ser en del av det här och det kan gälla klimatproblemen, friheten på internet, djurskydd, frihet från tillsatser, kulturpolitik, jämställdhet och så vidare. Det är först när man försöker kombinera flera viktiga aspekter, och vågar säga att det inte finns en enskild fråga som är viktigast, som det börjar bli utmanande.

Det är då avvägningarna mellan skyddet av fiskbestånd och konserveringsmedel börjar. Det är då man måste väga nyttan av ett gott djurliv mot transporttider. Det är då, menar jag, man faktiskt börjar försöka bli ansvarsfull och föreslå lösningar som leder framåt så fort det bara går.

Men det klart, sitter man på en ledarredaktion och har till jobb att producera en åsikt, så är det lättast att bara ta en fråga, och ta en tydlig ställning. Men det leder knappast världen framåt.

Och jo, jag menar att KRAV sätter djurskyddet främst. Tillsammans med tre andra frågor.

KRAVs tillsatslista - nu med förklaring.

Tillsatser har ju diskuerats en del på sistone. KRAV tillåter tillsatser. Färre än de som är tillåtna i vanligt ekologiskt, men ändå. För det har KRAV fått en del däng. Nu har KRAV publicerat en tydlig lista över alla tillsatser de godkänner, under vilka villkor de får användas och skälen till att de öht kan tillåtas ingå i KRAV-produkter. I listan förklaras också processen med att godkänna tillsatserna.

Vanligen kanaliserar jag inte bara nyheter, men jag tänkte att en del läsare av den här bloggen skulle vara intresserade av att ha koll på detta. Jag är övertygad om att debatten går vidare.

KRAVs pressmeddelande finns här.

Hur kan KRAV tillåta sorbater?

Äkta Vara och City Gross slår på stora trumman för att skippa alla tillsatser. Det är bra. I kölvattnet av det dyker det upp mer eller mindre seriösa debattörer, som t ex menar att KRAV går mulitnationella företags ärenden och i största allmänhet inte vet vad de pysslar med. Jag har skrivit om det förut, och här lägger jag ut texten kring att debatten är bra. Men att rena felaktigheter faktiskt inte borde spridas av seriösa aktörer. Jag ger också ett exempel på hur ett E-nummer (och ett rätt eländigt ett) kan godkännas av KRAV, för att helt nya varukategorier som fisk på snabbast möjliga sätt komma in i butikernas diskar, och att man därigenom når stora miljövinster.

Sedan Äkta Vara lanserade sitt nya märke tillsammans med City Gross för några veckor sedan har vi fått en förnyad debatt om tillsatser. Jag gillar verkligen att tillsatser diskuteras.

Ofta får man höra att de behövs. Pågens utvecklingschef menar t ex att det behövs 25 ingredienser i gifflar (varav tre jäsmedel). "Behövs" eller "nödvändigt" är ord som ofta återkommer när det pratas ingredienser och tillsatser. Grejen är bara att dessa ord är subjektiva, men används objektivt. Dvs vad som är nödvändigt bestäms utifrån dina egna referenser, men om du har tillräckligt med pondus kan du får det att framstå som en sanning.

När någon säger att det behövs 25 ingredienser för att baka småbullar, så är det förmodligen utifrån utgångspunkten att produkten

• ska vara billig, eller upplevas prisvärd
• enkelt ska kunna hanteras rationellt
• ge en tillräcklig lustupplevelse när den konsumeras
• inte minst ska försvara sin position på marknaden
• konsumenten inte lägger sig i produktionen allt för mycket
• inte får orsaka ett enda akut sjukdomsfall (långsiktiga däremot är svårare att debattera)

Om man tar de här punkterna var och en för sig, så kan de vara rimliga. I grunden har vi alltså ett läge där matens billighet, eller upplevda prisvärdhet, styr vad som anses nödvändigt.

Men jag menar att det som borde styra är att maten

• är så okomplicerad som möjligt (för jag tror inte vi är gjorda för att bryta ned natriumglutamat och natriumbensoat),
  
• så färsk som möjligt (för jag tror att vi är gjorda för att äta färska grejer) och
  
• påverkar resten av världen i minsta möjliga utsträckning (för världen är inte gjord för att konsumeras av en enda art).

Därtill följer att inblandade företag och människor behöver kunna överleva. Men det är inte deras bekvämlighet och överlevnad som ska styra. Detta kräver naturligtvis en förändring av hur konsumenterna väljer, och det är en TUNG uppgift. Heder därför till Äkta Vara och City Gross (Bergendahls). De sätter fokus på frågan och får i alla fall en del att tänka till. Skulle tro att Axfood, COOP o ICA studerar dem noga. Foto: Ekotänk. Om du lånar, uppge gärna källan.

KRAV har jobbat med den här balansen i 25 år, och kommit fram till att det finns cirka 20 tillsatser som verkligen behövs i olika väl avgränsade sammanhang (komplett lista i bilaga 7 och 8 i KRAVs regler, men se även regel 17.5.2.6). Att de behövs bygger på kriterier som handlar om att de ska vara rimligt ofarliga, samt att de faktiskt ska lösa ett väsentligt problem. Kriterierna är frammanglade inom IFOAM, för att den ekologiska handeln ska fungera. För att göra avvägningen använder vi egen engagerad och kompetent anställd personal, förtroendevalda från alla delar av livsmedelsförädlingen, köper in konsulter och har öppna remisser som alla får svara på. Som resultat av det finns det några tusen KRAV-produkter till priser som många kan klara.

En liter KRAV-glass kostar mellan 40 och 60 kr, och innehåller några tillsatser. Enligt folk som kollat på det skulle en liter Äkta Vara glass kosta runt 100 kr. Enligt min mening så är KRAVs balans rätt - det blir glass, som får räknas som fin eller god, om än inte helt ursprunglig. Eftersom priset är rimligt för tillräckligt många, så blir volymen så stor att betydande mängder grädde, socker, mjölk, vanilj, bär och annat kan produceras utan gift och konstgödsel (vilket Äkta Vara inte har några restriktioner mot), och alltså resulterar i en betydande miljövinst (och en bättre eftersmak). Men det klart att man kan och bör ha åsikter. Och det klart att konsumenterna inte ska nöja sig med status quo.

Men eftersom vi tycker att vi jobbar så hårt med detta, och eftersom jag tycker att vi har en mycket seriös inställning till det hela som borde tilltala de som fokuserar tillsatser, så blev jag besviken när jag fick Tommy Svenssons nyhetsbrev häromdagen. (Grät ut här på bloggen också). Matklok var vänlig nog att höra av sig och fundera lite tillsammans med mig. Och jag gjorde några kommentarer som jag tänkte att jag skulle posta här också.

Jag blev upprörd över några saker i Svenssons nyhetsbrev:

• En del grejer är helt enkelt inte sanna, och drar därför ned trovärdigheten på hela debatten. Han påstår att t ex att KRAV godkänner rökarom. Inte sant.
  
• Han är subjektiv och verkar inte vilja förstå. Han skriver att alla KRAV-företag betalar en hög avgift. De flesta betalar 400 kr. Hög avgift? Inte solklart tycker jag.
• Han påstår att vi skapar speciallistor och gömmer dem i reglerna i syfte att anpassa oss till multinationella jätteföretag. Struntsnack, helt enkelt. Den viktigaste faktorn till det är istället vanlig mänsklig dumhet. När jag ledde arbetet med fiskereglerna, så blev det en lista som hörde dit. Av olika skäl har vi bara inte kommit oss för med att flytta den. Nu kommer det att ske, när vi för första gången reviderar fiskereglerna.
• Mm

Om Tommy Svensson är en serös aktör, så borde han hålla sig för god för att skicka runt rena felaktigheter. Men visst har han rätt i att det är märkligt att KRAV under vissa omständigheter tillåter läskigheter som sorbater. Storyn i det fallet är så här:

Bensoater är tillåtna endast i kylkonserver av fiskprodukter (KRAVs regel 17.5.2.6). Anledningen till det är att det lätt blir en höna-och-ägg-situation när man ska få igång en helt ny bransch. I det här fallet gällde det fisket, som var helt nytt 2004. Det fanns intresserade fiskare, men de hade svårt att hitta köpare. Det fanns intresserade köpare/förädlare, men de tyckte att det var en orlimlig risk att inrätta särhållning av ingredienser, och utveckla helt nya produkter, när de inte hade någon aning om hur marknaden skulle reagera på KRAV-märkningen (succé eller inte?).

Till slut var det ett läge där sill- och kaviarproducenterna var beredda att sats apå en lansering, de var beredda att ta in och särhålla KRAV-råvaror i övrigt, men det skulle bli både dyrt och ta lång tid att utveckla recept utan bensoater. Vi såg att vi skulle kunna få igång fiskenäringen, få avsättning för mer ingredienser och ge konsumenterna ännu mer möjligheter att göra det goda valet. Men det skulle ske till priset av att vi släppte in sorbaterna i kylda KRAV-fisk-konserver. Vi visste att det skulle uppfattas negativt av dem som inte tål eller gillar dem. Men efter ett par rejäla diskussioner och samråd med personer som vi uppfattar har god kännedom om hur konsumenterna ser på saken, så bestämde vi oss för att acceptera sorbaterna under en övergångsperiod.

Nu i höst har vi gått igenom fiskereglerna ordentligt för första gången. Nu ser förädlarna att marknaden fungerar, och de har hunnit göra en del tester. Alltså kan vi nu ta steg två och fasa ut sorbaterna. Såvitt jag vet är det i så fall första gången i världen som någon har lyckats få fram kylda fiskkonserver utan konserveringsmedel. Det har skett tack vare att alla har tagit risker och gjort sitt. Det inkluderar inte minst ett antal konsumenter som har hört av sig till oss och klagat på sorbaterna, men efter att ha fått förklaringen har de tyckt att lösningen ändå var en bra avvägning. De har stått ut med att se sitt KRAV-märke besudlat under en tid, för att uppnå betydande vinster på andra plan.

Då kan man ju tycka att detta är ren omsorg om de inblandade företagens vinster. Det tycker Tommy Svensson, och det kan han väl få göra. Eller så kan man tycka att det är så här man utvecklar en konsumtion som är hållbar på mer än ett sätt. Det tycker jag.

En miljömärkare gråter ut

Jag jobbar på KRAV och det är spännande nästan hela tiden. Jag tycker att jag jobbar för att hjälpa bönder, matlagare och konsumenter att lösa några av världens viktigaste problem. Jag ser på statistiken att det är många som tycker att det vi gör är så bra att det är värt att flytta handen i hyllan och ofta nog betala mer för. Man kan tycka att de flesta borde tycka att det vi gör är bra, att vi får mycket beröm och så. Men sådan är inte miljömärkningens dynamik.

En grund för oss är att hitta lösningar som alla parter kan skriva under på. Dvs miljörörelsen ska tycka att det är en bra lösning, bönderna ska tycka att det går att få ihop affären, mellanleden ska kunna försvara kostnader (och ofta nog övervinna mentalt motstånd) och det ska passa in i handelns strukturer. Om det är relevant, ska det också finas ett rejält vetenskapligt stöd. Alla är ungefär lika viktiga och har liksom någon slags veto. När det funkar är det musik, men oftast är det någon som inte får som de vill. Oftast får alla ge med sig lite. Ställd inför det här sa vår ordförande för ett tag sedan ”jamen, det innebär ju att om vi gör vårt jobb bra, så är ingen nöjd!?”

Och ibland känns det så. Det är klart att hälsan tiger still, och att no news is good news och allt det där. Och det är klart att det finns många som ändå tycker att vi gör ett strålande jobb. Men ibland blir det så där så att man bara ledsnar och vill gråta ut. Så jag gråter ut på din axel, kära bloggosfär…

Som du säkert vet, så har E-nummerfrihetsmärkningen Äkta Vara nyligen lanserats om. Jag tycker det är spännande. Och KRAV tittar väl nyfiket på nykomlingen. Förmodligen är det en kompis, ungefär som Rättvisemärkt. Men det visar sig att det finns en del människor i dess utmarker som definitivt inte ser på KRAV som något nyttigt. Tydligen finns det t ex en ofta anlitad föreläsare på området som heter Tommy Svensson (företaget utbildningscenter) och som skickar ut ett nyhetsbrev. Bland annat till beslutsfattare i kommuner och företag. En inte helt oviktig grupp för oss, och som vi är synnerligt intresserade av att ha en vettig relation till.

I förra veckan skickade Tommy ut ett nyhetsbrev med temat att man inte kan lita på KRAV. Det står t ex att vi inte kan något alls om tillsaster och processhjälpmedel. Det är ju kränkande med tanke på att vi har toxikologer och näringsexperter bland våra förtroendevalda och att det finns gott om biologer med lång erfarenhet av livsmedelsindustrin i personalen. Det står att alla de E-nummer som KRAV tillåter (ett tjugotal tror jag) är onödiga och farliga. Det kan man ju säga om man inte är inte är intresserad av att lösa världsproblem. Varje E-nummer debatteras häftigt och alla fördelar vägs mot nackdelar. När det görs eftergifter, så är det på synnerligen goda grunder. En del av de E-nummer han tar upp framstår som livsfarliga tex lut, NaOH. Men alla som gått en grundkurs i kemi vet att NaOH i små mängder övergår från att vara ett frätande bas till att bli koksalt och vatten. Han kommer med påståenden som att KRAV tillåter rökarom i KRAV-baconen. Det är bara det att det inte finns någon KRAV-godkänd bacon, just därför att man använder tillsatser som vi inte tillåter.

Eftersom det här nyhetsbrevet har fått rätt stort genomslag, så ägnade flera personer gårdagen åt att hantera frågorna, kommentarerna, mm. Vi hade egentligen hellre velat jobba med att coacha KRAV-växthus att bli av med oljeberoendet, förbereda för ett medlemsmöte som syftar till att få bra fart på klimatfrågan, osv. Men istället får vi ägna oss åt att hantera en massa otidigheter. Och man skulle ju kunna tycka att Tommy kan ringa oss innan han skriver sitt nästa nyhetsbrev (men någon från oss har nog redan ringt honom). Man bli alldeles trött och ledsen, för med sådana vänner behöver man inga fiender.