Surt sa torsken

Jag bannade WWF häromdagen. Jag börjar begripa vad som hänt. WWF international har beställt en utredning av en revisionsbyrå. De har satt upp de mål man har för MSC och sedan gjort en skrivbordsstudie av andra system och jämfört dem med MSC. Uppgifterna som man har använt är de som man har kunnat hitta på engelska. Resultatet av studien är att MSC är bäst på att leva upp till MSC:s mål. Alla andra är mycket sämre på det. Vilken chock!

Därefter verkar WWF international ha kommenderat ut de lokala WWF-kontoren att göra press på att MSC är bäst, faktiskt dubbelt så bra som närmaste konkurrent. Svenska WWF gör som man blir tillsagd och går ut med materialet i en press release.

När KRAV inser att man har blivit nedrankad av WWF och inser att det beror på att WWF helt enkelt inte bemödat sig om att fråga KRAV (på engelska) eller bett det svenska WWF-kontoret kolla upp resultaten, så försöker man naturligtvis få till en rättelse från WWF. Det är de inte intresserade av.

Då står KRAV i läget att välja mellan vänlig korrigering och angrepp. I pressmeddelandet som gick ut på fredagen, så valde KRAV vänlig korrigering. Troligen för att WWF har ett mycket stort inflytande över vad som ska anses vara miljösmart på just fiskmarknaden. Att få dem emot sig skulle inte gynna KRAV-märket.

Men mitt förtroende för WWF som organisation har fått sig en rejäl törn. Jag vet att det finns mycket duktiga människor som jobbar där. Men det verkar inte som att de har mandat att göra det som vore bäst för fisken och miljön. Internationella strategier går före. Då får Sverige-kontoret vackert rätta sig.

Jag känner mig lite besviken på den svenska miljörörelsen. Det är inte bara WWF. Jag har på sistone sett en hel del tveksamheter från organisationer som annars står för det rättrådiga. Kanske begriper de detta bättre än jag. Men ofta nog tycker jag att det verkar som att makt korrumperar, och miljöfolket är inte immunt mot detta syndrom. I just Sverige finns också en stark tradition om att sitta ned i båten. En slags saltsjöbadsanda som innebär att vi är ett för litet land för att man ska kunna göra sig omöjlig. Man måste kunna samarbeta med alla, annars tar det stopp.

Allt det här innebär att vi allt som oftast tappar bort vad som verkligen är viktigt. Det suger, tycker jag.

Mest spridning verkar Miljöaktuellts okritiska spridning av pressmeddelandet ha fått.

Uselt, WWF

WWF har just släppt en rapport där man hävdar att KRAVs fiskemärkning bara är hälften så bra som MSC. Jag tycker det är en eeeeextremt konstig analys. Jag får det till att rapporten inte är seriös, utan tjänar helt andra syften än saklig upplysning. Jag är superbesviken på WWF.

I tisdags släppte WWF en rapport där man sågade KRAVs fiskeregler jäms med fotknölarna. Jag är en ganska fridsam man, men nu blev jag tvärförbannad. Så här skriver de i sitt pressmeddelande:

Jämfört med MSC får fiskcertifieringar som Naturland, Friends of the Sea och KRAV mycket lägre betyg. De lever upp till mellan 26-65 procent av kraven. Det beror bland annat på bristande kriterier för hur de ska nå ett hållbart fiske och välmående havsekosystem. Också brister i transparens och information ger låga omdömen.

Det är extremt svårt att tycka att det är ett trovärdigt resultat.

När det gäller skillnader i hur man bedömer om ett fiske är hållbart eller inte, så ställer KRAV och MSC i princip samma krav. Det finns skillnader i vad det är man godkänner och hur det sker. Men bedömningen av när ett bestånd är inom säkra biologiska gränser är mycket likartad. Att komma fram till att det ena systemet är bättre än det andra är subjektivt.

"Brister i transparens och information" är en mycket skum anklagelse. Det kan bara bero på ovilja att ta rätt på hur det förhåller sig. MSC och KRAV jobbar efter samma kriterier när det gäller hur reglerna utvecklas, nämligen ISEAL code of good conduct. Vi använder båda öppna och trovärdiga system för certifieringen (baserad på en standard som heter ISO guide 65). KRAVs regelrevisioner är öppna för alla att kommentera, liksom varje enskilt godkännande av ett fiske. Man kan om man vill säga att det snarare är tvärt om - KRAVs regler ställer högre krav på att en exakt fångstplats ska anges på konsumentförpackningen. För MSC räcker "nordostatlanten", som sträcker sig från Island till Ryssland.

Jag tycker att MSC är en seriös fiskemärkning, men jag tycker den har sina brister. Jag tycker att det är snubblande nära green wash när man får sätta miljömärket MSC på vilken produkt som helst som innehåller MSC-fisk. Det ställs inga krav på var potatisen i fiskgratängen kommer ifrån, eller paneringen på fiskpinnen. I dessa produkter är det ofta mer av annat än fisk. Men om oljan i fiskpinnen kommer från GMO-raps, eller om potatisen är intensivbesprutad, det bryr man sig inte om. Och natriumglutamat är bara att hälla på, hej och hå.

MSC har regler som styr med den socioekonomiska situationen i fiskebygder. Dvs de gynnar lokala livskraftiga fiskesamhällen. Det är bra. Men i övrigt har de inga regler för arbetarskydd, eller sociala rättigheter, vad jag vet. Det har KRAV.

WWF har också haft alla möjligheter att påverka KRAVs regler. Om KRAVs system nu var så uselt, så hade de väl kunnat säga det för några år sedan?

Jag har jätte, jättesvårt att frigöra mig från tankar kring nepotism. Jag har jätte, jättesvårt att tro att WWF ville något annat med denna studie än att marknadsföra MSC, åstadkomma världsherravälde för dem. Jag tycker det är uselt gjort av Lasse Gustavsson att ha mage att kräva att KRAV ska förbättra sig, som han gör i pressmeddelandet. För som jag ser det har det ingen grund annat än att skapa uppmärksamhet. Det är ett retoriskt trick - har man ingen nyhet ska man ändå kräva något av någon. Gärna någon som folk tror gott om. Då nappar redaktionerna. Lågt gjort.

Och ja, KRAVs fiskeregler ligger mig extra varmt om hjärtat. Men nej, jag är inte rädd för kritik. Men det här vara bara för mycket, jag var tvungen att få det ur mig. Tack för ordet.

Hur kan KRAV tillåta sorbater?

Äkta Vara och City Gross slår på stora trumman för att skippa alla tillsatser. Det är bra. I kölvattnet av det dyker det upp mer eller mindre seriösa debattörer, som t ex menar att KRAV går mulitnationella företags ärenden och i största allmänhet inte vet vad de pysslar med. Jag har skrivit om det förut, och här lägger jag ut texten kring att debatten är bra. Men att rena felaktigheter faktiskt inte borde spridas av seriösa aktörer. Jag ger också ett exempel på hur ett E-nummer (och ett rätt eländigt ett) kan godkännas av KRAV, för att helt nya varukategorier som fisk på snabbast möjliga sätt komma in i butikernas diskar, och att man därigenom når stora miljövinster.

Sedan Äkta Vara lanserade sitt nya märke tillsammans med City Gross för några veckor sedan har vi fått en förnyad debatt om tillsatser. Jag gillar verkligen att tillsatser diskuteras.

Ofta får man höra att de behövs. Pågens utvecklingschef menar t ex att det behövs 25 ingredienser i gifflar (varav tre jäsmedel). "Behövs" eller "nödvändigt" är ord som ofta återkommer när det pratas ingredienser och tillsatser. Grejen är bara att dessa ord är subjektiva, men används objektivt. Dvs vad som är nödvändigt bestäms utifrån dina egna referenser, men om du har tillräckligt med pondus kan du får det att framstå som en sanning.

När någon säger att det behövs 25 ingredienser för att baka småbullar, så är det förmodligen utifrån utgångspunkten att produkten

• ska vara billig, eller upplevas prisvärd
• enkelt ska kunna hanteras rationellt
• ge en tillräcklig lustupplevelse när den konsumeras
• inte minst ska försvara sin position på marknaden
• konsumenten inte lägger sig i produktionen allt för mycket
• inte får orsaka ett enda akut sjukdomsfall (långsiktiga däremot är svårare att debattera)

Om man tar de här punkterna var och en för sig, så kan de vara rimliga. I grunden har vi alltså ett läge där matens billighet, eller upplevda prisvärdhet, styr vad som anses nödvändigt.

Men jag menar att det som borde styra är att maten

• är så okomplicerad som möjligt (för jag tror inte vi är gjorda för att bryta ned natriumglutamat och natriumbensoat),
  
• så färsk som möjligt (för jag tror att vi är gjorda för att äta färska grejer) och
  
• påverkar resten av världen i minsta möjliga utsträckning (för världen är inte gjord för att konsumeras av en enda art).

Därtill följer att inblandade företag och människor behöver kunna överleva. Men det är inte deras bekvämlighet och överlevnad som ska styra. Detta kräver naturligtvis en förändring av hur konsumenterna väljer, och det är en TUNG uppgift. Heder därför till Äkta Vara och City Gross (Bergendahls). De sätter fokus på frågan och får i alla fall en del att tänka till. Skulle tro att Axfood, COOP o ICA studerar dem noga. Foto: Ekotänk. Om du lånar, uppge gärna källan.

KRAV har jobbat med den här balansen i 25 år, och kommit fram till att det finns cirka 20 tillsatser som verkligen behövs i olika väl avgränsade sammanhang (komplett lista i bilaga 7 och 8 i KRAVs regler, men se även regel 17.5.2.6). Att de behövs bygger på kriterier som handlar om att de ska vara rimligt ofarliga, samt att de faktiskt ska lösa ett väsentligt problem. Kriterierna är frammanglade inom IFOAM, för att den ekologiska handeln ska fungera. För att göra avvägningen använder vi egen engagerad och kompetent anställd personal, förtroendevalda från alla delar av livsmedelsförädlingen, köper in konsulter och har öppna remisser som alla får svara på. Som resultat av det finns det några tusen KRAV-produkter till priser som många kan klara.

En liter KRAV-glass kostar mellan 40 och 60 kr, och innehåller några tillsatser. Enligt folk som kollat på det skulle en liter Äkta Vara glass kosta runt 100 kr. Enligt min mening så är KRAVs balans rätt - det blir glass, som får räknas som fin eller god, om än inte helt ursprunglig. Eftersom priset är rimligt för tillräckligt många, så blir volymen så stor att betydande mängder grädde, socker, mjölk, vanilj, bär och annat kan produceras utan gift och konstgödsel (vilket Äkta Vara inte har några restriktioner mot), och alltså resulterar i en betydande miljövinst (och en bättre eftersmak). Men det klart att man kan och bör ha åsikter. Och det klart att konsumenterna inte ska nöja sig med status quo.

Men eftersom vi tycker att vi jobbar så hårt med detta, och eftersom jag tycker att vi har en mycket seriös inställning till det hela som borde tilltala de som fokuserar tillsatser, så blev jag besviken när jag fick Tommy Svenssons nyhetsbrev häromdagen. (Grät ut här på bloggen också). Matklok var vänlig nog att höra av sig och fundera lite tillsammans med mig. Och jag gjorde några kommentarer som jag tänkte att jag skulle posta här också.

Jag blev upprörd över några saker i Svenssons nyhetsbrev:

• En del grejer är helt enkelt inte sanna, och drar därför ned trovärdigheten på hela debatten. Han påstår att t ex att KRAV godkänner rökarom. Inte sant.
  
• Han är subjektiv och verkar inte vilja förstå. Han skriver att alla KRAV-företag betalar en hög avgift. De flesta betalar 400 kr. Hög avgift? Inte solklart tycker jag.
• Han påstår att vi skapar speciallistor och gömmer dem i reglerna i syfte att anpassa oss till multinationella jätteföretag. Struntsnack, helt enkelt. Den viktigaste faktorn till det är istället vanlig mänsklig dumhet. När jag ledde arbetet med fiskereglerna, så blev det en lista som hörde dit. Av olika skäl har vi bara inte kommit oss för med att flytta den. Nu kommer det att ske, när vi för första gången reviderar fiskereglerna.
• Mm

Om Tommy Svensson är en serös aktör, så borde han hålla sig för god för att skicka runt rena felaktigheter. Men visst har han rätt i att det är märkligt att KRAV under vissa omständigheter tillåter läskigheter som sorbater. Storyn i det fallet är så här:

Bensoater är tillåtna endast i kylkonserver av fiskprodukter (KRAVs regel 17.5.2.6). Anledningen till det är att det lätt blir en höna-och-ägg-situation när man ska få igång en helt ny bransch. I det här fallet gällde det fisket, som var helt nytt 2004. Det fanns intresserade fiskare, men de hade svårt att hitta köpare. Det fanns intresserade köpare/förädlare, men de tyckte att det var en orlimlig risk att inrätta särhållning av ingredienser, och utveckla helt nya produkter, när de inte hade någon aning om hur marknaden skulle reagera på KRAV-märkningen (succé eller inte?).

Till slut var det ett läge där sill- och kaviarproducenterna var beredda att sats apå en lansering, de var beredda att ta in och särhålla KRAV-råvaror i övrigt, men det skulle bli både dyrt och ta lång tid att utveckla recept utan bensoater. Vi såg att vi skulle kunna få igång fiskenäringen, få avsättning för mer ingredienser och ge konsumenterna ännu mer möjligheter att göra det goda valet. Men det skulle ske till priset av att vi släppte in sorbaterna i kylda KRAV-fisk-konserver. Vi visste att det skulle uppfattas negativt av dem som inte tål eller gillar dem. Men efter ett par rejäla diskussioner och samråd med personer som vi uppfattar har god kännedom om hur konsumenterna ser på saken, så bestämde vi oss för att acceptera sorbaterna under en övergångsperiod.

Nu i höst har vi gått igenom fiskereglerna ordentligt för första gången. Nu ser förädlarna att marknaden fungerar, och de har hunnit göra en del tester. Alltså kan vi nu ta steg två och fasa ut sorbaterna. Såvitt jag vet är det i så fall första gången i världen som någon har lyckats få fram kylda fiskkonserver utan konserveringsmedel. Det har skett tack vare att alla har tagit risker och gjort sitt. Det inkluderar inte minst ett antal konsumenter som har hört av sig till oss och klagat på sorbaterna, men efter att ha fått förklaringen har de tyckt att lösningen ändå var en bra avvägning. De har stått ut med att se sitt KRAV-märke besudlat under en tid, för att uppnå betydande vinster på andra plan.

Då kan man ju tycka att detta är ren omsorg om de inblandade företagens vinster. Det tycker Tommy Svensson, och det kan han väl få göra. Eller så kan man tycka att det är så här man utvecklar en konsumtion som är hållbar på mer än ett sätt. Det tycker jag.

Hur kunde det bli ekos fel? Och lite smått o gott

Dagens tråkiga eko-nyhet är att man har hittat bekämpningsmedel i ett KRAV-märkt grönt te från Kung Markatta. Att man hittar bekämpningsmedel innebär att det KAN ha fuskats i produktionen och att produkten är uppblandad med konventionella grejor. Men minst lika ofta är det fråga om olika typer av kontamination. Dvs att bekämpningsmedel har drivit med vinden på ett extremt sätt, att man har använt behållare som det tidigare funnits något konventionellt i, och så vidare. Det är givetvis en enorm förtroendefråga för KRAV och övriga aktörer i eko-branschen att snabbt reda ut sådana här grejer.

Men visst är det konstigt egentligen. På något sätt så är det eko-handlarna som får reda ut hur giftet kommit in i grejer där det inte ska vara. Man skulle ju annars kunna tycka att det är den som tillverkar, distribuerar eller sprider giftet som borde han ansvar för hur det används, och därmed för att städa upp när det gått fel. Men icke. Återigen lyckas det konventionella jordbruket externalisera sina kostnader så att någon annan får betala. Det ironiska i det här fallet är att det är det ekologiska jordbruket som får betala.

En roligare nyhet är att fiskarena Charles och Robert Olsson fick Änglamarkspriset. Det är ett par riktigt sköna lirare. Driftiga och trevliga därtill. Även om de driver ett litet företag, så var de avgörande för att det skulle kunna bli några regler för KRAV-godkänt fiske för några år sedan. Juryn skriver i sin motivering att "det är personerna i det lilla företaget som gör det stora jobbet och som i vardagen gör stor skillnad". Jag håller med och är glad att ett företag där 100 000 kr spelar roll också får priset.

En annan trevlighet är att KRAV hade medlemsmöte med tema klimat, klimatmärkning och mat. Mötet blev bra tycker Cristoffer på Gröna Gårdar. Han har skickligt fångat några av de väsentliga utmaningar som KRAV (och världen för den delen har).

Spännande måndag

Det ska bli intressant att följa nyhetsrapporteringen idag. Greenpeace har sagt att de ska dumpa trålhinder på torskens lekplatser i den svenska delen av Kattegatt. Syftet är att skydda dessa områden, som också är Natura 2000-områden. Tydligen har Greenpeace tom lagen på sin sida.

Fascinerande nog har jordbruksministern lackat till eftersom tilltaget strider mot dansk lag. Japp, gott folk, det verkar som att den svenska regeringen ser som sin uppgifta att tillämpa dansk lag i Sverige.

Det kanske blir så när man är ordförande i EU. Men jag hejar på Greenpeace. Det verkar vara en väl avvägd, smart och laglig aktion som syftar till att skydda känsliga områden när staten inte fixar biffen. Heja!

Uppdatering måndag kväll:
Det hela verkar fortlöpa rätt väl. Men jag blir bara mer och mer övertygad att Greenpeace handlar helt som de ska. Får man tro artikeln så är fiske förbjudet i dessa bottnar enl EU-lag. Och då betyder ju statens (regeringen och fiskeriverket) och fiskarenas inställning att de anser att det måste vara fritt fram att bryta mot lagen... Med hänvisning till trasiga redskap och trilskande danskar... Man baxnar. Det enda som verkar funka är rättsapparaten: Länsstyrelsen och Miljödomstolen har sagt ja. Det innebär i så fall att regeringen tycker att det är fel på lagen... Det verkar som att danskarna inte tänker hävda copyright om Erlandsson vill kopiera... Skönt att Greenpeace finns ibland.

Ett fall framåt

Idag var det styrgruppsmöte i klimatprojektet. Det var det första allvarliga försöket att faktiskt komma överens om vad som ska krävas för att en produktion ska bli klimatcertifierad. Det blev ett framgångsrikt misslyckande.

Det blev framgångsrikt, för vi jobbade oss igenom en massa svåra frågor och hittade ståndpunkter som var rimliga. Det var framgångsrikt för att vi lyckades göra en prioritering i många fall, och välja att fördjupa och förtydliga riktigt viktiga regler. Vi kanske till och med anade en väg framåt med mulljordarna.

Det blev ett misslyckande i den meningen att vi inte blev klara som det var tänkt; vi behöver ytterligare sex veckor och ett par sessioner till för att bli klara. I någon mån blev det också ett misslyckande för att det uppstod nya kritiska frågor, som t ex om självförsörjningskraven för mjölkproduktion omöjliggör klimatcertifierad mjölkproduktion norr om Dalälven.

Å andra sidan så är sex veckor inte någon enorm tid i sammanhanget. Det det är väsentligt bättre att få upp frågorna och problemen på bordet nu, än i efterhand med ett spikat regelverk.

Så jag ser framför mig en intensiv period, men jag tror att det här kommer att bli bra. Och vi märker ett riktigt spännande intresse från flera viktiga aktörer att snabbt införa klimatreglerna. På både mjölk- och fiskesidan står det producenter och frustar av iver att få veta vad som ska gälla så att de kan börja marknadsföra sin klimatsmarthet.

Men nu är jag trött. Nu tar jag helg från KliMatfrågorna.

Rolig nyhet om fiskodlingar

DN skrev häromdagen en viktig artikel om att man kan utfodra rovfiskar med sesamolja. Det är viktigt eftersom vattenbruket förmodligen har en viktig roll i att försörja en allt köpstarkare värld med protein. Många misstänker att den begränsande faktorn till slut blir fiskoljan, som måste tillsättas fiskfoder för att det ska bli näringsriktigt för fisken och till slut för människan.

Nu är det sesamolja som möjligen kan vara en lösning. Det finns ekologiska sesamfrön, så då bör den här möjligheten även komma eko-vattenbruket till del. Det svenska vattenbruket är försvinnande litet, men det finns ändå en ordentlig potential.

I artikeln tar man upp problemet med att fiskfoder kommer från småfisk som sill och lådda. man skulle kunna vända problemet till en möjlighet: I en frisk Östersjö hålls skarpsillen i schack av bla torsken. Men när torsken fiskas ner, tar skarpsillen över och äter torskägg och -yngel. Därför skulle det vara meningsfullt och bra för en frisk östersjö att fiska upp så mycket skarpsill som möjligt. Det är bara det att skarpsillen innehåller så mycket miljögifter att den inte kan användas som foder...

Tre goda fynd

Precis de senaste dagarna har jag råkat på tre produkter som gjort mig extra glad:

1. Krav-märkt Kalles Kaviar. Jag hittar inget om det på webben, men en kollega påstod att hans mamma typ köpt den på Konsum. Konstigt att Abba inte gör någon press av det... Otroligt roligt att en så stark produkt kommer i en KRAV-märkt version. Otroligt viktigt att en av de stora aktörerna på fiskmarknaden tar det hållbara fisket på allvar, och ser affären i det. (tillägg 081018: rekobloggen har däremot hittat ett pressmeddelande).
2. Kung Markattas grötris. Det går en del risgrynsgröt till barna hemma. Och förutom att Änglamarks ekologiska risgrynsgröt är äcklig, så är det roligare att göra själv. Blanda i lite grädde och vanilj, så fixar man egen risifrutti. Men konstigt nog har jag hittills aldrig hittat ekologiskt rundkornigt ris. Men i förrgår hittade jag det (på Tant Grön). Från Kung Markatta. Mycket skumt att inte COOP eller ICA har tagit in det. Ingen jättegrej, men det är liksom ett sådant där hål i ekosortimentet som behöver täppas till. Jobba på, Kung Markatta!
3. Fazers KRAV-märkta skepparhalvor. Bagerisidan har så länge släpat efter i utvecklingen av eko-sortimentet. Saltå har länge fått regera i ensamt majestät. Nu börjar de lite större röra på sig, och plötsligt låg Skepparhalvorna där i min butik. Genombrott. Och gott.

Att ha kakan eller äta den?

Jag minns hur någon för kanske åtta-tio år sedan försökte göra en dokumentär från framtiden för att visa hur det skulle se ut när klimateffekterna satte in på allvar; torka ger livsmedelsproblem. Värmeböljor skulle ge klimatflyktingar osv. Ibland känner jag att det har gått väldigt fort att komma dit.

Nu i dagarna läser vi att bönderna i Blekinge redan har torka. Någon petimäter är säkert snabb att anmärka att det inte går att koppla enskilda klimatologiska händelser till växthuseffekten. Men att vi skulle få ett extremare väder har vi vetat länge. Så jag kopplar ihop den varma vintern, värmebölja i maj och alltihop så mycket jag vill! Och inte gör det något för att sänka matpriserna i alla fall.

I samma artikel står det att den aktuella gården har köttdjur och att de beklagar sig över att diesln har blivit så dyr. För några dagar sedan läste vi om fiskare och lastbilsåkare i Frankrike som strejkar för att dieselpriserna har blivit så höga. Allt detta förutsågs på ett sätt i den där "dokumentären". Och jag känner mig lite tröttförbannad; hur får man ihop det? Att strejka för att få släppa ut mer CO2 när grundvattnet sjunker? Att strejka för billigare CO2 när fisken håller på att ta slut? Det är ju sådant som gör att man jagar havskräftor för 107 kg CO2 per kg havskräfta (det blir så mycket om man bottentrålar, enligt SIK). Omdömeslöst. Egocentrerat. Vansinne.

Spännande veckor framöver, annars. 16-25 juni ska jag på IFOAM Organic World Congress. Hoppas kunna direktblogga lite för den som är intresserad. Åsså ska vi hämta vår "nya" (28 år gamla) segelbåt, en Omega 28.

Miljömärkning lösning på ministerns fiskeproblem

Det har utbrutit en intressant diskussion där makthavarna plötsligt är överens om att vi måste inse att fiskekvoter inte är något man förhandla om på politisk nivå. Om biologerna säger att fisket måste begränsas, så blir det inte mindre sant bara för att man börjar förhandla om det i ett mötesrum. Det började med att fiskeriverkets GD med medarbetare slog in den öppna dörren i en ganska väl genomtänkt debattartikel i DN. Den följdes upp av fiskeministern på samma plats. Till och med Sveriges Fiskares Riksförbund verkar vara med på tåget. Nyheterna har därefter duggat tätt kring detta.

Som vanligt ska man nu också hitta nya lösningar på problemet. För egen del kan jag tycka att det vore värt att se på hur andra sektorer har löst problem. Myndigheterna skulle lätt kunna utnyttja befintliga system som stöds av biologer och miljörörelse. KRAVs certifieringssystem är ett och MSC:s ett annat. Det vore lätt att sätta upp mål för offentliga inköp, man skulle kunna dra igång en aktionsplan för att öka denna andel. Man skulle kunna ge de fiskare som lägger om till miljömärkt stöd för omläggningskostnaderna. Alla dessa system och åtgärder har prövats i andra sektorer och skulle snabbt få effekt. Och vill man göra något snabbt måste det ju vara bättre att använda sådant som finns än att hitta på nytt.

Ministerns förslag om skrotpremie förefaller dessutom överskattat. Det är fiskeansträngningen som måste ned, inte i första hand antalet båtar. Precis det visar DN idag: skrotningspremier går till att köpa (andelar i) nya effektiva fartyg. Att ge någon form av avgångsvederlag eller omställningsbidrag verkar mer intressant, men det gäller ju faktiskt att få ned volymen investeringar i fiskenäringen. Å andra sidan får man akta sig för att kustsamhällena dör. Kanske kan en ökad satsning på ekoturism i skjärgårdarna kompensera?