Naivt att tro på CoP15, dags för handelskrig?

När CoP15 i Köpenhamn var slut, så drabbades jag av insikten om att jag har varit straffbart naiv. För hur kunde jag någonsin tro att alla världens stater skulle skriva på ett rejält klimatavtal? Och det innebar ett par veckors tappad sug. Tillbaka på banan undrar jag om inte idén om den globala klimatkonventionen är oljeindustrins bästa vän. Jag tror att det är dags att degradera den till en högoddsare. Det kan gå, men förmodligen inte. Låt miljöministern sköta det där tillsammans med andra miljökonventioner. Nu gäller det att gå ihop med de som vill något och visa att vi menar allvar. Kanske kan man införa strafftullar mot de länder som inte vill? Förmodligen möjligt, men jättestökigt. Men inget hindrar var och en att själv inleda ett litet handelskrig för framtiden. Och det är nog något sådant som måste hända, för politikerna klarar inte detta, hur många nattmanglingar de än kör.

Jag kom alldeles av mig efter Köpenhamn och COP15. Den 18 december (skulle varit konferensens sista dag) var jag helt ofokuserad på jobb och försökte nästan ofrivilligt följa vad som hände. Nu var ju ALLA på plats, de har väl inte åkt dit för att misslyckas? Det slog mig att det verkade som att alla väntade på att Någon skulle lösa den gordiska knuten. Kameran svepte över en jättesal där statsmän satt på rad, och väntade. Israels premiärminister väntade. Maldivernas premiärminister väntade. Och väntade. Inte kunde väl dessa upptagna människor sitta där och vänta, om de inte väntade på något gott?

Så kom upplösningen. Det blev i princip inget. De hade väntat för länge, och inte kom det något ur det. Jag kom att tänka på den där 70-talssången "Jag drömde om en jättesal, där statsmän satt på rad. // Så skrev de på ett konvolut och reste sig och sa: // Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär...". Sången är vacker. Och naiv. Jag kände mig plötsligt så urbota naiv.

Hur kunde jag tro att det skulle funka att få alla världens ledare att skriva under ett avtal, som löser klimatproblemen på ett rättvist sätt? Hur kunde jag överhuvud taget tro att en konsensuslösning skulle fungera? Jag menar - hur bra har FN:s säkerhetsråd kunnat stoppa krig? Hur kunde jag tro att stater som har oljan som enda betydande inkomst skulle skriva på något som syftar till att strypa oljeproduktionen? I synnerhet som dessa stater ofta leds av en korrupt maktelit, som i sin tur har allt att förlora på minskad oljeproduktion? Norge är nog ett lysande undantag i en klubb som annars domineras av otrevligheter som Saudiarabien.

Hur kunde jag tro att ett land som Kina någonsin skulle skriva på? Jag skulle tro att det enda som ger regimen legitimitet är att de levererar ett kraftigt ökat välstånd till en befolkning som har fattigdom och svält i färskt minne. Denna tillväxt bekostas med hjälp av fossil energi. Dvs, om partiet skriver på, så kommer tillväxten att minska och därmed får pamparna omedelbara problem att behålla makten.

Så otroligt naivt av mig. Och jag tappade sugen av insikten att hela CoP-processen egentligen mest spelar oljeklubben i händerna. Så länge ambitionen är att alla ska skriva på, så kommer det inte att gå. Dvs oljeshejkerna, klimatskeptikerna och familjen Bush vinner med det här upplägget.

Nu har jag spottat upp mig lite, men frågan är vad alternativet till klimatkonvetionen är. Det är klart att man ska jobba vidare med den, men jag tror att man får dra ned den från statsminister- till miljöministernivå. Statsministrarna har ändå klimatproblemet kvar - men vad är den nya lösningen? Lösningen bortom klimatkonventionen? Eller, på ett annat sätt - vad gör vi när andra stater inte vill komma överens på ett civiliserat sätt? På något sätt får det vara slut med silkesvantarna.

Kan vi gå i krig? Hota de som bygger ett nytt kolkraftverk med bombning? Skicka kryssningsmissiler på nya oljeriggar? Ungefär som vi/västerlandet gör med de som bygger kärnkraft utan lov? Skicka svenska soldater för att se till så att de obildade kanadensarna slutar bryta tjärsand? På ett sätt kanske rimliga åtgärder, men det skulle kunna spåra ur rätt snabbt. Tror inte vi vill det.

Kan vi hota banditerna med handelssanktioner? Kanske svårt. EU behöver handeln, och många andra länder som behöver utveckling får den genom handel. Kanske inte så smart. Men, kanske ändå. Kanske att vi, EU, kunde gå ihop med de som vill något rejält (rätt många ändå) och bestämma att vi handlar fritt oss emellan. Men de övriga stater som vill in får betala 200% klimattull, tills de skriver på. Klart det skulle bli tufft, klart vi skulle få fan av WTO, OECD, FN och alla möjliga. Men det skulle vara klarspråk. Och money talks. Kanske ändå ett spår att utforska närmare?

Men, och kanske viktigast, jag tror inte politikerna klarar detta själva. Om alla världens politiker vore demokrater kanske, kanske det skulle gå. Men som det är nu, så är det inte så. Och vi vanliga männsikor kan göra det som de inte kan. Vi kan agera nu. Vi kan

• börja köpa endast ekologiskt och KRAV-märkt mat. Ekonomiskt tufft, men sparar fossilt bränsle och mycket annat. Eftersom det blir dyrare så slänger man också mindre. Miljömärkt non-food.
• käka högst tre portioner rött kött i veckan
• sälja en bil
• tilläggsisolera, byta uppvärming, byta till Bra Miljöval el eller något annat rejält i bostaden

Om alla gjorde det, så skulle det innebära en de facto intervention på marknaden, som skulle märkas. Ja, det kostar komfort och pengar. Men Någon Annan kommer inte att fixa detta. Och värre är det kanske heller inte att driva ett litet ekonomiskt krig för framtiden.

Jag har inlett mitt krig, och jag har familjen med mig. Vårt nästa stora steg är att, till sist, sälja bilen. Vi har en liten bit kvar vad gäller köttet, och helt 100% ekologisk är inte kosten än. Jag ska ligga på vår lokala butik hårdare så att det blir möjligt.

Handelskrigsspåret är trist. Men är det någon som har en bättre idé?

Bilden har jag lånat från UNT:s webbplats, utan lov. Den är tagen av Scanpix. Men jag tycker att det här ögonblicket tillhör världen, snarare än en enskild upphovsrättsägare som hade privilegiet att få vara med. Så, come get me Scanpix, om ni lackar till.