Jag beklagar - jag har försökt lura er allihop i tio år

I senaste utgåvan av Magasinet Filter framställs KRAV som lite av en bluff. Enligt filter så står KRAV inte längre för sina ursprungliga värden och miljönyttan är tveksam. KRAVs kontrollsystem kan man inte lita på och de som jobbar på KRAV är knappast idealister. Jag blev riktigt arg och ledsen - sårad helt enkelt. Jag har naturligtvis en helt annan story att berätta. Men jag tror att man måste förstå artikeln som en del av ett större sammanhang - konfliktens paradigm. Så efter att ha skrivit om det här inlägget några gånger, så tror jag nu att Filter till slut har gjort mig lite klokare.

För några veckor sedan skummade jag igenom en av mina favorittidningar; Filter. Sedan var jag arg, ledsen och förbannad i tre dagar. Jag kände mig rejält kränkt av artikeln "Den skenheliga kon" som handlar om KRAV. Och så läste jag artikeln igen. Och igen. Artikeln är välskriven, i alla fall som läsuppevelse. Ett par andra insiktsfulla bloggare kommenterar också artikeln och menar att den är bra; Gunnar Rundgren på "Trädgården Jorden" och Ann-Helen Meyer von Bremen på "Hungry and Angry". Det finns säkert fler - jag är tacksam för tips.

I min ilska skrev jag det längsta och mest indignerade inlägg jag någonsin gjort för den här bloggen. Ett flammande försvarstal. För det är ju inte så att KRAV försöker lura konsumenterna eller på pin kiv inför meningslösa, dåligt underbyggda regler. Det är ju inte heller så att vi som jobbar på KRAV är iskalla byråkrater som skiter i allt och går hem klockan 17. Att använda gamla undersökningar för att påstå att KRAV inte tar ansvar för kontrollen känns riktigt nattståndet. Att låta en känd eko-motståndare på SLU såga den vetenskapliga grunden för KRAV och eko utan att släppa fram en opponent, känns propagandamässigt.

Så hjälpte min fru mig att ta ett andetag och tänka efter. Jag lät bli att trycka på "publicera". Istället funderar jag på vad som har drivit fram artikeln, och vad syftet med artikeln kan vara.

Jag tror att ett av Filters huvudmål är att erbjuda en läsupplevelse utöver det vanliga. Det ska vara härligt att läsa Filter; ett vackert språk kompletterad med väl utformad grafik. Artikeln om det skenheliga KRAV uppfyller detta. Det är någon som är en duktig berättare som har skrivit. Den är iscensatt nästan som ett drama med tydliga roller. Inte riktigt onda mot goda, röda mot vita, men fördelningen är klar och det är tydligt vart läsarens sympatier ska placeras. En bra story innebär också att något avslöjas och det infrias också. Däremot arbetar inte journalisten med problemen. Läsaren får heller ingen ledning i hur problemen kan lösas, förutom att överväga att sluta köpa KRAV-märkt.

För mig bottnar detta i vad jag skulle vilja kalla konfliktens paradigm, som jag menar att vi lever i, och som jag tror hindrar oss. För mig är ett paradigm ett mönster i samhället som är så grundläggande att vi inte längre lägger märke till det. Eller en slags överenskommelse som medborgarna har om vad vi ska anta som utgångspunkt för alla diskussioner. Konfliktens paradigm handlar om att vi ständigt söker och uppmuntrar konflikt. Vi arbetar ständigt med att avslöja bluffar och antar att vi ofta blir lurade.

I konfliktens paradigm är det bra att vara en trouble shooter. I konfliktens paradigm ägnar vi mycket tid åt att hitta och lösa problem. Vi matar oss själva med nyheter som handlar om problem, som kan vara riktigt stora. En bra artikel, får man lära sig på journalisthögskolan, ska ha en vinkel och helst innehålla en konflikt. En bra debattartikel, får man lära sig av PR-byråerna, ska innehålla en tydlig problemformulering, ett litet avslöjande och ett tydligt krav på förändring. Problemet med detta är att vi upplever världen som full av problem och begränsningar. För många går det åt massor med energi för att hantera problemen, och rädslan för att bli avslöjad är en viktig drivkraft i samhället.

I ett alternativt paradigm skulle vi kunna utgå från att alla faktiskt gör sitt bästa. Vi skulle kunna ta som utgångspunkt att vi ska försöka se till så att motparten alltid lämnar våra möten med mer energi än när vi träffades. Vi skulle kunna ägna oss att uppmuntra allt som är gott och ta varje tillfälle i akt att uppmuntra människor. Det låter kanske udda och utopiskt, men jag tror att en diskussion som bygger på sådana saker är både effektivare och roligare.

Så, jag tänker inte försöka sänka artikeln i Filter med mina fakta, och den upplevelse som jag menar är den korrekta. Jag noterar istället att det ändå är ett ordentligt jobb som journalisten har gjort. Artikeln tar upp ett par intressanta diskussioner; dels om småskalighet kan eller ska vara ett självändamål i KRAV-lantbruket, och dels om klimatproblemen verkligen är så viktiga som vi hittills har trott, när man ställer dem mot andra.

Jag är också tacksam över att ha blivit lite klokare. Magasinet Filter ska man njuta som en upplevelse, inte som en analys. Det gör jag gärna. Jag hoppas också att någon läsare av det här inlägget delar med sig av sina tankar - det skulle göra mig ytterligare lite klokare!

Vaccin mot könsmognad något för KRAV?

När man pratar om den hållbara maten eller den naturliga maten, så innebär det för mig att man försöker åstadkomma det bästa på flera skalor samtidigt; naturskydd, djurskydd, ekonomisk rimlighet och naturlighet, t ex. Ibland dyker det upp nya tekniker som gör att jag studsar till och behöver revisit grunderna. Nu har det t ex dykt upp ett vaccin som skjuter upp galtars könsmognad. Att använda det skulle minska obehag för KRAV-grisarna, men jag (och flera med mig) tvekar. Något i magen säger mig att det är något konstigt med det här.

Hållbarhet har åtminstone tre delar; ekologisk, ekonomisk, social hållbarhet. För mig finns det också en etisk dimension av hållbarhet, som t ex inkluderar djurskydd. Tar man de olika delarna var för sig är det inte så svårt att bestämma vad som ska gälla. Om man bara vill tjäna pengar och struntar i allt annat, så är det inte så svårt. Men om man vill tjäna pengar och rädda naturen blir det svårare. Vill man själv tjäna pengar, rädda naturen och dessutom vill att de som arbetar med det jag köper har det bra, börjar det bli riktigt svårt. Lägger man djurens väl på det blir det rätt avancerat.

Att lägga ihop dem innebär för det första att man inte kan låta en dimension dominera över de andra. Å andra sidan kan jag heller inte låta någon dimension bli helt ignorerad - det finns en skamgräns för alla fyra. Ibland dyker det upp problem och nyheter som ger mig griller i huvudet. I fredags visade kollegan K mig information om ett nytt vaccin för grisar. Ett vaccin mot galtlukt. Jag blev superbrydd.

Så här ser det ut: att hålla grisar under KRAVs regler är ganska svårt, kräver ganska mycket mark, ger lite sämre avkastning. Marknaden är också rätt svår. Många slakterier menar att det inte finns någon bra marknad för KRAV-kött. Alltså betalar de inte så bra. Den ekonomiska hållbarheten i att vara KRAV-grisbonde är skör.

KRAV-grisar får gå ute och böka och beta. Det är det inte många grisar som får göra, inte ens ekologiska. De har gott om förströelse och lever i stora delar ett riktigt grisliv. Så jag skulle vilja säga att den etiska dimensionen är rätt väl omhändertagen. MEN, och det finns ett par rejäla men, det finns två betydande problem.

Det ena är att de grissorter vi har är framavlade för att stå stilla i stall, växa fort och sedan slaktas. När man släpper ut dessa sorter, så får många av dem förslitningsskador i lederna. Det gör ont. Det andra handlar om att kött från könsmogna galtar har en ganska stark bismak, sk galtlukt. Konsumenterna uppskattar inte den smaken, så sådant kött får ett riktigt lågt värde. Smågaltar blir efter ett tag också ganska stökiga, och kan skada varandra rätt rejält. För att grisbonden inte ska behöva ha ihjäl hälften av alla kultingar, så kastrerar man smågaltarna. Det är heller ingen rolig historia, vare sig för grisen eller för bonden.

När det gäller ledskadorna pågår nu några olika projekt för att undersöka hur man skulle kunna komma till rätta med det. KRAV ser också över sina djurregler, så det finns alla möjligheter att vi äntligen börjar komma till rätta med det. När det gäller galtlukten, så fick jag i går höra talas om en ny lösning: vaccinering mot galtlukt. Med hjälp av två doser av vaccinet Improvac, så skjuts galtens könsmognad upp. Den skjuts upp så att den inträffar efter normal slaktålder.

Improvac förefaller vara väl utprovat, vaccineringen kan skötas professionellt och tämligen smärtfritt. Flera KRAV-grisbönder tycker att detta skulle vara mycket bättre för djuren, och vaccinering är tillåtet enligt KRAV-reglerna i vissa fall. Men de är angelägna om att inte tänja reglerna i någon konstig riktning och därför kommer nu diskussionen igång.

Jag förstår fördelarna; mindre smärta, säkrare och enklare hantering, bibehållen ekonomi. Men det är något som känns konstigt i magen. När KRAV tillät vaccinering, tänkte man sig då att det skulle kunna användas för att skjuta upp en naturlig process? Eller var det för att förhindra lidande i farliga sjukdomar? Jag tror det senare. Men, om vi nu har kunnat acceptera kastrering, så är det väl bättre med ett par sprutor? Jo, ja... Men jag tvekar i min uppfattning...

Givetvis kan man säga att en lösning på det här problemet är att inte äta grisar, över huvud taget. Jag köper det resonemanget. Men om man nu konstaterar att det inte verkar gå hem hos alla, och man vill försöka förbättra läget för både bonden och grisen och samtidigt försöker stimulera en naturlig produktion. Hur tänker man då?

Foto: Jennys blogg. Riktiga KRAV-grisar.

Någon spelar högt i grisaffären

Avslöjandet om den grova och systematiska vanvården av grisar som kom i morse var sannerligen en kalldusch. För gris- och djurskyddssverige i synnerhet, men också bondenäringen i allmänhet. Om nu hundra gårdar kommer undan med ganska allvarliga brott, och om nu en av köttbranschens främsta företrädare är inblandad... Vad är det då mer som vi tar för givet som bara är en bluff? Jag har följt frågan under dagen och blir inte riktigt klok på den. Det verkar liksom som att media-drevet inte tar den fart man skulle kunna förvänta sig. Det kan bero på att Djurrättsalliansen bluffar i någon utsträckning. Men det kan också bero på att nyhetsredaktionerna inte klarar att gräva tillräckligt snabbt och effektivt. Jag vet inte, men det ska bli intressant att följa. Och djurskyddet lär rimligen förstärkas av detta. Det är ju bra mitt i eländet.

I morse briserade en bomb i bondesverige. En organisation som tidigare inte hörts av så mycket, Djurrättsalliansen, påstod att grisar systematiskt vanvårdas på ett betydande antal gårdar i Sverige. Förutom tragedin i sig så finns det ett antal besvärliga detaljer. En av de bönder (farmare säger Djurrättsalliansen) som pekas ut är en nyckelperson i den delen av bondesverige som har med ansvarsfull djurhållning, eller i vart fall ansvarsfull grishållning, att göra. Flera lantbruksskolor finns på listan över utpekade. Olagligheterna är uppenbara och flagranta; inget strö, fixerade suggor, kadaver som får ligga kvar i flera dagar, etc.

Men det är något som är konstigt här. Storyn var toppnyhet på Ekot, som tydligen anser sig kunna tro på Djurrättsalliansen. TT jobbar under devisen hellre fort än rätt, så de snablade genast ut nyheten. Under dagen så har vi dels fått kommentarer från bönder och grannar till utpekade gårdar som inte alls känner igen sig. Dels har den utpekade nyckelpersonen tagit time-out. Jordbruksministern är ledsen, och berörda inspektörer förstår ingenting. Tydligen har det också varit ett par flygande inspektioner på olika gårdar, med nedslående resultat. Men möjligen inte så vidrigt som filmerna antyder.

Samtidigt har det varit märkligt svårt för mediadrevet att få någon att stötta Djurrättsalliansen. Jag är helt säker på att det har varit ett dussin reportrar ute för att få en naturbrukselev på något berört gymnasium att säga "jamen så här ser det alltid ut", eller någon granne säga "ja, nä, han är ju knappt inne i stallarna om dagarna". Eller gräva upp någon inspektionsrapport som skulle ha förtigits. Eller något. Men inte mycket sådant har kommit upp. SvD.se har nyheten högt, men har mest ord-mot-ord-reportage. DN.se har nyheten långt ner på ettan, GP.se har den inte ens på webb-ettan nu på kvällen. Det är tydligt att flera redaktioner tvekar. Och tro mig, det skulle de inte göra om de trodde att de kunde belägga detta - ty här är det den Hedervärde Svenske Bonden som är bytet. Och det vore en fin skalp för en reporter!

Är alltihop bara en bluff? Stallbilderna är ju rätt anonyma, men det borde inte vara svårt att identifiera detaljer som säkerställer att det är rätt ställe. Kan man animera ihop detta? Jag vet ej. Men är det troligt att Djurrättsalliansen bluffar? Vet ej, men om de bluffar så är de fullständigt rökta i den offentliga debatten framöver. Det skulle inte jag vilja vara om jag hade till uppdrag att rädda djur.

Men är det troligt att de här lantbruken skulle vara så dumma att de struntar i lagen? Är det troligt att den där nyckelfiguren skulle riskera hela sitt nätverk och sitt företag? Jag tycker inte det, men en del som jag pratat med under dagen säger att kotteriet är precis så massivt och att det inte skulle förvåna dem om allt är sant. Men om allt är sant - när kommer då resten av bevisen?

Eller beror frånvaron av bevis på lata redaktioner som inte orkar eller vill gräva i lidande djur, när det finns SAAB-affärer och kungabröllop att rapportera om?

Mystiken tätnar, och det känns som att alla inblandade höjer insatsen. Till sist är det någon som sitter på en riktigt usel hand och bluffar. Frågan är vem det är. Och oavsett vem det är så tror är risken stor att vi får ett rejält förtroendetapp hos en part som borde vara en seriös aktör för en bättre djurhållning. Nu är det nog bara att se tiden an.

Eller är det någon annan form av jippo eller kupp? En riktig festkväll för konspirationsteoretikerna.

Skandalen om den svenska modellen för djurskydd

Ni minns säkert allt rabalder i våras om de danska grisarna, som hade det så hemskt. Många konsumenter reagerade och till och med offentliga upphandlare ville styra sina inköp till svenska grisgårdar. En del kommuner kämpade rätt hårt för det. Allt i tron att svenska bönder ställer högre krav på sig själva, att deras internkontroll fungerar, att den svenska myndighetskulturen håller ett vakande öga på dem. Man trodde helt enkelt att svenska grisar har det ganska bra. därför ska man välja dem

Nu har Djurrättsalliansen gjort ett rejält avslöjande, och helt dragit ned brallan på svensk konventionell grisproduktion. Det kan var minst så djävligt här som i danmark eller i USA. Säger de, åtminstone. Om de har diktat upp alltihop, så får vi nog besked om det inom några dagar, men trovärdiga redaktioner som SR Ekot har iaf hängt på. Andra tidningar, som SvD, återger ännu bara vad Ekot säger.

Om det är som Djurrättsalliansen säger, så är läget förtvivlat för många inlåsta svenska grisar. Och det är hemskt. Det är verkligen hemskt, och bara stärker mig i att det är noga vad man väljer i affären. Men en sak som också verkligen bekymrar mig är hur böndernas internkontroll (på varandra mer eller mindre organiserat) och myndigheternas tillsyn har kunnat missa detta. Djurrättsalliansen har varit ute på ett hundratal gårdar, så det kan inte bara vara en slump. Och problemen är av en karaktär som verkar systematiska ach vanemässiga. Det kan inte ha fortgått utan att många har vetat om det. Det verkar ses mycket mellan fingrarna i Sverige. Nu har verkligen både LRF och Jordbruksverket mycket att förklara. Och faktiskt, jordbruksministern.

Här är Djurrättsalliansens film. Och alvarligt talat, om du mår dåligt av djur som lider - titta inte på detta! Läget på ett antal gårdari Sverige är precis så allvarligt som du inte vill att det ska vara. Titta då istället på Meatrix, nedan, och ta till dig att den filmen gäller även Sverige.

Djurrättsalliansens skakande reportage:

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.

The Meatrix, skapad i USA, visande en bild av det onda USA som vi gärna ser. Men utgår från att det inte händer i Sverige. Men det gör det:


Om det visar sig att Djurrättsalliansens reportage inte är sant, så tar jag genast bort det här inlägget. Jag hoppas verkligen att jag får göra det.