Frontalkrock eller dikeskörning?

I dagarna har jag snappat ett par grejer som jag tycker illustrerar en präktig frontalkrock (eller dikeskörning).

Dels så har det kommit fram att ekologisk zucchini från en gård i Östergötland innehöll bekämpningsmedel. Den drogs omedelbart tillbaka från marknaden. När man undersökte saken visade det sig att bonden hade odlat zucchinin på mark som bekämpades för 12 år sedan. Sedan dess har marken legat för fäfot, och den bonde som nu odlar marken har nyligen tagit över den. Bekämpningen som utfördes då var helt laglig, men resterna ligger alltså kvar mer än ett decennium senare och tar sig in i grödan.

Samtidigt läste jag på Land Lantbruks debattsida idag att riksdagsmannen (c) Staffan Danielsson (som har en blogg här) anser att man ska dra ned på stödet till ekologisk produktion, och att det viktiga för konsumenten istället är att välja produkter från det svenska (konventionella) lantbruket, eller som Danielsson säger, "det svenska miljöjordbruket".

Alltså, "det svenska miljöjordbruket" hade för 12 år sedan en liknande slogan: "på väg mot världens renaste lantbruk". Ofta får man höra i debatten att bekämpningsmedel bryts ned i den biologiskt aktiva jorden. Nu ser vi att det alls inte är fallet. Istället får en ekobonde storstryk för någon ha/on inte har med att göra och aldrig ville skulle ske. Några konsumenter har fått i sig bekämpningsmedel de inte ville ha. Den ekologiska marknaden har fått en förtroendeskada som givetvis blir en ekonomisk skada.

Det blir så otroligt konstigt för mig. Man argumenterar för att eko ska få mindre stöd, och att marknaden ska få bestämma vem som är bäst. Men tänker de konventionella lantbrukarna nu ersätta den här bonden? Kommer de nu ta ansvar för att ersätta den ekologiska marknaden för förtroendeskadan? Och hur ska de klara att internalisera andra kostnader som t ex klimatskador från konstgödsel, rening av bekämpningsmedel från vattendrag och grundvatten?

Jag vurmar inte för stöd och bidrag. Tvärt om. Jag tycker att en avreglerad lantbruksmarknad är eftersträvansvärd. Men just nu känns det som att det kanske inte är det viktigaste att ordna med och ska något hända så ska stöden omfördelas från konventionellt till eko. Ekobönder ordnar inte miljöskador som andra får städa upp.

(Danielssons debattartikel verkar inte ligga uppe på nätet än, men jag uppdaterar med länk om jag springer på den.)

Årets viktigaste nyhet?

Den ekologiska marknaden ökar rekordartat, men de svenska bönderna tappar i marknadsandel. Det är svårt att bli klok på varför marknadssignalerna inte går fram, men kanske är det dolda och mjuka farhågor som ligger ivägen. Nu har Inger Källander och Ekologiska Lantbrukarna dragit igång Bondens Ekoråd, som syftar till att ge varje nyfiken bonde en mentor som tar dem in i framtidens jordbruk. Detta kan vara det viktigaste som händer i Ekosverige i år.

Lite i skymundan har det hänt grejer. Det har knappast gått någon förbi att ekologiskt och KRAV-märkt går som tåget på marknaden. Förra året noterades ökningar på 30-40%. Och även om ökningstakten minskat något sedan finanskrisen satte in, så är marknaden fortsatt stark 2009.

Vad allt fler uppmärksammat är att den svenska ekoproduktionen inte på långa vägar ökar i samma takt som marknaden. Dvs bara för att marknaden har svällt 40%, så har vi inte 40% mer ekomark i Sverige i år. Jag är personligen för handel. Jag menar att handel innebär att det uppstår relationer över världen, som är viktiga för de inblandade. Men jag menar att handel också ska vara ansvarsfull, annars är det liksom ingen poäng. Genom att välja ett KRAV-märkt argentinskt äpple istället för ett svenskt konventionellt, så skickar jag också den kraftigaste signal jag har till de svenska äppelodlarna - jag köper inte era sprutade produkter! Hör de inte den signalen, vet jag faktiskt inte vad som ska till.

Men jag menar ändå att det är ett problem att vi importerar en allt större andel av ekomaten. Det innebär ju att mina signaler inte går fram. Och rimligen måste huvuddelen av den hållbara maten ändå produceras lokalt. Det har diskuterats en del om varför inte fler bönder lägger om. De bästa förklaringarna jag har hört handlar om att det är ganska mjuka frågor som ligger ivägen. Man vågar inte ta den stora kostnaden det innebär att ställa om. Man är osäker på riskerna, vad omställningen egentligen innebär och konkret, vad det är som ska göras på gården.

Det här har nu Ekologiska Lantbrukarna och en av giganterna inom den ekologiska produktionen, Inger Källander, försökt ta ett rejält grepp om. I Bondens Ekoråd, radar de upp mängder med bönder som ställer upp och svarar på undrande kollegors frågor. Som en slags mentorer. Har vi tur är det något i den här stilen som kan få proppen att gå ur även för produktionen, så att vi kan få mer lokal ekologisk produktion. Om det bara blir halvlyckat så tycker jag ändå att Inger och gänget ska ha alla miljöpriser som finns.

Bilden föreställer Carl-Erik Ehrenkrona, en av mentorerna i Bondens Ekoråd. Jag har lånat bilden från deras webbplats.

Svenska miljömakteliten

Dagens Miljö (DM) har gjort en lista över de 49 personer som de bedömer har mest inflytande över miljöarbetet i Sverige. Jag tycker det är intressant läsning. Dels kommer DM fram till att de som har stor makt över viktiga funktioner också har stor makt över miljöarbetet. Detta är givetvis inte nytt. Det som ör nytt (sedan några år) är att de bryr sig. Det irriterar mig att mattillverkningen inte är viktig för miljön i MD:s värld, eller så är den bortom räddning. Några har hamnat på listan oförtjänt och andra saknas eller har hamnat för långt ned. Men det är kul med listor!

Dagens Miljö har gjort en lista med de 49 personer som de anser "som påverkar miljöagendan mest just nu ­- och under det kommande året". Listor är alltid listor, och de kan alltid diskuteras. Så låt oss diskutera denna lista.

Listan toppas av Christian Azar (Chalmers), Svante Axelsson (SNF), Fredrik Reinfeldt (ja, statsminstern alltså), Andreas Carlgren (miljöminister) och Lars G Josefsson (Vattenfall). Här finns självklarheter som Isabella Lövin, kändisar som Mattias Klum och proffsiga lobbyister som Urban Bäckström.

Jag tycker listan är intressant på flera sätt:

Dels visar den tydligt hur miljöfrågan (men kanske mest klimat och energi) har blivit main stream, något som gängse maktstrukturer måste hantera rimligt proffisigt. Såväl regeringen som landets största energiföretag måste agera, annars åker de ut. Och självklart får de då stort genomslag. Följaktligen finns sex ministrar med på listan. Och det är ju självklart att dessa frågor är centrala för infrastruktur, jordbruk, handel osv. Det är också självklart att finansministern då är viktig, eftersom han håller i stålarna. Och självklart är alla finansinstitut viktiga. Det som är så festligt är att detta inte var självklart för några år sedan. Vi har kommit ganska långt på kort tid.

Dels har samma mainstreammedalj en baksida. För mig framstår typ hälften av listan som omvända under galgen. Det tar minst ytterligare en mandatperiod innan jag glömmer att Reinfeldt i valrörelsen 2006 tyckte att miljöfrågan var en ickefråga för alliansen...

Dels tycker jag att det är märkligt att livsmedlen och deras tillverkning (främst jordbruket) knappt syns i listan. Vad betyder det? Fattar inte expertpanelen att livsmedelsproduktionen står för typ 20% av klimatpåverkan, det mesta av övergödningen av haven osv? När man beskriver vilket inflytande jordbruksministern har, så nämner man inte ens fiske och jordbruk!

Sedan tycker jag att det finns några udda fåglar; fd generaldirektören Liljelund... Det är knappast han som bygger statsministerns politik? Lena Ek i EU-parlamentet... jamen visst är väl EU-parlamentet mest en lek fortfarande? Sofia Arkelsten (M:s miljötalesperson) ... måste erkänna att jag aldrig hört talas om henne - hon kan knappast vara viktigare än Bo Ekman som grundat Tällberg Foundation och skapat Tällberg Forum?

Och var finns de som verkligen åstadkommer förändring i matproduktionen? Arlas marknadsavdelning - snacka om genomslag för den biologiska mångfalden. Saltå Kvarn - snacka om att ha lyft eko och anständiga villkor till en ny nivå av sofistikering. COOP - de slåss stenhårt för att behålla sin ledartröja. Gissa om det är viktigt vad de gör. Eller LRF för den delen.

Nu får det bli fart på musselanvändningen!

I många hönsfoder används en del animaliskt protein. Det vore på alla sätt förnämligt att ersätta fiskmjöl med musselmjöl. Emellertid ser det ut som att musselmjölet för överskådlig framtid kommer att vara ganska dyrt. Skulle det kunna vara en lösning att kräva att KRAV-höns får musselmjöl (i den mån de får animaliskt protein)? Kan konsumenterna tänkas vara intresserade av argument som "Köp KRAV-ägg för havets skull?"

Jag har just kommit tillbaka från ett möte på Tjörn där ekologiska hönsbönder bland annat diskuterade möjligheten att använda musslor i hönsfoder. Man blandar ofta i små mängder animaliskt protein i hönsfoder eftersom hönan inte själv kan bilda den viktiga aminosyran metionin på egen hand. Det vanligaste är att man i så fall blandar i fiskmjöl. Men det är inte konfliktfritt - fisk är ju en problematisk råvara idag, och ägget kan ta smak av fisken.

Blåusslan är en makalös anordning, som filtrerar jämförelsevis enorma mängder vatten och äter upp planktonen i detta vatten. På det viset gör en musselodling en vik, fjärd eller fjord mindre näringsrik och vattnet klarare. Samtidigt har vi problem med att diffusa utsläppskällor släpper ut en hel del näringsämnen till havet. Till dessa utsläpp hör lantbrukets.

Om man ska komma åt en så enorm mängd som blir aktuell när vi börjar snacka hav eller havsdelar, är det enda rimliga att prata om bioackumulering. Dvs det är meningsfullt att odla musslor för att sedan använda dem som mat, foder och gödsel. På det viset kan vi på ett effektivt sätt komma åt en del övergödning av haven, som i sin tur resulterar i algblomingar som i sin tur skapar döda bottnar.

Om en enda medelstor hönsbesättning (sådär 10 till 15 000 höns) gick över till musselmjöl skulle den behöva 10 till 20 ton mjöl per år, vilket motsvarar sådär mellan 200 och 400 ton hela musslor. Och då ska man veta att vi närmar oss 500 000 ekohöns. Idén är då att man ger hönan musslan. Hon ger oss ägg och gödseln. Gödseln ger mat åt hönan och kanske lite till oss också. Åkern läcker förr eller senare en del av näringen, men då fångar man det i musslor, som man ger lite till hönan. Och så får vi mat på varje varv.

Det låter ju genialt - so what's the problem? Well just för ögonblicket är det en prisfråga. Fiskmjölet ligger på sådär 11-12 kr per kg, och den första försöksomgången musselmjöl beräknas kosta över 100 kr per kg mjöl. Men det bygger på att musslorna som produceras nu är fokuserade på att bli mänskomat. Det innebär att de måste växa länge, rensas och testas. Om man producerar musslor för att bli foder eller gödsel, kan man nog komma ner betydligt i pris, kanske neråt 20 kr per kg musselmjöl.

Men det är ändå en skillnad. Om man inte skapar någon form av ersättning eller incitament så får hönsbonden stå för merkostnaden. Det finns flera idéer om hur man skulle kunna göra. Men ett sätt är ju att skriva in i KRAV-reglerna att man ska använda en viss del musselmjöl i foder och/eller gödsel. Det skulle fördyra produktionen, så då är frågan om man skulle kunna få konsumenterna att se vikten av detta. Kan man tänka sig argument som "köp KRAV-ägg, så räddar du Östersjön"? Är det någt som skulle intressera konsumenterna, tro?

Bilden har jag tagit själv. Den är från Mällby Lantgård, ett KRAV-certifierat lantbruk och bageri på Tjörn. Hönorna är Hyline. Bilden får användas fritt under förutsättning att källan, Ekotänk - http://ekotank.blogspot.com, anges.

Långsiktigt tänk är ett (tillfälligt) problem för hållbar mat

Det senaste året har efterfrågan på och försäljningen av ekomat ökat exceptionellt i hela EU. Sverige är inget undantag. Däremot ökar inte produktionen i Sverige i motsvarande grad.
För att en gård ska få sälja sina grejer som ekologiska, måste djur och marker gå igenom så kallad karens. Det vill säga en period där gården följer eko- eller KRAV-reglerna, men inte får sälja sin produktion som eko eller KRAV. För växtodling är denna period typisk två år.

KRAV och andra håller noga rätt på hur statistiken kring karensen utvecklas; hur mycket som finns på marknaden om två år är viktigt, och tillförseln av mark bör ju hela tiden öka. Men trots att både COOP och ICA säljer mer eko så ökar inte karensmarken. Istället importerar EU allt mer ekomat. En stor fråga har varit varför inte signalerna når fram. Varför funkar inte marknaden?

Igår diskuterade jag saken med en kollega som framförde en i grunden sund teori: Senast vi hade ett sådant enormt lyft var i slutet av nittiotalet. Då drevs produktionen i första hand upp av stödåtgärder. Bönderna fick helt enkelt betalt av staten för att lägga om till eko, i förhoppningen om att marknaden skulle skjuta iväg när tillgången ökade. Det gjorde den inte (i tillräcklig grad). Kostnaden för bönderna är stor; de ska investera i kunskap och anläggningar av olika slag. Under två år ska de dessutom sänka produktionen (eko ger oftast lägre avkastning) utan att kunna få betalt för det. Återbäringen börjar alltså först om tre år, och det tar många år att skriva av investeringar. Många bönder insåg att omläggningen för dem blev en rejäl förlust, eller i vart fall inte så lönsam som hade sagts.

De här företagen är små och de lever i en ekonomi där 10 år inte är så lång tid. På ett sätt är lantbruksföretagets minne och ekonomi lååååångt från finanskrisens hysteri. I finanshysterin har Rapport har extra direktsändning för att berätta lajv om Riksbanken har justerat räntan med 0,25 eller 0,5%. I lantbruksföretaget kommer man ihåg och drar lärdom av hur det hände för tio år sedan. Kvartalsutvecklingen på COOP är inte så intressant, men om trenden består i några år är det intressant. Jag skulle tro att försiktiga bönder nu håller ut ett par år innan vi får se stora karenssiffror. Har efterfrågan börjat sjunka under 2009, så blir det inga stora omläggningar. Men står den sig så kanske vi ser massomläggningar till 2010.

Jag har stor respekt för de enskilda lantbruksföretagen. De har en långsiktighet som vi skulle behöva mer av i samhället. Samtidigt är det ju ett problem för mig att jag genom att välja ekologiskt driver upp import och möjligen onödiga transporter (var är de svenska KRAV-äpplena så här mitt i säsongen???). Men det är det enda sättet för mig som enskild konsument att visa att jag menar allvar, och det kommer bönderna att se om tiden får gå lite. Så jag får fortsätta mitt köpande och fortsätta övertyga folk om nödvändigheten att lägga om det egna hushållet till ekologiskt.

Eko och lönsamhet

Anders Nihlén tar upp en intressant fråga: Är det verkligen så att det lönar sig att vara ekologisk bonde? Hans läsare Örjan Nilsson spär på med att ekoodling är en skattestödd suboptimering.

När det gäller lönsamheten är det ju intressant att de som är kritiska mot Lantmannens (tidningen verkar inte finnas i en webbupplaga) slutsats att eko lönar sig är de som inte odlar ekologiskt. Det stämmer med min analys av varför vi har ett underskott på ekologiska produkter. De lantbrukare som ville odla ekologiskt av personliga skäl lade om för ganska länge sedan. De intresserade, men lite mer försiktiga har lagt om under en tid. De som ev ska lägga om nu är dels de som gör en chosefri ekonomisk analys av marknadsutvecklingen. De som förmodligen inte kommer att lägga om under överskådlig framtid är de som inte vill odla ekologiskt av personliga skäl. Jag tror att det är de sistnämnda som hörs.

Men vi får se vad Lantmannens fortsatta granskning ger. Hur god lönsamheten blir beror ju av marknadsfaktorer, men flera studier har under en tid visat att ekologisk odling har god lönsamhet generellt. Givetvis varierar dock förutsättningarna från gård till gård och bygd till bygd. Läs t ex gärna på E24 hur bättre lönsamhet bidrog till att Jacob och Anette Gustawson lade om till ekologiskt. I en studie från SLU, "Varför lägga om till ekologiskt lantbruk" av Andresen och Hult (inte så stor, men kan tjäna som start för diskussionen), var just marknad och ekonomi vanliga argument för att ställa om. Mot att ställa om var argument som ökad kontroll och byråkrati.

Att ekoodling skulle vara ett skattestött slöseri är väl lite av en åsiktsfråga. Själv tycker jag att det är märkligt att en enda skattekrona går till ett lantbruk som inebär giftspridning och användning av klimatförstörande gödselmedel. På ett allmänt plan menar jag att stödet till jordbruket borde minska.

Utanför skattediskussionen förvånar det mig fortsatt att efterfrågan hos konsumenterna inte möts av ett högre pris från bondekooperationen. Arla låter hellre vissa delar av mjölksortimentet ta slut i hyllorna, än höja priset något. En sådan höjning skulle ju ganska oavkortat kunna komma eko-bönderna till del.