Eco Queen i pole position

LRF Media kom ut med Elle- och Feminainspirerade EcoQueen härom veckan. Därmed är de först ut i ett fält om åtminstone tre utgivare som har insett att det finns en grupp som både läser/köper flashiga trendmedvetna magasin och som kan tänkas vilja bli inspirerade till ett bättre leverne. På platserna två och tre ligger KRAV som planerar att ge ut magasinet REKO i september, och Bonniers som också har något pajpen.


Det ska bli kul att se hur det går. Fokus verkar vara på samma eller liknande målgrupp, men prissättning, tilltal och distribution verkar variera. Camino har lite annat stuk, så finns det plats för tre i precis detta fack? Har alla tre redaktionerna verkligen underlag och inspiration för att vara intressanta i längden? Det är ju inte det att det saknas saker att skriva om, men det är lite obruten mark - att storsatsa på flärd- och lustfull eko. Utomlands finns förståss en del. I England finns Living Earth, The Ecologist och några till. Kanske är det därifrån inspirationen ska komma? Och jag gissar att de ganska snart måste utveckla mer skilda stilar. Det är för trångt i ekotyllfacket.

Så, vad ska man säga om Eco Queen, då? Det är onekligen genomarbetat. Det är tjockt papper och relieftryck i omslaget. Upplägget känns igen från andra magasin. Är man van att läsa sådana hittar man snabbt rätt här. De har lyckats få tag på en räcka välkända namn som Therese Alshammar, Isabella Lövin, Leonardo di Caprio (vem annars?) och Annika Lantz. Vad Lars Ohly eller Göran Hägglund shoppar är dock kanske mindre intressant.

Jag får en konstig känsla av att läsa tidningen; menar de allvar? Kan det funka? I ett modereportage med ett skogsrå från Johan Bauers värld matas läsaren med små miljömunsbitar som ibland är bittra och ibland mer infomativa. En gammal miljöfascist som jag själv tycker naturligtvis det är behaglig avslappningsläsning, men om tilltalet överlever är det fantastiskt - då har stora lager av nya konsumenter börjat bry sig och då finns det ju hopp! Mycket handlar om ecoluxury och det är ju också spännande - kan vi få en trend som handlar om hållbarhet (i flera bemärkelser) och återvinning? Det är ju otroligt spännande och uppmuntrande i så fall!

Man ställer sig ju en del frågor här också; Designern Johanna Hofring hyllas i ett reprotage, men ingen stans ifrågasätts vad som måste vara veckopendling för att driva en butik i Sthlm och en i New York. Kan dessa resor verkligen räknas hem i miljöförbättringar från kläderna?

Formmässigt tycker jag att tidningen är plottrig. Det är för mycket på varje sida, för många symboler, typnsitt, osv. Den känns heller inte helt genomarbetad här; delar känns som veckorevyn och andra delar som IKEA-katalogen. Annonseringen är också intressant på ett sätt; alla verkar ha miljöargument nu; Rea på Nordeas klimatfond, Weleda har en body scrub av björk osv. Vad GANT och Longines har för miljöargument är oklart, men lite green wash har ju aldrig skadat. Jag kan också bli lite trött på (de engelska) klyschorna; Eco Queen - because we care (jag lovar - kan ni säga det där på svenska blir det ännu ballare), ingen kan göra allt, men alla kan göra något, osv. Men kanske är det bra för att hålla ihop temat.

Sammantaget - bra start. Inspirerande att det går att starta sådant här. Och nu väntar vi på de andra två - låt spelet börja!

Köpstopp ger sin syn här. Dagens Media har gjort en ganska intressant recension här. EkoShoppa refererar också. Mrs Li komenterar här.

Hittade PaljettenQ som skriver så här:

Men jag vet inte, är den så bra? Det är lite som att den blir för grön, för eco, för second hand. Det är som att de glömmer bort att konceptet borde finnas där utan att de skriver det på näsan.- HELA tiden! Risken finns att det gröna blir ogräs om de inte tuktar lite.

"det gröna blir ogräs om de inte tuktar lite." Synnerligt välfunnet!


CSR i praktiken har gjort en rejäl recension, men avslutar med

Men när formen på ett sådant flagrant sätt står i vägen för formen är det svårt att se skogen för alla träd och vi tvingas konstatera att om inte formen görs om är sannolikheten stor att tidningen, trots sina redaktionella kvaliteter, är nedlagd innan årsskiftet.

Så här skriver Journalisten i en ledare:

Ekologisk glamour kan tyckas vara en krystad tidskriftsgenre, inte minst med
risken att ekologin brunfärgar sidorna och att tidningen inte blir tillräckligt
glammig för att attrahera den Stora Kvinnorörelsen. Men första numret av LRF
Medias Eco Queen imponerar, framsidan utlovar 156 sidor ”härlig glamour” –
och levererar. Sidorna är snygga, kändistäta, smink, kläder, mat, lyx och
läckert ljussatta bilder. Några eko-referenser känns påklistrade och tramsiga,
men det är synder som lätt förlåtes av dem som ska känna att eco-queen är
tidningen som de behöver just här och nu, för att lyfta vardagen lite grann.

Eko är nyttigare, eko är nyttigare, eko är...

Ollies Place har på sistone satt ihop en del om det här med att eko är nyttigare än genomsnittsmaten. Ollie tar strid med en djupt rotad uppfattning: eko är inte nyttigare. Jag tror att denna uppfattning dels beror på att man inte vill erkänna det (för hur skulle man då kunna servera gästerna besprutad mat på lördag?) och dels att det krävs superstabil vetenskap för att verkligen kunna vinna debatten om det uppenbara. Nu kommer mer och mer data. Läs gärna mer hos Oliver. Ett litet utdrag nedan:

97 peer-reviewed publications from 1980 to the present were examined. Of
these, the authors found enough similarities to compare 236 “matched pairs”.
Matched pairs take into account co-measurability issues. As an example, tomatoes
grown organically on one farm and grown conventionally on another close by, with
climate, aspect, soil types, plant genetics, irrigation, nitrogen levels and
harvest practices all relatively similar.

For 61% of these 236 matched pairs, organic food was shown to have
higher nutritional levels. For 8 out of 11 of the nutrients studied organic food
had on average 25% higher nutritional levels.

Kampen mellan Det Bästa och Det Goda

I min värld av ekomärkningar och hållbarhetsfokuserade människor pågår ständigt en debatt om hur bra man borde vara för att få kallas ekologisk, KRAV-märkt, miljömärkt eller något annat i den stilen.

Om man bortser från de som anser att märkningen är helt fel ute, eller de som mest vill att det ska bli enklare att få märket för att de ska slippa ändra sin produktion, så verkar det finnas två sätt att resonera:

1. Vi kommer överens om ett regelverk som är tillräckligt bra. Sedan gäller det att få med alla ombord.
2. Regelverket ska ständigt skärpas så att det ständigt utmärker en hållbarhetselit bland företag och produkter.

Som exempel så är EU:s förordning om ekologisk produktion en ganska tydlig representant för ettan. Reglerna för vad som får säljas som ekologiskt skärps bara mycket långsamt. Fokus ligger istället på att använda EU:S regler om en fri inre marknad för att på snabbaste sätt få eko-marknaden att växa.

Jag kommer inte på någon välkänd representant för tvåan, men kanske kan Demeter räknas hit, inte för att de skärper så ofta, men för att deras regler är ganska tuffa/begränsande/spetsiga. Det är också här som många värdedrivna debattörer ofta vill vara. Allt ska vara 100%, om det bara går. Skalan som det går att tillämpa på är mindre intressant.

Jag tycker att båda linjerna har sina fördelar, men jag saknar en tydlig diskussion och en bra insikt hos flera debattörer om hur de ska vägas mot varandra. EU drar sig t ex för att begränsa användingen av nitrit i ekologiska charkprodukter. Det kanske var OK i början, för tio år sedan. Men hur har eko-chark-marknaden utvecklats sedan dess? Har hygienen i hanteringen förbättrats så att det inte längre finns hygienskäl för denna tillsats?

Det uppstår med jämna mellanrum klimatproblem som ställer till det för lantbruket; torka, översvämningar, slagregn, mm. Det ger i sin tur problem med foder, sådd, mm. Vi har en tradition av att försöka parera dessa nycker med snabba regeländringar eller dispenser. Tanken är att man som bonde inte borde bli underkänd på grund av faktorer som man har svårt att förutse eller hantera. Men då blir det en massa gränsdragningsproblem; när och för vem är problemen så svåra? Kan gränsen gå vid en länsgräns? Blir kraven också allt för luddiga för en intresserad allmänhet när de kan variera på kort varsel? Ska inte de som faktiskt lyckats hantera problemen snarare premieras än att de som inte klarar problemen får "undantag"?

Det vore intressant att få en bra diskussion kring detta.

Omvänd bevisbörda!

Vabbar idag. Det blir inte så mycket sammanhängande tid; trösta feberdimmigt barn, lyssna efter märkliga ljud, byta lakan gör sånt med tiden. Men ändå är man rätt ostörd på något vis och tankar ligger på jäsning och plötslig klarnar det!

Jag har gått och ruvat på diskussionen som uppstått med anledning av att en SLU-professor utanför sitt sakområde lyckats torgföra att ekologisk produktion är omoraliskt i en svältande värld. Men hur kan det komma sig att han lyckas framhålla ekologiskt som något skadligt och alternativt?

Ett jordbruk som inte sköts blir i princip en skogs- eller stäppbacke. Avkastningen är mycket låg. Frågan är vilket system man ska använda för att höja bördigheten och därmed avkastningen, så att man kan leva på vad jorden ger. Här står två paradigm mot varandra:

• Man kan antingen tillföra konstgödsel och hålla problemen i schack med bekämpningsmedel. GMO kan vara bra i vissa sammanhang. Avkastningen blir hög, men så också priset; energianvändningen och växthusgasutsläppen är betydande vid konstgödseltillverkning. Att sprida bekämpningsmedel är att sprida gifter. Dessa gifter drabbar andra än målen; fiskar, mikroliv, människor. Konsekvenserna av GMO är dåligt kända, men det är åtminstone tydligt att vi får jättekonstiga moraliska debatter om vem som äger liv. Konventionellt jordbruk.
• Eller så använder man välkända växter för att fixera näringsämnen, och tänker igenom produktionen så att man får så få skadeproblem som möjligt. Man kan också använda naturliga fiender och mekanisker för att behandla problem. Avkastningen blir betydligt högre än den oskötta marken, men inte så hög som för konstgödseljordbruket. Priset är å andra sidan också betydligt lägre; det är energisnålare, det kräver mycket mindre (eller inga) insatser som är dyra in inköp. Metoden kan i princip tillämpas överallt. Ekologiskt jordbruk.

Förra året kom två viktiga rapporter (en från FAO och en från Universitetet i Michigan), som visar att ekologiskt hordbruk kan försörja världens människor med mat. Då måste man ju fråga sig varför vi ska ödsla energi och gift och resurser på något annat. Varför ska fossila bränslen användas till detta? Vem ger kemiföretag rätten att marknadsföra bekämpningsmedel när det inte behövs? Det är här bevisbördan måste vändas. I normal miljörätt (såvitt jag känner till den) så är det den som orsakar en miljöstörning som måste rättfärdiga den. Går inte det ska den inte tillåtas.

Självfallet finns det en tidsskala på detta. Jag inser att det tar tid att lägga om jordbruk. Jag inser att det innebär att lönsamheten i västerländskt jordbruk kan gå ned något. Jag inser att det kräver enorma bildningsinsatser på en global skala. Så OK, det kan få ta lite tid, men huvudstrategin måste väl vara klar? Skulle man tro, men nej, jag har inte sett något politiskt beslut om att all jordbruksmark i Sverige ska vara ekologisk 2020, eller att SIDAs medel ska fokuseras på denna fråga.

Läs mer:

”Organic agriculture and the global food supply” publicerades den 4 juli 2007 i tidskriften ”Renewable agriculture and food systems”, vol 22, sid 86-108. En sammanfattning, och möjlighet att ladda ned hela artikeln finns här.

Jesper gnyr. Måste gå.

Man har inte rätt bara för att man är professor

Titeln professor verkar föra med sig någon slags allvetandestatus, som är svår att förstå. Nu gäller det vattenvårdsprofessorn på SLU, Lars Bergström, som dök upp i mitt öra på cykeln på väg till jobbet. Han och centerpartisten Claes Västerteg debatterade i P1 Morgon huruvida det kan vara moraliskt försvarbart att äta ekologiskt när världen svälter.

Man kan undra hur det kommer sig att P1 tar in en professor som inte är specialist på området, och man kan undra över varför en måttligt påläst riksdagsman ställer upp på debatt. Professorn vann på att han lät påläst, men det var han verkligen inte. Debatten är en fortsättning på en runda i medierna som gick i början av månaden och som bland annat kommenteras av Elins Trädgård.

Bergström påstod att det inte är försvarbart att odla ekologiskt eftersom produktiviteten sjunker om man gör det. Det är ett påstående som bara är sant i västländer, som blåser upp produktionen med energislukande konstgödsel och bekämpningsmedel. I utvecklingsländer ökar ekologisk produktion avkastningen rejält.

Och här har vi en clou; Bergström menar att ekologisk produktion är att avstå från konstgödsel och bekämpningsmedel, men det är bara ett sätt att beskriva det. Vad det verkligen handlar om är att skaffa sig gödning och växtskydd från och i samverkan med de levande systemen. Man måste lära sig om växtföljer (för att bygga jord och förhindra smitta), man måste lära sig om gröngödsling och stallgödselhantering (för att fixera luftkväve och ta tillvara gödsel), man måste lära sig om betesgång, tidpunkter för sådd, skörd och så vidare. Så när Bergström påstår att svälten i Syd har med avsaknaden att göra så har han fel. Det har med avsaknaden av kunskap och verktyg att göra. Om lantbrukarna i syd fick tillräckligt med kunskap om detta, skulle vi kunna försörja världen helt ekologiskt, och då utan att använda olja och naturgas till konstgödsel.

Bergström menar också att den sänkta avkastningen i EU:s jordbruk när det blir ekologiskt skulle bidra till världssvälten. Fel igen. Svält beror väldigt ofta på krig, despoter och liknande (som omöjliggör vettiga transporter). Dålig avkastning i jorbruket beror oftast på undermålig kunskap hos jordbrukarna. De stigande livsmedelspriserna beror väsentligen på helt andra faktorer så som att EU och USA har gjort sig av med sina buffertar, och att två mycket folkrika ekonomier börjar få råd att köpa det de vill och inte det de kan få.

Till sist kan man diskutera volym och kvalitet. Ekologisk mat är oftast nyttigare. Svårt att mäta i procent, men det är ytterligare en faktor som visar att man inte har rätt bara för att man är professor.

Och snälla P1, nästa gång ni ordnar en debatt av det här slaget - ta in en från varje sida som vet vad de pratar om, så kan det i alla fall bli en riktig och intressant debatt.

Vem behöver fiender?

På senare tid har det varit en del diskussioner om vad som många uppfattar som en dispenshysteri inom ekologiskt. Jag tror det började med att Östersunds-Posten skrev om att ekologiska mjölkbönder i Jämtland under en period får blanda i konventionellt foder. Detta sker genom ett undantag från normala regler som Jordbruksverket beslutade om i januari, och KRAV hängde på i samma spår några veckor senare. Anledningen är att det var torka i Jämtland förra året och därmed räckte inte fodret hela vintern. En annan diskussion har varit frågan om utsäde. Det finns regler för detta som handlar om att när det gäller vissa grödor, så måste man som odlare köpa ekologiskt utsäde så länge det finns. När det ekologiska utsädet är slut, kan man under vissa förutsättningar få använda vanligt utsäde, som dock inte vår vara betat (kemiskt behandlat).

I båda fallen har eko "avslöjats" som någon form av bluff. Kan man inte fixa fodret så får man väl skippa KRAV-stämpeln, menar kritikerna. Är inte utsädet eko, så är det inte hela vägen 100% eko. Det kritikerna missar är att eko på väldigt många områden är mer en process, en kompromiss, än helt renlärigt. Det handlar om att balansera vettiga villkor för bonden, något så när stabila leveranser till marknaden, med en önskan om att uppnå den perfekta världen. Och vi har kommit en lång väg.

Det finns mycket mer ekologiskt utsäde nu än för tio år sedan. Andelen helt ekologiskt foder har kontinuerligt höjts och ligger nu på 100% för många djurslag. Samtidigt har vi fått mer areal, mer mjölk och mer djur i ekologisk produktion. ändå lyfter man fram undantagen. Man undrar varför.

Man undrar också vad som driver en del. Jag hörde bland annat en krögare uttala sig i P1 Morgon med något som gick ut på att det skulle vara nys att det inte går att få fram ekologiskt utsäde - det fanns ju bara ekologiskt utsäde för 70 år sedan... Ja tjenare... Detta var dessutom en krögare med höga ekologiska ambitioner, så det är någon som vill väl. Men vem behöver fiender med sådana vänner?

Plotten tjocknar - diskussionen mognar

Ett och ett halvt år efter att klimatdiskussionen kommit ut ordentligt börjar nyanserna komma. Vi har vaknat, insett allvaret (bevare oss för fyragradersvärlden!), men också börjat se nyanserna. Vi måste inse att livet kommer att se annorlunda ut framöver. Ingen vill att det ska bli sämre, så det ska vi nog undvika. Men annorlunda blir det.

I dagens DN skrivs det om tupperwarepartyn för att få folk att fatta besluten i vardagen som leder åt rätt håll. Det är bitvis jobbigt, men med bakgrund i situationens allvar förstår man att det förmodligen inte är hållbart att ha en hobby som kräver att man flyger till sydliga stränder. Å andra sidan så går det att surfa i Halland. I alla fall ibland. Och ditt kan man ta nattåg. Eller så kan man få en otrolig kick av att segla små monster som CB 66 eller 16 fots skiff. Och det kan man göra lite över allt. Hur som helst är det otroligt viktigt att den här typen av fenomen dyker upp och att var och en börjar fatta lite beslut i rätt riktning.

Även på matfronten rör det på sig. Jag jobbar själv med att dra ned det röda köttet och lite andra nyårslöften. Diskussionen runt KRAVs och Sigills klimatprojekt blir också allt mer nyanserad, allt fler har allt mer bildade inlägg. Allt färre säger nej. Det blir mer "det beror på". Och det är bra.

I livsmedelsproduktionen är det två saker som kanske är mest omvälvande. Det ena är problemen med mulljordar, som sätter enskilda produktioner och gårdar i fokus på ett sätt som de gärna skulle slippa. Det andra är insikten om idisslarnas klimatskadlighet. I kvällens Dokument Inifrån förstår jag att ekolegenden Marianne Schönning, gör reflektionen att det är jobbigt det där, för korna och mjölken har så länge stått för trygghet, sinnlighet och lite kravlös glädje (ni ser inte så mycket reklam för Bregottfabriken längre). Jag tror hon sätter fingret på något viktigt. Vi har fått problem med en av våra viktigaste symboler. Det blir intressant att se hur vi kommer vidare där. Jag blev själv intervjuad för detta program. Ska bli intressant att se hur det blev.

Eko hall of fame

Vi hade personaldag på KRAV idag. Det var fråga om hur vi ska vässa vår kommunikation, våra regler och över huvud taget märket när EU:s eko-märke blir obligatoriskt (se mer om det här nedan). Det blir spännande, och öppnar på många sätt nya möjligheter.

Hur som helst. I ett par av pauserna diskuterade vi eko-reklam och vilken som egentligen har varit den bästa någonsin. Både ICA och COOP är ju rätt på nu. Många andra också. Efter lite diskussioner kunde vi enas om en etta: KF:s hönafilm. Se nedan. För egen del är jag också synnerligt svag för allt som Free Range Studios gör. Den roligaste är nog Store Wars.

Jag är också torsk på choklad

Tydligen har chokladtrenden nu börjat ge ordentliga avtryck på marknaden. Läste någon stans att marginalerna i godisbranschen minskar därför att folk i allt större utsräckning köper choklad, viket driver upp råvarupriserna (förhoppningsvis mer pengar till kakaobönderna). Jag känner igen mig i det där. Förutom att det är gott har jag en diffus uppfattning om att det skulle vara nyttigt godis...

En grej som är kul är i alla fall de oändliga variationsmöjligheterna, det stora sortimentet. Lite oväntat sprang jag på en hylla med bara ekologiska chokladkakor på ICA Flygfyren i Norrtälje. Det var en 15-20 sorter. Jag fastnade för Kung Markattas mörka chilichoklad. Outsägligt tråkig förpackning, men en riktigt kaxig choklad däri. Har inget gemensamt med Marabou.

Choklad i spännande smakkombinationer (t ex olika former av peppar eller med iblandade örter) har man kunnat stöta på i chokladbutiker och tryfflar en tid nu. När det gäller tryfflar har jag en annan favorit - engelska Booja Booja. Otroligt goda och snyggt förpackade tryfflar. Ryktet säger att BioFood distribuerar i Sverige, men jag har inte sett dem. Jag beställer från Goodness Direct, om jag inte kommer över dem på någon resa. Om någon har sett dem i en svensk butik, så vore det kul att veta. Andra tips på syndigt god choklad emottages också tacksamt.

Ekoblogg har förresten snöat in på lecitinet i Green and Blacks choklad. Det var lite intressant läsning.

Hur gör man när alla är med?

Det är en sinnlig årstid nu. Det är ljud man plötsligt kommer ihåg att man har saknat (björklöv som prasslar), upplevelser man har längtat efter (barfota i gräset). Då infinner sig lite utrymme för eftertanke också.

Det var ett ganska intensivt slut på arbetsveckan för mig. På torsdagen hade vi regelkommitté på KRAV; ett halvdussin frivilliga infinner sig och ger sin mycket kompetenta syn på ett antal frågor om hur vi ska utveckla KRAV-reglerna. Det handlade om hur klimatreglerna ska användas hos oss när projektet levererar dem, hur KRAV-reglerna kan göras tydligare så att producenterna inte upplever att det är onödigt krångligt (stooort projekt) och hur restaurangreglerna kan göras om så att vi lockar fler restauranger och därmed krogbesökare. Som ett tema i det hela ligger att de förväntningar och krav som ställs på oss är så radikalt annorlunda nu än för bara ett och ett halvt år sedan. Förut fick vi slåss för att överhuvud taget få synas i en enda tidning, varje rekryterad restaurang var en nyhet. Nu ansluter sig hundratals butiker rätt vad det är. Tidningar och etermedia ringer ofta efter oss. Konsumenterna vill ha mycket mer än vad bönderna får fram.

På fredagen var det TV-soffa och semianrium med kommissionären (sedermera lunch), och plötsligt slog mig samma sak; ett par veckor innan det senaste riksdagsvalet sade Reinfeldt att miljön är en icke-fråga, det är inget man vinner ett val på. Sorgligt nog kanske han hade rätt i det. Då. Men nu, ett och ett halvt år senare, stod statssekreterare, EU-parlamentariker och kommissionärer i en offentlig debatt och diskuterade på helt sedvanligt allvar frågor som konsumtionsmål för kött, handelssubventionernas negativa påverkan på den hållbara utvecklingen och så vidare. Ganska välinformerade var de också.

Miljö, ekoproduktion och hållbarhet debatteras också helt naturligt in på stora dagstidningars ledarsidor (t ex DN i dag). Komemr ni ihåg bär det bästa man kunde hoppas på var att ekologiskt avslöjades av DN:s eller SvD:s ledare som en marknadsbluff?

Under helgen inser jag att vi som jobbar med miljöfrågor står med en helt ny utmaning; världen har väsentligen hört oss. Allt fler av de stora systemen ställer om helt i den riktning som vi vill, även om takten kanske är för låg, omfattningen för liten. Hur gör vi nu för att ta vara på denna rörelseenergi? Hur gör vi för att se til att miljöfrågor blir en hygienfråga, något som alla måste jobba offensivt med jämt. Överallt. Utmaningen är att nästan alla i miljörörelsen är vana vid att vara motvalls - de som behöver ge de obehagliga sanningarna. Bromsa. Säga nej. Nu är det ett nytt läge nu kan vi inte längre bara peka på problemen - vi måste heja på, underlätta, sätta upp helt nya, mycket mer inspirerande mål, på ett helt nytt språk (för de som lyssnar nu vet inte ens att den vitryggiga hackspetten har haft problem).

Det är lite som att ett företag som börjar gå dåligt ofta måste byta ledning till en städpatrull. När den väl gjort sitt jobb, är det dags för ännu en ny ledning, inställd på tillväxt och expansion att ta över. För utmaningen att i grunden byta attityd är så stor att man inte har råd att vänta på att befintlig ledning utvecklas. Kanske kan det bli något sådant här också? Om inte vi som har hållit på med detta ett tag förmår att fånga medvinden, så tar någon annan över, på något annat sätt. Och det vore ju trist att inte kunna vara med när det börjar gå riktigt bra.

Ny vecka nu, och det känns spännande.

Max hambugare - Dax för ekologiskt?

Jag har länge väntat på att någon hamburgerkedja ska börja lägga om några av de väsentliga delarna av sina burgare till eko eller helst KRAV. McDonalds tar en mindre gerj i taget. Inget fel på mjölken eller kaffet, men var är köttet eller brödet?

Rekobloggen (tack Ekoblogg för tipset) skrev den 6 maj om ett imponerande miljöarbete (för att vara en hamburgerrestaurang) hos Max. Det man frontar med är givetvis klimatfrågan, men under "övriga åtgärder" finns ett väl genomarbetat miljöprogram. Nu väntar vi bara på att köttet eller brödet läggs om. Eller varför inte pommes fritsen? För allvarligt talat, att kyckingen är svensk kanske inte är den totala garantin?

Rekobloggen menar också att Max har miljömärkt fisk. Har inte hittat något om det på Max webb, men det vore ju spännande. En miljömärkning av hela restaurangen vore ju kanske också något för dem att fundera på?

Klimatrelaterade konsumtionsmål på gång?

På förmiddagen ordnade EU-Kommissionen ett välbesökt seminarium om mat och klimat. I panelen fanns Annika Carlsson-Kanyama (forskare på området), Jens Holm (v-märkt EU-parlamentariker), Rolf Eriksson (statssekreterare på Jordbruksdepartementet) och Mariann Fischer Boel (EU-Kommissionär för jordbruket). En inspelning av seminariet skulle läggas ut på www.eukomm.se direkt efter seminariet, men jag hittade inget för en stund sedan.

Annika Carlsson-Kanyama var som vanligt lugn på pricken tydlig. Hennes klimattips var i princip:
1. Ät upp! (15-40% av maten slängs, klimatpåverkan helt i onödan)
2. Ät mindre (rött) kött!
3. Ät säsongsanpassat
Och det har man ju inga större problem att ställa upp på. Det intressanta att det är i alla fall fråga om beteendeförändringar hos konsumenterna. Då vet vi att sådana förändringar kommer inte enkelt. Frågan är hur det ska gå till - vem kommer att hjälpa till att driva en sådan förändring.

Jens Holm menade att en köttskatt var lösningen på alla problem. Skatter är ju inte direkt regeringens favoritinstrument, så Rolf Eriksson var inte oväntat avvisande. Vad som däremot var intressant var att Eriksson ventilerade tankar om konsumtionsmål för köttkonsumtionen. Något sådant vore önskvärt. Jag tror att konsumenterna behöver ett rakt och tydligt mål av samma karaktär som den berömda kampanjen om sex till åtta brödskivor. Kunde man få staten att säga att tre hekto kött i veckan räcker, så skulle man komma långt. Sedan ville man ju gärna att ett sådant kött också skulle vara klimatmärkt, men vi får se hur det går med det.

Jag och flera i publiken uppfattade att detta var en pågående diskussion i regeringen, men kanske försade sig statssekreterarn, för på en direkt fråga menade han att det bara var hans privata åsikt.

Sedan gick han in på att prata för att alla borde äta vilt, vilket är en konstig klimatåtgärd, eftersom älg också är en idisslare... I eftersnacket diskuterade vi lite på skoj om det inte vore en smart klimatåtgärd att anställa ett hundratal statsjägare för att få ned älgstammen till ett par tusen djur. Kanske inte vore så dumt ändå.

Kommissionären Fischer Boel föreföll väl påläst och intresserad av området. Hon berättade om någon slags grönbok (hon verkade osäker på färgen) på området, att det är viktigt att vi kommer någon vart och att KOM satsar på att utbilda skolor. En del av debatten handlade om EU:s exportstöd, men Fischer Boel påminde om att EU är världens största importör också. En annan del (som jag tycker är intressant) är att EU satsar några hundra miljoner kronor varje år på marknadsfrämjande åtgärder, vilket bland annat ska få oss att äta mer kött. Det är ju helt tossigt, men Fischer Boel ville inte lova någon ändring där, och menade också att det är upp till medlemsstaterna att avgöra hur pengarna ska användas.

Vid flera tillfällen pratade panelen om att det är så komplicerat och svårt, men skissade på idéer och lösningar som vi redan implementerar i klimatprojektet på KRAV. Ibland så känns det som att man är före sin tid.

Morgonsoffa med handeln och ministern

På kort varsel blev jag inbjuden att sitta i morgonsoffa på TV4 med Thomas Svaton från Svensk Dagligvaruhandel i morse. Temat var om klimatmärkning var något vettigt eller inte. Svensk Dagligvaruhandel har tidigare varit allmänt skeptiska mot klimatprojektet, och Gunnelas Blogg meddelar att Svaton så sent som för några dagar sedan var skeptisk. Jag var därför beredd på lite holmgång på morgonkvisten.

Men där fick man tji. Svaton var nu idel lovord över det vi försöker göra. För programledarna var det nog lite trist, det blev ju ingen fajt, men för min del var det utmärkt. Att handeln är en positiv kraft är otroligt viktigt, för hur det nu är här i landet, så är utnyttjar inte konsumenterna så mycket av sin kraft. Därför blir det väldigt mycket upp till dagligvarukedjornas marknadsavdelningar om ett miljöinitiativ ska lyckas. Jag hoppas att detta var vändpunkten. Det känns som om de kanske har kommit ikapp oss nu. Hoppas det.

Eskil Erlandsson, jordbruks- och fiskeministern var också där, men fick tala om klimatprojektet, snarare än med. Kanske hade han sagt ifrån att han inte ville debattera? Jag tycker nog att det var ganska mycket politikersvar över hans inlägg, lite goddag yxskaft. Men på det hela var han med på tåget.

Lite antiklimax alltså. Tre personer som var överens. Det blir ingen spännande TV av det...

Klimatmärkning på flera spår eller ett av flera?

Tillägg den 9 maj: mina kollegor Zahrah o Pernilla svarar i GP.

Fredrik Hedenus och Stefan Wirsenius angriper i GP den 2 maj en av de principer som ligger till grund för klimatprojektet. Hedenus och Wirsenius är inte riktigt vilka dussinforskare som helst, utan måste nog anses tillhöra klimatforskareliten. Såvitt jag förstår deras poäng, så gäller den att en märkning borde bidra mer till att lägga om konsumtionsmönstren. En klimatmärkning bör inte (enligt deras mening) kunna finnas på nötkött, eftersom man kan få animaliskt protein till mindre än en femtedel av klimatkostnaden. De skissar på ett förslag som dock inte är helt kristallklart för mig. Deras förslag verkar inte väsensskilt från förslag som nu är på remiss, men det har ändå en del för sig.

Ju mer jag jobbar med klimatmärkningen, desto mer övertygad blir jag om att det behövs fler initiativ än vårt. Den typ av märkning som KRAV representerar funkar bäst när man står framför hyllan; "hmm... vilken pasta ska jag ta... den vanliga, eller kanske ska jag kanske ta den KRAV-märkta?" Dvs, har man tänkt sig köttfärssås o spaghetti till torsdag middag, så lägger man inte om planen därför att det inte sitter ett klimatmärke på köttfärsen. Men då är det otroligt intressant att det i svenska köttdiskar finns nötfärs som givit upphov till 13 kg CO2 per kg köttfärs bredvid sådan som givit upphov till 40 kg CO2 per kg. Det är verkligen skillnad.

Samtidigt måste vi få till en djupare debatt som verkligen påverkar folk i grunden. Vi måste äta mindre (rött) kött, t ex. Om en klimatmärkning inte är rätt sätt, hur gör man då? Jag menar att Livsmedelsverket och deras kostråd har en viktig roll att fylla. Hur mycket mindre kött bör vi äta? Kan man säga att vi bör äta mer än sex till åtta skivor bröd, kan man väl också säga att vi inte bör äta mer än 200 g rött kött per vecka? Möjligen är det läge att se över de regler som styr innehållsdeklarationer. Jag kollar inte fetthalten på allt och styrs inte så mycket av det, men ibland tittar jag närmare och fattar beslut om att det får vara nog med ost på 33% till vardags. Kanske ska vi kräva miljövarudeklaration på maten för ett fåtal, väl utvalda, parametrar? En av dem skulle kunna vara utsläpp av CO2-ekvivalenter.

Hedenus och Wirsenius inlägg är intressant, men jag tror att det är en god bit bort från den verklighet vi jobbar i. I denna verklighet går det utmärkt att sälja massivs av flygresor med argument som "kommer du ihåg förra sommaren?". A/C är standard i bilarna och används istället för att dra ned rutan lite. Vi är långt ifrån ett läge där folk på allvar lägger om sina liv. Då tror jag att vi ska möta samma folk och börja ge dem val som betyder något i deras verklighet. Sedan måste den verkligheten förändras och då behöver vi fler spår o uppslag.

Klimatmärkning - tillägg eller integrerat

Det har varit mycket om projektet för klimatmärkning på sistone. Vi släppte en remiss med detaljregler den 15:e april och sedan har det varit diskussioner i media (bland annat skrev DN om det här) och på möten. Mycket av diskussionerna har handlat om märkningens utformning. Jag tycker det är trist på ett sätt, för det måste vara sååå mycket viktigare om reglerna vi föreslår har rejäl effekt eller inte. På ett annat sätt förstår jag varför märkningen är så viktig. Det är ju den man möter på varan. Många har en uppfattning om hur man själv och andra reagerar på en märkningsgrafik, eller någon annan.

Det intressanta är att vi nu verkar ha nått någon slags enighet kring KRAV-märket i alla fall. Sigill är det andra märket som berörs, och de har andra överväganden. Vi som jobbar med och runt KRAV-märket verkar nu vara överens om att klimatreglerna ska in i grundreglerna för KRAV-märkning. Eftersom det är en ganska rejäl förändring så är frågan bara hur det ska gå till.

Problemet är att om vi lägger in klimatreglerna rakt av från, t ex 1 oktober i år, så kommer som jag ser det två saker att hända. Dels kommer vi att tappa ett stort antal KRAV-producenter som inte får ihop ekonomin med klimatreglerna på kort sikt, dvs utbudet till konsument minskar. Dels kommer KRAV omedelbart ställas inför problemet med importen (hälften av alla KRAV-varor bygger på import) - antingen måste man stoppa importen (eftersom vi inte vet något om den, klimatmässigt), eller så får vi låta bli att tala om att vi har infört klimatregler, eftersom konsumenten inte kan veta om det gäller när produkten kommer från t ex Danmark. I korthet riskerar KRAV att tappa utbud utan att kunna prata med konsumenter om nya klimatfördelar. Detta blir en negativ spiral eftersom konsumenterna då kan komma att vänja sig av med att välja KRAV (det finns ju ändå aldrig), och då försvinner så stor del av vår nytta.

Den alternativa lösningen är att ha ett tillägg i märkningen för de produkter som klarar klimatkraven, och att säga att på, säg, fem års sikt ska alla produkter klara dessa regler. Det har fördelen av att de som inte kan eller har råd att möta klimatkraven (men gör allt annat rätt) får respit, medan de som kan gå före får möjlighet att visa detta. Problemet består i att det finns en risk att konsumenterna tröttnar på att det bara blir fler och fler märken och börjar välja bort KRAV eftersom man inte vet om det är klimatsmart eller inte. Ett annat problem är att handeln menar att det blir väldigt få produkter som omfattas. Eko står för runt 4% av dagligvaruhandeln och även om man lägger till det Sigill-märkta så blir det inte så mycket. Om då bara en del av detta är klimatmärkt, så blir ju andelen liten. För liten, menar somliga.

Det är inte enkelt att välja, men jag menar att tilläggsmärkning som övergångslösning ändå måste vara det bästa. Det kan bli lite förvirring, men alternativet, att tappa utbud utan att kunna säga att något har blivit bättre är värre.