EU:s eko-märke - slugt, fult eller lycklig omständighet?

EU släppte sitt nya eko-märke i veckan. Om jag tycker det är snyggt eller inte intresserar mig inte så mycket. Men jag var brydd över att de hade valt en symbol som var så fin i linjerna att den blir mycket svår att trycka på ett vettigt sätt. Men nu har jag kommit fram till att det är genialt - den nya symbolen för ekologiskt är "den gröna pluppen". Ingen kan missa den. Och den går att upphovsrättsskydda eftersom man har ett litet mönster på, som en student har gjort. Därmed har man också lyckats knyta an till morgondagens konsumenter. Smart.

Det är populärt att släppa nya eller pimpade eko-märken nu för tiden. KRAV läckte ju sitt upphottade märke på Facebook för en vecka sedan. Och ungefär samtidigt släppte EU sin nya eko-logo. Från 1 juli är det ett krav att alla produkter (i alla fall alla mat-produkter) som marknadsförs som "ekologiska" har den här loggan.

Den nya eko-loggan kom till genom en sorglustig resa, som till slut gick i mål med en slags demokratiprojekt. Loggan har diskuterats en del på bloggosfären, och jag tror t ex att Bokashi-bloggen tycker att den är lyckad. Om den är snygg eller inte är en smaksak, och inte så mycket att fundera över, tycker jag. Det som är intressant är hur stark den är som köpsignal.

När tävlingen gick in i slutfasen och det fanns tre alternativ att rösta på, så tyckte jag att det var något fishy med det hela. Eftersom jag jobbat rätt mycket med hur man utformar ett sådant här märke, så tyckte jag att det var något konstigt. Två av de tre var i princip trycktekniskt omöjliga - för mycket och för små detaljer när man kommer ned på tomatmärkesstorlek, eller märkning av 2 cl kaffemjölk. Den tredje var väl iofs möjlig, men ändå otydlig. Var det ett ljus? Ett blad? Epilepsimärket? Och alla är negativa - det i sig är svårt, och passar dåligt för ett märke som ska stödja en marknadsföring, inte dominera den. Hur kunde man släppa fram de här tre? Hur kunde någon tro att de skulle bli starka på marknaden?

Nu vann till slut en av de två som jag tycker är trycktekniskt omöjlig. Och jag kunde inte släppa tanken - hur kom de fram till de tre? Jag har hört en del rövarhistorier om att de på kommissionen som skött det här verkligen inte har någon aning om miljömärkesutveckling. Eller att ingen utanför deninre kretsen har fått se alternativen. Och så vidare. Men till slut så tror jag att de är slugare än jag förstått. Och att vilket alternativ som vann knappast spelar någon roll.

Alla tre är ju tryckta på stora gröna plattor. Genom att välja svårtydda eller tunnlinjiga blider, så är det egentligen bara den gröna plattan som framträder. Och det är den som de har tänkt ska vara signalen - stor grön fyrkant = eko. Och det är ju genialt! De har helt enkelt stiliserat ned symbolen till det enklaste - en grön plupp. Grönt är skönt, köp det här!

På köpet har de lyckats genomföra ett demokratiprojekt, för att skapa en samhörighet mellan de unga konsumenterna, EU och ekologiskt. Inte korkat alls. Eller så hade de bara tur.

För mycket eko för tulpaner

Tulpaner som fick säljas som ekologiska får inte göra det längre. Det beror på att EU-reglerna för vad som får kallas ekologiskt till slut satte stopp, eftersom bekämpningsmedel används när sättlökarna lagras. Jag gillar givetvis inte bekämpningsmedel. Men det här tycker jag var att gå för långt. Hade man tillåtit det här, så hade vi kunnat få en rejäl ekologisk snittblommeproduktion. Och då hade man kunnat tajta upp utsädesreglerna. Nu kommer det att ta mycket längre tid. Men de som kan bör absolut köpa tulpaner från Sörby Handelsträdgård.

Ett av de första blogginlägg jag gjorde gällde att jag var glad över att det hade kommit ut ekologiska tulpaner från Sörby Handelsträdgård (de söker folk förresten, om någon i Gävle-trakten är intresserad). Jag förutspådde att nu skulle minsann snittblommorna följa textil och kosmetika som kometer på ekohimlen.

Det sket sig med det: "Vi är mer ekologiska än någonsin. Men vi får inte kalla oss kravodlare, säger David Thorberg, vd i Sörby Handelsträdgård AB."

Problemet är att utsädeslökarna i ett tidigare skede har behandlats med ett preparat som är förbjudet i ekologisk odling. Ska man vara renlärig, så ska eko givetvis vara oberoende av gifter och konventionell produktion. Men om man tänker så, så tar det väldigt lång tid att bygga upp en produktion. Helt enkelt därför att de som handlar med utsäde inte alltid (rätt sällan) är beredda att ta de risker och kostnader som särhållning innebär. Ett betydligt snabbare sätt är att försöka jobba med det minst dåliga utsädet, och när man fått tillräckligt många företag i produktion, så ökar trycket på någon utsädeshandlare att lösa problemet. Till slut brukar det ge sig, och så har man fått en ganska stor och renlärig produktion.

Men många har svårt med den här dynamiken och menar att utsädet kan ta gift med sig till de ekologiska åkrarna. Eller så menar de att den ekologiska produktionen stöttar den icke hållbara konventionella utsädesproduktionen, vilket är ologiskt och omoraliskt. Ofta hamnar man till slut i ett avvägande; följer utsädet med produkten (dvs kan det komma rester av gift i den ekologiska produkten)? Eller förbrukas det? Hur mycket rör det sig om? Finns det kanske konventionellt, men obehandlat utsäde, osv, osv.

Den här diskussionen förs antingen inom EU, som bestämmer vad som ska få kallas ekologiskt. Eller inom KRAV, som bestämmer vad som ska få kallas KRAV-märkt. Men eftersom KRAV har bestämt sig för att ekoreglerna ska vara grunden, så hamnar vi i knät på EU. Om det finns ett tolkningsutrymme i reglerna så kan dessutom certifieringsbolagen bli inblandade.

I det här fallet så var det EU som till slut satte ned foten. Till en början var det okej med de behandlade lökarna. Men sedan bestämde man sig för att inte göra undantag för tulpaner. Lökarna ska vara obehandlade och helst ekologiska. KRAV och certifieringsbolagen hade mest bara att finna sig.

Men här tycker jag det blev fel. Det som skulle ha kunnat vinnas var ett inbrott i en bransch som är mycket tung på bekämpningsmedel och skumma färgämnen. Därför ska man t ex aldrig lägga en köpt blombukett i hushållskomposten, om man använder komposten till att odla mat. Det som kunde förloras var logik och stringens. Hade man släppt fram de här tulpanerna och fått några växthus till att börja odla ekologiska blommor, så hade man kunnat säga att ett visst datum några år fram i tiden, så upphör undantaget. Då tror jag att vi hade kunnat få rätt gott om helt ekologiska tulpaner om fem år. Nu lär det dröja.

Jag har svårt att förstå det här. Man skulle ju t ex kunna beakta att det är få som äter tulpaner.

Förslag till ny eko-logotyp i EU

Till våren ska EU lansera en ny logotyp som blir obligatorisk på all mat som marknadsförs som ekologisk. Under året har man samlat in tusentals förslag, och nu får alla som vill rösta på ett av tre förslag som sållats fram. Förslagen finns ovan. Röstar gör man här.

Jag fick inte röstningen att funka, men det fixar de nog snart.

Uppdatering:

Jag har tänkt på det här. Jag tror att EU har bestämt sig för den i mitten. De andra två är trycktekniskt omöjliga.

COP15 - sista förberedelserna

Såhär några timmar innan klimatmötet i Köpenhamn börjar, så är det inte mycket vi kan göra. Men jag tror att vi fortfarande kan göra klart för de som representerar oss att vi förväntar oss stordåd av dem. Jag tror de blir modigare om de märker att alla ser på. Så jag har sett till att skriva på några listor, jag har givit Naturskyddsföreningen en slant och jag har skickat brev till stats- och miljöministern. På det viset hoppas jag bidra till statistik, som jag tror når fram till dem. Budskapet är enkelt: våga inte komma hem med ett mediokert klimatavtal!

I morgon börjar klimatmötet CoP15 i Köpenhamn. Jag kommer att vara där ett par dagar i slutet och göra vad jag kan. Då ska jag vara utvilad, påläst och redo för batalj. Men ska jag vara ärlig, så vet jag inte om min närvaro kommer att märkas på seismografen, direkt. Det finns också god anledning att befara att inte heller detta möte (trots min närvaro) kommer att resultera i en bindande avtal som kommer någon vart med frågan. Det jag tror alla kan göra är att göra klart för de som kan påverka utgången att vi väntar oss stordåd, för det är ingen enkel uppgift de har. Så jag har funderat på hur jag ska få fram att jag förvänta mig något. Så här kvällen innan har jag gjort följande, möjligen kan någon hänga på:

Sajnat på någon lista
Jag har t ex hängt på 350.org. Det finns många fler. Sajna du också. En lista med en massa namn på kanske inte gör någon skillnad, men flera med mängder av namn kommer att öka trycket; vi är många som väntar oss stordåd.

Skapa bättre maktbalans i lobbykåren
Kolklubben och klimatskeptikerna har gott om stålar. För pengar kan man köpa tid hos professionellt folk, som i sin tur kan se till att nå fram till de som bestämmer något. Var så säker att pengar inte är något problem för den sidan. Det är det däremot för den andra sidan, helt enkelt för att det finns ännu ingen storindustri som har lika mycket att förlora. Om 20 år har säkert saker och ting strukturerats om så att vi kommer att sucka över solenergibolagen. Men de finns knappt ännu. För att försöka jämna ut oddsen lite, lite, så klämde jag ur mig 500 kr och gav dem till Naturskyddsföreningen. Man kan välja att stödja specifikt deras klimatarbete. Det gjorde jag. Go, Svante, go!

Skriv ett brev till ministern
Jag tror inte att ett brev från mig gör någon skillnad, men om det kommer flera brev med innebörden "våga inte komma hem utan ett bra klimatavtal", så vet jag att den informationen når fram. Alltså att ministern har fått tusentals brev.

Jag har skickat följande brev till Stats- och miljöministrarna (lite olika, de har ju olika jobb, men jag kopierar bara in det till Statsministern här):

Bäste Statsminister

Imorgon drar CoP15 igång. Du har en viktig roll som företrädare för Sverige och EU. Utmaningen är enorm, och det vore förmätet av mig att komma med några krav eller råd. Jag vill ändå framföra följande:

Jag vill få stopp på klimatförändringarna. Jag tror att de är riktigt farliga för vårt samhälle, såväl i meningen Sverige, som EU och världssamhället. Jag tror att de riskerar att kraftigt förändra jordens ekosystem, på ett sätt som blir otäckt. Troligen får vi också problem med livsmedelsförsörjningen om vi inte får stopp på det här.

Mina förväntningar på dig och Sveriges representation är höga. Jag förväntar mig att ni gör ert yttersta. Jag förväntar mig att ni kommer hem med ett bra avtal med bindande och verksamma åtaganden i linje med vad IPCC, IAASTD och så vidare föreslår. Om ni jobbar i skift, sliter som vargar och ändå står i läget att ni bedömer att ett eventuellt föreslaget avtal inte ger de förbättringar som behövs, så föreslår jag att ni vägrar skriva på. Det kommer att ge reaktioner och evt en kris. Men ur kriser kan det födas dynamik.

Jag kommer att bli stolt om det blir ett bra avtal. Ni kommer att ha min respekt om ni vägrar skriva under ett urvattnat avtal. Skriver ni under ett avtal som IPCC och IAASTD inte är nöjda med, så kommer jag att bli riktigt besviken.

Lycka till, nu. Det är viktiga grejer det här. Jag tror att ni har en folkopinion i ryggen som gör att ni kan vara kaxiga i förhandlingarna.

Det är lätt att skicka brev till ministrarna:

• Klicka här för en länk till brev till Statsministern
• Klicka här för en länk till brev till Miljöministern.

Inspireras gärna av mitt brev, men kopiera det inte rakt av. Skriv vad du tycker, istället. Kanske är du mer förbannad än jag. Kanske har du något mer specifikt mål eller krav.

Spännande dag i Bryssel

Jag har varit med om lobby idag. Intressant. Mycket har blivit sagt, och för den som vill så kan man läsa en massa twitterposter om det som skett. Själv sitter jag med tre starka intryck:

• Dagens bomb: EU-Kommissionen säger för första gången rent ut att ekologiskt kanske är en seriös lösning på våra problem.
• Dagens hjälte: Jag har bara hört talas om eko-bonden som fick slåss mot Monsanto i Kanadas domstolar förut. Nu fick jag träffa honom och jag beundrar hans mod och uthållighet. Och jag har blivit mer skeptisk mot GMO igen.
• Dagens pinsamhet: när eko-europa ska välja ut tio personer som ska berätta för beslutsfattarna vad mycket kraft det finns i eko-rörelsen, så plockar man ut tio vita medelålders eller äldre män i kostym. Var är de yngre? Var är kvinnorna? Var är de med annan hudfärg? Eko-europa kan väl inte rimligen ledas av ett urval från 10% av befolkningen???

Idag har jag varit på European Organic Congress (EOC) i Bryssel. Den här kongressen, till skillnad från andra, är inte i första hand till för att deltagarna ska lyssna och lära av varandra. Syftet är istället i första hand att flytta berget till Muhammed - det är svårt att få alla EU:s politiker tjänstemän att åka på alla eko-möten de borde åka på. Så man får ta det bästa, sätta ihop en dags otroligt spännande program och bjuda in så många högdjur som möjligt. Och så hoppas man att de (politikerna och tjänstemännen) ska lyssna och lära. Lobbyarbete, helt enkelt. Vi som vare sig politiker eller tjänstemän i EU, får som en bonus ett lyft i kunskap och inspiration.

Det har hänt en massa saker och mycket klokt har blivit sagt idag. Jag orkar inte reflektera över allt här, men jag gjorde en massa twitterposter under dagen. De kan den intresserade kolla av här (man behöver inte vara medlem i Twitter för att läsa). Några grejer skulle jag iaf vilja ta upp.

Dagens bomb

IFOAM EU (eko-rörelsens paraplyorganisation) hade lyckats få en av cheferna på DG Agri (typ EU:s jordbruksdepartement) att göra några avslutande reflektioner. Det är ju slugt, för då måste hon ju vara med i alla fall större delen av dagen. Men så i slutet så kom Maria de los Angeles Benitez Salas med några meningar som jag bara hittills vågat drömma om att höra. Hon sade (fritt, men så noga jag kan, översatt) att Kommissionen inser att ekologiskt är en rörelse, en värdedriven rörelse. Det EU kan göra är att skapa en handelsplattform och fördela stöd, men när det gäller att utveckla ekologiskt så är det viktigt att eko-rörelsens initiativ tas till vara. Eko-rörelsen måste å ena sidan säga något, och det har dagen visat att den kan, men å andra sidan är det Kommissionens skyldighet att ta till sig det som sägs; "the Commission is committed to continue this valuable dialogue with the movement".

Det kan tyckas att det bara är ord. Men i politiken är ord viktiga. Detta innebär att Kommissionen för första gången säger att de tycker att de bör lyssna till någon annan än medlemsstaterna när det gäller eko. Det är synnerligt viktigt eftersom vi vet att GMO- och kem-företagen tar sig in på Kommissionen oavsett om de vill lyssna eller ej.

När Benitez Salas avslutade med att prata om utvecklingen av EU:s jordbruk, så hade hon till sist en retorisk fråga: "can we afford not to go organic?". Det blev tyst i någon sekund innan applåderna brakade loss. För oss på insidan har vi sett detta länge, men äntligen, äntligen fick vi idag veta att de som styr över mycket pengar faktiskt funderar över eko som en möjlig lösning på många problem. Det kändes nästan overkligt.

Dagens hjälte

Percy Schmeiser heter en bonde i västra Kanada. Provinsen Saskatchewan, närmare bestämt. Han och hans fru har i femtio år brukat sin mark och med tiden kommit att specialisera sig på ekologiskt utsäde. Frid och fröjd. Men så en dag slapp fan själv lös. Det visade sig att pollen från en genomdifierad sorts raps spridit sig in på Schmeisers gård, och därmed gjort en del av deras eko-raps till GMO-raps. Det var ju en katastrof i sig, men de delarna av skörden kunde skickas till biobränsleproduktion och därmed oskadliggöras: Värdeförlusten var ändå stor. Så när de försökte ta rätt på vad som hänt kom de i kontakt med en bonde som hade använt Monsantos GM Raps. Ja, då visste ju Schmeisers vem som var ansvarig, men när Monsanto fick rätt på vad som hänt så vände de på kuttingen och stämde Schmeisers för intrång i Monsantos patent - de hade ju odlat Monsantos raps utan lov och utan att betala för det!

En lång rättslig process följde, som slutade i Kanadas högsta domstol. Till slut fick parterna stå för sina egna rättegångskostnader, och Schmeisers fick betala ett mindre skadestånd till Monsanto för patentintrång. För Schmeisers del innebar det mer än 500 000 dollar som skulle ut, bara pga att Monsanto sålt ett utsäde till en bonde några kilometer bort. Men det innebar också stressen av att slåss mot en jätte. Monsantos representanter hotade och försökte på alla sätt hindra Schmeisers från att finansiera sitt rättsliga arbete. Monsanto redovisade rättsliga kostnader på mer än 2 000 000 dollar.

Schmeiser förklarade vidare att när det gäller raps och majs, så finns nu inte längre några rena sorter kvar i nordamerika. Det innebär stora ekonomiska förluster eftersom stora delar av resten av världen inte vill köpa GMO. Han förklarade också att man aldrig ska tro på uttalanden om att GMO är säkert bara man har en buffertzon på några meter. Som exempel tog han den senaste skandalen när kanadensiskt linfrö som skulle in i EU stoppades på gränsen eftersom den visade sig innehålla en förbjuden genmodifiering. Mysteriet blev stort eftersom den sorten inte får användas i Kanada. Efter en del utredning visade det sig att anställda på det universitet som utvecklat sorten (som snabbt blev förbjuden) hade givit bort prover på utsäde lite härs och tvärs. Och så - poff - fanns det över allt. Och Kanada har nu förlorat ytterligare en exportmarknad.

Han förklarade också att man inte ska tro på GMO-företagen när de säger att lönsamheten kommer att öka, eller bekämpningsmedelsanvändningen minska. För man behöver inte tro, man kan se i USA och Kanada exakt vad som kommer att hända. Avkastningen eller lönsamheten ökar INTE, snarare tvärt om. Bekämpningsmedelsanvändningen, däremot, ökar, eftersom resistensen har spritt sig från GM-grödorna. Däremot kan man få rättsliga processer där bönder inte längre äger det som växer på sina åkrar, och där de inte äger sin skörd och därmed inte kan använda den som utsäde. Möjligen kan det juridiska resonemanget också ledas vidare i att GMO-företagen skulle äga allt som deras gen finns i, även om det är ett foder eller om genen har hoppat till en annan sort eller ras eller art...

Det var dagens starkaste inlägg, och jag hoppas verkligen att det var några parlamentsledamöter som lyssnade. Jag vill inte ha in GMO i EU.

Dagens "det var bara såååååå 1900-tal"

När nu eko-Europa skulle visa fram det bästa man har för Kommissionen, så slog det mig plötsligt - men jesiken... det är ju bara medelålders eller äldre vita män i mörka kostymer där uppe på podiet... Visst, de är jätteduktiga, men vara är de unga som är arga och brinner? Var är de driftiga kvinnorna som jag ser över allt annars? Och var är alla de européer som har en annan hudfärg? Det kändes så gammalt. Och sedan blev det pinsamt, när jag insåg att Kommisionen hade 50/50-representation; ministern (äldre) och en chefstjänsteman (något yngre) var män, men kommissionären och en annan chefstjänsteman var kvinnor, om än båda medelålders eller lite äldre.

Näe, så här kan vi inte ha det. Får se till så att det blir ändring till nästa gång.

Fotona ovan har jag tagit själv. Utan blixt eller stativ så de är rätt luddiga. Skulle någon ändå vilja använda dem så går det bra. Ange gärna EkoTänk som källa.

Ekokonferens i Bryssel

Nu kommer en ganska hektisk tid. Får se lite hur mycket jag hinner blogga.

I morgon drar jag till Bryssel. Jag ska prata på en tillställning som heter European Organic Congress. Den samlar en massa ekofolk för att byta tankar med varandra. Men kanske är det allra viktigaste syftet att visa politikerna (och deras tjänstemän) i Bryssel att den finns mycket idéer, kraft och nytta att hämta från ekorörelsen. Så det blir hela baletten med Eskil Erlandsson på videolänk, kommissionärer och mingel i EU-parlamentet.

Jag ska försöka föra mig så bra jag kan, och prata med politiker på politikers vis.

Och möjligen har jag en chans att ta en pilsner med MiljöBloggAktuellt. Inte att förakta!

Italienarna kan det Arla har glömt

Senare i veckan ska jag åka till Italien på jobb. Det är ett par möten som är samplanerade med den Italienska motsvarigheten till EkoNord eller BioFach. SANA heter den årliga mässan i Bologna. Utöver mötena så blir det nog några timmar på mässan i ett par omgångar. Kanske skulle försöka mig på någon form av video- eller bloggrapportering...

Hur som helst är norra Italien alltid inspirerande för en som jobbar med ekologiskt. Där har de verkligen lyckats skapa värden kring sin matkultur. Det går att sälja Parmesanost mycket dyrare än Västerbotten, i synnerhet om den är ekologisk. Eller parmaskinka, eller Balsamico. Och det hänger mycket ihop med att de lyckas förklara hur mycket känsla det är i mat.

Det är där någon stans som bondekooperationen i Sverige har misslyckats. Arla, Scan och de andra lyckas inte få fram till konsumenten hur mycket själ det är i maten, eller hur mycket mer själ det är i den KRAV-märkta. Eftersom dessa kooperationer har fått dominera så totalt, så har folk en känsla av att maten från Italien är mer äkta.

Om jag kan ta med mig något av det italienska sättet att tänka kring mat, och hjälpa de som vill göra det här hemma, ja då har jag verkligen världens bästa jobb. För det är dessutom sannolikt att jag får smaka på lite godsaker, medan jag lär mig.

Spännande måndag

Det ska bli intressant att följa nyhetsrapporteringen idag. Greenpeace har sagt att de ska dumpa trålhinder på torskens lekplatser i den svenska delen av Kattegatt. Syftet är att skydda dessa områden, som också är Natura 2000-områden. Tydligen har Greenpeace tom lagen på sin sida.

Fascinerande nog har jordbruksministern lackat till eftersom tilltaget strider mot dansk lag. Japp, gott folk, det verkar som att den svenska regeringen ser som sin uppgifta att tillämpa dansk lag i Sverige.

Det kanske blir så när man är ordförande i EU. Men jag hejar på Greenpeace. Det verkar vara en väl avvägd, smart och laglig aktion som syftar till att skydda känsliga områden när staten inte fixar biffen. Heja!

Uppdatering måndag kväll:
Det hela verkar fortlöpa rätt väl. Men jag blir bara mer och mer övertygad att Greenpeace handlar helt som de ska. Får man tro artikeln så är fiske förbjudet i dessa bottnar enl EU-lag. Och då betyder ju statens (regeringen och fiskeriverket) och fiskarenas inställning att de anser att det måste vara fritt fram att bryta mot lagen... Med hänvisning till trasiga redskap och trilskande danskar... Man baxnar. Det enda som verkar funka är rättsapparaten: Länsstyrelsen och Miljödomstolen har sagt ja. Det innebär i så fall att regeringen tycker att det är fel på lagen... Det verkar som att danskarna inte tänker hävda copyright om Erlandsson vill kopiera... Skönt att Greenpeace finns ibland.

Kem-lobbyn gynnas av centraliserade beslut

Det ekologiska lantbruket är i mycket större utsträckning självförsörjande än det konventionella. De företag som levererar konstgödsel, bekämpningsmedel och GMO-utsäde är enorma och använder alla lagliga medel för att gynna sin affär. Nu senast har de varit spydiga mot Michelle Obama för att hon bestämt sig för att odla ekologiskt i Vita Husets trädgård. Själva självförsörjningen blir här en black om foten för den ekologiska produktionen. Eftersom gården är mer självförsörjande, kan det inte bildas några superstora leverantörsföretag som kan bedriva effektiv lobby FÖR ekologisk produktion. Det får vi lösa på något annat sätt. Frågor om nyttan av att centralisera jordbruksbelsuten till EU, storleken på EU:s jorbruksbudget och omfattningen på dess jordbrukslagar är ju högintressant i dessa dagar.

En grundsten i tänket kring det ekologiska lantbruket är att gården i princip ska vara självförsörjande med det den behöver. När principen möter verkligheten blir det lite problem, men i många viktiga avseenden lyckas de ekologiska gårdarna försörja sig själva och/eller ingå i lokala kretslopp. Till exempel behöver man inte köpa in konstgödsel eller bekämpningsmedel. Lite tillspetsat kan man säga att dessa inköp av varor ersätts med tillämpat och/eller tillägnat kunnande och tänkande.

Konsekvensen av det är att den ekologiska produktionen inte köper in lika mycket grejer. Dels, naturligtvis, för att andelen ekologiska lantbruk fortfarande är liten, men också just för att gården är självförsörjande. Det innebär i sin tur att det inte finns lika mycket leverantörer till eko-produktionen, som kan tänkas agera för att utveckla och främja sin verksamhet på alla gängse sätt. Och här kommer det ett krux - stora företag och branscher som omsätter mycket pengar har alltid en lobbyorganisation. Lobbyns uppgift är att påverka lagstiftningen så att den inte hindrar företagets affär. Tillverkningen av jordbrukets insatsmedel som mineralgödsel (=konstgödsel), växtskyddsmedel (=kemiska bekämpningsmedel) och förbättrat utsäde (=GMO) sköts av företag som är så stora att Sverige i princip är felräkningspengar som marknad betraktat.

För de här företagen är det händigt med centraliserad lagstiftning. De kan då sätta av de resurser som behövs för att nå de beslutsfattare som behövs. Allt är tydligt och klart för dem. Lobbyn går att räkna hem enkelt. Så funkar det i USA och på global nivå. Sålunda får Michelle Obama snabbt ett småspydigt brev från kem-lobbyn (läs gärna, rätt hårresande argumentation) när hon börjar odla ekologiskt i Vita Husets trädgård. Jag har inte sett några nyheter om att Obamas har börjat spruta bara lite grand, men om det händer vet ni att någon räknat på det hela och satt in den lobby som krävs.

På liknande sätt tyckte FN:s jordbruksorgan FAO i några spännande dagar att ekologisk produktion faktiskt kunde vara en lösning på världens problem. Men mer än några dagar tog det inte för den sammanlagda lobbyn från kem- och GMO-industrin att få FN att ändra sig.

För eko-sidan är det mycket svårare, eftersom det inte finns några enorma företag som säljer kunnande om växtföljder, samordnar samverkansavtal och liknande. Visst har vi samarbetsorganisationer, men eko-representationen i Bryssel utgörs av två personer för hela Europa. Bara svenska LRF har fler. Gissa hur många BASF (bekämpningsmedel) och Yara (konstgödsel) har!

Detta är en av anledningarna till att EU är en besvärlig fråga för mig. Öpnna gränser och fri handel är en fredsgarant. Vi har varit utan krig så länge att vi inte begriper hur hemskt det är. Men Europa har en tradition av att börja slåss, så det är otroligt viktigt med alla åtgärder som gör att vi knyter band över nationsgränser. Men när jordbrukspolitiken, matförsörjningen, det vi äter, koncentreras till beslut i EU, så innebär det att de som tjänar pengar på det nuvarande systemet får lättare att verka i helt fel riktning. Och de använder den möjligheten, var så säker.

Att minska EU:s jorbruksbudget och avreglera jordbruket, som flera av kandidaterna till EP vill, kan nog vara steg i rätt riktning. Men på något sätt måste vi också sätta in moteld. Hur vi ska bygga upp enorma företag med sunda värderingar eller stora lobbykassor vet jag däremot inte.

Bilden är tagen av AFP. Jag har lånat den utan lov från den här artikeln på Telegraph.co.uk.

Länktipstack till Göran Wiklund

Vill du skapa EU:s nya eko-märke?

Vad som får säljas som ekologiskt i EU styrs av en EU-lag, eller EG-förordning om man är noga. Den förordnignen har nyligen gjorts om och då beslutade man sig för att i fortsättningen måste alla ekologiska produkter bära EU:s eko-logga.

Man gjorde först ett försök med hjälp av en byrå som helt enkelt inte visste vad de gjorde. Jag skrev lite om det när den kom ut. Det försöket stöp, eftersom märket helt enkelt var för likt ett eko-märke som redan fanns i hela den tysktalande regionen. Kommissionen drog tillbaka försöket, och har istället bestämt sig för att lansera en tävlig där vem som vill (men helst någon som är ung) få komma med förslag. Vinnaren får € 6 000. Dern vinnande loggan ska bli obligatorisk från 1 juli 2010.

Jag gillar inte idén med en obligatorisk logga. Men jag tycker också att den här metoden är amatörmässig. Att utveckla en bra lgotyp är mer än att bara rita ihop en logotyp. Det handlar om profiler, sammanhang, avsikter, med mycket mer. Det är svårt, men lönsamt, att göra rätt. Det är därför varmärkesbyråer kan ta så bra betalt. Att gå ut med en tävlig med en i sammanhanget mycket liten potentiell belöning känns inte seriöst.

Men det är klart, för den som är i början av sin karriär (och inte behöver fundera så mycket på att försörja barn, betala räntor osv), så kan det här bli en raketstart. Må bästa förslag vinna!

Läs mer om tävlingen här.

Eko blir statligt - bra eller dåligt?

Sverige är på väg att EU-normaliseras. Det gäller även på området ekologisk produktion. Det innebär att staten är i full färd med att avveckla det system där frivillighet och engagemang har varit grundpelare. I stället är fri inre marknad, konsumentskydd och myndighetsstyrning det som ska gälla. Det innebär fördelar främst i fråga om att det kommer fler eko-produkter på marknaden. Men jag undrar om det inte är en Judaskyss. Jag tror att mycket av eko-rörelsens själ går förlorad, och att utvecklingen avstannar.

Det finns en EU-lag som bestämmer vad som får kallas ekologiskt inom EU. Sverige är bundet av denna lag och vi har en egen lag för att bestämma hur EU:s lag ska tillämpas i Sverige. I den svenska lagen fördelas ansvaret på åtminstone fyra myndigheter; Jordbruksverket, Livsmedelsverket, Konsumentverket och Swedac.

KRAV ligger liksom lite vid sidan om det här systemet. KRAV har sitt eget märke och sina egna regler som går utöver EU:s och också finns på fler områden än EU-lagen. KRAV har funntis längre och bygger på frivillighet. EU-systemet bygger på lag och tillsyn. På senare tid har EU morskat upp sig och tagit itu med konkurrenter som KRAV genom en rad tvingande åtgärder, så som att man inom ett år måste använda EU:s eko-märke. EU reglerar också allt fler områden. Och kontrollen blir allt mer av en myndighetsfråga.

I flera år har vi sett hur staten har tagit över ansvaret för eko-kontrollen; endast Swedacs ackreditering av certifieringsorgan godkänns, allt fler detaljbeslut hanteras av myndigheterna, nya tillämpningar av EU-reglerna ska utformas av myndigheterna, myndigheterna har gjort ganska rejäla intrång i KRAVs rätt till sitt eget märke, och så vidare.

Detta är en normaliseringsprocess. Sverige tillhör undantagen i EU. I princip är det bara här och i UK som man har väl fungerande frivilliga system. Här har vi KRAV och i UK har man Soil Association. Kanske ska man också räkna in Österrike och Italien. I alla fall. Ingen har ifrågasatt säkerheten i det svenska systemet, men det stämmer inte. Det är lite en parallell till de svenska kollektivavtalen som på frivillig väg sköter sådant som lagregleras i andra medlemsstater.

Jag tror inte att det är så många i eko-sverige som applåderar utvecklingen, och jag tycker nog att man ser att staten tar sig vatten över huvudet. Nu senast innebar det att Sverige i princip inte hade någon laglig eko-produktion i januari och februari. Det verkar också som att Livsmedelsverket avser att driva normaliseringen framåt med kraft. Det ryktas att de håller på att ta fram restaurangregler för eko (de anser i så fall att KRAVs regler inte är bra nog). Och nu senast verkar det som att de avser att ta över alla godkännandebeslut från certifieringsorganen. Jag vet inte om detta är bra eller dåligt, men det förefaller onödigt.

I förlängningen finns det också en sida som jag personligen tycker är riktigt tråkig. KRAV har i flera decennier varit en del av en världsomspännande eko-rörelse. En grund i denna rörelse är att det finns bönder som vill nå konsumenterna och att det finns konsumenter som faktiskt vill ha koll på och kontakt med sina bönder. Tanken är att alla som ingår i denna kedja ska kunna vara med och påverka regler och kontroll. Genom inflytande vinner man förtroende för varandra.

De som bestämmer i KRAV är stämman, som består av såväl bondeorganisationer, som miljö- och djurskyddsföreningar och allt däremellan. Att söka upp, kontakta eller vinna inflytande i KRAV är praktiskt möjligt för en svensk. Att vinna något som helst inflytande över EU-processerna förefaller i det närmaste omöjligt. Det är ett mycket litet, enstaka, antal frågor som eko-sverige har lyckats driva igenom överhuvud taget. I det stora hela tas få hänsyn till våra villkor och värderingar.

Processen domineras av Europeiska Gemenskapernas krav på rörlighet på den inre marknaden och konsumentskydd. Den påverkas bäst av parter som har breda och djupa kontaktnät i den politiska sfären. Inte av organisationer som ligger nära den lokala verkligheten. De länder som har en statlig tradition på eko-området har mycket lättare än vi att förstå och påverka. Vi passar inte in. Vår typ av system uppfattas som ett handelshindersom måste bekämpas.

När nu våra myndigheter stenhårt arbetar med att ta över alla centrala delar av eko-sverige, så kommer effekten att bli att vi får fler eko-produkter på marknaden. Men jag undrar hur det går med utvecklingen framåt. För eko är ju inte perfekt. Jag undrar hur det kommer att gå med konsumentinflytandet. Jag undrar hur det kommer att gå med att få eko-regler som funkar i Sverige.

Eko växer upp

När eko-marknaden växer ser vi att den blir en del av vanliga modeller för strategiska affärsbeslut. Det innebär dels att eko kommer att försöka piggy-back på KRAV-märket, men också att frågan om saker ska KRAV-märkas utsätts för en hårdare kostnadsanalys, där billighetsalternativet är EU:s eko-märkning. Aktuella exempel på detta är Pressbyråns kaffekampanj och Scans KRAV-nobb. Vi kommer att se mer av detta. Frågan är vad som på sikt blir starkast och mest lönsamt; anonymt EU-eko eller ett mer högprofilerat KRAV-märke.

Tecken i tiden är att KRAVs nye VD ganska snabbt porträtteras i såväl ATL (lantbrukets affärstidning), DI som ICA Nyheter (som mest kort refererar pressisen). För den vanlige konsumenten har det här kanske inte så stor betydelse, men för mig är det synnerligt intressant.

Vad som händer inom eko är intressant för de stora affärstidningarna i alla berörda branscher. Nyheter om eko och KRAV bevakas fort och tämligen djupt. Det innebär att vi har kommit in i den "vanliga" marknaden. Eko granskas på liknande sätt som andra segment. Möjligheter och utmaningar analyseras precis som vilken annan affär som helst. Eko-marknaden speglar allt mindre av idealism och fördomar.

Det är naturligtvis bra - marknaden växer snabbt och blir stabilare. Men, det innebär också utmaningar av ett nytt slag. Jag tror t ex att Scans trista beslut på ett konstigt är en del av den resan. Jag tror att bakom beslutet ligger att det finns ett antal grisproducenter som vill lägga om till eko eftersom de ser att den marknaden blir allt mer lönsam. I sin affärsmässighet ser de dock att kostnaderna för att hålla KRAV-grisar (som ju ska få gå ute och beta/böka) är betydligt större än för ekogrisar.

Det här är betydelsefulla producenter och de vill givetvis att Scan ska ge dem en kanal att få ut eko-värdet. De gör ju betydande investeringar för att gå över till eko. Samtidigt ser man att det blir väldigt svårt för Scan att förklara att de har två sorters fläsk; ett som får böka i jorden och ett som inte får det. Scan tror att de flesta konsumenter tror att KRAV och eko är samma sak, och det kanske de har rätt i.

Därmed blir beslutet enkelt; bort med KRAV-märket från Scan-märkets närhet. KRAV-märkets närvaro på Scanpaketen ger ju en oönskad uppmärksamhet åt det ekokött som inte är KRAV. Och det riskerar Scan-märkets trovärdighet och den nya tidens eko-gris-producenters lönsamhet.

Jag tror att vi kommer få se mer av detta. Pressbyråns nuvarande kampanj som framhäver eko och Rainforest Alliance istället för KRAV och Rättvisermärkt är ytterligare ett exempel. Samtidigt väljer t ex COOP och OKQ8 en tuffare strategi och satsar på endast eko-bananer och toppar med rättvisemärkt. OKQ8 satsar på KRAV- och Rättvisemärkt kaffe.

Jag är säker på att båda strategierna kommer att funka, men frågan är vilken som blir störst.

Hemma och vabbar idag. Har svårt att förlika mig med VAB - det är så benhårt och oförutsägbart på samma gång. Möten och jobb bara ryker all världens väg. Men jag försöker vara nöjd och bygger lite Lego...

Bilden publiceras med tillstånd från KRAV. Fotograf Ann-Therese Ek

Långsiktigt tänk är ett (tillfälligt) problem för hållbar mat

Det senaste året har efterfrågan på och försäljningen av ekomat ökat exceptionellt i hela EU. Sverige är inget undantag. Däremot ökar inte produktionen i Sverige i motsvarande grad.
För att en gård ska få sälja sina grejer som ekologiska, måste djur och marker gå igenom så kallad karens. Det vill säga en period där gården följer eko- eller KRAV-reglerna, men inte får sälja sin produktion som eko eller KRAV. För växtodling är denna period typisk två år.

KRAV och andra håller noga rätt på hur statistiken kring karensen utvecklas; hur mycket som finns på marknaden om två år är viktigt, och tillförseln av mark bör ju hela tiden öka. Men trots att både COOP och ICA säljer mer eko så ökar inte karensmarken. Istället importerar EU allt mer ekomat. En stor fråga har varit varför inte signalerna når fram. Varför funkar inte marknaden?

Igår diskuterade jag saken med en kollega som framförde en i grunden sund teori: Senast vi hade ett sådant enormt lyft var i slutet av nittiotalet. Då drevs produktionen i första hand upp av stödåtgärder. Bönderna fick helt enkelt betalt av staten för att lägga om till eko, i förhoppningen om att marknaden skulle skjuta iväg när tillgången ökade. Det gjorde den inte (i tillräcklig grad). Kostnaden för bönderna är stor; de ska investera i kunskap och anläggningar av olika slag. Under två år ska de dessutom sänka produktionen (eko ger oftast lägre avkastning) utan att kunna få betalt för det. Återbäringen börjar alltså först om tre år, och det tar många år att skriva av investeringar. Många bönder insåg att omläggningen för dem blev en rejäl förlust, eller i vart fall inte så lönsam som hade sagts.

De här företagen är små och de lever i en ekonomi där 10 år inte är så lång tid. På ett sätt är lantbruksföretagets minne och ekonomi lååååångt från finanskrisens hysteri. I finanshysterin har Rapport har extra direktsändning för att berätta lajv om Riksbanken har justerat räntan med 0,25 eller 0,5%. I lantbruksföretaget kommer man ihåg och drar lärdom av hur det hände för tio år sedan. Kvartalsutvecklingen på COOP är inte så intressant, men om trenden består i några år är det intressant. Jag skulle tro att försiktiga bönder nu håller ut ett par år innan vi får se stora karenssiffror. Har efterfrågan börjat sjunka under 2009, så blir det inga stora omläggningar. Men står den sig så kanske vi ser massomläggningar till 2010.

Jag har stor respekt för de enskilda lantbruksföretagen. De har en långsiktighet som vi skulle behöva mer av i samhället. Samtidigt är det ju ett problem för mig att jag genom att välja ekologiskt driver upp import och möjligen onödiga transporter (var är de svenska KRAV-äpplena så här mitt i säsongen???). Men det är det enda sättet för mig som enskild konsument att visa att jag menar allvar, och det kommer bönderna att se om tiden får gå lite. Så jag får fortsätta mitt köpande och fortsätta övertyga folk om nödvändigheten att lägga om det egna hushållet till ekologiskt.

Det är lagen det är fel på!

Tidningen Filipstad i Folkmun fångade upp mitt inlägg om OLW:s chips, och gjorde en nyhet av det. Det visar sig att OLW är en så pass stor anläggning att det är Livsmedelsverket är tillsynsmyndighet. Och de ska naturligtvis följa upp problemet. OLW:s jurister är tydligen också inkopplade.

Det är ju kul när någon man gör tar skruv, men när jag läser Joakim Lambertssons kommentar i Folkmun, "En fiktiv historia om sunt förnuft", så får jag en perspektivjusterare. För det klart att det är skumt att ett statligt verk kan få för sig att det är en prioriterad uppgift att få ett företag att sluta att tala om något som är sant. Helt snurrigt, när de kunde lägga resurser på att klimatanpassa kostråden, eller något. Men, och här närmar vi oss problemet, SLV:s (och kommunernas) jobb är att tillämpa lagen. Lagen är sådan att man inte får skriva att en ingrediens är ekologisk om inte hela produkten uppfyller en viss EU-förordning. Jag tycker lagen är dålig, jag tycker att man visst borde få göra det, och jag tror inte att OLW ljuger. Däremot är det många andra som vill göra samma sak och som har fått på moppe av SLV tidigare (Arla, V&S). Och någon stans kan man väl leva med att små skuttare inte har ordning, men OLW (som tydligen har flera jurister) borde ha ordnign på sig, eller ha råd att köpa ordentlig rådgivning. De får helt enkelt lov att spela enligt reglerna.

Till problemet med lagen. Jag tycker att EG-förordningen om eko-varor ((EEG) nr 2092/91) går alldeles för långt i sitt konsumentskydd. Och jag misstänker att förordningen faktiskt är olaglig eftersom det enligt andra rättsfall måste vara tillåtet att säga vad som är sant. Det är bra om OLW använder eko-potatis (märket på framsidfan kunde de kanske ha låtit bli)! Den typen av agerande öppnar volymsmarknader för eko-producenter som gör allt mer förutsägbart.

Formuleringarna i förordningen kring att man inte får ge konsumenten intryck av att något är ekologiskt, med mindre än att hela förordningen är uppfylld får också en massa märkliga konsekvenser. T ex kan man fråga sig om COOP får sätta sitt Änglamarksmärke på något som inte är ekologiskt livsmedel. Frågan kan verka knäpp, men är juridiskt högst relevant! Och kombinerar man det med en statsapparat som alltid ska vara bäst i klassen (ni skulle se en del spännande tillämpningar av eko-förordningen i andra EU-länder), så blir konsekvensen att folk lägger sin tid på helt fel saker.

Så - OLW, bra gjort, men välkommen ombord i båten som försöker ändra den knäppa lagen!

OLW har skickat ut ett pressmeddelande om sina nya lyxiga chips i augusti.

Kampen mellan Det Bästa och Det Goda

I min värld av ekomärkningar och hållbarhetsfokuserade människor pågår ständigt en debatt om hur bra man borde vara för att få kallas ekologisk, KRAV-märkt, miljömärkt eller något annat i den stilen.

Om man bortser från de som anser att märkningen är helt fel ute, eller de som mest vill att det ska bli enklare att få märket för att de ska slippa ändra sin produktion, så verkar det finnas två sätt att resonera:

1. Vi kommer överens om ett regelverk som är tillräckligt bra. Sedan gäller det att få med alla ombord.
2. Regelverket ska ständigt skärpas så att det ständigt utmärker en hållbarhetselit bland företag och produkter.

Som exempel så är EU:s förordning om ekologisk produktion en ganska tydlig representant för ettan. Reglerna för vad som får säljas som ekologiskt skärps bara mycket långsamt. Fokus ligger istället på att använda EU:S regler om en fri inre marknad för att på snabbaste sätt få eko-marknaden att växa.

Jag kommer inte på någon välkänd representant för tvåan, men kanske kan Demeter räknas hit, inte för att de skärper så ofta, men för att deras regler är ganska tuffa/begränsande/spetsiga. Det är också här som många värdedrivna debattörer ofta vill vara. Allt ska vara 100%, om det bara går. Skalan som det går att tillämpa på är mindre intressant.

Jag tycker att båda linjerna har sina fördelar, men jag saknar en tydlig diskussion och en bra insikt hos flera debattörer om hur de ska vägas mot varandra. EU drar sig t ex för att begränsa användingen av nitrit i ekologiska charkprodukter. Det kanske var OK i början, för tio år sedan. Men hur har eko-chark-marknaden utvecklats sedan dess? Har hygienen i hanteringen förbättrats så att det inte längre finns hygienskäl för denna tillsats?

Det uppstår med jämna mellanrum klimatproblem som ställer till det för lantbruket; torka, översvämningar, slagregn, mm. Det ger i sin tur problem med foder, sådd, mm. Vi har en tradition av att försöka parera dessa nycker med snabba regeländringar eller dispenser. Tanken är att man som bonde inte borde bli underkänd på grund av faktorer som man har svårt att förutse eller hantera. Men då blir det en massa gränsdragningsproblem; när och för vem är problemen så svåra? Kan gränsen gå vid en länsgräns? Blir kraven också allt för luddiga för en intresserad allmänhet när de kan variera på kort varsel? Ska inte de som faktiskt lyckats hantera problemen snarare premieras än att de som inte klarar problemen får "undantag"?

Det vore intressant att få en bra diskussion kring detta.

Klimatrelaterade konsumtionsmål på gång?

På förmiddagen ordnade EU-Kommissionen ett välbesökt seminarium om mat och klimat. I panelen fanns Annika Carlsson-Kanyama (forskare på området), Jens Holm (v-märkt EU-parlamentariker), Rolf Eriksson (statssekreterare på Jordbruksdepartementet) och Mariann Fischer Boel (EU-Kommissionär för jordbruket). En inspelning av seminariet skulle läggas ut på www.eukomm.se direkt efter seminariet, men jag hittade inget för en stund sedan.

Annika Carlsson-Kanyama var som vanligt lugn på pricken tydlig. Hennes klimattips var i princip:
1. Ät upp! (15-40% av maten slängs, klimatpåverkan helt i onödan)
2. Ät mindre (rött) kött!
3. Ät säsongsanpassat
Och det har man ju inga större problem att ställa upp på. Det intressanta att det är i alla fall fråga om beteendeförändringar hos konsumenterna. Då vet vi att sådana förändringar kommer inte enkelt. Frågan är hur det ska gå till - vem kommer att hjälpa till att driva en sådan förändring.

Jens Holm menade att en köttskatt var lösningen på alla problem. Skatter är ju inte direkt regeringens favoritinstrument, så Rolf Eriksson var inte oväntat avvisande. Vad som däremot var intressant var att Eriksson ventilerade tankar om konsumtionsmål för köttkonsumtionen. Något sådant vore önskvärt. Jag tror att konsumenterna behöver ett rakt och tydligt mål av samma karaktär som den berömda kampanjen om sex till åtta brödskivor. Kunde man få staten att säga att tre hekto kött i veckan räcker, så skulle man komma långt. Sedan ville man ju gärna att ett sådant kött också skulle vara klimatmärkt, men vi får se hur det går med det.

Jag och flera i publiken uppfattade att detta var en pågående diskussion i regeringen, men kanske försade sig statssekreterarn, för på en direkt fråga menade han att det bara var hans privata åsikt.

Sedan gick han in på att prata för att alla borde äta vilt, vilket är en konstig klimatåtgärd, eftersom älg också är en idisslare... I eftersnacket diskuterade vi lite på skoj om det inte vore en smart klimatåtgärd att anställa ett hundratal statsjägare för att få ned älgstammen till ett par tusen djur. Kanske inte vore så dumt ändå.

Kommissionären Fischer Boel föreföll väl påläst och intresserad av området. Hon berättade om någon slags grönbok (hon verkade osäker på färgen) på området, att det är viktigt att vi kommer någon vart och att KOM satsar på att utbilda skolor. En del av debatten handlade om EU:s exportstöd, men Fischer Boel påminde om att EU är världens största importör också. En annan del (som jag tycker är intressant) är att EU satsar några hundra miljoner kronor varje år på marknadsfrämjande åtgärder, vilket bland annat ska få oss att äta mer kött. Det är ju helt tossigt, men Fischer Boel ville inte lova någon ändring där, och menade också att det är upp till medlemsstaterna att avgöra hur pengarna ska användas.

Vid flera tillfällen pratade panelen om att det är så komplicerat och svårt, men skissade på idéer och lösningar som vi redan implementerar i klimatprojektet på KRAV. Ibland så känns det som att man är före sin tid.

Nya EU-loggan dras tillbaka?

Ihärdiga rykten gör nu gällande att den nya EU-loggan för ekologiskt (se mer längre ned) dras tillbaka. Tydligen blev det för mycket motstånd och inkräktandet på Aldis private brand blev väl för mycket. Det blev fort och fel helt enkelt.

Vad jag förstår blir det nu en tävling om en ny logga, och lanseringen skjuts upp något år. Förmodligen bra för eko, men trist för de som redan börjat trycka förpackningar och så.

EU missar en chans till för ekologiskt

Produktionen av mat som säljs som ekologisk måste uppfylla en förordning från EU. Arbetet med den är just i full gång, och det är naturligtvis en stor sak för mig. Ett resultat av arbetet är att man har beslutat om en ny, obligatorisk, logga. Se nedan.

En del av att uppfylla förordningen är att produktionen ska kontrolleras. En annan del är att man ska producera med ekologiska metoder i två år innan man får sälja något som ekologiskt. Jag menar att såväl kontrollen som övergångsreglerna är överdrivna som de är. De tjänar bara som en ring som bonden ska hoppa genom, som på cirkus. Grejorna blir liksom inte mer ekologiska på det andra året. Djuren blir inte mer ekologiska när man inte får använda eget foder från omställningsmark. Däremot innebär det en förlust för bonden som inte får ersättning för minskad skörd och gjorda investeringar. Därigenom så är det klart att bonden tvekar inför den ekonomiska analysen.

I ett läge där efterfrågan rakar i höjden skulle man kunna tro att EU gör ett försök att minska de onödiga inträdeshindren, och faktiskt öppnade ministerrådet för en del sådant när de lade grunden för översynen. Men nu när kommissionen (med sedvanligt extremkort varsel) kommer med detaljregler så ser vi att utvecklingen går åt fel håll. Varje gård ska besökas och gå igenom en fullständig kontroll varje år. Oavsett om den är ett stabilt företag utan anmärkning de senaste fem åren. Oavsett om certifieringsbolaget kan visa att man kan hålla tillräcklig koll utan besök. Kortad övergångstid har knappast diskuterats, däremot vill man strama upp öppningar som ger möjlighet att lägga om en gård bit för bit.

Summan av det här är att det blir allt krångligare och allt dyrare att bli eko-bonde, och det innebär att omläggningstakten hålls nere och kostnaderna uppe. Vem tjänar på det? Finns konstgödsellobbyn i bakgrunden?

EU:s nya logga för ekologiska produkter

I fredags blev det klart hur EU:s nya logo för ekologiska produkter ska se ut. Denna logo måste finnas på alla ekologiska produkter i unionen från den 1 januaru 2009. Jag blir så arg.

Ilskan har tre bottnar:

1. Huruvida man vill använda detta eller ett annat märke borde vara frivilligt.

2. Märket är uselt som grafik. Det är inget (förutom möjligen färgen) som får mig att tänka "ekologiskt" eller öht få en bra vibb. Det bygger på en förkortning (bio) som betyder "ekologiskt" i Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien. För övriga länder betyder "bio" ingenting. I vissa medlemsstater lär "bio" betyda GMO. Här (och i många andra länder gäller "eko". På engelska gäller "organic". Man har helt enkelt missat en strålande chans att forma ett märke som har en tydlig symbolik och som är språkneutralt.

3. Processen kring detta beslut är skum. Märket är ett tydligt hafsverk, men trots det har kommissionen inte lyssnat på något av den konstruktiva kritiken, utan istället forcerat ett beslut. Det är så man undrar om de vill att märket ska bli dåligt.