En liten seger

En gång i kvartalet kommer det en fiskbil till vårt kvarter. Jag förklarar varje gång att jag gärna handlar om de bara fixar miljömärkta grejer. Varje gång har de lärt sig mer om grejerna, men hittills inget miljömärkt. Igår, till slut, kom de hoppande av stolthet - de hade fixat fram en låda KRAV-lax. Ville jag faktiskt köpa? "Såklart" sade jag och var glad över att marknaden fungerar. Men det roligaste var kanske att grannen som stod bredvid och handlade lackade till för att ingen hade frågat henne om hon ville ha eko-lax, för det ville hon. Grabbarna i fiskbilen fick sig en tankeställare och lovade att återkomma med KRAV-torsk oxå...

För några år sedan blev jag för första gången bekant med Magnus på Fiskbilen. Det verkar som att en fiskbil är olika saker i olika delar av landet, men i min del av landet är det en bil som kör runt och säljer lite större volymer av fryst fisk och skaldjur direkt till hushållen. Magnus är en kille som är rätt lågmäld, rätt väl påläst och väldigt uthållig (ska det visa sig).

Vid första besöket klippte jag till på fem kg torskfilé, bara för att inse att jag hade köpt något som inte var miljömärkt. Det stod nordostatlanten på lådan och Magnus sade Barents Hav, men det innebär fortfarande att risken är rätt stor att den kom från bestånd som inte mår så bra. Samtidigt hade utbudet av miljömärkt fisk i butikerna börjat bli ganska bra.

Så när Magnus kom tillbaka efter tre månader så sade jag nej. Om han inte kunde fixa fram miljömärkt (KRAV/Debio/MSC) så ville jag inte köpa. Om han gjorde det, så lovade jag däremot att handla friskt. Kändes som att jag kunde lova det eftersom jag förstod att han skulle få problem. Feg som jag är.

Hur som. Magnus har kommit tillbaka var tredje - fjärde månad. Varje gång har han lärt sig lite mer om ursprung och fiskemetoder. Det har nästan blivit som ett kul spel. Typ
han: "Tjena, det är jag igen"
jag: "Hehe - ja, tjena"
han: "joföratteee... nu har jag kollat lite. Du vet, torsken vi har är linfiskad"
jag: "mhmmm... det låter ju bra - men är den miljömärkt"?
han: "...njae... jag vet ju att du brukar fråga det... men den kommer från Barents Hav... det ska vara helt OK...?"
jag: "...men det finns flera bestånd där. En del är rätt risiga... Hur vet du att det här är OK?"
han: "... nä, duvetatteee... ... ... jag ringde ju han som köper in i Norge, va, och han sa att det var lugnt..."
jag: "men är den miljömärkt?"
han: "njae... du vill verkligen bara ha märkt, va?"
jag: "japp, och jag lovar att köpa om du kommer med det!"
han: "...så inte ens ett par kg nu, då? Hehe"
jag: "nej, den är väl fortfarande inte miljömärkt?"

Så dök han upp igår igen. På sitt vanliga lite försiktiga sätt undrade han om jag ville köpa lax. Jag garvade och sade nej, såvida den inte var miljömärkt. Då sken han upp - du, nu har jag fixat ekologisk lax till dig. Kom med, ska du få se, Debio-märke, annan färg på köttet, häng med! Jag blev alldeles paff. Och det var rätt dyrt. Men jag hade ju lyckats så det var bara att köpa tre kilo.

Och inte nog med det. Sedan kryper det fram att han har fått korn på KRAV-torsk, som han erbjöd sig att köra ut så fort han kunde. Jag satt med skägget i brevlådan och kände hushållsbudgeten dra åt fanders. Javisst, hörde jag mig själv säga, jag köper en låda om du fixar fram det.

Men inte nog med det - alla duktiga handlare förstår att till slut skaffa fram det kunden vill ha. Det riktigt intressanta vara att grannen höll på att handla av Magnus kollega, och skulle köpa lax. Plötsligt vänder hon sig om, kollar lite och säger "men vad får du för lax? Den ser ju mycket godare ut! Är den ekologisk också?". Magnus kollega blev lite ställd "öh, ja, vi har fixat fram en liten specialare... den är ju lite dyrare...". Grannen blev sur - "det är klart jag vill det - jag är jättenoga med att köpa eko och lokalt annars. Varför frågade du inte om jag ville ha den istället?!"

Magnus och hans kollega blev ställda och frågade ut grannen om hon verkligen brukade köpa ekologiskt och om t ex hade miljöbil. "Såklart" sade hon. Jag riktigt såg hur det steg upp ett Liljeholmen för grabbarna i Fiskbilen. Det här var tydligen allvar - folk vill verkligen ha de här grejerna.

Och jag kände mig nöjd. Och lite fattigare. Och jag undrar om det är någon som kan tipsa om sitt bästa laxrecept? Jag behöver nämligen några stycken.

Eco Queen i pole position

LRF Media kom ut med Elle- och Feminainspirerade EcoQueen härom veckan. Därmed är de först ut i ett fält om åtminstone tre utgivare som har insett att det finns en grupp som både läser/köper flashiga trendmedvetna magasin och som kan tänkas vilja bli inspirerade till ett bättre leverne. På platserna två och tre ligger KRAV som planerar att ge ut magasinet REKO i september, och Bonniers som också har något pajpen.


Det ska bli kul att se hur det går. Fokus verkar vara på samma eller liknande målgrupp, men prissättning, tilltal och distribution verkar variera. Camino har lite annat stuk, så finns det plats för tre i precis detta fack? Har alla tre redaktionerna verkligen underlag och inspiration för att vara intressanta i längden? Det är ju inte det att det saknas saker att skriva om, men det är lite obruten mark - att storsatsa på flärd- och lustfull eko. Utomlands finns förståss en del. I England finns Living Earth, The Ecologist och några till. Kanske är det därifrån inspirationen ska komma? Och jag gissar att de ganska snart måste utveckla mer skilda stilar. Det är för trångt i ekotyllfacket.

Så, vad ska man säga om Eco Queen, då? Det är onekligen genomarbetat. Det är tjockt papper och relieftryck i omslaget. Upplägget känns igen från andra magasin. Är man van att läsa sådana hittar man snabbt rätt här. De har lyckats få tag på en räcka välkända namn som Therese Alshammar, Isabella Lövin, Leonardo di Caprio (vem annars?) och Annika Lantz. Vad Lars Ohly eller Göran Hägglund shoppar är dock kanske mindre intressant.

Jag får en konstig känsla av att läsa tidningen; menar de allvar? Kan det funka? I ett modereportage med ett skogsrå från Johan Bauers värld matas läsaren med små miljömunsbitar som ibland är bittra och ibland mer infomativa. En gammal miljöfascist som jag själv tycker naturligtvis det är behaglig avslappningsläsning, men om tilltalet överlever är det fantastiskt - då har stora lager av nya konsumenter börjat bry sig och då finns det ju hopp! Mycket handlar om ecoluxury och det är ju också spännande - kan vi få en trend som handlar om hållbarhet (i flera bemärkelser) och återvinning? Det är ju otroligt spännande och uppmuntrande i så fall!

Man ställer sig ju en del frågor här också; Designern Johanna Hofring hyllas i ett reprotage, men ingen stans ifrågasätts vad som måste vara veckopendling för att driva en butik i Sthlm och en i New York. Kan dessa resor verkligen räknas hem i miljöförbättringar från kläderna?

Formmässigt tycker jag att tidningen är plottrig. Det är för mycket på varje sida, för många symboler, typnsitt, osv. Den känns heller inte helt genomarbetad här; delar känns som veckorevyn och andra delar som IKEA-katalogen. Annonseringen är också intressant på ett sätt; alla verkar ha miljöargument nu; Rea på Nordeas klimatfond, Weleda har en body scrub av björk osv. Vad GANT och Longines har för miljöargument är oklart, men lite green wash har ju aldrig skadat. Jag kan också bli lite trött på (de engelska) klyschorna; Eco Queen - because we care (jag lovar - kan ni säga det där på svenska blir det ännu ballare), ingen kan göra allt, men alla kan göra något, osv. Men kanske är det bra för att hålla ihop temat.

Sammantaget - bra start. Inspirerande att det går att starta sådant här. Och nu väntar vi på de andra två - låt spelet börja!

Köpstopp ger sin syn här. Dagens Media har gjort en ganska intressant recension här. EkoShoppa refererar också. Mrs Li komenterar här.

Hittade PaljettenQ som skriver så här:

Men jag vet inte, är den så bra? Det är lite som att den blir för grön, för eco, för second hand. Det är som att de glömmer bort att konceptet borde finnas där utan att de skriver det på näsan.- HELA tiden! Risken finns att det gröna blir ogräs om de inte tuktar lite.

"det gröna blir ogräs om de inte tuktar lite." Synnerligt välfunnet!


CSR i praktiken har gjort en rejäl recension, men avslutar med

Men när formen på ett sådant flagrant sätt står i vägen för formen är det svårt att se skogen för alla träd och vi tvingas konstatera att om inte formen görs om är sannolikheten stor att tidningen, trots sina redaktionella kvaliteter, är nedlagd innan årsskiftet.

Så här skriver Journalisten i en ledare:

Ekologisk glamour kan tyckas vara en krystad tidskriftsgenre, inte minst med
risken att ekologin brunfärgar sidorna och att tidningen inte blir tillräckligt
glammig för att attrahera den Stora Kvinnorörelsen. Men första numret av LRF
Medias Eco Queen imponerar, framsidan utlovar 156 sidor ”härlig glamour” –
och levererar. Sidorna är snygga, kändistäta, smink, kläder, mat, lyx och
läckert ljussatta bilder. Några eko-referenser känns påklistrade och tramsiga,
men det är synder som lätt förlåtes av dem som ska känna att eco-queen är
tidningen som de behöver just här och nu, för att lyfta vardagen lite grann.

Miljömärkning lösning på ministerns fiskeproblem

Det har utbrutit en intressant diskussion där makthavarna plötsligt är överens om att vi måste inse att fiskekvoter inte är något man förhandla om på politisk nivå. Om biologerna säger att fisket måste begränsas, så blir det inte mindre sant bara för att man börjar förhandla om det i ett mötesrum. Det började med att fiskeriverkets GD med medarbetare slog in den öppna dörren i en ganska väl genomtänkt debattartikel i DN. Den följdes upp av fiskeministern på samma plats. Till och med Sveriges Fiskares Riksförbund verkar vara med på tåget. Nyheterna har därefter duggat tätt kring detta.

Som vanligt ska man nu också hitta nya lösningar på problemet. För egen del kan jag tycka att det vore värt att se på hur andra sektorer har löst problem. Myndigheterna skulle lätt kunna utnyttja befintliga system som stöds av biologer och miljörörelse. KRAVs certifieringssystem är ett och MSC:s ett annat. Det vore lätt att sätta upp mål för offentliga inköp, man skulle kunna dra igång en aktionsplan för att öka denna andel. Man skulle kunna ge de fiskare som lägger om till miljömärkt stöd för omläggningskostnaderna. Alla dessa system och åtgärder har prövats i andra sektorer och skulle snabbt få effekt. Och vill man göra något snabbt måste det ju vara bättre att använda sådant som finns än att hitta på nytt.

Ministerns förslag om skrotpremie förefaller dessutom överskattat. Det är fiskeansträngningen som måste ned, inte i första hand antalet båtar. Precis det visar DN idag: skrotningspremier går till att köpa (andelar i) nya effektiva fartyg. Att ge någon form av avgångsvederlag eller omställningsbidrag verkar mer intressant, men det gäller ju faktiskt att få ned volymen investeringar i fiskenäringen. Å andra sidan får man akta sig för att kustsamhällena dör. Kanske kan en ökad satsning på ekoturism i skjärgårdarna kompensera?