Insikter från valarbete

Politiken och demokratin är ett mångfacetterat fenomen. Efter något år i politiken gör jag ett halvhalt och kommer fram till att politiken och politikerna å ena sidan är vacker och beundransvärd. Många lägger mycket av sin tid och sin energi på att göra samhället bättre. Men den har också fula sidor. Så kan två partier som står varandra nära börja kasta dynga på varandra istället för att utveckla bra idéer, folk kan få för sig att det egna partiet är det enda som har fattat något. Det kanske tråkigaste med partipolitiken är att snuttifieringen i valrörelser innebär att de intressanta diskussionerna inte får plats. Det tråkiga med det är att det ju mest är vart fjärde år som folk bestämmer vilka de tycker ska bestämma. Och det är inte treordiga slogans som bestämmer, utan partier med en betydligt mer avancerad grund.

Jag har ju gått och engagerat mig i ett parti. Jag drog mig länge för det, om inte annat för att jag oroade mig för att bli stoppad i ett fack, bli en X-partist snarare än Johan. Bli en av de där politikerna snarare än någon som gör sitt bästa för nästa generation. Men någon stans kom jag fram till att demokrati är något fint, men att den absolut inte blir bättre än man gör den. Dvs om jag nu tror att jag har idéer om hur samhället kan bli bättre, så finns det väl ingen anledning att blåvägra att befatta sig med partipolitik hela livet. Jag bestämde mig för att gå in i det hela under några år, men jag bestämde mig också för att inte tappa bort mig själv. Jag vill ha kvar min förankring, men få en ny plattform. Jag vill inte låta ett parti bli ett självändamål, något jag lever för. Nu har det gått något år och jag vill försöka mig på en betraktelse mitt i brinnande valrörelse. Jag hoppas det ger lite distans.

Jag har blivit positivt överraskad av att de allra flesta i politiken faktiskt vill genuint väl. Hittills har jag stött på ganska få maktfullkomliga stötar som bevakar sina nämnduppdrag för inkomstens skull. Däremot har jag stött på många som brinner för vissa värden, som ofta är ganska oegennyttiga. Det är också spännande att se att många ganska viktiga funktioner i samhället besätts av kompetenta människor som jobbar ideellt. Det är svårt och mycket komplicerat att försöka styra en kommun med politik. Det kräver mycket inläsning och övervägande. För den som har en ambition så går det mycket tid och energi. Det har också varit spännande att det parti som jag har valt också har varit väldigt öppet för nykomlingar. Nya idéer är välkomna och utvecklas. Det hade jag aldrig trott. Snarare hade jag trott på kattfajt i varje detalj.

Till sådant som har stört mig rejält hör den blockpolitik som nu har etablerat sig. Den för med sig att man i och för sig får stabila majoriteter, vilket är bra om man ska leda. Men det för också med sig helt hårresande effekter. Så har t ex några strateger kommit på att de två gröna partierna ska kämpa mot varandra som någon slags gladiatorer, trots att de förmodligen har mer gemensamt med varandra än flera av sina koalitionssyskon. Så när jag försöker utveckla en idé inom mitt parti, så känns det för mig naturligt att kolla av reaktioner och insikter i det andra gröna partiet. Jag känner ju flera där. Men mina/våra försök att visa tveksamhet och vara resonerande möts med förakt. Förutom på strategerna så beror det säkert på att någon i mitt parti har sagt något korkat i frågan någon gång. Och ångra sig får man inte i politiken. Det bästa Sverigedemokraterna skulle kunna åstadkomma vore att sätta sig i vågmästarroll, vilket skulle tvinga blocken att luckra upp sin konfliktinställning.

Jag blir också orolig när jag ser hur introverta partierna är, de gröna liksom de andra. Mycket av valrörelsen handlar om att peppa varandra till den grad att man tror att de andra är dumma. Är det något jag har lärt mig i företag så är det att aldrig, aldrig underskatta en konkurrent. Kunderna väljer oftast inte konkurrenten för att de är korkade, utan för att konkurrenten gör något bättre än vi. Genom att försöka förstå vad de gör som är bra, så kan vi bli bättre än de. Jag tror de partier som förmår ha rotation på sina medlemmar kan minska risken för vi-är-bäst-syndromet. Men när jag följer de olika partierna och konstellationerna på t ex Facebook, så ser man ingen större skillnad. Bara vi vet vad som är bäst. De har fel. Och är korkade. Att de är fula rår de inte för.

Just nu är det valrörelse, och jag tycker att politiken är som sämst just nu. Bakom de seriösa partierna står ganska djupa samhällsanalyser, med vackra visioner och avancerade lösningar. Men nu reduceras allt till treordiga slogans och konflikt. Det verkar som att folk i gemen vill ha information i stil med "vi kan inte vänta", "modernisera Sverige" eller "det finns bara ett arbetarparti". På detta som grund målar vi i politiken upp motståndarna som ett hot mot den nationella säkerheten; tåg ner i underjorden, anspelningar på svunna och misslyckade samhällen, osv osv. Snuttifieringen går så långt att det är vanligt att debatter inte är debatter, utan debattanterna står och tjatar sina förutbestämda budskap med tre ord.

Vart tog det intelligenta samtalet vägen? Hur ska vi kunna få rejäl samling för att lösa problem som de flesta faktiskt är över ens om att de finns?

Just nu är politiken ett skogsrå för mig; skön på framsidan, men svart och farlig på baksidan. Jag fortsätter min vandring med henne, men passar mig noga för hennes dåliga sidor och jag tänker inte låta mig slukas av den dåliga sidan.

När en människa blir ett parti

Efter mycket funderande och vägande fram och tillbaka har jag tänkt engagera mig i partipolitiken. Men jag tvekar precis när jag ska ner i startblocken, mest för att jag är rädd att jag och mina värden hotas av det politiska och demokratiska systemet.

Jag har känt mig hälsosamt fri från gammal partilojalitet i valen hittills och hoppat runt lite både på de olika nivåerna och mellan valen. Jag tycker själv att jag har varit konsekvent i mina värderingar, men partiernas profilfrågor har ju varierat. Jag har heller inte känt mig så lockad av partipolitik. Kanske mest därför att man jobbar med att majoriteten bestämmer över minoriteten. Det innebär att det kommer att finnas ett ganska stort antal som helt enkelt inte vill och som jag alltså vill tvinga. För att lyckas bli i majoritet måste jag dessutom kompromissa med koalitionspartners. Det innebär att jag ibland kommer att bli tvungen att driva igenom andras agenda mot mångas vilja.

Jag tycker mycket, mycket bättre om att jobba med de som vill åstadkomma något. Jag tror att i sådana miljöer föds den kreativitet och framåtanda som vi behöver för att komma någon vart. Min tanke är sedan att man kan locka med fler och inspirera andra. Jag vet att det inte löser alla problem. Men där trivs jag bäst.

Men nu är det så att vi lever i en demokrati. Och även om det är ett uselt styressätt, så är det det bästa vi har lyckats uppfinna. Och den offentliga makten har verkligen inflytande. Dels som regel- och infrastrukturskapare och dels som marknadsfaktor. När jag känner att världen verkligen står inför enorma och akuta utmaningar med klimatkris, peak oil, peak fosfor, fattigdom och liknande, så känner jag att jag kanske ändå kan bidra med något. Men droppen blev nog när jag såg det politiska haveriet kring frågan om vi ska ha en kommersiell flygplats mitt i Uppsala eller ej. Jag tror att det var då jag bestämde mig. Och jag visste nog rätt snart vilket parti som gäller för mig (med alla dess brister).

Men nu börjar nomineringarna till kommunfullmäktige, och jag börjar bli lite nojig. Jag läser tidningarna på ett nytt sätt och ser hur folk skyller det mesta på de inkompetenta politikerna. Jag ser hur människor talar om andra som x-partisten Nils Nilsson, snarare än bara namnet. Jag minns hur otrevliga insändarna tenderar att bli gentemot politiker. Jag kommer ihåg de stela ränksmidande strukturerna i partierna. Och jag drar mig till minnes hur stor del av fritidspolitikerna som blir hotade.

Jag vill inte bli en x-partist. Jag är mig själv och vill dela med mig av insikter och energi. Jag tycker inte att jag är inkompetent, men jag vet att de på andra sidan (och de är ganska många) kommer att hävda det. Jag vill söka lösningar som för oss framåt. Men jag ser hur de två sidorna gräver ned sig i sina skyttegravar och skapar distans. Jag inser också att jag undrar över om ett politiskt engagemang får betydelse för mitt jobb. Inte så att jag låter mig påverkas av chefer och kollegor. Men det vi gör är så viktigt för mig att jag inte vill äventyra det. Och jag inser att partipolitiken verkligen behöver lite omrörning av nya krafter nu och då. Om jag inte bidrar, hur ska jag då förvänta mig att något ska bli bättre?

På väg ner i startblocken på en helt ny arena, så tvekar jag. Är detta det bästa sättet att bidra till en hållbar utveckling?

Way to go!

Jag har skrivit om det förut, men jag tycker att det är superhäftigt att Michelle Obama har sett till att sätta jordfräsen i några av Vita Husets gräsmattor, för att istället odla mat där. Såvitt jag vet sköter de odlingarna ekologiskt, men det allra viktigaste är kanske attityden: det är viktigt att veta var mat kommer ifrån. Det är härligt att se maten växa och att faktiskt tillreda den och njuta av den. Mat är kultur, mat är sensualitet och en måltid skapar samhörighet.

Snappade just upp den här videon. Jag vet att jänkarna är skickliga på media, så möjligen är jag lurad, men sådant här ger mig hopp och inspiration. Det går att rädda världen. Det är en riktigt mysig liten filmsnutt.

Hoppas vi får se en del av det här hos också. Stadsjord är något på spåren. Kanske kan de lobba in något på någon rikspolitiker? Och jag kastar lystna blickar på till synes överblivna gräsmattor längs cykelvägen till jobbet.

Uppdatering 090902:
Nu visar det sig att de dessutom funderar på att sälja grejerna utanför grinden, tillsammans med lokala bönder. Här ett citat från en artikel/utskrift som jag hittade:

So, you know, Michelle set up that garden in the White House?

One of the things that we're trying to do now is to figure out, can we get a little farmers' market outside of the White House. I'm not going to have all of you all just tromping around inside -- (laughter) -- but right outside the White House -- (laughter) -- so that -- so that we can -- and -- and -- and that is a win-win situation.

Skäms regeringen! Skäms LRF!

I våras kom en klimatproposition från regeringen som innehöll en dieselskattehöjning. Detta drabbar ekobönder (och ekomatpriser) relativt mer, eftersom de kör mer traktor. Men fossilskatter är inte mycket att säga om. Bara att bita ihop och gneta på. Men så släpper regeringen det otroliga förslaget att slopa kväveskatten för att kompensera bönderna. Det kommer att ge ökade lustgasutsläpp. Lustgas är 300 ggr värre än koldioxid i klimatsammanhang. Det kommer också att driva det svenska jordbruket att konkurrera på bulkmarknaden. Men det är inte bulkmarknaden som ökar, det är ekomarknaden. Och vi behöver fler klimatlösningar, inte mer växthusgaser.

Ameh, WTF... Här går man och sliter och släpar både med sig själv och andra för att försöka komma någon vart med maten och klimatet. Man tror att andra ska göra sitt, eller åtm inte göra situationen värre. Man tror att "andra" inkluderar en regering som har gjort klimatfrågan till en profilfråga och ett LRF som satsar stort på klimatpolicy och annat. Men icke. Idag blev jag klar över att regeringen föreslår att kväveskatten för konstgödsel ska slopas, som en kompensation för klimatpropositionens dieselskattehöjning i våras.

Lite bakgrund:

• Kvävet i konstgödsel ger upphov till koldioxidutsläpp och lustgasutsläpp vid tillverkning. Överskott av kväve i/på marken ger lustgasläckage på åkern. Lustgas är ungefär 300 ggr starkare än koldioxid när det gäller växthuseffekt. Överskott av kväve ger också övergödda vatten.
  
• Hur mycket konstgödsel som ska spridas på en konventionell åker styrs till stor del av vad som är ekonomiskt optimum. Mer gödsel ger ju mer skörd, men vid en given brytpunkt så kostar gödningen mer än den ger. Om konstgödselpriset sjunker, så förskjuts det ekonomiska optimum så att det lönar sig att sprida mer kväve.
• Det ekologiska lantbruket sprider inget konstgödsel, men kör mer traktor (mestadels för att bekämpa ogräs mekaniskt). Stiger dieselpriset, så slår det relativt hårdare mot den ekologiska bonden, och de ekologiska varornas priser.
• Försäljningen av ekologiska produkter har nu ökat med typ 30% per kvartal i åtminstone ett och ett halvt år. Den svenska eko-produktionen ökar inte på långa vägar lika mycket. Matmarknaden generellt ökar inte alls på det sättet.
• Att konkurrera med pris innebär att man ger sig i kast med enorma kornbodar som Ukraina, Kazakstan och USA. Att konkurrera med kvalitet och ursprung ger helt andra möjligheter.

Alltså, i ett läge där Sverige försöker vara föredöme, och där underskottet på ekologiska produkter är skriande, så kommer regeringen (ivirigt påhejade av LRF) med en lösning som direkt missgynnar den ekologiska produktionen och indikerar en satsning på lågprisspannmål. Detta kommer inte att höja lönsamheten i svenska konventionella lantbruk, och det kommer få fler bönder att tveka till att ställa om till ekologisk produktion. Det är knappast heller de bönder som gynnas av den slopade kväveskatten som också bidrar till att utveckla Sverige som Det Nya Matlandet.

Det här hjälper inte. Det leder åt fel håll. Jag kan inte få detta till något annat än ett präktigt snedtramp. Skäms på er, jordbruksministern och LRF!

Frontalkrock eller dikeskörning?

I dagarna har jag snappat ett par grejer som jag tycker illustrerar en präktig frontalkrock (eller dikeskörning).

Dels så har det kommit fram att ekologisk zucchini från en gård i Östergötland innehöll bekämpningsmedel. Den drogs omedelbart tillbaka från marknaden. När man undersökte saken visade det sig att bonden hade odlat zucchinin på mark som bekämpades för 12 år sedan. Sedan dess har marken legat för fäfot, och den bonde som nu odlar marken har nyligen tagit över den. Bekämpningen som utfördes då var helt laglig, men resterna ligger alltså kvar mer än ett decennium senare och tar sig in i grödan.

Samtidigt läste jag på Land Lantbruks debattsida idag att riksdagsmannen (c) Staffan Danielsson (som har en blogg här) anser att man ska dra ned på stödet till ekologisk produktion, och att det viktiga för konsumenten istället är att välja produkter från det svenska (konventionella) lantbruket, eller som Danielsson säger, "det svenska miljöjordbruket".

Alltså, "det svenska miljöjordbruket" hade för 12 år sedan en liknande slogan: "på väg mot världens renaste lantbruk". Ofta får man höra i debatten att bekämpningsmedel bryts ned i den biologiskt aktiva jorden. Nu ser vi att det alls inte är fallet. Istället får en ekobonde storstryk för någon ha/on inte har med att göra och aldrig ville skulle ske. Några konsumenter har fått i sig bekämpningsmedel de inte ville ha. Den ekologiska marknaden har fått en förtroendeskada som givetvis blir en ekonomisk skada.

Det blir så otroligt konstigt för mig. Man argumenterar för att eko ska få mindre stöd, och att marknaden ska få bestämma vem som är bäst. Men tänker de konventionella lantbrukarna nu ersätta den här bonden? Kommer de nu ta ansvar för att ersätta den ekologiska marknaden för förtroendeskadan? Och hur ska de klara att internalisera andra kostnader som t ex klimatskador från konstgödsel, rening av bekämpningsmedel från vattendrag och grundvatten?

Jag vurmar inte för stöd och bidrag. Tvärt om. Jag tycker att en avreglerad lantbruksmarknad är eftersträvansvärd. Men just nu känns det som att det kanske inte är det viktigaste att ordna med och ska något hända så ska stöden omfördelas från konventionellt till eko. Ekobönder ordnar inte miljöskador som andra får städa upp.

(Danielssons debattartikel verkar inte ligga uppe på nätet än, men jag uppdaterar med länk om jag springer på den.)

Högmässa i den svenska demokratin

Jag var på Almedalsveckan i Visby i början av sommaren och fascinerades av att "alla" var där. Det var tydligt att PR-byråer och lobbyister fattat det och försökte uppnå effekt för kunders räkning. Men jag kan inte tro att politikerna är så blåögda att de åker dit bara för att låta sig manipuleras. En ljummen sommarkväll i en kyrkoruin kom jag fram till att det är något annat. Veckan drar till sig folk som vill förbättra samhället. Men just denna vecka är de mer lyssnande, de lustdebatterar och lyfter blicken. De får möjlighet att göra det de tycker är roligast - att diskutera hur världen ska bli bättre i ett forum som är mindre ansvarskrävande och buffligt än normalt. Almedalsveckan är helt enkelt så populär för att de som åker dit njuter. Därför står de också ut med förhållanden som de normalt inte skulle acceptera.

Almedalsveckan i Visby. Lungberg var där. Och Ecoprofile-Eleonora. Och en hel hord andra bloggare som jag inte känner närmare. Och drösvis med journalister, PR-byråfolk, NGO-folk, fackligt aktiva, och naturligtvis politiker av precis alla digniteter.

Jag hade iofs ett par ärenden för jobbet, men jag var också väldigt nyfiken. Vad är Almedalsveckan, egentligen? Varför drar alla dessa makthavare (det är inte alls bara politiker) till Visby pang sådär en högsommarvecka? Hur kan det komma sig att de står ut med logi, utrustning och omständigheter som de aldrig annars skulle acceptera? Varför låter sig politikerna så villigt uppvaktas av folk som uppenbarligen har en agenda? Det finns mängder av idéer och förslag. Många av dem ganska grunda. Jag var med om en grej som kanske antyder ett svar.

Jag hade sprungit på några intressanta killar från Vagga Till Vagga och satt och åt middag med dem när någon kom förbi och delade ut inbjudningar till en diskussion om "Sverige efter krisen". Två debattörer från riksdagen (från Centern resp Socialdemokraterna), en nationalekonom och en moderator. Och man skulle få provsmaka lokal öl, minsann. Vi drog dit och anslöt lite sent.

Det var en solklar, ljummen sommarkväll. Kanske 100 pers hade slutit upp i en gammal kyrkoruin. Ganska mitt i kyrkan, förmodligen nära vad som en gång varit högaltaret, höll nationalekonomen på att dra upp riktlinjer om hur ekonomier kan tänkas ta sig ur kriser. Han tofflade till regeringen för somt, och oppositionen för annat. Solen sjönk och tände glödande fält på väggen bredvid debatten, när den föll in genom några glaslösa fönster.

Så var det dags för riksdagsledamöterna att ge sina visioner om Sverige bortom dagens problem, på lite längre sikt. C-ledamoten började, och kunde inte låta bli att förutom lite av sitt partis idéer också trycka till sossen och hans parti. S-ledamoten tog över och pratade ganska personligt om vad han tyckte. Gråsparvarna kvittrar försiktigt. I övrigt tyst i den stående publiken. C igen. Ungefär samma som förut, kombinerat med påpekanden om att sossens personliga idéer inte stämde med vad en eller annan s-talesman sagt. Hur kunde han förklara det? Va? Va? Ölen (man fick bara ett knappt tredjedels glas) tog slut i mitt glas.

Då hände något intressant. När s-ledamoten skulle prata var han först tyst en stund (bara en sån sak!), sedan sade han något i stil med "Vet ni, jag kom inte hit för att jabbas som vi gör i kammaren. Jag har bestämt mig för att inte vara negativ i kväll. Jag ville bara prata lösningar, byta idéer och försöka se längre. Kanske rent av erkänna att du kan ha rätt i något fall. Så jag tänker inte bemöta det där, för det leder inte åt något nytt och intressant håll." Och så gick dansen vidare.

Men jag stelnade till lite. Såg mig om, tänkte att det är det här demokrati, och politik, handlar om. Att lyssna på varandra. Tala till punkt. Försöka se lite längre och bidra till en bättre värld. Bredvid mig stod såväl VD:ar som syns i affärspressen, som kanslipersonal på SNF. Alla verkade njuta. Så såg jag de som var där som något annat; oavsett titel tror jag att nästan alla som tar sig till Almedalsveckan gör det för att de är människor som vill åstadkomma en förbättring. Och de vill göra det på demokratins spelplan. Det hundratal som stod där framför översteprästerna med varsin tolkning av den sanna vägen verkade njuta. Ganska innerligt.

Då framstod Almedalsveckan som något nytt; jag tror att många kommer därför att de helt enkelt tycker att detta är det roligaste och kanske viktigaste som finns. Att få prata politik och samhällsutveckling med andra som bryr sig och har en idé. Men att göra det i Visbys relativa enskildhet och lugn. Långt från Rosenbads matelldetektorer och hetsiga riks- eller lokalnyhetsredaktioner. Det blir en politikers eldorado, att kunna gå gatan ner och slå sig i slang med snart sagt vilken uppfattning som helst, diskutera och lyssna. Detta med att lyssna hade nog inte centerpartisten fattat riktigt än, men nu gjorde hon det. Jag tror att hon också njöt av insikten.

Foto: Gotlands Kommun.

Hållbar Almedal?

Det är tydligt att det är ett stort tryck i miljöfrågorna nu. Naturligtvis ligger klimatet högt på dagordningen i Almedalen. Det är ju en fråga som lämpar sig för politiska åtgärder. Men även Östersjön och dess problem är intressant, kanske för att det öppnar för spoännande samarbeten med politiker i andra länder? För att undvika otydlighet betyder "Östersjön" egentligen östersjöns avrinningsområde, dvs alla hav runt Sverige, på politiska. Antyder ett visst Stockholmsperspektiv, men ändå.

En annan intressant trend är att CSR boomar. Lite oklar på varför det är så. Ska fundera på det.

ATL bloggar om lantbruksfrågor under veckan. Rätt rakt-på-rapportering, skön stil på något vis. Senast att LRF fick lite på trynet av både Annika Åhnberg och Svante Axelsson.

Tidningen Miljöaktuellt påstår att vart tredje evenemang i Almedalen i år är miljö eller CSR. Det skulle innebära 300 till 400 seminarier, föredrag och mingel på det temat. Det måste innebära att Almedalen är en av Norra Europas största miljökonferenser. Mycket handlar också om kopplingen till mat. Så jag börjar bli lite intresserad - det kan bli ett par intressanta dagar framöver.

Miljöaktuellt listar alla registrerade miljö- och CSR-seminarier.

• Tisdag här ("Inte bilen under milen" kl 9:30 på kårhuset verkar kul, eller "Globalt spel om socialt ansvarstagande - ISO 26000" kl 11:30 i hamnen)
• Onsdag här (träffa en av Sveriges mest spännande ekobönder, Frans Brozén, kl 10 på Mellangatan 21)
• Men det intressanta seminariet om hur musselodling kan rädda haven som är på onsdag fm har inte kommit med. Se mer här.

Resten får ni leta fram själva.

Har ingen 3G-puck att blogga med, men ska se om det kanske blir läge att twittra.

Stolleprofessorer och Stockholmsintiativ på Sommarlov

SLU gör bort sig i Visby genom att under almedalsveckan ordna ett helt ensidigt seminarium om att ekologisk odling är skräp. Men utbudet är så stort, så jag hoppas att de drunknar. Det är lite trist att Stockholmsinitiativet inte vågar bjuda in Uppsalaintiativet. Då skulle det kunna bli en riktigt kul debatt om klimatfrågan.

Jag studerar storögt fenomenet Almedalsveckan. I år blir det på ort och ställe dessutom. Det som för bara några år sedan var ett politiskt sommarkollo med något dussin olika seminarier per dag har svällt till ett event med flera olika utomhusscener och långt över tusen olika seminarier, mingel mm på veckan. Som värst är det alltså två till tre hundra seminarier och grejer per dag. Och alla tror de att de ska kunna nå fram till de politiska makthavarna...

Det som har varit ett sommarkollo har blivit något av en distingsmarknad eller ofta nog loppmarknad. Seriösa försök att belysa och driva en fråga framåt blandas med lite enfaldiga partsinlagor. Ibland blir det lite fånigt när en organisation med ganska hög trovärdighet står för bådadera.

Så har SLU lanserat sitt program. Man inleder måndagen med en programpunkt som man kallar "Är ekoodling vägen till ett hållbart lantbruk?" När man ser talarlistan så är svaret givet. Det blir ett nej från dessa fyra forskare. Jag har tidigare kallat dem stolleprofessorer, men nu har de fått med sig en karl som jag respekterar, så jag får dämpa mig. Men särskilt upplysande blir det ju inte. Det är ju ungefär som om folk från KRAV, Ekologiska Lantbrukarna och Naturskyddsföreningen skulle hålla ett seminarium med samma rubrik. Underligt av SLU att stå för ett så ensidigt program. Det finns massor med forskare med helt andra synpunkter, och de är i Visby. Men SLU väljer att inte bjuda in dem.

Otäckt. I synnerhet som man också lanserar ett annat evenemang som kallas "Mat och miljö - klarar vi biffen?", som har ett betydligt bredare och intressantare anslag. Där finns båda sidor representerade med forskare från SLU. Men det klart, det är ju inte SLU som ordnar. Kan inte låta bli att komma ihåg att någon kommenterade här för ett tag sedan att man borde lägga ned SLU och börja om. Det universitetet funkar helt enkelt inte. Jag hoppas hur som helst att såväl beslutsfattare som journalister förstår vilket seminarium man ska tillmäta vikt.

På samma sätt tycker jag att det är konstigt att inte Stockholmsintiativet inte förstår att det skulle bli mycket intressantare om de körde en grej ihop med Uppsalainitiativet. Det är inte utan att man anar att de helst inte möter kritik. Jag funderar ändå på att gå på deras grej. Kan vara bra underhållning...

Här finns förresten en kul profetia om vad som kommer att hända i år när gutarna ledsnar på proffsminglarna. Tur att jag har biljett hem på torsdag!

Kem-lobbyn gynnas av centraliserade beslut

Det ekologiska lantbruket är i mycket större utsträckning självförsörjande än det konventionella. De företag som levererar konstgödsel, bekämpningsmedel och GMO-utsäde är enorma och använder alla lagliga medel för att gynna sin affär. Nu senast har de varit spydiga mot Michelle Obama för att hon bestämt sig för att odla ekologiskt i Vita Husets trädgård. Själva självförsörjningen blir här en black om foten för den ekologiska produktionen. Eftersom gården är mer självförsörjande, kan det inte bildas några superstora leverantörsföretag som kan bedriva effektiv lobby FÖR ekologisk produktion. Det får vi lösa på något annat sätt. Frågor om nyttan av att centralisera jordbruksbelsuten till EU, storleken på EU:s jorbruksbudget och omfattningen på dess jordbrukslagar är ju högintressant i dessa dagar.

En grundsten i tänket kring det ekologiska lantbruket är att gården i princip ska vara självförsörjande med det den behöver. När principen möter verkligheten blir det lite problem, men i många viktiga avseenden lyckas de ekologiska gårdarna försörja sig själva och/eller ingå i lokala kretslopp. Till exempel behöver man inte köpa in konstgödsel eller bekämpningsmedel. Lite tillspetsat kan man säga att dessa inköp av varor ersätts med tillämpat och/eller tillägnat kunnande och tänkande.

Konsekvensen av det är att den ekologiska produktionen inte köper in lika mycket grejer. Dels, naturligtvis, för att andelen ekologiska lantbruk fortfarande är liten, men också just för att gården är självförsörjande. Det innebär i sin tur att det inte finns lika mycket leverantörer till eko-produktionen, som kan tänkas agera för att utveckla och främja sin verksamhet på alla gängse sätt. Och här kommer det ett krux - stora företag och branscher som omsätter mycket pengar har alltid en lobbyorganisation. Lobbyns uppgift är att påverka lagstiftningen så att den inte hindrar företagets affär. Tillverkningen av jordbrukets insatsmedel som mineralgödsel (=konstgödsel), växtskyddsmedel (=kemiska bekämpningsmedel) och förbättrat utsäde (=GMO) sköts av företag som är så stora att Sverige i princip är felräkningspengar som marknad betraktat.

För de här företagen är det händigt med centraliserad lagstiftning. De kan då sätta av de resurser som behövs för att nå de beslutsfattare som behövs. Allt är tydligt och klart för dem. Lobbyn går att räkna hem enkelt. Så funkar det i USA och på global nivå. Sålunda får Michelle Obama snabbt ett småspydigt brev från kem-lobbyn (läs gärna, rätt hårresande argumentation) när hon börjar odla ekologiskt i Vita Husets trädgård. Jag har inte sett några nyheter om att Obamas har börjat spruta bara lite grand, men om det händer vet ni att någon räknat på det hela och satt in den lobby som krävs.

På liknande sätt tyckte FN:s jordbruksorgan FAO i några spännande dagar att ekologisk produktion faktiskt kunde vara en lösning på världens problem. Men mer än några dagar tog det inte för den sammanlagda lobbyn från kem- och GMO-industrin att få FN att ändra sig.

För eko-sidan är det mycket svårare, eftersom det inte finns några enorma företag som säljer kunnande om växtföljder, samordnar samverkansavtal och liknande. Visst har vi samarbetsorganisationer, men eko-representationen i Bryssel utgörs av två personer för hela Europa. Bara svenska LRF har fler. Gissa hur många BASF (bekämpningsmedel) och Yara (konstgödsel) har!

Detta är en av anledningarna till att EU är en besvärlig fråga för mig. Öpnna gränser och fri handel är en fredsgarant. Vi har varit utan krig så länge att vi inte begriper hur hemskt det är. Men Europa har en tradition av att börja slåss, så det är otroligt viktigt med alla åtgärder som gör att vi knyter band över nationsgränser. Men när jordbrukspolitiken, matförsörjningen, det vi äter, koncentreras till beslut i EU, så innebär det att de som tjänar pengar på det nuvarande systemet får lättare att verka i helt fel riktning. Och de använder den möjligheten, var så säker.

Att minska EU:s jorbruksbudget och avreglera jordbruket, som flera av kandidaterna till EP vill, kan nog vara steg i rätt riktning. Men på något sätt måste vi också sätta in moteld. Hur vi ska bygga upp enorma företag med sunda värderingar eller stora lobbykassor vet jag däremot inte.

Bilden är tagen av AFP. Jag har lånat den utan lov från den här artikeln på Telegraph.co.uk.

Länktipstack till Göran Wiklund

Eko blir statligt - bra eller dåligt?

Sverige är på väg att EU-normaliseras. Det gäller även på området ekologisk produktion. Det innebär att staten är i full färd med att avveckla det system där frivillighet och engagemang har varit grundpelare. I stället är fri inre marknad, konsumentskydd och myndighetsstyrning det som ska gälla. Det innebär fördelar främst i fråga om att det kommer fler eko-produkter på marknaden. Men jag undrar om det inte är en Judaskyss. Jag tror att mycket av eko-rörelsens själ går förlorad, och att utvecklingen avstannar.

Det finns en EU-lag som bestämmer vad som får kallas ekologiskt inom EU. Sverige är bundet av denna lag och vi har en egen lag för att bestämma hur EU:s lag ska tillämpas i Sverige. I den svenska lagen fördelas ansvaret på åtminstone fyra myndigheter; Jordbruksverket, Livsmedelsverket, Konsumentverket och Swedac.

KRAV ligger liksom lite vid sidan om det här systemet. KRAV har sitt eget märke och sina egna regler som går utöver EU:s och också finns på fler områden än EU-lagen. KRAV har funntis längre och bygger på frivillighet. EU-systemet bygger på lag och tillsyn. På senare tid har EU morskat upp sig och tagit itu med konkurrenter som KRAV genom en rad tvingande åtgärder, så som att man inom ett år måste använda EU:s eko-märke. EU reglerar också allt fler områden. Och kontrollen blir allt mer av en myndighetsfråga.

I flera år har vi sett hur staten har tagit över ansvaret för eko-kontrollen; endast Swedacs ackreditering av certifieringsorgan godkänns, allt fler detaljbeslut hanteras av myndigheterna, nya tillämpningar av EU-reglerna ska utformas av myndigheterna, myndigheterna har gjort ganska rejäla intrång i KRAVs rätt till sitt eget märke, och så vidare.

Detta är en normaliseringsprocess. Sverige tillhör undantagen i EU. I princip är det bara här och i UK som man har väl fungerande frivilliga system. Här har vi KRAV och i UK har man Soil Association. Kanske ska man också räkna in Österrike och Italien. I alla fall. Ingen har ifrågasatt säkerheten i det svenska systemet, men det stämmer inte. Det är lite en parallell till de svenska kollektivavtalen som på frivillig väg sköter sådant som lagregleras i andra medlemsstater.

Jag tror inte att det är så många i eko-sverige som applåderar utvecklingen, och jag tycker nog att man ser att staten tar sig vatten över huvudet. Nu senast innebar det att Sverige i princip inte hade någon laglig eko-produktion i januari och februari. Det verkar också som att Livsmedelsverket avser att driva normaliseringen framåt med kraft. Det ryktas att de håller på att ta fram restaurangregler för eko (de anser i så fall att KRAVs regler inte är bra nog). Och nu senast verkar det som att de avser att ta över alla godkännandebeslut från certifieringsorganen. Jag vet inte om detta är bra eller dåligt, men det förefaller onödigt.

I förlängningen finns det också en sida som jag personligen tycker är riktigt tråkig. KRAV har i flera decennier varit en del av en världsomspännande eko-rörelse. En grund i denna rörelse är att det finns bönder som vill nå konsumenterna och att det finns konsumenter som faktiskt vill ha koll på och kontakt med sina bönder. Tanken är att alla som ingår i denna kedja ska kunna vara med och påverka regler och kontroll. Genom inflytande vinner man förtroende för varandra.

De som bestämmer i KRAV är stämman, som består av såväl bondeorganisationer, som miljö- och djurskyddsföreningar och allt däremellan. Att söka upp, kontakta eller vinna inflytande i KRAV är praktiskt möjligt för en svensk. Att vinna något som helst inflytande över EU-processerna förefaller i det närmaste omöjligt. Det är ett mycket litet, enstaka, antal frågor som eko-sverige har lyckats driva igenom överhuvud taget. I det stora hela tas få hänsyn till våra villkor och värderingar.

Processen domineras av Europeiska Gemenskapernas krav på rörlighet på den inre marknaden och konsumentskydd. Den påverkas bäst av parter som har breda och djupa kontaktnät i den politiska sfären. Inte av organisationer som ligger nära den lokala verkligheten. De länder som har en statlig tradition på eko-området har mycket lättare än vi att förstå och påverka. Vi passar inte in. Vår typ av system uppfattas som ett handelshindersom måste bekämpas.

När nu våra myndigheter stenhårt arbetar med att ta över alla centrala delar av eko-sverige, så kommer effekten att bli att vi får fler eko-produkter på marknaden. Men jag undrar hur det går med utvecklingen framåt. För eko är ju inte perfekt. Jag undrar hur det kommer att gå med konsumentinflytandet. Jag undrar hur det kommer att gå med att få eko-regler som funkar i Sverige.

Barack Obama satsar på ekologiskt

Jag har tittat på Barack Obamas politik avseende ekologisk produktion. Det är uppmuntrande läsning, så nu kan det nog bli åka av. Ekologisk produktion ska nu stimuleras i USA. I första hand genom åtgärder som sänker kostnader för certifiering och hanterar orättvisor inom försäkringarna för lantbruk. Indirekt gynnas ekologisk produktion genom att familjeägda lantbruk ska skyddas, det ska inrättas incitament för att skydda miljön på den egna marken, och det blir väsentligt tuffare regler för USA:s beryktade djurfabriker. Därtill kommer ett system för märkning med ursprungsland. Det sista kan man diskutera om det är bra eller inte, men att matens ursprung och kvalitet tillmäts större vikt är bara bra.

Jag har tidigare försökt förstå var McCain (kommer ni ihåg honom?) och Obama stod angående ekologisk produktion. Jag försökte söka i miljö- och hållbarhetssammanhang. Utan lycka. Men nu har jag hittat president Obamas politiska deklarationer och hittar området "rural", kanske närmast vårt begrepp landbygdsutveckling. Där är det betydligt klarare besked. President Obama vill:

Stärka skyddet för familjeägda gårdar. USA har problem med att gårdar drivs av jätteföretag som inte har något intresse av att hålla bygden levande. Dessa företag tenderar också att känna inget eller nästan inget för de djur och den natur de förvaltar. Det tro jag är bra. Amerikaner är som människor är mest. Om bönderna äger sin jord och sina djur ökar möjligheten till mer hållbart jordbruk.

Betydligt tuffare regler för djurfabriker. De största svenska besättningarna är små med amerikanska mått mätt. Djurskyddsregler av svenskt snitt finns inte i USA. Så när vi talar om factory livestock farms, så är det inga roliga historier; små ytor, dålig mat, tillväxthormoner, mm. Det verkar som att Obama vill röja upp i det här. Verkligt goda nyheter!

Uttryckligt stöd för ekologisk och regional matproduktion! Obamas administration vill hjälpa eko-bönder med certifieringskostnader och försäkringsorättvisor. Tillsammans med program för att skapa incitament för markägare att skydda sina värdefulla marker och ett annat program för att skydda och utveckla småföretagen på landsbygden, så ser framtiden betydligt ljusare ut för de amerikanska eko-bönderna och därmed för dito konsumenter. Möjligen hade man kunnat hoppas på rättsligt stöd för att skydda sig mot Monsanto och andra GMO-monster.

Ett system för usprungslandsmärkning. Ursprungsmärkning är ett tveeggat svärd. Å ena sidan hjälper det konsumenter att fatta upplysta val. Å andra sidan är dessa val inte alltid så upplysta, och då kan de slå mot fattigare regioner. Statistiskt sett lägger amerikanen en mycket liten andel av sina utgifter på mat. Det känns som att det vore bättre för världen om fattiga länder hade goda möjligheter att exportera till USA, utan att hindras av matpatriotism. Å andra sidan förstår jag att familjegårdarna i USA inte har det så lätt och behöver all hjälp de kan få.

Bilden har jag lånat från Vita Huset i Washington DC. Hoppas jag inte får Secret Service på mig för det...

Värdedriven affärsutveckling.

Det finns några företag som nu börjar fatta hur man gör affärer av goda värderingar. Dove har t ex en tid kört en kampanj om Real Beauty. Ett skönhetsföretag går mot strömmen och använder modeller med rynkor och födelsemärken. Inte bara det, de gör ett politiskt statement också; de uppmanar oss att tänka till kring våra värderingar. Det är smart. Jag tror att denna typ av kampanj kommer att göra Dove till en tvål som alla respekterar, får goda vibbar av, lite som Barnängen brukade vara. På köpet kanske de dessutom lyckas göra vårt samhälle lite sundare.

Bennetton har kört det här ett tag också.

Det senaste jag sprang på är Starbucks som bjuder alla som röstar i valet mellan Obama och McCain på en kaffe i morgon. De lyckas knyta sitt varumärke till en omsorg om att alla borde bry sig tillräckligt för att rösta. De stärker upp det här med såväl ekologiskt som rättvisemärkt sortiment. Snyggt. Snygg reklam. Länktipstack till Egologiskt.

Hur gör man när alla är med?

Det är en sinnlig årstid nu. Det är ljud man plötsligt kommer ihåg att man har saknat (björklöv som prasslar), upplevelser man har längtat efter (barfota i gräset). Då infinner sig lite utrymme för eftertanke också.

Det var ett ganska intensivt slut på arbetsveckan för mig. På torsdagen hade vi regelkommitté på KRAV; ett halvdussin frivilliga infinner sig och ger sin mycket kompetenta syn på ett antal frågor om hur vi ska utveckla KRAV-reglerna. Det handlade om hur klimatreglerna ska användas hos oss när projektet levererar dem, hur KRAV-reglerna kan göras tydligare så att producenterna inte upplever att det är onödigt krångligt (stooort projekt) och hur restaurangreglerna kan göras om så att vi lockar fler restauranger och därmed krogbesökare. Som ett tema i det hela ligger att de förväntningar och krav som ställs på oss är så radikalt annorlunda nu än för bara ett och ett halvt år sedan. Förut fick vi slåss för att överhuvud taget få synas i en enda tidning, varje rekryterad restaurang var en nyhet. Nu ansluter sig hundratals butiker rätt vad det är. Tidningar och etermedia ringer ofta efter oss. Konsumenterna vill ha mycket mer än vad bönderna får fram.

På fredagen var det TV-soffa och semianrium med kommissionären (sedermera lunch), och plötsligt slog mig samma sak; ett par veckor innan det senaste riksdagsvalet sade Reinfeldt att miljön är en icke-fråga, det är inget man vinner ett val på. Sorgligt nog kanske han hade rätt i det. Då. Men nu, ett och ett halvt år senare, stod statssekreterare, EU-parlamentariker och kommissionärer i en offentlig debatt och diskuterade på helt sedvanligt allvar frågor som konsumtionsmål för kött, handelssubventionernas negativa påverkan på den hållbara utvecklingen och så vidare. Ganska välinformerade var de också.

Miljö, ekoproduktion och hållbarhet debatteras också helt naturligt in på stora dagstidningars ledarsidor (t ex DN i dag). Komemr ni ihåg bär det bästa man kunde hoppas på var att ekologiskt avslöjades av DN:s eller SvD:s ledare som en marknadsbluff?

Under helgen inser jag att vi som jobbar med miljöfrågor står med en helt ny utmaning; världen har väsentligen hört oss. Allt fler av de stora systemen ställer om helt i den riktning som vi vill, även om takten kanske är för låg, omfattningen för liten. Hur gör vi nu för att ta vara på denna rörelseenergi? Hur gör vi för att se til att miljöfrågor blir en hygienfråga, något som alla måste jobba offensivt med jämt. Överallt. Utmaningen är att nästan alla i miljörörelsen är vana vid att vara motvalls - de som behöver ge de obehagliga sanningarna. Bromsa. Säga nej. Nu är det ett nytt läge nu kan vi inte längre bara peka på problemen - vi måste heja på, underlätta, sätta upp helt nya, mycket mer inspirerande mål, på ett helt nytt språk (för de som lyssnar nu vet inte ens att den vitryggiga hackspetten har haft problem).

Det är lite som att ett företag som börjar gå dåligt ofta måste byta ledning till en städpatrull. När den väl gjort sitt jobb, är det dags för ännu en ny ledning, inställd på tillväxt och expansion att ta över. För utmaningen att i grunden byta attityd är så stor att man inte har råd att vänta på att befintlig ledning utvecklas. Kanske kan det bli något sådant här också? Om inte vi som har hållit på med detta ett tag förmår att fånga medvinden, så tar någon annan över, på något annat sätt. Och det vore ju trist att inte kunna vara med när det börjar gå riktigt bra.

Ny vecka nu, och det känns spännande.

När det blir riktigt klimatvidrigt

Jordbruksminister Eskil Erlandsson intervjuas i DN igår. Han försvarar sig (inte så framgångsrikt) mot att staten subventionerar ett fiske efter havskräfta som ger utsläpp på 32 kg koldioxid per kilo ätbar del. Jämför med morot på ca 0,2 kg, mjölk på 0,9 kg och fläskkött på 5-6 kg koldioxid per kg ätlig del. Det vidriga är att 32-kg uppgiften gäller burfångad kräfta. För trålad kräfta ligger, enligt SIK, utsläppet på 107 kg koldioxid per kg ätlig del havskräfta! Man frågar sig hur en sådan vaerksamhet kan vara laglig...

LCA-uppgifterna haglar i klimatmärkningsprojektet. Jag tror att det är otroligt viktigt för trovärdigheten att den här typen av verksamhet gränsas ut ur det systemet. Till skillnad från Jordbruksministern, tror jag inte att ett miljömärtkningssystem kan komma undan så lätt.