Kampen mellan Det Bästa och Det Goda

I min värld av ekomärkningar och hållbarhetsfokuserade människor pågår ständigt en debatt om hur bra man borde vara för att få kallas ekologisk, KRAV-märkt, miljömärkt eller något annat i den stilen.

Om man bortser från de som anser att märkningen är helt fel ute, eller de som mest vill att det ska bli enklare att få märket för att de ska slippa ändra sin produktion, så verkar det finnas två sätt att resonera:

1. Vi kommer överens om ett regelverk som är tillräckligt bra. Sedan gäller det att få med alla ombord.
2. Regelverket ska ständigt skärpas så att det ständigt utmärker en hållbarhetselit bland företag och produkter.

Som exempel så är EU:s förordning om ekologisk produktion en ganska tydlig representant för ettan. Reglerna för vad som får säljas som ekologiskt skärps bara mycket långsamt. Fokus ligger istället på att använda EU:S regler om en fri inre marknad för att på snabbaste sätt få eko-marknaden att växa.

Jag kommer inte på någon välkänd representant för tvåan, men kanske kan Demeter räknas hit, inte för att de skärper så ofta, men för att deras regler är ganska tuffa/begränsande/spetsiga. Det är också här som många värdedrivna debattörer ofta vill vara. Allt ska vara 100%, om det bara går. Skalan som det går att tillämpa på är mindre intressant.

Jag tycker att båda linjerna har sina fördelar, men jag saknar en tydlig diskussion och en bra insikt hos flera debattörer om hur de ska vägas mot varandra. EU drar sig t ex för att begränsa användingen av nitrit i ekologiska charkprodukter. Det kanske var OK i början, för tio år sedan. Men hur har eko-chark-marknaden utvecklats sedan dess? Har hygienen i hanteringen förbättrats så att det inte längre finns hygienskäl för denna tillsats?

Det uppstår med jämna mellanrum klimatproblem som ställer till det för lantbruket; torka, översvämningar, slagregn, mm. Det ger i sin tur problem med foder, sådd, mm. Vi har en tradition av att försöka parera dessa nycker med snabba regeländringar eller dispenser. Tanken är att man som bonde inte borde bli underkänd på grund av faktorer som man har svårt att förutse eller hantera. Men då blir det en massa gränsdragningsproblem; när och för vem är problemen så svåra? Kan gränsen gå vid en länsgräns? Blir kraven också allt för luddiga för en intresserad allmänhet när de kan variera på kort varsel? Ska inte de som faktiskt lyckats hantera problemen snarare premieras än att de som inte klarar problemen får "undantag"?

Det vore intressant att få en bra diskussion kring detta.

Vem behöver fiender?

På senare tid har det varit en del diskussioner om vad som många uppfattar som en dispenshysteri inom ekologiskt. Jag tror det började med att Östersunds-Posten skrev om att ekologiska mjölkbönder i Jämtland under en period får blanda i konventionellt foder. Detta sker genom ett undantag från normala regler som Jordbruksverket beslutade om i januari, och KRAV hängde på i samma spår några veckor senare. Anledningen är att det var torka i Jämtland förra året och därmed räckte inte fodret hela vintern. En annan diskussion har varit frågan om utsäde. Det finns regler för detta som handlar om att när det gäller vissa grödor, så måste man som odlare köpa ekologiskt utsäde så länge det finns. När det ekologiska utsädet är slut, kan man under vissa förutsättningar få använda vanligt utsäde, som dock inte vår vara betat (kemiskt behandlat).

I båda fallen har eko "avslöjats" som någon form av bluff. Kan man inte fixa fodret så får man väl skippa KRAV-stämpeln, menar kritikerna. Är inte utsädet eko, så är det inte hela vägen 100% eko. Det kritikerna missar är att eko på väldigt många områden är mer en process, en kompromiss, än helt renlärigt. Det handlar om att balansera vettiga villkor för bonden, något så när stabila leveranser till marknaden, med en önskan om att uppnå den perfekta världen. Och vi har kommit en lång väg.

Det finns mycket mer ekologiskt utsäde nu än för tio år sedan. Andelen helt ekologiskt foder har kontinuerligt höjts och ligger nu på 100% för många djurslag. Samtidigt har vi fått mer areal, mer mjölk och mer djur i ekologisk produktion. ändå lyfter man fram undantagen. Man undrar varför.

Man undrar också vad som driver en del. Jag hörde bland annat en krögare uttala sig i P1 Morgon med något som gick ut på att det skulle vara nys att det inte går att få fram ekologiskt utsäde - det fanns ju bara ekologiskt utsäde för 70 år sedan... Ja tjenare... Detta var dessutom en krögare med höga ekologiska ambitioner, så det är någon som vill väl. Men vem behöver fiender med sådana vänner?