En liten seger

En gång i kvartalet kommer det en fiskbil till vårt kvarter. Jag förklarar varje gång att jag gärna handlar om de bara fixar miljömärkta grejer. Varje gång har de lärt sig mer om grejerna, men hittills inget miljömärkt. Igår, till slut, kom de hoppande av stolthet - de hade fixat fram en låda KRAV-lax. Ville jag faktiskt köpa? "Såklart" sade jag och var glad över att marknaden fungerar. Men det roligaste var kanske att grannen som stod bredvid och handlade lackade till för att ingen hade frågat henne om hon ville ha eko-lax, för det ville hon. Grabbarna i fiskbilen fick sig en tankeställare och lovade att återkomma med KRAV-torsk oxå...

För några år sedan blev jag för första gången bekant med Magnus på Fiskbilen. Det verkar som att en fiskbil är olika saker i olika delar av landet, men i min del av landet är det en bil som kör runt och säljer lite större volymer av fryst fisk och skaldjur direkt till hushållen. Magnus är en kille som är rätt lågmäld, rätt väl påläst och väldigt uthållig (ska det visa sig).

Vid första besöket klippte jag till på fem kg torskfilé, bara för att inse att jag hade köpt något som inte var miljömärkt. Det stod nordostatlanten på lådan och Magnus sade Barents Hav, men det innebär fortfarande att risken är rätt stor att den kom från bestånd som inte mår så bra. Samtidigt hade utbudet av miljömärkt fisk i butikerna börjat bli ganska bra.

Så när Magnus kom tillbaka efter tre månader så sade jag nej. Om han inte kunde fixa fram miljömärkt (KRAV/Debio/MSC) så ville jag inte köpa. Om han gjorde det, så lovade jag däremot att handla friskt. Kändes som att jag kunde lova det eftersom jag förstod att han skulle få problem. Feg som jag är.

Hur som. Magnus har kommit tillbaka var tredje - fjärde månad. Varje gång har han lärt sig lite mer om ursprung och fiskemetoder. Det har nästan blivit som ett kul spel. Typ
han: "Tjena, det är jag igen"
jag: "Hehe - ja, tjena"
han: "joföratteee... nu har jag kollat lite. Du vet, torsken vi har är linfiskad"
jag: "mhmmm... det låter ju bra - men är den miljömärkt"?
han: "...njae... jag vet ju att du brukar fråga det... men den kommer från Barents Hav... det ska vara helt OK...?"
jag: "...men det finns flera bestånd där. En del är rätt risiga... Hur vet du att det här är OK?"
han: "... nä, duvetatteee... ... ... jag ringde ju han som köper in i Norge, va, och han sa att det var lugnt..."
jag: "men är den miljömärkt?"
han: "njae... du vill verkligen bara ha märkt, va?"
jag: "japp, och jag lovar att köpa om du kommer med det!"
han: "...så inte ens ett par kg nu, då? Hehe"
jag: "nej, den är väl fortfarande inte miljömärkt?"

Så dök han upp igår igen. På sitt vanliga lite försiktiga sätt undrade han om jag ville köpa lax. Jag garvade och sade nej, såvida den inte var miljömärkt. Då sken han upp - du, nu har jag fixat ekologisk lax till dig. Kom med, ska du få se, Debio-märke, annan färg på köttet, häng med! Jag blev alldeles paff. Och det var rätt dyrt. Men jag hade ju lyckats så det var bara att köpa tre kilo.

Och inte nog med det. Sedan kryper det fram att han har fått korn på KRAV-torsk, som han erbjöd sig att köra ut så fort han kunde. Jag satt med skägget i brevlådan och kände hushållsbudgeten dra åt fanders. Javisst, hörde jag mig själv säga, jag köper en låda om du fixar fram det.

Men inte nog med det - alla duktiga handlare förstår att till slut skaffa fram det kunden vill ha. Det riktigt intressanta vara att grannen höll på att handla av Magnus kollega, och skulle köpa lax. Plötsligt vänder hon sig om, kollar lite och säger "men vad får du för lax? Den ser ju mycket godare ut! Är den ekologisk också?". Magnus kollega blev lite ställd "öh, ja, vi har fixat fram en liten specialare... den är ju lite dyrare...". Grannen blev sur - "det är klart jag vill det - jag är jättenoga med att köpa eko och lokalt annars. Varför frågade du inte om jag ville ha den istället?!"

Magnus och hans kollega blev ställda och frågade ut grannen om hon verkligen brukade köpa ekologiskt och om t ex hade miljöbil. "Såklart" sade hon. Jag riktigt såg hur det steg upp ett Liljeholmen för grabbarna i Fiskbilen. Det här var tydligen allvar - folk vill verkligen ha de här grejerna.

Och jag kände mig nöjd. Och lite fattigare. Och jag undrar om det är någon som kan tipsa om sitt bästa laxrecept? Jag behöver nämligen några stycken.

EU:s eko-märke - slugt, fult eller lycklig omständighet?

EU släppte sitt nya eko-märke i veckan. Om jag tycker det är snyggt eller inte intresserar mig inte så mycket. Men jag var brydd över att de hade valt en symbol som var så fin i linjerna att den blir mycket svår att trycka på ett vettigt sätt. Men nu har jag kommit fram till att det är genialt - den nya symbolen för ekologiskt är "den gröna pluppen". Ingen kan missa den. Och den går att upphovsrättsskydda eftersom man har ett litet mönster på, som en student har gjort. Därmed har man också lyckats knyta an till morgondagens konsumenter. Smart.

Det är populärt att släppa nya eller pimpade eko-märken nu för tiden. KRAV läckte ju sitt upphottade märke på Facebook för en vecka sedan. Och ungefär samtidigt släppte EU sin nya eko-logo. Från 1 juli är det ett krav att alla produkter (i alla fall alla mat-produkter) som marknadsförs som "ekologiska" har den här loggan.

Den nya eko-loggan kom till genom en sorglustig resa, som till slut gick i mål med en slags demokratiprojekt. Loggan har diskuterats en del på bloggosfären, och jag tror t ex att Bokashi-bloggen tycker att den är lyckad. Om den är snygg eller inte är en smaksak, och inte så mycket att fundera över, tycker jag. Det som är intressant är hur stark den är som köpsignal.

När tävlingen gick in i slutfasen och det fanns tre alternativ att rösta på, så tyckte jag att det var något fishy med det hela. Eftersom jag jobbat rätt mycket med hur man utformar ett sådant här märke, så tyckte jag att det var något konstigt. Två av de tre var i princip trycktekniskt omöjliga - för mycket och för små detaljer när man kommer ned på tomatmärkesstorlek, eller märkning av 2 cl kaffemjölk. Den tredje var väl iofs möjlig, men ändå otydlig. Var det ett ljus? Ett blad? Epilepsimärket? Och alla är negativa - det i sig är svårt, och passar dåligt för ett märke som ska stödja en marknadsföring, inte dominera den. Hur kunde man släppa fram de här tre? Hur kunde någon tro att de skulle bli starka på marknaden?

Nu vann till slut en av de två som jag tycker är trycktekniskt omöjlig. Och jag kunde inte släppa tanken - hur kom de fram till de tre? Jag har hört en del rövarhistorier om att de på kommissionen som skött det här verkligen inte har någon aning om miljömärkesutveckling. Eller att ingen utanför deninre kretsen har fått se alternativen. Och så vidare. Men till slut så tror jag att de är slugare än jag förstått. Och att vilket alternativ som vann knappast spelar någon roll.

Alla tre är ju tryckta på stora gröna plattor. Genom att välja svårtydda eller tunnlinjiga blider, så är det egentligen bara den gröna plattan som framträder. Och det är den som de har tänkt ska vara signalen - stor grön fyrkant = eko. Och det är ju genialt! De har helt enkelt stiliserat ned symbolen till det enklaste - en grön plupp. Grönt är skönt, köp det här!

På köpet har de lyckats genomföra ett demokratiprojekt, för att skapa en samhörighet mellan de unga konsumenterna, EU och ekologiskt. Inte korkat alls. Eller så hade de bara tur.

Surt sa torsken

Jag bannade WWF häromdagen. Jag börjar begripa vad som hänt. WWF international har beställt en utredning av en revisionsbyrå. De har satt upp de mål man har för MSC och sedan gjort en skrivbordsstudie av andra system och jämfört dem med MSC. Uppgifterna som man har använt är de som man har kunnat hitta på engelska. Resultatet av studien är att MSC är bäst på att leva upp till MSC:s mål. Alla andra är mycket sämre på det. Vilken chock!

Därefter verkar WWF international ha kommenderat ut de lokala WWF-kontoren att göra press på att MSC är bäst, faktiskt dubbelt så bra som närmaste konkurrent. Svenska WWF gör som man blir tillsagd och går ut med materialet i en press release.

När KRAV inser att man har blivit nedrankad av WWF och inser att det beror på att WWF helt enkelt inte bemödat sig om att fråga KRAV (på engelska) eller bett det svenska WWF-kontoret kolla upp resultaten, så försöker man naturligtvis få till en rättelse från WWF. Det är de inte intresserade av.

Då står KRAV i läget att välja mellan vänlig korrigering och angrepp. I pressmeddelandet som gick ut på fredagen, så valde KRAV vänlig korrigering. Troligen för att WWF har ett mycket stort inflytande över vad som ska anses vara miljösmart på just fiskmarknaden. Att få dem emot sig skulle inte gynna KRAV-märket.

Men mitt förtroende för WWF som organisation har fått sig en rejäl törn. Jag vet att det finns mycket duktiga människor som jobbar där. Men det verkar inte som att de har mandat att göra det som vore bäst för fisken och miljön. Internationella strategier går före. Då får Sverige-kontoret vackert rätta sig.

Jag känner mig lite besviken på den svenska miljörörelsen. Det är inte bara WWF. Jag har på sistone sett en hel del tveksamheter från organisationer som annars står för det rättrådiga. Kanske begriper de detta bättre än jag. Men ofta nog tycker jag att det verkar som att makt korrumperar, och miljöfolket är inte immunt mot detta syndrom. I just Sverige finns också en stark tradition om att sitta ned i båten. En slags saltsjöbadsanda som innebär att vi är ett för litet land för att man ska kunna göra sig omöjlig. Man måste kunna samarbeta med alla, annars tar det stopp.

Allt det här innebär att vi allt som oftast tappar bort vad som verkligen är viktigt. Det suger, tycker jag.

Mest spridning verkar Miljöaktuellts okritiska spridning av pressmeddelandet ha fått.

Någon poäng med Growyn och Blackle?

Det finns numera flera söktjänster som gör anspråk på att vara miljösmarta. Två av dem är Blackle och Growyn. Blackle är mest en energisnål överrock till Google, med sämre funktionalitet. Energisnålheten beror dessutom av vilken dator du kör och vilken el du köper, dvs inte så mkt på Blackle självt. Growyn är intressantare eftersom den genererar vinster till miljöprojekt, och använder en annan sökmotor i grunden. Även om jag saknar de viktigaste delarna i en miljöanpassad söktjänst, som borde gälla deras egen miljöprestanda, så tycker jag att Growyn har potential, att den är intressant att testa ett tag.

Företagsamheten på Internet sprudlar och blommar. Ett av de mest företagsamma projekten är Google, som på allvar verkar ta sig an Microsoft, baserat på en affär som ingen begrep för tio år sedan. Så, det går att tjäna pengar på sökmotorer. De som vill bedriva hållbart vinstskapande har börjat intressera sig för det här.

För ett tag sedan dök Blackle (wiki här) upp. Idén är enkel. Genom att ha svart bakgrund istället för vit, så sparar man energi. En vit skärm innebär ju fullt pådrag på skärmen. Svart skärm en minimal energianvädning. På Blackle får man besked om hur mycket energi man sparat tillsammans med andra. Men Blackle är bara ett skal. Sökmotorn i botten är Google och det är också de som står för annonserna och därmed det mesta av intäkterna.

I elfte timmen skrev om Blackle i slutet av förra året, och gav också tips för den som föredrar andra färger än svart. Vitt är ju den färg som drar mest energi. Alla andra drar mindre.

Sedan kom en annan tjänst, Growyn, som tar ett lite annat grepp. Även de har en etablerad sökmotor i botten, Yahoo. Men de tar hand om annonsintäkterna själva och fördelar dem sedan till olika miljöorganisationer eller -projekt.

Growyn/Yahoo ger färre träffar än Blackle/Google, men oklart om det är någon skillnad i kvaliteten på sökningarna. Vare sig Growyn eller Blackle har tillägg som bildsök. Läsbarheten i negativt svart/vitt är sämre. Jag tycker att det verkar som att får mindre för sitt besvär i båda dessa alternativ. Frågan är då om man bidrar till en bättre värld så pass mycket att det är värt försämringen? Eller är det som att köpa dåliga ekologiska produkter? Dvs man uppmuntrar något som är lite av en återvändsgränd?

Blackle känns inte värt besväret för mig. Användbarheten är sämre, vinsten går inte till något trevligt (vad jag vet) och miljöbesparingen är mycket begränsad, i synnerhet som jag köper Bra Miljöval El.

Growyn är intressantare. Användbarheten känns OK, man får väl gå till Google och söka bilder ibland, då. Att vinsten går till något jag gillar är bra. Men det är klart - hur mycket de låter trilla ned till sista raden som vinst är ju inte helt klart. Och den lille rebellen i mig gillar, helt osakligt, att de jobbar med underdoggen Yahoo.

Men det är klart att man saknar det som egentligen borde sticka ut; kan Growyn garantera att den egna (och Yahoos) verksamheten på något vis tagit några kliv i hållbar riktning? Ställer Growyn några krav på sina annonser (skippa semesterflygreklam, t ex)? Hur jobbar de själva? Är deras datorer miljömärkta? Och kan Yahoo garantera att den mängd energi som används i deras servrar, och som orsakas av Growyns användare, kommer från hållbara källor?

Förmodligen kan de inte det, än. Men jag tycker ändå att det finns en potential i Growyn som är intressant (Kirschbeeren verkar tycka annorlunda). Jag tror jag ska testa att köra med dem ett tag. Och kanske, kanske, kan Growyn ta initiativ till att t ex Svanen tar fram kriterier för miljömärkta söktjänster på Internet. Det vore ju spännande.

Foto: Martin Cejie Hegardt, martinscamera.com, publicerat med tillstånd.

Vill du skapa EU:s nya eko-märke?

Vad som får säljas som ekologiskt i EU styrs av en EU-lag, eller EG-förordning om man är noga. Den förordnignen har nyligen gjorts om och då beslutade man sig för att i fortsättningen måste alla ekologiska produkter bära EU:s eko-logga.

Man gjorde först ett försök med hjälp av en byrå som helt enkelt inte visste vad de gjorde. Jag skrev lite om det när den kom ut. Det försöket stöp, eftersom märket helt enkelt var för likt ett eko-märke som redan fanns i hela den tysktalande regionen. Kommissionen drog tillbaka försöket, och har istället bestämt sig för att lansera en tävlig där vem som vill (men helst någon som är ung) få komma med förslag. Vinnaren får € 6 000. Dern vinnande loggan ska bli obligatorisk från 1 juli 2010.

Jag gillar inte idén med en obligatorisk logga. Men jag tycker också att den här metoden är amatörmässig. Att utveckla en bra lgotyp är mer än att bara rita ihop en logotyp. Det handlar om profiler, sammanhang, avsikter, med mycket mer. Det är svårt, men lönsamt, att göra rätt. Det är därför varmärkesbyråer kan ta så bra betalt. Att gå ut med en tävlig med en i sammanhanget mycket liten potentiell belöning känns inte seriöst.

Men det är klart, för den som är i början av sin karriär (och inte behöver fundera så mycket på att försörja barn, betala räntor osv), så kan det här bli en raketstart. Må bästa förslag vinna!

Läs mer om tävlingen här.

På konferens i 1900-talet

Jag var på ett hastigt sammankallat möte i Stockholm idag. Eftersom det gick fort att bestämma sig för just detta möte just denna dag, så kunde vi inte välja och vraka mellan möjligheterna, utan fick ta där det blev ledigt. Vi hamnade på en av de moderna anläggningarna runt centralen.

När jag satt där slog det mig i en mikropaus att det var något väsentligt annorlunda här; små styckförpackade godisar snarare än nötter eller frukt, spritpennor av metall till blädderblocket snarare än miljömärkta wyteboarddito, reklam, block och plastpennor på varje sittplats, snarare än träpennor och en hög block i hörnet. Frukten glänste plastigt fin i receptionen (kunde man äta den?). Det kändes så... 1900-tal. Det kändes precis som att anläggningen trodde att jag skulle bli glad och kreativ av det plastiga snasket och reklamen. Att det är fint med pennor som man kan ta med sig (tur, tycker de, att det finns så billiga pennor att ge bort). Källsortering i mötesrummet? Kändes lite som en icke-fråga.

Då inser jag hur långt framme konferens- och hotellkedjor som Scandic och Choice egentligen ligger. Och vilken ledfyr Sånga-Säby egentligen är. När vi bokar konferenser på jobbet är det ju nästan alltid miljömärkta anläggningar, och många av de events vi är med på i övrigt har ju miljöprägel så dagens upplevelse var konstig. Déja vu, på något vis. Såååå 1900-tal.

Jämförpriser - ett miljöproblem?

Att försöka jämföra priser för jämförbara varor är en viktig del av en fungerande marknad. Vi får det närapå med modersmjölken. Om inte annat fick man det i sig i skolans hemkunskap. Det är till och med så att lagen tvingar matbutikerna att ange ett jämförpris per kg för alla varor. Det är bra så länge som varorna är jämförbara, och det är här det blir problem.

För huruvida en vara är jämförbar med en annan eller inte är inte självklart för mig. Om jag vill köpa ekologiska havregryn, så är det inte så intressant vad de konventionella kostar. Däremot kan det vara intressant vilka ekologiska alternativ det finns och vad de kostar. Men det tar kraft och energi att fundera ut själv. Hur tillreder man rågflingor? Var står de? Dinkelgröt kanske, men hur mycket räcker det paketet till?

Eller mer generellt - vore det inte också minst lika relevant med jämförmiljöpåverkan? Allt för många använder priset som det enda styrmedlet. För många här i landet är ekonomin en trång sektor, men för de flesta är det en fråga om prioriteringar. Man föredrar en påse chips extra, istället för att kosta på en enda påse eko-chips. De smakar ju ändå lika! Men det gör de naturligtvis bara tills man blir medveten om deras bieffekter.

Men hur göra? Tvinga butikerna att deklararera vissa miljöprestanda? Eller åtminstone alltid tydligt märka ut miljömärkta alternativ? Kan någon av de tre miljömärkningarna för butiker (KRAV, Svanen och Bra Miljöval) kanske hitta en lösning för att gå före? Hur som helst så menar jag att det på sikt inte är hållbart att låta priset per kg vara ensamt ha en så framträdande roll.

Kampen mellan Det Bästa och Det Goda

I min värld av ekomärkningar och hållbarhetsfokuserade människor pågår ständigt en debatt om hur bra man borde vara för att få kallas ekologisk, KRAV-märkt, miljömärkt eller något annat i den stilen.

Om man bortser från de som anser att märkningen är helt fel ute, eller de som mest vill att det ska bli enklare att få märket för att de ska slippa ändra sin produktion, så verkar det finnas två sätt att resonera:

1. Vi kommer överens om ett regelverk som är tillräckligt bra. Sedan gäller det att få med alla ombord.
2. Regelverket ska ständigt skärpas så att det ständigt utmärker en hållbarhetselit bland företag och produkter.

Som exempel så är EU:s förordning om ekologisk produktion en ganska tydlig representant för ettan. Reglerna för vad som får säljas som ekologiskt skärps bara mycket långsamt. Fokus ligger istället på att använda EU:S regler om en fri inre marknad för att på snabbaste sätt få eko-marknaden att växa.

Jag kommer inte på någon välkänd representant för tvåan, men kanske kan Demeter räknas hit, inte för att de skärper så ofta, men för att deras regler är ganska tuffa/begränsande/spetsiga. Det är också här som många värdedrivna debattörer ofta vill vara. Allt ska vara 100%, om det bara går. Skalan som det går att tillämpa på är mindre intressant.

Jag tycker att båda linjerna har sina fördelar, men jag saknar en tydlig diskussion och en bra insikt hos flera debattörer om hur de ska vägas mot varandra. EU drar sig t ex för att begränsa användingen av nitrit i ekologiska charkprodukter. Det kanske var OK i början, för tio år sedan. Men hur har eko-chark-marknaden utvecklats sedan dess? Har hygienen i hanteringen förbättrats så att det inte längre finns hygienskäl för denna tillsats?

Det uppstår med jämna mellanrum klimatproblem som ställer till det för lantbruket; torka, översvämningar, slagregn, mm. Det ger i sin tur problem med foder, sådd, mm. Vi har en tradition av att försöka parera dessa nycker med snabba regeländringar eller dispenser. Tanken är att man som bonde inte borde bli underkänd på grund av faktorer som man har svårt att förutse eller hantera. Men då blir det en massa gränsdragningsproblem; när och för vem är problemen så svåra? Kan gränsen gå vid en länsgräns? Blir kraven också allt för luddiga för en intresserad allmänhet när de kan variera på kort varsel? Ska inte de som faktiskt lyckats hantera problemen snarare premieras än att de som inte klarar problemen får "undantag"?

Det vore intressant att få en bra diskussion kring detta.

Hur gör man när alla är med?

Det är en sinnlig årstid nu. Det är ljud man plötsligt kommer ihåg att man har saknat (björklöv som prasslar), upplevelser man har längtat efter (barfota i gräset). Då infinner sig lite utrymme för eftertanke också.

Det var ett ganska intensivt slut på arbetsveckan för mig. På torsdagen hade vi regelkommitté på KRAV; ett halvdussin frivilliga infinner sig och ger sin mycket kompetenta syn på ett antal frågor om hur vi ska utveckla KRAV-reglerna. Det handlade om hur klimatreglerna ska användas hos oss när projektet levererar dem, hur KRAV-reglerna kan göras tydligare så att producenterna inte upplever att det är onödigt krångligt (stooort projekt) och hur restaurangreglerna kan göras om så att vi lockar fler restauranger och därmed krogbesökare. Som ett tema i det hela ligger att de förväntningar och krav som ställs på oss är så radikalt annorlunda nu än för bara ett och ett halvt år sedan. Förut fick vi slåss för att överhuvud taget få synas i en enda tidning, varje rekryterad restaurang var en nyhet. Nu ansluter sig hundratals butiker rätt vad det är. Tidningar och etermedia ringer ofta efter oss. Konsumenterna vill ha mycket mer än vad bönderna får fram.

På fredagen var det TV-soffa och semianrium med kommissionären (sedermera lunch), och plötsligt slog mig samma sak; ett par veckor innan det senaste riksdagsvalet sade Reinfeldt att miljön är en icke-fråga, det är inget man vinner ett val på. Sorgligt nog kanske han hade rätt i det. Då. Men nu, ett och ett halvt år senare, stod statssekreterare, EU-parlamentariker och kommissionärer i en offentlig debatt och diskuterade på helt sedvanligt allvar frågor som konsumtionsmål för kött, handelssubventionernas negativa påverkan på den hållbara utvecklingen och så vidare. Ganska välinformerade var de också.

Miljö, ekoproduktion och hållbarhet debatteras också helt naturligt in på stora dagstidningars ledarsidor (t ex DN i dag). Komemr ni ihåg bär det bästa man kunde hoppas på var att ekologiskt avslöjades av DN:s eller SvD:s ledare som en marknadsbluff?

Under helgen inser jag att vi som jobbar med miljöfrågor står med en helt ny utmaning; världen har väsentligen hört oss. Allt fler av de stora systemen ställer om helt i den riktning som vi vill, även om takten kanske är för låg, omfattningen för liten. Hur gör vi nu för att ta vara på denna rörelseenergi? Hur gör vi för att se til att miljöfrågor blir en hygienfråga, något som alla måste jobba offensivt med jämt. Överallt. Utmaningen är att nästan alla i miljörörelsen är vana vid att vara motvalls - de som behöver ge de obehagliga sanningarna. Bromsa. Säga nej. Nu är det ett nytt läge nu kan vi inte längre bara peka på problemen - vi måste heja på, underlätta, sätta upp helt nya, mycket mer inspirerande mål, på ett helt nytt språk (för de som lyssnar nu vet inte ens att den vitryggiga hackspetten har haft problem).

Det är lite som att ett företag som börjar gå dåligt ofta måste byta ledning till en städpatrull. När den väl gjort sitt jobb, är det dags för ännu en ny ledning, inställd på tillväxt och expansion att ta över. För utmaningen att i grunden byta attityd är så stor att man inte har råd att vänta på att befintlig ledning utvecklas. Kanske kan det bli något sådant här också? Om inte vi som har hållit på med detta ett tag förmår att fånga medvinden, så tar någon annan över, på något annat sätt. Och det vore ju trist att inte kunna vara med när det börjar gå riktigt bra.

Ny vecka nu, och det känns spännande.

Två sidor av ICA

COOP i olika varianter är lite av ekovärldens Volvo. Det är riktigt bra, men inte alltid så upphetsande. Kanske har det med centralstyrning att göra - man kan få fram en hög nivå genom planering och direktiv, men det kan inte utan vidare bli inspirerande och lustfyllt. Till det krävs nämligen människor som brinner. Men först som sist - ingen skugga över COOP. Vill man ha fatt på Bosarps kyckling är oddsen bäst hos dem.

ICA är lite intressantare. En ICA-butik kan (ur ekosynpunkt) vara som en röd ferrari eller en grå Opel Astra från -99.

Idag spred sig ryktet på jobbet att ICA Torgkassen hade tagit hem färska KRAV-räkor. Jag skyndade dit och fann räkorna (till ett rimligt pris) väl skyltade i och utanför butiken. I fiskdisken hade de dessutom färska KRAV-sillflundror och en kortvariant av WWF:s fiskguide diskens glas. När jag kläckte ur mig något om att det var roligt med miljösortimentet, blev expediten generat glad och sa att "ja, äntligen har vi fått lite fart på det här". På väg mot kassorna hittar jag sedan nybakt grovt KRAV-bröd med frasig skorpa. Ägg och olja har jag hemma, storsdagsfesten var komplett. Räkorna visar sig saftiga, brödet lagom smakrikt.


Torgkassens motpol är min närmaste ICA, ICA Norby. Jag har frågat efter KRAV-räkor (nej det finns inte och går inte att ordna), eko-frukt i lösvikt (nej, folk bara stjäl) och ekologisk pilsner (vi försökte för några år sedan, men det sålde inte). Hela butiken känns lite trött. Jag tror helt enkelt inte att de har så kul på jobbet. Och jag tror att de inte ser att Årstidernas lådor körs ut till höger och vänster i kvarteren runt omkring. Jag tror att de tjänar ganska bra som det är och då finns det ingen anledning att tänka om.

Man kan fundera på vad dessa skillnader beror på, men jag tror att det bottnar i om man brinner för det man gör eller inte. Är man verkligen intresserad av sina kunder och av att sälja grejer som gör dem glada, så är chansen rätt stor att butiken kan bli som Torgkassen (som också fortsatt vågar sälja butikspackat kött!). Är man det inte, ser nog ICAs kvalitetssäkring till att det inte blir sämre än ICA Norby.

Frågan för oss blir då hur man får butiksägare -föreståndare och -personal att brinna. Hur får vi dem att se att den goda maten säljer bättre än junket, eftersom den helt enkelt är trovärdig och god?

Miljömärkning lösning på ministerns fiskeproblem

Det har utbrutit en intressant diskussion där makthavarna plötsligt är överens om att vi måste inse att fiskekvoter inte är något man förhandla om på politisk nivå. Om biologerna säger att fisket måste begränsas, så blir det inte mindre sant bara för att man börjar förhandla om det i ett mötesrum. Det började med att fiskeriverkets GD med medarbetare slog in den öppna dörren i en ganska väl genomtänkt debattartikel i DN. Den följdes upp av fiskeministern på samma plats. Till och med Sveriges Fiskares Riksförbund verkar vara med på tåget. Nyheterna har därefter duggat tätt kring detta.

Som vanligt ska man nu också hitta nya lösningar på problemet. För egen del kan jag tycka att det vore värt att se på hur andra sektorer har löst problem. Myndigheterna skulle lätt kunna utnyttja befintliga system som stöds av biologer och miljörörelse. KRAVs certifieringssystem är ett och MSC:s ett annat. Det vore lätt att sätta upp mål för offentliga inköp, man skulle kunna dra igång en aktionsplan för att öka denna andel. Man skulle kunna ge de fiskare som lägger om till miljömärkt stöd för omläggningskostnaderna. Alla dessa system och åtgärder har prövats i andra sektorer och skulle snabbt få effekt. Och vill man göra något snabbt måste det ju vara bättre att använda sådant som finns än att hitta på nytt.

Ministerns förslag om skrotpremie förefaller dessutom överskattat. Det är fiskeansträngningen som måste ned, inte i första hand antalet båtar. Precis det visar DN idag: skrotningspremier går till att köpa (andelar i) nya effektiva fartyg. Att ge någon form av avgångsvederlag eller omställningsbidrag verkar mer intressant, men det gäller ju faktiskt att få ned volymen investeringar i fiskenäringen. Å andra sidan får man akta sig för att kustsamhällena dör. Kanske kan en ökad satsning på ekoturism i skjärgårdarna kompensera?

EU missar en chans till för ekologiskt

Produktionen av mat som säljs som ekologisk måste uppfylla en förordning från EU. Arbetet med den är just i full gång, och det är naturligtvis en stor sak för mig. Ett resultat av arbetet är att man har beslutat om en ny, obligatorisk, logga. Se nedan.

En del av att uppfylla förordningen är att produktionen ska kontrolleras. En annan del är att man ska producera med ekologiska metoder i två år innan man får sälja något som ekologiskt. Jag menar att såväl kontrollen som övergångsreglerna är överdrivna som de är. De tjänar bara som en ring som bonden ska hoppa genom, som på cirkus. Grejorna blir liksom inte mer ekologiska på det andra året. Djuren blir inte mer ekologiska när man inte får använda eget foder från omställningsmark. Däremot innebär det en förlust för bonden som inte får ersättning för minskad skörd och gjorda investeringar. Därigenom så är det klart att bonden tvekar inför den ekonomiska analysen.

I ett läge där efterfrågan rakar i höjden skulle man kunna tro att EU gör ett försök att minska de onödiga inträdeshindren, och faktiskt öppnade ministerrådet för en del sådant när de lade grunden för översynen. Men nu när kommissionen (med sedvanligt extremkort varsel) kommer med detaljregler så ser vi att utvecklingen går åt fel håll. Varje gård ska besökas och gå igenom en fullständig kontroll varje år. Oavsett om den är ett stabilt företag utan anmärkning de senaste fem åren. Oavsett om certifieringsbolaget kan visa att man kan hålla tillräcklig koll utan besök. Kortad övergångstid har knappast diskuterats, däremot vill man strama upp öppningar som ger möjlighet att lägga om en gård bit för bit.

Summan av det här är att det blir allt krångligare och allt dyrare att bli eko-bonde, och det innebär att omläggningstakten hålls nere och kostnaderna uppe. Vem tjänar på det? Finns konstgödsellobbyn i bakgrunden?

När det blir riktigt klimatvidrigt

Jordbruksminister Eskil Erlandsson intervjuas i DN igår. Han försvarar sig (inte så framgångsrikt) mot att staten subventionerar ett fiske efter havskräfta som ger utsläpp på 32 kg koldioxid per kilo ätbar del. Jämför med morot på ca 0,2 kg, mjölk på 0,9 kg och fläskkött på 5-6 kg koldioxid per kg ätlig del. Det vidriga är att 32-kg uppgiften gäller burfångad kräfta. För trålad kräfta ligger, enligt SIK, utsläppet på 107 kg koldioxid per kg ätlig del havskräfta! Man frågar sig hur en sådan vaerksamhet kan vara laglig...

LCA-uppgifterna haglar i klimatmärkningsprojektet. Jag tror att det är otroligt viktigt för trovärdigheten att den här typen av verksamhet gränsas ut ur det systemet. Till skillnad från Jordbruksministern, tror jag inte att ett miljömärtkningssystem kan komma undan så lätt.