14 sorters njutning

Det blev tydligt när jag började plugga på universitetet i vår lilla stad. Alla nationer (studentklubbar med en geografisk anstrykning) hade sina traditioner som de gjorde mycket väsen kring. De här traditionerna hade ofta med mat att göra. Gotlands nation har sin fårskallegask. Norrlands nation var noga med sina bryggerier på puben. Det var de andra också. Det skulle bakas kringlor på Sörmland-Nerikes osv, osv.

Men på Upplands var det liksom annat än någon slags stolthet över hemlandskapet som gällde. De var duktiga på musik (hade den galnaste studentorkestern), kul övningar och var i största allmänhet inte exklusiva. Vilket naturligtvis gjorde att många av oss som kom från Uppsala såg till att komma in på andra nationer. Där lärde man sig att Uppland inte hade mycket att erbjuda av egen kultur. Uppsala var liksom bara substratet som andra kulturer överlever på medan de väntar på att börja livet...

Det tog mig rätt länge att ens börja leta efter vår matkultur här på orten. Det började när jag träffade på stolta eko-bönder utomlands som visade upp en fantastisk rikedom. Jag kommer t ex ihåg en Peruan som visade en liten film från sin marknad hemma. Där satt en tant och visade upp sina 50 sorters potatis. Jag förklarade att potatis är en jättegrej i mitt land, men att folk mest skiljer mellan fast och mjölig. Jag kände mig fattig och började kolla mera hemma.

Idag tror jag att jag kom imål lite grad. Bondens Egen Marknad hade Uppsalapremiär, mitt framför stationen. Där fanns mycket av det jag nu lärt känna; ostar, mejerier, rotsaker och en del grönt. Där fanns också ett stånd som sålde tomater. Det var en odlare från Fjärdhundra som sålde. Jag känner hans dotter lite, så jag stolpade nyfiket fram. De hade 14 sorters KRAV-godkända tomater till salu. Inte bara skådebröd, utan ordentligt av alla. Och de hade uppfattningar om alla; söta, sallladstomater, äts som frukt, gula, organgea, rosa.

Jag köpte ett halvkilo Dirk och ett halvkilo av den rosa plommonfärgade varianten som äts som frukt. Och jädrar vad de smakade mycket! Mer faktiskt än de vi odlar vid sydväggen själva. Jag är lite omtumlad. Förtrollningen är bruten. Maten är inte alltid intressantare någon annan stans. Vi har verkligen rikedomen runt hörnet. 14 sorters perfekt mogna KRAV-tomater... 14 sorters lycka. Och så här mitt i säsongen är de nästan klimatgratis, också!

Varför ska eko kopiera det konventionella?

Många företag som ska lansera ekologiska produkter gör det genom att ta fram en ekologisk variant av en produkt som de redan har. Det innebär ofta att de ekologiska begränsningarna gör att spegelprodukten inte kan mäta sig med originalet (såklart). Jag tycker att man istället borde fråga sig vad gott man kan göra av de ekologiska ingredienser som finns. Då tror jag att vi skulle få mycket godare mat.

Foto: Nürnberg Messe och BioFach

En del av BioFach är en seminarieserie som heter BioFach Congress. Det är ett imponerande utbud av allt möjligt. Mina goa kollegor K och H var idag på ett seminarium med den lite småhemliga titeln "sensorisk marknadsföring av ekologiska produkter". Tydligen dominerades seminariet av en makalöst tråkig schweizisk forskare som talade om vilka metoder de använt. De sista fem minutrarna kom det intressanta. Då klev en kvinna upp och förklarade att två saker var tydliga:

• Det smakar bättre om testpersonen får veta att det är en ekologisk produkt
• Vi är tillvanda vid att produkter ska smaka på ett visst sätt. Denna smak är en smak som passar den etablerade produktionsformen. Ekologiska råvaror ger något annorlunda egenskaper, och detta i sin tur gör att ekologiska spegelprodukter ofta upplevs som sämre, eftersom de inte är som denna produkt brukar vara.

Det här är superintressant. Det ena gäller att ekologiskt har en smak, och den är god. Det har naturligtvis en koplling till att en smak inte är en enkel reaktion i en smaklök. En smak är en upplevelse av en situation; det är matens aromer, konsistens, men också omgivning sällskap och kunskaper. Ett vin smakar bättre om man vet mer om dess historia. Det är alltså tydligt att den genomsnittlige konsumenten upplever att mat smakar bättre när han/hon får veta att den är ekologisk. Det har naturligtvis med konsumentens föreställning om vad eko är att göra. Det har också med att göra att konsumenten verkligen litar på att det som påstås vara ekologiskt också är det.

Så även om vi i branschen ibland suckar över att det finns en kontrollmani, så tror jag att det betalar sig. Vi har väldigt lite problem med bedrägerier. Det beror nog på den intensiva kontrollen, och det ger resultat i form av bättre smak. Samtidigt vill det till att eko-reglerna lever upp till förväntningarna. Det är svårare eftersom varje konsuments förväntningar nära nog är unika. Men viljan att möta dessa förväntningar är det som gör konsumenten till en del av ekorörelsen, och det är en styrka.

Den andra saken tycker jag är kanske ännu mer intressant. Fenomenet förklarades med att folk har vant sig vid att ett gott äpple ska vara snyggt, glänsande och surt. Det är det normala, det säkra och goda. Så ska ett äpple se ut. De kunde visa att konsumenterna därmed tyckte att sötma, arom, fyllighet, saftighet och andra intressanta smaker uppfattades som avvikelser, eller helt enkelt som fel. Det gröna äpplet med tjockt, felfritt, hårt skal, som inte behöver hänga för att bli sött och som kan säljas som fräscht, trots att det är surt passar väldigt bra för industriell produktion. Det tål stötar, det ser snyggt ut, det tål besprutning. Det ekologiska, mer naturliga äpplet uppfattas som sekunda eller skräp. Det har ju fläckar, smakar sött och så vidare.

De förklarade vidare att det vanligaste är att när ett företag ska ta fram ett ekologiskt sortiment så tittar de på vad de har, och så tar de fram ekologiska varianter på det. Längre ned i Europa är det t ex norm att yoghurt ska vara ganska fast. För att uppnå det tillsätter man konsistensgivare. Men det får man inte i ekologisk yoghurt. Så den ekologiska yoghurten blir rinnigare och uppfattas som avvikande, felaktig och dålig. Den säljer dåligt och företagen kan säga "Titta! Trots att vi investerade i en ny produkt så funkar det inte. Konsumenterna vill inte ha ekologiskt!". Trots att det egentliga problemet är att vi har vant oss vid mat som inte är som mat ska vara.

Istället kan man och borde man fundera över vad man kan göra med ekologiska råvaror som blir gott och attraktivt, och sedan lansera det. Det blir förmodligen ofta produkter som inte har någon direkt motsvarighet på den konventionella marknaden. Men det är bra, för då får de står för sig själva. Och jag tror att maten genomsnittligt kommer att bli mycket godare, eftersom vi får mer eko-mat. Och eko, vet vi ju nu, smakar gott.

Ibland när jag tänker på det här brukar jag dra en parallell till light-maten. Jag tycker själv att light-chips eller en fettsnål béarnaise är helt ointressanta. Behöver man en mager snack så är morotspinnar mycket godare än lightchips. Behöver man en mager mustig sås, så är en mustig tomatcoulis mycket intressantare än en mager béarnaise.

Idag sprang jag förresten på bloggaren Lena Möller, som jag hittills bara träffat i Cyberspace. Hon jobbar i den spännande Organic Africa Pavillion. Det är alltid spännande det där, att träffa bloggare IRL för första gången.

Klimatsmart , ekologisk och god risgrynsgröt

Jag tar mig friheten att då och då posta lite recept här på EkoTänk. Här följer en kvalitetssäkrad och klimatsnål variant av risgrynsgröt. Kvaliteten höjs genom att vara snål med vatten och mjölk för att nå en fast gröt, som sedan snabbt späds och kyls. Klimatet sparas genom att ersätta en del av mjölken med vatten, samt att använda eftervärme.

En av mina smågrabbar har flera gånger förklarat för mig att den godaste mat som finns (och då räknar han in tårta, lördagsgodis och köttbullar) är risgrynsgröt. Jag har väl hittills i livet tyckt att den hör julen till, men han får aldrig nog. Så vi köper och lagar en del risgrynsgröt. Jag har funderat en del på vad som gör en risgrynsgröt god. För det är skillnad märker man. Jag skyr t ex Änglamarks som pesten - det är mest en riskräm/pudding som smakar konstigt. Jag har också lyckats laga för salt, för krämig, för osalt, för smörig och allt möjligt. Nu har jag i alla fall kommit fram till att följande karatäristika är viktiga:

• Grynen ska märkas. De ska vara fasta och tydliga i kanten, men absolut inte hårda. Överkokt risgrynsgröt, där kornen börjar lösas upp och gröten blir mer en massa, är helt meningslös.
• Smeten ska vara slät och len. Det som inte är korn, smeten emellan, ska vara slätt och blankt. Återigen - överkokt gröt ger en grynig smet av sönderkokta gryndelar.
• Sältan är viktig. För lite salt så smakar det ihåligt, lite metall. Översaltat är inte heller gott. Om man har i mycket smör för att runda av smaken, måste man tänka på att smör är salt.

Ett problem är att risgrynsgröt är en rätt klimatstökig rätt. Mjölk kostar 1 kg koldioxid per liter. Ris kostar mellan 3 och 6 kg per kg. En stor omgång gröt kan alltså kosta närmare 3 kg koldioxid, plus energi vid tillagning, mjölk, kanel, socker etc. Så jag har funderat på hur man ska dra ned den här belastningen. Grabben gillar gröten kall, utan mjölk. Så jag har kommit fram till att det jag kan påverka är mjölken och energianvädningen. Efter en del trixande har jag kommit fram till att mjölken kan ersättas med vatten till viss del. Energianvändningen genom att använda eftervärme.

Detta är nu mitt recept (räcker en knapp vecka hos oss) där utvecklingen står idag:

1. Tag en ganska stor kastrull, smält en klick smör.
2. Häll i 4 dl risgryn, 1 tsk salt och 6 dl vatten. Koka upp och låt koka sakta. Var försiktig med värmen och rör någon gång, så att det inte bränner.
   
3. När vattnet kokat in så att du har en rismassa, tillsätt ca 1,2 dl mjölk. Koka upp, men var lite försiktig med värmen och rör om någon gång. Stäng av plattan när det har börjat bubbla (koka) så smått. Låt gröten stå på plattan och sakta svalna. Rör om någon gång.
4. Efter en timme eller två bör gröten ha svällt och blivit ganska fast. Tillsätt då mellan 3 och 6 dl kallt vatten. Gröten ska nu få en konsistens som är lite lösare än vad du vill att den ska vara. Om du vill kan du i det här läget tillsätta en msk strösocker eller två. Det ger en rundare smak, men jag skippar oftast sockret. Tycker det drar åt det jolmiga hållet.
   
5. Drag kastrullen av plattan och ställ på kylning (alt lägg upp i burkar). Man kyler ute eller på bänken, beroende på årstid. Aldrig i kylskåpet.

Efter mycket utprovande har vi här kommit fram till att gröten är godast med kanel och äppeltätt äppelmos.

Kvalitetstricket är att använda lite mindre vatten (än vad paketreceptet säger) i första uppkoket, lite mindre mjölk i det andra och därefter tillsätta kallt vatten. Därigenom kokas kornen inte sönder, och den snabba kylningen gör att upplösningen avstannar snabbt. Vattnet ger också en lättare smak. Allt krav- och eko ger också en förhöjning. Grynen kan vara lite svåra att få tag på, men Kung Markatta har i alla fall ett KRAV-grötris. Så de butiker som vill kan få hem det. Fråga i din!

Vill du ha julkvalitet på gröten kan man byta ut en del av mjölken mot grädde den enda gång på året som det ska slås på stort. Man kan naturligtvis dra på med mer smör också, men pass upp för sältan i smöret!

Klimatfördelarna med detta recept är att använda vatten (sparar 100 g koldioxid per dl) istf mjölk, att använda eftervärme istf att småkoka tills den är klar, samt att (självklart) inte använda kylskåpet till avsvalning. Och jag kör givetvis med Bra Miljöval el.

Vill man vara superklimatsmart kan man testa att köra med havremjölk (ex Oatly) och utan smör. Men då smakar det annorlunda.

Bilden har jag tagit själv. Skulle du mot förmodan vilja använda den, så går det bra. Uppge gärna EkoTänk som källa.

Pepparkakssnurror - resthantering i den godare skolan

Här följer ett förslag på vad man gör av de degremsor som blir över när man bakar pepparkakor. Förutom degresterna behöver man mandelmassa (eller mandlar och och socker), bakplåtspapper och en varm ugn. Recept på pepparkaksdeg och en mycket enkel hemgjord mandelmassa är länkade.

När man bakar pepparkakor blir det deg över. Till en början kan man äta de små remsorna. Efter ett tag blir man less på det. Då kan man knåda in remsorna i nästa klutt med deg som ska kavlas ut. Men då är risken att degen blir för mjölig och därmed förlorar smidighet. Det innebär i sin tur att man inte kan kavla så tunt. Oönskad bieffekt.

Här kommer därför ett förslag på hur man hanterar resterna: när du ätit dig mätt, lägg remsorna åt sidan. Om du har gjort en något så när stor sats med pepparkaksdeg (mitt recept här), så blir det en liten hög över på slutet. Kanske sådär 3-4 hg deg. Kolla om du har ett par hg mandelmassa hemma. Om inte, gör lite egen. Det är också ett bra tips när din lokala butik inte har någon eko-massa. Sedan:

1. Knåda ihop restklutten till en rimligt smidig deg. Lägg den mellan två bakplåtspapper och kavla ut till några millimeters tjocklek. För mig brukar det bli ungefär motsvarande bakplåtspapprets storlek. Genom att knåda ut den mellan två papper, så slipper man problem med att den spricker.
2. Kavla ut mandelmassan på samma sätt, mellan två bakplåtspapper. Kavla så att ytan blir ungefär lika stor som pepparkaksdegens.
   
3. Tag bort ovanpappret på resp platta. Lägg ihop dem och ta bort ena pappret. Rulla. Enklast om man låter sista pappret sitta kvar så att man tar bort det vart efter man rullar. Som sushi, ungefär.
4. Det är bäst om man kan låta rullen ligga kallt några timmar (eller dagar).
   
5. När man ändå har en varm ugn någon gång, så skär man skivor av rullen och gräddar i 225 grader, tills de precis börjar få färg.

Se där upparbetning och förädling av något som annars skulle kunnat bli avfall. Och eventuellt är dessa snurror mer attraktiva på fikabordet än pepparkakorna... Och det är väl inte hela världen.

Och japp, givetvis, allt i berörda recept finns att få som eko och KRAV. Bakplåtspapper finns svanmärkta och kan användas flera gånger. Elen i min ugn är Bra Miljöval.

Klimatpannkakor

Pannkakor är gott, men inte så klimatsmart. Mjölk är ju en huvudingrediens och den är ganska klimatdyr. Ägg är iofs ganska klimatdyrt per kg, men man behöver ju inte använda så många.

Havremjölk, solhavre eller Oatly är däremot betydligt klimatbilligare. Dessutom kräver den inte kylförvaring. Man kan ersätta mjölk med havremjölk rakt av. Det blir lite annan smak, men jag gillar den. Och man sparar ett par hekto koldioxid.

Så här kan man göra:

• Ta några dl vetemjöl. Evt blandat med andra mjöler (råg, graham, etc) efter smak.
• Finhacka en näve mandlar och blanda i mjölet.
• Tillsätt först lite havremjölk och rör om till jämn smet.
• Tillsätt mer havremjölk tills du har en smet som är som pannkankssmet.
• Knäck i ett ägg per typ 3 dl mjöl
• Häll i en rejäl skvätt smält smör eller olja och vispa.
• Stek, servera så snabbt som möjligt.
• Serveringstips: jordgubbssylt, mosad banan med lite vaniljsocker, vispad grädde, äppelmos, ja vad som helst.

Och japp, allt finns som KRAV-märkt. Vaniljsockret kan vara lite marigt att få fatt på. Men rättvisemärkt finns lite mer här och var.

En miljömärkare gråter ut

Jag jobbar på KRAV och det är spännande nästan hela tiden. Jag tycker att jag jobbar för att hjälpa bönder, matlagare och konsumenter att lösa några av världens viktigaste problem. Jag ser på statistiken att det är många som tycker att det vi gör är så bra att det är värt att flytta handen i hyllan och ofta nog betala mer för. Man kan tycka att de flesta borde tycka att det vi gör är bra, att vi får mycket beröm och så. Men sådan är inte miljömärkningens dynamik.

En grund för oss är att hitta lösningar som alla parter kan skriva under på. Dvs miljörörelsen ska tycka att det är en bra lösning, bönderna ska tycka att det går att få ihop affären, mellanleden ska kunna försvara kostnader (och ofta nog övervinna mentalt motstånd) och det ska passa in i handelns strukturer. Om det är relevant, ska det också finas ett rejält vetenskapligt stöd. Alla är ungefär lika viktiga och har liksom någon slags veto. När det funkar är det musik, men oftast är det någon som inte får som de vill. Oftast får alla ge med sig lite. Ställd inför det här sa vår ordförande för ett tag sedan ”jamen, det innebär ju att om vi gör vårt jobb bra, så är ingen nöjd!?”

Och ibland känns det så. Det är klart att hälsan tiger still, och att no news is good news och allt det där. Och det är klart att det finns många som ändå tycker att vi gör ett strålande jobb. Men ibland blir det så där så att man bara ledsnar och vill gråta ut. Så jag gråter ut på din axel, kära bloggosfär…

Som du säkert vet, så har E-nummerfrihetsmärkningen Äkta Vara nyligen lanserats om. Jag tycker det är spännande. Och KRAV tittar väl nyfiket på nykomlingen. Förmodligen är det en kompis, ungefär som Rättvisemärkt. Men det visar sig att det finns en del människor i dess utmarker som definitivt inte ser på KRAV som något nyttigt. Tydligen finns det t ex en ofta anlitad föreläsare på området som heter Tommy Svensson (företaget utbildningscenter) och som skickar ut ett nyhetsbrev. Bland annat till beslutsfattare i kommuner och företag. En inte helt oviktig grupp för oss, och som vi är synnerligt intresserade av att ha en vettig relation till.

I förra veckan skickade Tommy ut ett nyhetsbrev med temat att man inte kan lita på KRAV. Det står t ex att vi inte kan något alls om tillsaster och processhjälpmedel. Det är ju kränkande med tanke på att vi har toxikologer och näringsexperter bland våra förtroendevalda och att det finns gott om biologer med lång erfarenhet av livsmedelsindustrin i personalen. Det står att alla de E-nummer som KRAV tillåter (ett tjugotal tror jag) är onödiga och farliga. Det kan man ju säga om man inte är inte är intresserad av att lösa världsproblem. Varje E-nummer debatteras häftigt och alla fördelar vägs mot nackdelar. När det görs eftergifter, så är det på synnerligen goda grunder. En del av de E-nummer han tar upp framstår som livsfarliga tex lut, NaOH. Men alla som gått en grundkurs i kemi vet att NaOH i små mängder övergår från att vara ett frätande bas till att bli koksalt och vatten. Han kommer med påståenden som att KRAV tillåter rökarom i KRAV-baconen. Det är bara det att det inte finns någon KRAV-godkänd bacon, just därför att man använder tillsatser som vi inte tillåter.

Eftersom det här nyhetsbrevet har fått rätt stort genomslag, så ägnade flera personer gårdagen åt att hantera frågorna, kommentarerna, mm. Vi hade egentligen hellre velat jobba med att coacha KRAV-växthus att bli av med oljeberoendet, förbereda för ett medlemsmöte som syftar till att få bra fart på klimatfrågan, osv. Men istället får vi ägna oss åt att hantera en massa otidigheter. Och man skulle ju kunna tycka att Tommy kan ringa oss innan han skriver sitt nästa nyhetsbrev (men någon från oss har nog redan ringt honom). Man bli alldeles trött och ledsen, för med sådana vänner behöver man inga fiender.

Tre av de fem grönaste jobbar med KRAV

Varumärkesbyrån Differ har idag presenterat sina listor över sveriges grönaste varumärken. Jag vet inte riktigt hur urvalet går till, och varumärken är en svårgreppbar materia. Men jag tycker att de verkar vara i rätt härad.

Jag noterar intresserat att av sveriges fem grönaste varumärken, så jobbar tre (Änglamark, Arla och Saltå Kvarn) med mat. Och alla tre dessa varumärken har lagt sig tätt, tätt intill ekologiskt, och till och med nära, nära KRAV. Alla tre har dessutom haft den strategin i många år.

Jag tolkar det som att mat i sig är något som konsumenten uppfattar som viktigt för den hållbara utvecklingen, att det är något naturligt och att KRAV åtnjuter ett stort förtroende. Jag tror också att det lönar sig för ett företag att ha ett perspektiv på varumärket som sträcker sig åtminstone fem till tio år framåt. Det är de mest systematiska varumärkena som nu skördar sina frukter.

För KRAVs del är det möjligen så att dessa varumärken nu är så starka att de skulle klara sig utan KRAV-märket. Men om deras långsiktighet och solidaritet står sig så inser de nog att de nu kan hjälpa andra bra produkter fram på marknaden. De andra produkterna är iofs konkurrenter, men ju fler och ju starkare miljömärkta varumärken vi har, desto bättre är det för den gröna delen av marknaden.

Festmos

Jag frossar i godsaker. Inte minst därför att en tjomme på kontoret är deltidsbonde och levererar helt makalösa grön- och rotsaker. Idag gjorde vi festmos till middagen. Otroligt gott. Serverade stekta kycklingbitar i kryddig tomatsås till detta:

Tag en tredjedel av vardera:

• Kålrot
• Palsternacka
• Potatis

Skala, skär i bitar, koka tills de är mjuka, eller nästan mosiga. Slå av kokvattnet. Stampa med en klick smör och en buljongtärning. Rör ut med mjölk till rätt konsistens (eller prova havremjölk - det blir en annan, rätt spännande smak). Moset blir vackert gult, lite sött och smakrikt.

På jobbet idag pratade vi med en firma som specialiserat sig på att analysera de sociala medierna på längden och tvären. Det var siffror och kategoriseringar av bloggar hit och dit. Rätt intressant iofs. Min goa blogg dök aldrig upp som exempel, men jag kände hur den passade precis in i några olika väl utskurna kategorier. Då plötsligt fick jag lust att lägga in något helt irrelevant. Så att någon stackars analytiker någon stans får problem att kategorisera EkoTänk.

Så här får ni, kära bloggosfär. En mycket märklig grej som jag hittade på en av Internets alla små sidogator. Har absolut inget med eko att göra, men ger 20 sekunders flatgarv. I alla fall om man har min sorts humor:

Ekologiska kanelbullar med extra allt

Det är kanelbullens dag idag. Vem som nu kom på det. Men det är en ursäkt så god som någon att dra igång ett rejält bullbak mitt i höstrusket. Här är mitt förslag på den yppersta kanelbullen. Baserat på generationer av erfarenhet.

Min goa mor har lärt mig mycket nyttigt. Bland annat att när det gäller (kanel)bullar, så kan man inte dra på för mycket. Det går inte att ha för mycket fyllning, eller för mycket kanel i fyllningen. Man kan heller inte ha för många goda ingredienser i fyllningen. Och, bara förra året, lärde hon mig att det är mycket godare med knyten än med vanliga snurror. Det sista tror jag beror på att man får till en högre bulle och mer fyllning per bulle.

Så, nu har jag utvecklat en festbulle, som jag tänkte dela med mig av. Går förresten rätt lätt att konvertera till lusse- eller julbröd med lite glamour. Samtliga ingredienser bör vara KRAV eller eko. Annars blir eftersmaken lite bitter, och själva brödet lite trist.

Den som inte vill använda smör kan köra med rapsolja och vatten i en blandning av 1 del vatten till 4 delar olja. En god rapsolja smakar annorlunda än smör, men absolut inte sämre. Den som inte vill använda ägg kan köra med mjölk som pensling och öka mängden mjöl (och hälla i lite vatten) i fyllningen. Mandelmassan är viktig för lyxkänslan. Hittar du ingen eko i din affär - baggis att göra egen.

Gör så här:
Sätt en vetedeg på cirka 5 dl degspad (grundrecept kan hämtas hos t ex Tasteline och COOP, men det går säkert bra med det som är bakpå mjölpåsen). Tänk bara på att inte snåla med smöret. Det är lyxbullar vi snackar här. Och det viktiga är för övrigt inte hur många dl vetemjöl du häller i, utan att degen blir smidig och blank och släpper från bunken. Jag brukar överarbeta degen lite. Den blir segare då. Det gillar jag.

Fyllning: 1-1,5 hg smör, 2 msk stött kardemumma, 3 msk malen kanel, ca 2 hg mandelmassa, 1 dl socker, ett par msk vetemjöl, två rivna äpplen och ett ägg. Eller ta mer av något som du gillar. Rör ihop.

Efter första jäsningen - dela degen i tre lika delar. Kavla ut dem till typ kvadrater, kanske 40 cm i sida. Bred fyllning på halva kvadraten, vik den tomma halvan över den bredda, så att du får en rektangel, typ 40 x 20 cm. Skär remsor av rektangeln (se bild).

Tvinna remsorna och nysta ihop dem till en boll och knyt ihop på något sätt. Låt jäsa enl recept (typ 30 min). Pensla med ägg och/eller mjölk, pärlsocker (snåla inte). Grädda i ganska varm ugn (typ 225 gr) tills bullarna blir gyllenbruna. Antalet minuter i ugnen beror på vilken storlek du gör på bullarna, men förmodligen är det mellan 7 o 12 minuter.

Njut varma (men inte heta) med kall mjölk. Eller en kopp riktigt gott kaffe.

Foto: EkoTänk. Det vore kul om du uppger källan om du lånar bilderna.

Ekotröttman slår igenom?

Ekotröttma, eller eco fatigue, har cirkulerat som en möjlig mottrend till ekotrenden ett tag. Nu tycker jag mig har hört talas om det här flera gånger på kort tid. Och det finns givetvis de som vill att ekotrenden ska ta slut illa kvickt. Jag tror att de som är mest sårbara för denna trend är de som tycker att det är jobbigt att ta ansvar för framtiden. de vill ha ett liv där de får så mycket välmående som möjligt för så lite pengar som möjligt här och nu. För mig blir det plötsligt ännu viktigare att vara noga med att prata om feel-good-faktorn i allt som är eko. Om man kan få fler att känna sig bra när de gör the right thing, så ökar prisvärdheten i deras ögon.

Trendspaning, och -analys är alltid kul. Det är liksom ett sätt att försöka se i in i framtiden. Vad kommer att hända? Vad kommer folk att göra? Varför? Och sådant har ju roat folk sedan Hedenhös.

Trender finns ju på många skalor. Det är kjollängder som vandrar upp och ner. Färger på bilar. Fettinnehåll i maten, osv. Under några år hade vi en tydlig prispressartrend, och rätt länge har vi nu haft en megatrend som handlar om hälsa.

En trend kan lämna världen utan spår eller efter att ha ändrat tingens ordning åt något håll. Mattrender har en tendens att utveckla matkulturen. Vurmen för de grekiska och italienska köken under 70-talet har resulterat i att penne och tzatziki är naturliga delar av en svensk kost. Men hotshots eller slipsarnas bredd har nog inte så stor betydelse fem år senare. I samhället i stort kanske något börjar som en trend, men resulterar i varaktig förändring. Eller inte. Jag tror att huruvida en trend ger ett avtryck beror bland annat på hur långvarig den blir, men i viss mån oxå hur kraftig den är.

På senare tid har vi haft en ganska tydlig ekotrend. Försäljningen av ekologisk mat går upp, varumärken och produkter som på ett eller annat sätt påstår sig vara klimat- eller miljösmarta dyker upp i alla hörn. Det dyker upp ekotidningar, ekowebbar osv. Jag hoppas givetvis att denna trend ska gå över i något bestående: en ny medvetenhet, nya grundläggande krav på de produkter vi köper och på de producenter som producerar dem. Men självklart har jag förstått att det kommer att komma en mottrend, en rekyl. Nu tycker jag att allt fler pratar om den; ekotröttman, eller eco fatigue.

Brittiska undersökningsföretaget Trendwatching och svenska Trendgruppen pratade om det här redan i slutet av 2007. Asfaltsblomman diskuterade det förra året. Men på sistone har jag hört om det här från flera håll på kort tid. Bland annat var det något större undersökningsföretag som släppte något på det temat.

Jag tycker givetvis att man måste göra vad man kan för att motverka ekotröttman. Jag tror att den är rent farlig, såklart. Men jag tror att jag måste försöka förstå den på allvar. Jag tror att det här handlar om en rätt stor grupp människor som dels inte gillar att bli åtsagda vad som är korrekt beteende, och dels tycker det är besvärligt att deras livsstil kan äventyra framtiden. För det är ju rätt jobbigt att brottas med att man förstör för sina ofödda barnbarn.

Så om man på något vis kan hitta en motivering för att återfalla i sitt gamla beteende, sin gamla vanliga E-nummer-mat från andra sidan jorden, så tar man gärna den. Det kan vara en tillräcklig motivering för dessa att någon trend setter vågar vara motvalls (och de är det ofta bara för sakens skull, för att om man går emot strömmen så sticker man ut och får uppmärksamhet). Om det dessutom är dyrt, besvärligt och trist att do the right thing, så riskerar många i denna grupp att falla ur.

Jag tror att för denna grupp är det inte domedagsscenarier som kan vara lösningen. Snarare gäller det att få the right thing att framstå som prisvärd, lättillgänglig och intressant. Och här tror jag att en trend som handlar om intresse för mat kan gå hand i hand med ekotrenden. För med mattrenden följer insikter om hur maten produceras och hur olika kvaliteter kan vara. Plötsligt är det intressantare vad det är för sort och arom på äpplet än om det är felfritt och billigt. Och här kan de egna märkesvarorna få en viktig betydelse. ICA lär inte skippa I love ECO i en handvändning. Och det gör att tillgängligheten kommer att vara rätt hög ett tag framöver.

Jag tror att en viktig utmaning för den som vill förlänga ekotrenden blir att hålla fram det lustfyllda i eko-grejer. Att det faktiskt känns så mycket bättre. Då får man ju mer välbefinnande per krona, och då stiger prisvärdheten.

Foto: Wiseacre

Nya marknadsföringsmetoder

På ganska kort tid nu har familjen blivit kontaktad i marknadsföringssyfte på ett helt nytt sätt. Det har varit ett helt vanligt försäkringsbolag, och en ganska vanlig bank som vill bjuda på en upplevelse bara vi lyssnar på dem i tio minuter. I det ena fallet skulle vi få två pers på bio, och nu senast idag skulle vi bli bjudna på lunch eller middag. Om vi bara som sagt ville lägga tio eller femton minuter av vår tid på dem. No strings attached.

Det här känns som något nytt, men kanske något som kan funka i en bransch där man knyter folk till sig för en lång tid. Att bjuda på bio för 200 spänn är kanske billigt om man kan få folk att flytta alla sina försäkringar till IF/Länsförsäkringar/TryggHansa. För har man väl gjort det så är man vanligen inte så benägen att flytta. Samma med banken.

Jag undrar om vi får se samma sak från COOP, ICA eller Axfood (Hemköp/Willys)? Även de torde vara rätt beroende av att folk väljer dem rutinmässigt. Och ser man sig själv som ICA-kund, så byter man ju inte till Konsum hur som helst? Kanske en buffé på stadens eko-café för den som vill värva alla LOHAS? Eller ett besök på en närbelägen gård (med fikakorg) för alla de som är intresserade av lokal mat?

Mangolddolmar med fiskfärs

Hippihäxan försökte häromdagen förklara vad fenomenet recept betyder i hennes verklighet. Här kommer ett recept som jag försökt ställa upp efter hennes metodologi;

Låt säga att du en vacker septembereftermiddag råkar sitta inne med en knippe mangold, kanske till och med i lite olika färger. En snabb inspektion i visthuset visar att du har ett block KRAV-torsk. Lite ägg, mjöl, mjölk, peppar, salt och smör har du nog också. Fattas det ägg, får du väl ta mera mjöl. Och visst har du potatis?

Då skulle man kunna tänka sig att dra ihop en utsökt middag ungefär så här:

Tag en knapp dl vetemjöl, och vispa ut med mjölk tills det blir en ganska tjock liten smet. Skär torskblocket (tinat) i kuber. Kvarna över lite svartpeppar. Lite salt eller örtsalt blir bra också. Fram med stavmixern. Zing! Zing! Rör i lite smält smör. Fiskfärs.

Skär av stjälkarna på mangolden. Koka upp en typ en liter vatten i vattenkokarn. Lägg mangoldbladen i en stor kastrull, slå över det kokande vattnet. Salta lite. Sätt på spisen och vänta någon minut.

Tag upp bladen ett och ett, lägg en klick fiskfärs på, gör små paket, lägg i ugnssäker form. Slå över lite vätska. Överblivet vitt vin blir bra. Eller kanske lite krossad tomat? Eller både och? Kör in i ugnen i, pja, 175-200 grader.

Under tiden; lägg mangoldsstjälkarna i förvällningsvattnet (de blir fattigmanssparris), gör potatismos. Se om du inte hittar några fräscha grönsaker till. Tag ut dolmarna efter sådär en halvtimme, tiden beror på hur stora dolmar du gjort.

Servera moset (eller stampet), de varma mangoldstjälkarna (med lite smör och kanske citron på), dolmarna och grönsakerna. Spräck en ekologisk 2,8-pilsner. Mmmmm - tisdagmiddag!

Ekologisk skördefest

Tum de dum, tum... hmmhmm, trallallalla... blir så lycklig, blir så lycklig, månda, tisda, onsda, torsda, hmm. trallallallalla, hm kanske mangolddolmar med fiskfärs till middag?

Italienarna kan det Arla har glömt

Senare i veckan ska jag åka till Italien på jobb. Det är ett par möten som är samplanerade med den Italienska motsvarigheten till EkoNord eller BioFach. SANA heter den årliga mässan i Bologna. Utöver mötena så blir det nog några timmar på mässan i ett par omgångar. Kanske skulle försöka mig på någon form av video- eller bloggrapportering...

Hur som helst är norra Italien alltid inspirerande för en som jobbar med ekologiskt. Där har de verkligen lyckats skapa värden kring sin matkultur. Det går att sälja Parmesanost mycket dyrare än Västerbotten, i synnerhet om den är ekologisk. Eller parmaskinka, eller Balsamico. Och det hänger mycket ihop med att de lyckas förklara hur mycket känsla det är i mat.

Det är där någon stans som bondekooperationen i Sverige har misslyckats. Arla, Scan och de andra lyckas inte få fram till konsumenten hur mycket själ det är i maten, eller hur mycket mer själ det är i den KRAV-märkta. Eftersom dessa kooperationer har fått dominera så totalt, så har folk en känsla av att maten från Italien är mer äkta.

Om jag kan ta med mig något av det italienska sättet att tänka kring mat, och hjälpa de som vill göra det här hemma, ja då har jag verkligen världens bästa jobb. För det är dessutom sannolikt att jag får smaka på lite godsaker, medan jag lär mig.

Världens farligaste bok?

Jag har en teori om att det enorma svinnet (20-30%) i den svenska kosthållningen kan hänföras till kokböckernas tillblivelse. De gjorde det möjligt och önskvärt att tillaga utifrån recept och fåfänga. Att utgå från vad man har och göra något läckert är en i det närmaste utdöd konst. Jag funderar på att göra ett försök att lägga mig till med en flera hundra år gammal vana. Syftet är att laga framtidsmat, och samtidigt ha roligare med maten.

På den tiden som Sverige (och Europa för den delen) väsentligen var ett bondesamhälle, så fanns inget matsvinn att tala om. Man gjorde mat av allt som gick att göra mat av. Kunde man inte göra mat av det, så blev det djurfoder, eller utrustning. Anledningen till det var givetvis helt oromantisk: maten var dyrbar. Om man inte hushållade fick man svälta i mars och april.

Nu för tiden slänger vi mer eller mindre medvetet 20 till 30% av all ätbar mat. Kunde vi spara in miljö- och klimatbelastningen av det här skulle vi komma en god bit på väg mot ett mer hållbart samhälle. Hur kunde det gå så här?

Jag undrar om det kanske började med Cajsa Wargs "Hjelpreda I Hushållningen För Unga Fruentimmer", som kom ut på 1700-talets mitt. Så här ser en av de många magiska förbannelserna ut:

Märg-Budding
Alla ben resnas wäl ifrån et halft skålpund märg och hackas rätt fin: dertil tages 16 lod fint stött torrt hvetebröd, som blötes uti 5 jungfrur söt miölk, deruti lägges då den hackade märgen, et skedblad stött såcker, en niupa stötta cardemummor, lika mycket stött muskotblomma och litet fint salt; slå dertill sex wispade ägg och rör det väl tillsammans, sätt watten på elden och salta deruti liet; när det kokar upp så smörjes ett kläde eller serviette, hvarpå strös lite hwetemiöl, deruti slås ofwanstående blandning, och knytes wäl hårdt om med segelgarn, samt lägges att koka med låck 2 timar; men ses noga efter, at intet watnet kokar bort; men ifall det sker så spådes mera til. Buddingen bör wändas om ibland, at han blifwer jämt kokad, som äfwen observeras med alla Buddingar medad de koka.
Sauce till denna Budding giöres af franskt win, watten och såcker, som redes af med äggegulor och en njupa hweteiöl.

På det hela taget en modern kokbok, med mått, tider, handgrepp och serveringstips. Här sås fröet till det enorma slöseriet, för nu kan hushållen börja planera sin mat baklänges. Istället för att öppna skafferiet och se efter vad som borde ätas upp, så kunde man på ett helt nytt sätt planera sin mat. Vad skulle vi vilja äta? Vad vill vi bjuda på? Man kunde få inspiration att laga mat man aldrig prövat förut, med exotiska ingredienser som importerats. Nya spännande upplevelser! I skafferiets och källarens hörn blev allt mer över, blev dåligt och slängdes. Till en början till djuren, men i ett modernare samhälle i bästa fall i komposten.

Jo, jag vet att CW i första hand vände sig till överklassen, men bruket spred sig. I början av 1900-talet kom Prinsessornas Kokbok. KF släppte så småning om Vår Kokbok. Hemkunskapslärarna och bankernas privatrådgivare eldade på med behovet av att planera sin budget och fördelarna av att storhandla. Och kom ihåg att aldrig vara hungrig när du handlar!

Förbannelsen ligger i att Cajsa och hennes lärjungar på det här sättet envist och träget hamrat ur oss kunskapen om att laga mat. Att förstå hur konsistenser och aromer byggs upp och kunna dechiffrera det vi serveras till matlagning. Istället har vi blivit duktiga idioter som storhandlar och tillverkar mat enligt en checklista. Och maten är så billig, så att om det blir en protion över på fem pers, så var det en tråkig historia, men den går ju till komposten iaf. Och ett par fossil koldioxid släpps ut i onödan. Gånger 100 miljoner europeiska hushåll...

Jag brukar förespråka evolution framför revolution. Den här terminen är det jag som hämtar barna och sköter mycket av matlagandet. Men nu funderar jag på att lägga om min/vår matplanering helt och hållet. Jag går (eller cyklar) till affären. Köper det som verkar vara i säsong och/eller nedsatt på kort datum. Inför varje middag kollar jag sedan vad som borde tillagas och utgår från det. På det viset hoppas jag att få ned svinnet och jobba mer med lokala produkter.

För mig är det en rätt stor omställning, men jag tror att det kan bli rätt roligt också. Jag tror det blir mycket mer kreativitet och lust i matlagningen. Det blir mer frågan om vad jag tror skulle smaka bra den regniga torsdagseftermiddagen, än att följa ett recept som jag hittade enkelt i söndags kväll. Jag tänker att detta borde spara pengar så att det inte är något problem att handla i den lokala butiken (som är lite, lite dyrare). Och jag tänker vara småsugen när jag går och handlar, så att snålvattnet rinner till när jag får syn på den fina kålrabbin. Åt helvete med Ria Wägner!

Svårt med hälsa och förnuft.

Man skulle tro att de flesta skulle hålla med om att det är bra att undvika att sprida gifter som är hormonstörande. Eller se till så att det är så lite bekämpningsmedel som möjligt i maten. Man skulle tro att det är enkelt att tro på att vi mår bättre av naturligare mat. Men det är inte så lätt, för sunt förnuft har svårt att vinna debatter. Allt ska ha vetenskaplig grund. Jag har inget emot naturvetenskap. Den visar oss allt fler samband. Men vi har inte tid att vänta på att allt vi vill veta ska få vetenskapligt stöd. Vi måste våga chansa. Jag chansar på att det är bättre med ekologiskt ur alla möjliga synvinklar.

Mat och hälsa hör ihop. Känns inte som någon konstighet. Äter man en rimligt allsidig kost utan allt för mycket konstigheter så borde man må rätt bra. Givet att man också sköter livet i övrigt något så när.

Hälsa och ekologiskt hör ihop. Ekologisk produktion sprider mindre gifter. De gifter som förekommer i bekämpningsmedel har ofta hormonstörande effekt, och i en cocktail får de ofta oanade effekter. I länder med högt bekämpningstryck, t ex Danmark och Holland, syns effekterna först. Och det är rätt pang på. Danska mäns spermier är hälften så bra på att ta sig fram nu som för några decennier sedan. Danska tjejer kommer i puberteten allt tidigare. självklart finns det också mindre bekämpningsmedelsrester i den ekologiska maten än den konventionella. Så även om forskarna bakom den danska studien inte vet säkert så är det ingen vild gissning att man borde fundera på dricksvattnet och maten.

Men hälsa är inte bara frånvaron av problem. Det är också närvaron av ett gott liv. Så visar det sig i en amerikansk studie att mat med mindre nitrat motverkar flera sjukdomar som alzheimer och diabetes. Det är mindre nitrat i ekologisk mat. I en brittisk studie för ett tag sedan talade man om att det är mer antioxidanter i ekologisk mat. Multiresistenter uppstår där antibiotika används hejdlöst i förebyggande syfte eller för måfåbehandlingar på djur och människor.

Och hälsa är inte bara personlig hälsa, hos de som producerar och äter, utan även folkhälsa. Om man vill kan man se klimatförändringarna som det största globala hälsoproblemet vi har framför oss. det gör t ex tidskriften The Lancet.

Man skulle tro att det inte är svenska bönders avkastning, utan fattiga bönders kunskap och ev rikedom som styr svält. (Men ändå skönt att läsa detta av Erik Steen Jensen)

Det verkar ju så enkelt. Sprid mindre gift, använd mindre fossil energi och håll djur o människor friska på naturlig väg. Då måste vi ju snabbt komma åt rätt håll?

Men inte. Man kan inte vara holist och vinna debatter. Man ska ha vetenskapligt på fötterna i precis varenda litet steg som ska tas. Det är inget fel på naturvetenskap - den genomlyser mycket. Men den tar så o t r o l i g t lång tid. Det tar fyra år för en doktorand bara att lura ut om man rimligt säkert kan säga att det är OK att blanda i musselmjöl istf fiskmjöl i hönsfoder.

Det går inte att dissa vetenskapen, men den får allt för ofta skydda verksamhet som vi egentligen vet inte håller. Frågan är hur man för fram ett sådant sunt förnuftresonemang utan att bli skjuten i sank av en eller annan specialist?

Way to go!

Jag har skrivit om det förut, men jag tycker att det är superhäftigt att Michelle Obama har sett till att sätta jordfräsen i några av Vita Husets gräsmattor, för att istället odla mat där. Såvitt jag vet sköter de odlingarna ekologiskt, men det allra viktigaste är kanske attityden: det är viktigt att veta var mat kommer ifrån. Det är härligt att se maten växa och att faktiskt tillreda den och njuta av den. Mat är kultur, mat är sensualitet och en måltid skapar samhörighet.

Snappade just upp den här videon. Jag vet att jänkarna är skickliga på media, så möjligen är jag lurad, men sådant här ger mig hopp och inspiration. Det går att rädda världen. Det är en riktigt mysig liten filmsnutt.

Hoppas vi får se en del av det här hos också. Stadsjord är något på spåren. Kanske kan de lobba in något på någon rikspolitiker? Och jag kastar lystna blickar på till synes överblivna gräsmattor längs cykelvägen till jobbet.

Uppdatering 090902:
Nu visar det sig att de dessutom funderar på att sälja grejerna utanför grinden, tillsammans med lokala bönder. Här ett citat från en artikel/utskrift som jag hittade:

So, you know, Michelle set up that garden in the White House?

One of the things that we're trying to do now is to figure out, can we get a little farmers' market outside of the White House. I'm not going to have all of you all just tromping around inside -- (laughter) -- but right outside the White House -- (laughter) -- so that -- so that we can -- and -- and -- and that is a win-win situation.

I mål med klimatcertifieringen!

Puh! Idag har vi efter två års slit äntligen blivit klara med de första klimatcertifieringsreglerna för mat ("Klimatcertifiering för mat 2009:1"). Den som vill kan ladda ned dem här. Vår duktiga projektledare jobbade med det ända in i mål, så henne har vi också tackat av idag.

Och så ligger jag lite efter i att komma i ordning inför musselseminariet i Almedalen, osså är det sommar ute, osså går alla på semester, osså...

Känner mig lite matt... Tror det är dags att ta helg.

Gammal ost

För ett tag sedan beklagade jag mig för S. "Det finns inga KRAV-ostar som är något vidare roliga", stönade jag. "I alla fall inte vanliga bruksostar. Ingen eko-brännvinsost. Bara tråk-eko-billinge och gummi-KRAV-herrgård". S skrattade och förklarade att jag inte har fattat vitsen med datum-märkningen på ostar. Den betyder ju öppna absolut inte före, lagra helst ett år! Jag skrattade lite fånigt... javisst serru. För de lär ju inte bli mögliga, eller så...

Så började jag känna mig lite dum. Det är klart att ost kan sparas länge. Moderna förpackningar är ju lika lufttäta som vaxet kring helosten. Och inte lär det vara mycket mögelsporer på mejerierna. S berättade att han kanske köper en ost i månaden, men att han alltid lägger den längst bak i sin lilla osthög. Och så flyttar han fram de andra tio till femton bitarna. Den längst fram är alltså ett drygt år efter bäst-före datum, och berättar S, börjar ostarna bli intressanta.

Så nu har jag börjat på samma samling. En billinge och en herrgård. Båda KRAV-märkta. Båda helt ointressanta i lagringens början. Bäst före var i början av juni, och än syns inga mögelangrepp eller liknande. Möjligen är de lite fastare. Jag har vänt på dem ett par gånger.

Om ett år blir det besked om de blev någe bättre. Till dess får jag väl köpa på mig en ost eller två i månaden, utan att äta. Och fortsätta mitt lilla korståg mot den kollektiva bäst-före-dumheten som har drabbat svenskarna. Det slängs massor av prima mat bara för att ett teoretiskt datum har passerats...

Jordgubbstårta som på Seläter

Världens godaste tårta. En rulltårta med jordgubbar och grädde. Tar en halvtimme att göra och innebär en försmak av himlen. Rubbet finns som eko.

Det finns många goda desserter som ofta är rätt krångliga att laga till. Det tar tid, det är noga och det är cutting edge. Inget fel på vaniljpannacotta med rabarberkompott. Men hålla på med gelatin, och koka kompott och komma på att det var slut på vaniljstången... Men nu börjar den tid på året då allt är lätt i köket. Man kan ta lite färskpotatis, knippmorot och knippmorot. Kanske lite ärter. Koka på lite lätt. Servera med smör.

Eller, den godaste tårta som finns, koncentratet av sommar - jordgubbstårta där det mesta är pin färskt och som tar max en halvtimme att göra. Tårtan har länge varit förknippad med sommarfirandet i Strömstad, men nu har jag flyttat hem den och den är lika god här.

(Uppdatering - jag får dock medge att det finns en snyggare sommartårta på TaggaNer. Värsta tårtrejset! Kolla smultronen! Hm. Man kanske skulle kunna göra en kombo?)

Tårtan är mycket förlåtande, så jag tar principen först, för den som vill experimentera:

1. Gör en rulltårtsbotten
2. Mosa en liter färska, söta, fina jordgubbar med lite socker
3. Blanda jordgubbsröran med hårdvispad grädde.
4. Gör en tjock rulltårta med jordgubbsgrädden. Servera överbliven jordgubbsgrädde vid sidan om.

Här följer detaljer:
Ungnen på 250 grader, sedan rulltårtsbotten:

Rulltårtsbotten

• Vispa 3 ägg, 2 dl socker och 1/2 dl mjölk. Vispa länge, det ska bli ett rejält fluff.
• Vänd ned 2 dl vetemjöl och en tsk eller två med bakpulver.
• Tryck ned ett bakplåtspapper i en plåt eller långpanna, bred ut smeten
• Grädda snabbt. Tar ungefär 5 min innan botten är gyllenbrun och höjer sig. Då är den klar.
• Viktigt trick - ställ botten att svalna övertäckt, t ex med en annan plåt ovanpå. Om den får svalna täckt, så spricker mindre sedan. En plåt över gör också att man kan ställa den ute att svalna. Går fortare då.

Jordgubbsgrädde

• Tag en liter jordgubbar, ju sötare desto bättre. Rensa. Spara några till dekoration. Krossa resten med en knapp dl socker (beror på hur söta gubbarna är). Jag brukar köra med en potatisstamp.
• Vispa 3 dl grädde, ganska hårt. Rör ihop med jordgubbarna. Smaka inte på den färdiga jordgubbsgrädden. Det finns risk för att du bestämmer dig för att rymma med bunken och blåsa gärsterna på tårtan.

Montera tårtan

• Tårtbotten bör vara sval innan man lyfter på locket. Om den är ljummen eller varm kommer jordgubbsgrädden att rinna ut. Nästan lika gott, men inte riktigt lika snyggt. Strö lite socker på ytan på botten. Vänd upp på en arbetsbänk, el likn. Dra försiktigt av pappret rakt bakåt. Ibland går det lättare om man har vatten på pappret.
• Bred ut jordgubbsgrädden på avigan. Lite lagom tjockt, dvs ganska tjockt. Men spara iaf fem cm på slutet.
• Rulla försiktigt och löst ihop. Har du sparat lite på grädden på slutet, så håller tårtan ihop utan att fyllningen rinner ut. Garnera med lite kluvna jordgubbar och kanske citronmelissblad.
  
• Servera på en gång. Denna tårta blir inte godare av att stå. Det brukar alltid bli lite jordgubbsgrädde över. Det gör inget. Bred det ovanpå, servera bredvid eller nå't.

Se där - intensiv, nästan syndig sommar i koncentrat. Klart på en halvtimme. Allt utom bakpulvret finns som eko och KRAV. Vill man, så kan man nog köra utan bakpulver. Men då är det extra viktigt att vispa länge och vända ned mjölet försiktigt.

KRAV-jordgubbar nära dig? Här finns listan.

Bilden har jag tagit själv. Den får användas fritt så länge källan (EkoTänk) uppges.