Skäms regeringen! Skäms LRF!

I våras kom en klimatproposition från regeringen som innehöll en dieselskattehöjning. Detta drabbar ekobönder (och ekomatpriser) relativt mer, eftersom de kör mer traktor. Men fossilskatter är inte mycket att säga om. Bara att bita ihop och gneta på. Men så släpper regeringen det otroliga förslaget att slopa kväveskatten för att kompensera bönderna. Det kommer att ge ökade lustgasutsläpp. Lustgas är 300 ggr värre än koldioxid i klimatsammanhang. Det kommer också att driva det svenska jordbruket att konkurrera på bulkmarknaden. Men det är inte bulkmarknaden som ökar, det är ekomarknaden. Och vi behöver fler klimatlösningar, inte mer växthusgaser.

Ameh, WTF... Här går man och sliter och släpar både med sig själv och andra för att försöka komma någon vart med maten och klimatet. Man tror att andra ska göra sitt, eller åtm inte göra situationen värre. Man tror att "andra" inkluderar en regering som har gjort klimatfrågan till en profilfråga och ett LRF som satsar stort på klimatpolicy och annat. Men icke. Idag blev jag klar över att regeringen föreslår att kväveskatten för konstgödsel ska slopas, som en kompensation för klimatpropositionens dieselskattehöjning i våras.

Lite bakgrund:

• Kvävet i konstgödsel ger upphov till koldioxidutsläpp och lustgasutsläpp vid tillverkning. Överskott av kväve i/på marken ger lustgasläckage på åkern. Lustgas är ungefär 300 ggr starkare än koldioxid när det gäller växthuseffekt. Överskott av kväve ger också övergödda vatten.
  
• Hur mycket konstgödsel som ska spridas på en konventionell åker styrs till stor del av vad som är ekonomiskt optimum. Mer gödsel ger ju mer skörd, men vid en given brytpunkt så kostar gödningen mer än den ger. Om konstgödselpriset sjunker, så förskjuts det ekonomiska optimum så att det lönar sig att sprida mer kväve.
• Det ekologiska lantbruket sprider inget konstgödsel, men kör mer traktor (mestadels för att bekämpa ogräs mekaniskt). Stiger dieselpriset, så slår det relativt hårdare mot den ekologiska bonden, och de ekologiska varornas priser.
• Försäljningen av ekologiska produkter har nu ökat med typ 30% per kvartal i åtminstone ett och ett halvt år. Den svenska eko-produktionen ökar inte på långa vägar lika mycket. Matmarknaden generellt ökar inte alls på det sättet.
• Att konkurrera med pris innebär att man ger sig i kast med enorma kornbodar som Ukraina, Kazakstan och USA. Att konkurrera med kvalitet och ursprung ger helt andra möjligheter.

Alltså, i ett läge där Sverige försöker vara föredöme, och där underskottet på ekologiska produkter är skriande, så kommer regeringen (ivirigt påhejade av LRF) med en lösning som direkt missgynnar den ekologiska produktionen och indikerar en satsning på lågprisspannmål. Detta kommer inte att höja lönsamheten i svenska konventionella lantbruk, och det kommer få fler bönder att tveka till att ställa om till ekologisk produktion. Det är knappast heller de bönder som gynnas av den slopade kväveskatten som också bidrar till att utveckla Sverige som Det Nya Matlandet.

Det här hjälper inte. Det leder åt fel håll. Jag kan inte få detta till något annat än ett präktigt snedtramp. Skäms på er, jordbruksministern och LRF!

Kan man missförstå en siffra?

Igår skrev jag om att deklarationer, siffror, som redovisar vad maten innehåller och påverkar, är problematiskt i konsumentled. Jag menade att det är mycket svårt för konsumenter att tolka informationen i sitt sammanhang. Som exempel tog jag upp att deklarationen av fett och kolhydrater på mat knappast minskat problemen med fetma.

Idag kommer en intressant nyhet. Sveriges Konsumenter anmäler den nya, mer tydliga, deklarationsvarianten till KO. De tycker alltså att deklarationer kan vilseleda. Det är intressant i sig, men knorren är också att just Sveriges Konsumenter ialla fall tidigare har drivit ganska hårt att man borde köra med klimatdeklarationer istället för symbolmärkning...

Förresten reflekterade Isabella Lövin över problemen med att en märkning inte löser alla problem, i Allt Om Mat, härförleden.

Kan man föstå en siffra?

Det här blev ett ganska långt o pladdrigt inlägg som är en reaktion på en kommentar som jag fick för ett tag sedan. Frågan gällde i grunden hur vi tänkte när vi kom fram till att klimatmärkningsprojektet inte skulle resultera i en märkning som visar hur många kg CO2e ett kg av en vara har gett upphov till. I korthet beror det på att jag och vi tror att en siffermärkning blir dyr, krånglig och svårbegriplig. Svårbegripligheten leder till att den har tveksam nytta i butiken. Då gällde det att hitta ett sätt att angripa problemet som är enkelt, kostnadseffektivt och som hjälper konsumenten. Då är det viktigt att sila elefanter i produktionen, snarare än att komma fram till ett värde med tre värdesiffror, menar jag.

Koldioxidexperiment gjorde en kommentar till ett inlägg i juni och undrade hur vi tänkte när vi valde ett annat spår än carbon footprinting, att deklarera en varas utsläpp, i det klimatmärkningsprojekt som KRAV och andra jobbar med. Vi hade möte med forskarpanelen, expertpanelen, i projektet igår, och då diskuterade vi detta helt kort. Och frågan kom upp i mitt sinne igen.

Svaret är som vanligt komplext, och man kan nog inte säga att det finns rätt och fel. Men så här tänker vi, eller i alla fall jag: När man ska skapa ett märkningssystem kan man välja två spår. Antingen talar man om en produktcertifiering och då fokuserar man miljöpåverkan som går att knyta till produkten, T ex att ett tvättmedel innehåller, eller inte innehåller, vissa kemikalier. Svanen och Bra Miljövalprodukter ligger rätt nära detta. Eller så talar man om vilka metoder som har använts för att framställa produkten, men ställer egentligen inga direkta garantier för produkten. KRAV och andra ekomärkningar är huvudsakligen sådana. KRAV garanterar att produkten har producerats på ett visst sätt, men ställer väldigt få garantier för vad produkten innehåller eller har för egenskaper.

I klimatsammanhang skulle en produktmärkning innebära att man med hjälp av standardiserade livscykelanalyser räknar ut hur mycket fossil CO2 en produkt har givit upphov till, och ordnar en tydlig märkning med detta budskap. Det skulle ge tydliga besked om att bönor är klimatbilligare proteinkälla än kött. Men också om att specialtomater har dubbelt så hög klimatpåverkan som vanliga tomater (lägre avkastning, mer svårpackat osv). Det här är ett ganska populärt spår.

En produktionsmärkning skulle innebära att man tar rätt på vad inom en produktion (växtodling, djurhållning eller förädling, t ex) som orsakar mycket klimatpåverkan, och så förbjuder man det. Sedan kan all produktion från denna verksamhet klimatmärkas. Ex: om man kör sitt växthus utan fossil olja så skulle alla produkter därifrån kunna klimatmärkas, oavsett om det är vanliga tomater, sallad, specialtomater eller gurka (som alla sinsemellan har ganska olika klimatpåverkan). För om man får bort oljeeldningen så minska utsläppen generellt med 85%. Då är allt annat finlir.

Då tänkte vi så här: det vi kan är produktionsmärkning. Så har vi framgångsrikt åstadkommit ganska stora förändringar hittills. Never change a winning team. Produktmärkningen förefaller också vara kostnadsdrivande. Det måste göras en ganska betydande datainsamling för att få siffror som håller. Och så fort ett recept ändras, så måste analysen göras om. Det innebär i sin tur fördyringar när värdena ändras eftersom marknadsföringen, förpackningen och/eller märkningen då måste göras om. Rimligen innebär krångligheten oxå att det tar längre tid innan man kan få till fungerande kedjor i större sektorer, hela vägen från insats i lantbruket till butik eller restaurang.

Vidare menar jag också att de här märkningarna har helt olika funktion. KRAV-märket (svanen, rättvisemärkt, osv) ger en ganska kraftig signal att göra något när man är i butiken. Dvs även om man vet vad man ska köpa ex spaghetti och köttfärs, så kan man göra ett val för hållbarhet på bara någon sekund. En produktmärkning syftar till att få folk att strunta i köttfärsen och istället gå till bönhyllan. Jag tror inte att det funkar så. Och det var det som vi diskuterade en stund på mötet. Vi fick rapporterat att det nu finns studier som jämför konsumentreaktioner symbolmärken vs sifferdeklarationer. Det förefaller som att siffrorna har väldigt liten betydelse för köpbesluten, medan symbolmärken kan ha viss betydelse.

Man kan se detta i att trots att det är lag på näringsdeklarationer, så ökar fetman och välfärdssjukdomar kopplade till mat. För inte så länge sedan lanserades ett system för att visa på framsidan hur mycket en en portion av produkt innehåller relaterat till dagsbehov (ni vet de där ovalerna). Det förefaller som att detta system har väldigt liten effekt.

Men siffror är sexiga. Så fort man har en siffra så tror man att man vet något, kan säga något. Därför ser vi många klimatmärkningsinitiativ som handlar om att standardisera hur beräkningarna görs. Det är detta som kallas carbon footprinting. Och jag tror att det är bra och viktigt arbete, men jag tror inte att det är ett vettigt system på konsumentmarknaden. För då måste konsumenten ställa ett enskilt mätetal mot alla andra parametrar. Det blir för komplicerat. Endast en liten del av befolkningen kommer att använda den här informationen.

Symbolmärken som KRAV och Svanen har redan gjort den här avvägningen, och därför betyder märkningen olika för olika människor. Det viktigaste för någon kanske är den egna hälsan, men det känns tryggt att köpa KRAV, för KRAV har säkert koll på resten. För en annan är djurskyddet det viktigaste, men KRAV har säkert koll på hälsoköret oxå...

Men för oss är det ett enormt jobb att ta in en helt ny aspekt i systemet. Det är en stor mängd avvägningar som ska göras. Jag tror att komplexiteten avskräcker de flesta från att försöka. Det förefaller som att vi möjligen är ensamma i världen i att forcera den här angreppsvinkeln. Men det klart, det ger ju inga siffror. Frågan är dock - vad hjälper människor bäst när det gäller att fatta ett beslut på några sekunder i butiken. En siffra eller en symbol?

Jag hörde också ett annat intressant exempel: I UK finns det ett chipsbolag som var tidigt ute med CO2-deklarationer. De har fått jobba mycket med att hantera det, men har faktiskt också gjort en hel del för att reducera utsläppen. Men så ändrades beräkningsgrunden, allokeringen, och värdena på förpackningarna fick höjas, trots att man gjort förbättringar. Det blev rätt svårt att förklara för konsumenterna.

När vi har lyckats

Miljöbloggaktuellt gjorde för ett tag sedan ett inlägg med titeln "Hur skulle det kunna se ut om vi lyckas?" Den rubriken har ofta återkommit till mig sedan dess. Jag tycker det ligger en stor kraft i att försöka föreställa sig hur det skulle bli om man lyckas med det visionära man vill uppnå. Om man försöker måla upp en komplett framtid, så faller många intressanta detaljer på plats.

Jag kan ju tycka att i en hållbar framtid så är det rimligt att den ekologiska maten kostar mindre än den fossilgödslade och besprutade. Jag skulle vilja att debatter om hållbarhetsfrågor normalt förekommer i tunga sammanhang. Jag skulle vilja se att gamla strukturer agerar mer eller mindre i panik. Jag tror att miljökämparna kommer att få det besvärligt, för de är barrikadmänniskor som måste ha etablissemanget emot sig. Vad ska de göra när finansvalparna börjar räkna på triple bottom line som en självklarhet?

Jag tror att framtiden smyger sig på oss, och ibland får jag aha-upplevelser om att farten framåt trots allt är större än obetydlig. I sommar har jag t ex upplevt att folk tycker det inte är värt att böja på nacken för att titta på havsörn. De finns ju överallt. Senare på sommaren meddelade HUI att eko ökat med 36% under andra kvartalet (över 40% första kvartalet). Ingen tycker att det är särskilt märkligt.

Idag var jag hos en cykelmek i här i byn. De är mycket professionella och har utvecklat saker som service på ett par timmar, nya och beg cyklar i de flesta relevanta typer för bruksändamål. De är alltid minst fem pers som mekar och säljer cykel. De har gjort det självklart att lämna in cykeln höst och vår för däckbyte och rundsmörjning. De levererar en tjänst till människor som så problemfritt som möjligt vill cykla. Att det bygger folkhälsa och sparar miljö är liksom en bisak för firman.

Senare på dagen var jag på min lokala ICA och upptäckte att de konventionella bananerna var dyrare (22:90) än de KRAV-märkta (19:90). Jag vet inte hur det gått till, och det är första gången jag ser något sådant. Men det var ingen felmärkning.


Möjligen har framtiden redan börjat infinna sig. Möjligen håller vi på att lyckas.

När verkligheten klampar in i debatten

Sommarens post-marit debatt har ramlat vidare i en mycket intressant riktning. Ett antal debattörer har ju hävdat att ekologisk produktion skulle vara omoralisk för att den skulle äventyra matförsörjningen i världen. Jag menar ju att detta endast är sant för den lilla del av världen som kan kallas Västeuropa. För de flesta andra delar, och i synnerhet för de delar som verkligen har problem med försörjningen, gäller det motsatta - eko är bättre.

Nu blir det ju lätt lite pajkastning när vi stör här uppe i yttersta norden och diskuterar någon annans verklighet. Den som vill tro på Marit och hennes kompisar gör det, den som vill tro på mig och några till gör det. Men när verkligheten dyker upp och ett dussin afrikaner själva förklarar hur det ligger till och säger att ”In Africa, organic farming is not a luxury, it´s a necessity!", då blir det riktigt intressant.

Det ska bli riktigt intressant att se om Marits kompisar (för Marit bryr sig nog inte längre) kan resa sig från denna bredsida.

Länktipstack till Cornucopia?.

Frontalkrock eller dikeskörning?

I dagarna har jag snappat ett par grejer som jag tycker illustrerar en präktig frontalkrock (eller dikeskörning).

Dels så har det kommit fram att ekologisk zucchini från en gård i Östergötland innehöll bekämpningsmedel. Den drogs omedelbart tillbaka från marknaden. När man undersökte saken visade det sig att bonden hade odlat zucchinin på mark som bekämpades för 12 år sedan. Sedan dess har marken legat för fäfot, och den bonde som nu odlar marken har nyligen tagit över den. Bekämpningen som utfördes då var helt laglig, men resterna ligger alltså kvar mer än ett decennium senare och tar sig in i grödan.

Samtidigt läste jag på Land Lantbruks debattsida idag att riksdagsmannen (c) Staffan Danielsson (som har en blogg här) anser att man ska dra ned på stödet till ekologisk produktion, och att det viktiga för konsumenten istället är att välja produkter från det svenska (konventionella) lantbruket, eller som Danielsson säger, "det svenska miljöjordbruket".

Alltså, "det svenska miljöjordbruket" hade för 12 år sedan en liknande slogan: "på väg mot världens renaste lantbruk". Ofta får man höra i debatten att bekämpningsmedel bryts ned i den biologiskt aktiva jorden. Nu ser vi att det alls inte är fallet. Istället får en ekobonde storstryk för någon ha/on inte har med att göra och aldrig ville skulle ske. Några konsumenter har fått i sig bekämpningsmedel de inte ville ha. Den ekologiska marknaden har fått en förtroendeskada som givetvis blir en ekonomisk skada.

Det blir så otroligt konstigt för mig. Man argumenterar för att eko ska få mindre stöd, och att marknaden ska få bestämma vem som är bäst. Men tänker de konventionella lantbrukarna nu ersätta den här bonden? Kommer de nu ta ansvar för att ersätta den ekologiska marknaden för förtroendeskadan? Och hur ska de klara att internalisera andra kostnader som t ex klimatskador från konstgödsel, rening av bekämpningsmedel från vattendrag och grundvatten?

Jag vurmar inte för stöd och bidrag. Tvärt om. Jag tycker att en avreglerad lantbruksmarknad är eftersträvansvärd. Men just nu känns det som att det kanske inte är det viktigaste att ordna med och ska något hända så ska stöden omfördelas från konventionellt till eko. Ekobönder ordnar inte miljöskador som andra får städa upp.

(Danielssons debattartikel verkar inte ligga uppe på nätet än, men jag uppdaterar med länk om jag springer på den.)

De fem procenten

De flesta är inte som jag. Min teori är att ungefär 95% av befolkningen är så annorlunda att jag har svårt att förstå dem. Jag vet rent teoretiskt att en stor grupp i befolkningen kallas "skeptiker" i marknadsundersökningar. Jag hittade en i en tidning idag. På frågan "Vad skulle få dig att handla mer ekologiskt?" svarade kvinnan "Om en pålitlig källa kunde bevisa att ekologiska varor är bättre för miljön, skulle jag överväga att handla ekologiskt." Jag har svårt att förstå den inställningen. För hur tänker man då kring andra viktiga grejer? Måste det vara bevisat att ett visst dagis är bättre? En viss partner? En viss bostad? Förmodligen inte. Men vilken typ av argument behövs då för att nå den här konsumentgruppen?

Någon sen kväll för länge sedan när jag och några vänner satt och löste världsproblem, så luftade någon en teori han hört: Man tillhör ungefär 5% av befolkningen och den relationella staden blir aldrig större än 4 000 personer. Med det menade han att det man uppfattar som rimligt normalt är ungefär samma som ungefär 5% av befolkningen. Resten har helt andra referensramar. På samma sätt så finns det högst 4 000 personer som man rimligen kan tänkas ha något vidare umgänge med. Oavsett om man bor i Bombay, London eller Borlänge.

Bakom det här ligger att man har bakgrund, vanor, resurser och intressen som sätter gränser för vad man normalt kan tänkas uppleva. Ett visst antal människor i omgivningen delar bakgrund osv i tillräcklig omfattning för att det ska vara ganska sannolikt att man springer på dem. På jobbet, i judoklubben, på bussen osv. Även om man har tillgång till 20 000 uteställen i London, så kommer man i praktiken att hänga på ett fåtal av dem om man bor där. Man går till samma jobb varje dag. Man har kompisar från gymnasiet eller något annat äventyr. Alltså uppstår det märkliga att man tillsynes slumpmässigt träffar folk man känner även i lite större städer.

Det är nyttigt att tänka på det här. 95% av folket runt mig har helt andra uppfattningar än jag. De påverkar mig ändå, men jag har svårt att förstå dem. Vill man försöka rädda världen är det nyttigt att ändå få koll på dem och kanske hitta något sätt att nå dem. Men ibland blir jag rådvill - en del har en inställning som jag inte fattar hur jag ska ta mig igenom.

Det finns t ex en ganska stor konsumentgrupp som brukar kallas "skeptikerna", "de klentrogna" eller något sådant, av marknadsanalytiker. Jag satt och bläddrade igenom COOPs tidning MerSmak, när jag fick en framför mig. Fem konsumenter i en Konsumbutik i centrala sthlm fick svara på frågan "Vad skulle få dig att handla mer ekologiskt?". En kvinna som rent åldersmässigt kanske skulle kunna ingå i min bekantskapskrets (jag känner iaf några som bor i de där trakterna) svarar så här: "Om en pålitlig källa kunde bevisa att ekologiska varor är bättre för miljön, skulle jag överväga att handla ekologiskt."

Puh. Vad säger man om det... Det som förmodligen skulle krävas för att övertyga henne om att ens fundera på saken är alltså ett upplägg i stil med IPCC, som ställer sig upp och säger att eko alltid är bättre. På alla sätt och ur all synvinklar. Sådant händer i princip aldrig. Det ligger ju i vetenskapens natur att ha en dynamisk diskussion igång i de flesta frågor.

Men det som bekommer mig är att om hon tillämpar den hållningen på något annat viktigt område i livet, så måste hon få det rätt jobbigt: "Ja, jag vill gärna ha jobbet du erbjuder mig, bara du kan få en oberoende part att bevisa att det är bra för mig". Eller: "Jaaaaaa! Älskling! Det är klart att jag vill gifta mig med dig, bara du kan få en neutral källa att bevisa att vi blir lyckliga tillsammans i alla våra dagar!"

Vem vet? Kanske det finns sådana människor? Men annars måste de ha fått någon hangup på just maten. Hur kommer man isåfall runt den?