Hur det nu är så är reklam viktig för att sälja. Det innebär att bra reklam är viktig för att eko ska plocka marknadsandelar. Självklart är det bäst om folk fattar sina beslut baserad på klokhet och eftertanke. Men reklamarna har lärt sig så mycket om hur man går runt det där, så då menar jag att vi på eko-sidan vore korkade om vi åtminstone inte försökte plocka upp det bästa som görs runt om i världen.
I Storbritannien heter motsvarigheten till KRAV Soil Association. De har samarbete med flera stora aktörer. Yeo Valley är ett helt ekologiskt mejeri, eller i alla fall ett helt ekologiskt varumärke, som nyligen har tagit hjälp av en av landets främsta rap-producenter för att göra en reklamfilm för sin ekologiska mjölk (eller är det för Massey Fergusson, eller båda?). Jag tycker filmen är rätt snygg, och tydligen har det blivit mycket snack om den, både på webben IRL.
Vi sålde vår bil tidigt i våras, och har nu skött vår fyrapersonersfamilj i drygt åtta månader utan egen bil. Vi sålde inte bilen för att vi ville spara pengar utan för att vi ville testa hur det skulle vara. Jag lovade att återkomma med en utvärdering. Det har gått bra, faktiskt tycker jag att livet utan egen bil är bättre än med. Hur man upplever nackdelarna är subjektivt, men jag har liksom bytt syn på flera saker; vi tycker numera att det är en större frihet att inte äga bil än att äga den. Vi tycker att vi får bättre mat, bättre hälsa och slipper en massa tråkiga moment. Och vi märker nog att grannarna ser att vi numera får maten hemkörd när de istället sätter sig i bilen för att åka och veckohandla. Jag tror att statuseffekten motsvarar den som det innebär att ha en bil.
Jag tror att man nog ska gå igenom ett helt år innan man kan göra en fullständig utvärdering. Men det blev snabbt tydligt att det finns ett gott liv utan att äga bil. Vi tycker till och med att livet är bättre utan bil. Men, det har också blivit tydligt för oss att bilen som fenomen är så väl integrerad i hur vårt samhälle fungerar att man nog kan tala om att vi lever i ett slags bilparadigm. Att ha egen bil utanför dörren är helt enkelt en förutsättning för många resonemang mellan människor. De flesta kan inte tänka sig hur de skulle lösa vardagliga problem utan bilen. De flesta ordnar också sitt liv baserat på att ha en egen bil.
Först måste man säga att vår utgångspunkt var bra; vi jobbar båda centralt i Uppsala och har cykelavstånd (4 km) till jobbet. Uppsala är välförbundet med tåg och flyg. Ingen av oss behöver bil i jobbet och vi kan jobba hemma lite nu och då. Vi bor i ett eget hus 100 m från en av stadstrafikens stomlinjer och flera andra busslinjer passerar. Så vi behöver aldrig vänta mer än 10 min på en buss. Vi har dagis 300 m åt ena hållet och skola 800 m åt andra hållet. Det finns en ICA Supermarket en km bort. Vi är privilegierade och har ett stort naturreservat ett par hundra meter bort och ett centrum med simhall, vårdcentral, större butiker mm någon km åt andra hållet. En km bort finns en mack som hyr ut bilar av de flesta slag.
Hur har det gått? Det har gått bra. Mycket bra till och med. Rent ekonomiskt har det inte inneburit någon större skillnad. Man sparar flera tusen i månaden på att inte ha bil. För de pengarna lägger vi lite mer på andra transportslag (tåg, buss och lite hyrbil), vi köper vår- och höstservice till cyklarna. Vi köper mer hemkörningar av olika slag. När det gäller maten har det lett till lite intressanta insikter. Summa summarum så sparar vi nog lite pengar, men kanske inte så mycket.
Vi började med att handla på den lokala ICA istället för att storhandla på COOP Forum i externhandeln. Vi insåg rätt snart att prisskillnaden inte var så stor. Däremot undviker man ta-3-betala-för-2-fällan, och man sparar en del tid. Ekosortimentet är lite mindre på ICA än på COOP, men det känns bra att handla från en handlare som bor i närheten. Det är klart att det finns ett större utbud på COOP Forum, men vi tycker inte att vi saknar det särskilt ofta.
Sedan började vi testa olika typer av hemkörd mat, och det spåret har visat sig vara en riktig vinnare. Vi har testat bla Årstiderna, Linas Matkasse, MatHem, en lokal bonde men har till slut fastnat för Bondenära. Alla de här tjänsterna har det gemensamt att de kostar lite mer än i den vanliga butiken (inte mycket men lite), men eftersom vi inte har bilkostnaden så är det OK. Det de också har gemensamt är att de levererar intressanta mervärden; ekologisk frukt som man inte visste fanns (ex mango, ananas och persika), färdiga recept, trevliga chaufförer och/eller lokala ekologiska produkter (som man heller inte visste fanns).
Bondenära verkar alltså bli vår basleverantör. De har ett ganska bra sortiment och vi behöver inte fundera på om maten är reko. Den är inte alltid KRAV, men oftast. När den inte är det så kan de förklara hur de tänker. Det är extremt hög kvalitet på en del grejer och vi har fått nya insikter i hur duktiga oljepressare, korvmakare, bagerier och kryddbodar det finns i krokarna. Så numera veckohandlar vi på 10-15 minuter på måndagkvällen medan barnen ligger och läser. En trevlig kille bär hem mjölken, så att det bara är att ställa in i kylen när man kommer hem på torsdagen. Vi hade nog aldrig hakat på Bondenära om vi hade haft bilen kvar. Vi tycker att det är ett betydligt bättre liv än att lägga ett par timmar på att handla i ett industriområde.
Vi tror också att vi sparar en hel del pengar på att vi handlar när vi är rätt mätta och lugna; det blir betydligt mindre impulsköp av ogenomtänkta grejer, trisslotter och junkmat när man sitter framför datorn än när man stressar igenom COOP Forum. Det blir också mindre svinn. Vi kompletterar någon gång i veckan på den lokala ICA, och då märker man genast vad moderna butiker gör med ens fria vilja...
När man har bil okynneskör man en del. Man tycker inte att det är okynnes när man har bilen, men när man inte har det inser man att det är okynnes. Den som sköter sitt eget hus behöver t ex åka till bygghandeln nu och då. Oftast är det fråga om lite smågrejer, som man lätt tar på hojen. Vi har ungefär 4 km till närmaste Bauhaus, alltså lika långt som till stadskärnan, och här blir bilparadigmet extremtydligt. Det finns helt enkelt inga cykelställ utanför Bauhaus (men tusentals i stadskärnan). Att ta bussen dit är bara dumt, eftersom man då först måste in till sta'n, byta buss och sedan ut igen. Så när jag cyklar ut för att köpa en låda spik och lite annat så inser jag att de flesta handlar lika mycket som jag, många är bara där och tittar på något de kanske de ska köpa. Men ALLA tar bilen dit.
Själv har jag nu handlat på Bauhaus med cykel, någon gång med cykelsläp (en hink rödfärg och lite annat), en annan gång hyrde vi en bil en helg för att fixa lite olika saker, tex köpa ett par stora saker. När vi skulle bygga lekstuga betalade vi istället dem för att köra hem grejerna, så slapp vi det slitet också. Det visar sig vidare att många Bauhausgrejer kan jag också fixa på sta'n där det finns både Clas Olsson och Teknikmagasinet. Det är gjort på en kvart efter jobbet istället för en dryg timme med bil på lördagen. Jag tycker att vår lösning innebär mer frihet och möjligheter att välja det som passar. Jag får bättre kondition och får en feeling för årstiden, men jag ser som sagt att för de flesta är det en otänkbar tanke ända tills jag förklarar hur man gör.
En tydlig vinst är att vi slipper alla bryderier med själva bilägandet. Vi behöver inte ta ledigt för att besiktiga, tvätta, städa, serva eller reparera bilen. Jag sparar en ledig dag per år på att inte behöva byta däck, vindrutetorkare, lampor, mm. Eftersom vi inte har en bil på tomten längre slipper vi skrika "akta bilen" efter barnen, som istället kan spela boll där bilen stod. Jag behöver numera skotta mindre snö, eller oroa mig för att någon fågel skiter på motorhuven.
Numera kan vi också välja den bil vi vill ha. När jag och frun skulle åka till Kristinehamnstrakten hyrde vi en mindre, supersnål, bil. När vi skulle köra lite grejer till svägerskan hyrde vi en herrgårdsvagn. När vi har varit på kalas så hyr vi bil med privatchaufför (kallas också taxi). Inget hindrar oss från att hyra en liten skåpbil när vi ska köra grejer till återvinningscentralen. På semestertider är det oftast betydligt bättre priser för att hyra bil en vecka, så när vi vill åka till fjällen så är det planen. När vi hyr bil så är de dessutom alltid moderna miljöbilar som är nystädade. Även detta innebär fler frihetsgrader.
Vi cyklar mer nu, och det har fördelar i sig. Man får vara ute mer och tänker mer på hur årstiderna skiftar. Man tänker bättre på en cykel än i en bil. Vi lägger pengar på bra cyklar till oss själva och barna. Det innebär att cyklandet i sig blir mer problemfritt. Barna får en större värld, för de inser att de kan ta sig själva till ställen som ligger en bit bort. Dessutom får de röra på sig mer. Möjligen kommer de så småningom att bli retade för att de inte har bil i familjen, men det får vi ta i då.
Nackdelar, då? Det är klart att den största nackdelen är att man inte kan bestämma sig för att åka någon stans på sekunden, det är en slags rörelsefrihet som går förlorad. Det har också hänt att jag har cyklat ned till hamnen bara för att inse att jag har glömt båtnyckeln och då känns det helt fel att inte bara kunna åka hem och hämta nyckeln, utan behöva betala för sin dumhet med egen trampenergi. Att hyra bil är också förknippat med lite strul; det ska bokas, hämtas och lämnas. Och visst kan barna tycka att det är jobbigt med cyklandet ibland.
Ibland märker man också att vänner och bekanta tycker lite synd om oss, och liksom vill skydda oss från det onda att inte ha bil. Det kan vara väldigt störande. Vår Ford Focus var inte någon vidare statusmarkör, men jag inser att för många så är det en viktig markör inför vänner och grannar att ha en bil och vilken bil man har. Jag tror att få skulle erkänna det, men för många så finns det ett behov av att demonstrera sin framgång. Ett enkelt sätt att göra det är att äga en bil, och helst en viss bil. Den möjligheten har ju inte vi längre.
Hur man upplever nackdelarna är subjektivt, men för oss så har vi liksom bytt syn på saken; vi tycker numera att det är en större frihet att inte äga bil än att äga den. Det är olika friheter, men summan är större utan, tycker vi. Vi tycker att vi får bättre mat, bättre hälsa och slipper en massa tråkiga moment. Så vi tycker inte att det är mer synd om oss nu. Och vi märker nog att grannarna ser att vi numera får maten hemkörd när de istället sätter sig i bilen för att åka och veckohandla. Jag tror att statuseffekten är ungefär den samma.
Så jag tror att för många som bor i en större tätort, så är ett liv utan bilägande ett bättre liv. Jag tror att det som hindrar de flesta är ett paradigm. Paradigmet är ett strukturellt tänkande där det normala är att kommunalskatten till mycket större del går till att underhålla biltrafiken (som kostar, tar plats och smutsar ned) än till cykeltrafiken (som knappt låter och dessutom bygger folkhälsa) eller kollektivtrafiken. Det är det faktum att man att man upplever att till vissa delar av staden går det bara att ta sig med bil. Eller, som en granne påpekade; hur kan det komma sig att man ger skatterabatt på miljöbilar istället för att ge skatterabatt på cyklar och busskort? Paradigmet syns i att det finns regler i planeringen av städer om hur många bilparkeringar man ska räkna med per familj när det byggs hus, men inget om cyklar. Det syns i att det knappast har hänt något med bussen som transportmedel på 50 år, medan bilarna har blivit rullande informations- och underhållningscentraler.
Det vore intressant att tänka sig cykeln och bussen som nästa paradigm; där bilverkstäderna i industriområdena ersätts av cykelverkstäder där folk bor. Där cykeln och kollektivtrafiken är synkad till en effektiv helhet och där folk kan lägga mer tid på att jobba eller vara med vänner. Det vore spännande om det var tätare med bilpooler och biluthyrare som hade mycket bättre system för uthyrning, så att folk kunde hyra den bil de behöver, när de behöver den. Jag tror det skulle ge ett samhälle som är mer effektivt, friskare och gladare.
För vår del tror vi att nästa steg blir en Christiania Bike eller Bella Bike; en trehjuling med tält. Då blir det lättare att stoppa in trötta barn i tältet och cykla hem, eller handla utan att koppla släpet.
Det här blev en lång drapa. Men till sist ett inspirerande inlägg från Monterey Bay Aquarium; det är nog bäst att vi får till ett par skiften i hur vi beter oss:
Politiken och demokratin är ett mångfacetterat fenomen. Efter något år i politiken gör jag ett halvhalt och kommer fram till att politiken och politikerna å ena sidan är vacker och beundransvärd. Många lägger mycket av sin tid och sin energi på att göra samhället bättre. Men den har också fula sidor. Så kan två partier som står varandra nära börja kasta dynga på varandra istället för att utveckla bra idéer, folk kan få för sig att det egna partiet är det enda som har fattat något. Det kanske tråkigaste med partipolitiken är att snuttifieringen i valrörelser innebär att de intressanta diskussionerna inte får plats. Det tråkiga med det är att det ju mest är vart fjärde år som folk bestämmer vilka de tycker ska bestämma. Och det är inte treordiga slogans som bestämmer, utan partier med en betydligt mer avancerad grund.
Jag har ju gått och engagerat mig i ett parti. Jag drog mig länge för det, om inte annat för att jag oroade mig för att bli stoppad i ett fack, bli en X-partist snarare än Johan. Bli en av de där politikerna snarare än någon som gör sitt bästa för nästa generation. Men någon stans kom jag fram till att demokrati är något fint, men att den absolut inte blir bättre än man gör den. Dvs om jag nu tror att jag har idéer om hur samhället kan bli bättre, så finns det väl ingen anledning att blåvägra att befatta sig med partipolitik hela livet. Jag bestämde mig för att gå in i det hela under några år, men jag bestämde mig också för att inte tappa bort mig själv. Jag vill ha kvar min förankring, men få en ny plattform. Jag vill inte låta ett parti bli ett självändamål, något jag lever för. Nu har det gått något år och jag vill försöka mig på en betraktelse mitt i brinnande valrörelse. Jag hoppas det ger lite distans.
Jag har blivit positivt överraskad av att de allra flesta i politiken faktiskt vill genuint väl. Hittills har jag stött på ganska få maktfullkomliga stötar som bevakar sina nämnduppdrag för inkomstens skull. Däremot har jag stött på många som brinner för vissa värden, som ofta är ganska oegennyttiga. Det är också spännande att se att många ganska viktiga funktioner i samhället besätts av kompetenta människor som jobbar ideellt. Det är svårt och mycket komplicerat att försöka styra en kommun med politik. Det kräver mycket inläsning och övervägande. För den som har en ambition så går det mycket tid och energi. Det har också varit spännande att det parti som jag har valt också har varit väldigt öppet för nykomlingar. Nya idéer är välkomna och utvecklas. Det hade jag aldrig trott. Snarare hade jag trott på kattfajt i varje detalj.
Till sådant som har stört mig rejält hör den blockpolitik som nu har etablerat sig. Den för med sig att man i och för sig får stabila majoriteter, vilket är bra om man ska leda. Men det för också med sig helt hårresande effekter. Så har t ex några strateger kommit på att de två gröna partierna ska kämpa mot varandra som någon slags gladiatorer, trots att de förmodligen har mer gemensamt med varandra än flera av sina koalitionssyskon. Så när jag försöker utveckla en idé inom mitt parti, så känns det för mig naturligt att kolla av reaktioner och insikter i det andra gröna partiet. Jag känner ju flera där. Men mina/våra försök att visa tveksamhet och vara resonerande möts med förakt. Förutom på strategerna så beror det säkert på att någon i mitt parti har sagt något korkat i frågan någon gång. Och ångra sig får man inte i politiken. Det bästa Sverigedemokraterna skulle kunna åstadkomma vore att sätta sig i vågmästarroll, vilket skulle tvinga blocken att luckra upp sin konfliktinställning.
Jag blir också orolig när jag ser hur introverta partierna är, de gröna liksom de andra. Mycket av valrörelsen handlar om att peppa varandra till den grad att man tror att de andra är dumma. Är det något jag har lärt mig i företag så är det att aldrig, aldrig underskatta en konkurrent. Kunderna väljer oftast inte konkurrenten för att de är korkade, utan för att konkurrenten gör något bättre än vi. Genom att försöka förstå vad de gör som är bra, så kan vi bli bättre än de. Jag tror de partier som förmår ha rotation på sina medlemmar kan minska risken för vi-är-bäst-syndromet. Men när jag följer de olika partierna och konstellationerna på t ex Facebook, så ser man ingen större skillnad. Bara vi vet vad som är bäst. De har fel. Och är korkade. Att de är fula rår de inte för.
Just nu är det valrörelse, och jag tycker att politiken är som sämst just nu. Bakom de seriösa partierna står ganska djupa samhällsanalyser, med vackra visioner och avancerade lösningar. Men nu reduceras allt till treordiga slogans och konflikt. Det verkar som att folk i gemen vill ha information i stil med "vi kan inte vänta", "modernisera Sverige" eller "det finns bara ett arbetarparti". På detta som grund målar vi i politiken upp motståndarna som ett hot mot den nationella säkerheten; tåg ner i underjorden, anspelningar på svunna och misslyckade samhällen, osv osv. Snuttifieringen går så långt att det är vanligt att debatter inte är debatter, utan debattanterna står och tjatar sina förutbestämda budskap med tre ord.
Vart tog det intelligenta samtalet vägen? Hur ska vi kunna få rejäl samling för att lösa problem som de flesta faktiskt är över ens om att de finns?
Just nu är politiken ett skogsrå för mig; skön på framsidan, men svart och farlig på baksidan. Jag fortsätter min vandring med henne, men passar mig noga för hennes dåliga sidor och jag tänker inte låta mig slukas av den dåliga sidan.
Det blev tydligt när jag började plugga på universitetet i vår lilla stad. Alla nationer (studentklubbar med en geografisk anstrykning) hade sina traditioner som de gjorde mycket väsen kring. De här traditionerna hade ofta med mat att göra. Gotlands nation har sin fårskallegask. Norrlands nation var noga med sina bryggerier på puben. Det var de andra också. Det skulle bakas kringlor på Sörmland-Nerikes osv, osv.
Men på Upplands var det liksom annat än någon slags stolthet över hemlandskapet som gällde. De var duktiga på musik (hade den galnaste studentorkestern), kul övningar och var i största allmänhet inte exklusiva. Vilket naturligtvis gjorde att många av oss som kom från Uppsala såg till att komma in på andra nationer. Där lärde man sig att Uppland inte hade mycket att erbjuda av egen kultur. Uppsala var liksom bara substratet som andra kulturer överlever på medan de väntar på att börja livet...
Det tog mig rätt länge att ens börja leta efter vår matkultur här på orten. Det började när jag träffade på stolta eko-bönder utomlands som visade upp en fantastisk rikedom. Jag kommer t ex ihåg en Peruan som visade en liten film från sin marknad hemma. Där satt en tant och visade upp sina 50 sorters potatis. Jag förklarade att potatis är en jättegrej i mitt land, men att folk mest skiljer mellan fast och mjölig. Jag kände mig fattig och började kolla mera hemma.
Idag tror jag att jag kom imål lite grad. Bondens Egen Marknad hade Uppsalapremiär, mitt framför stationen. Där fanns mycket av det jag nu lärt känna; ostar, mejerier, rotsaker och en del grönt. Där fanns också ett stånd som sålde tomater. Det var en odlare från Fjärdhundra som sålde. Jag känner hans dotter lite, så jag stolpade nyfiket fram. De hade 14 sorters KRAV-godkända tomater till salu. Inte bara skådebröd, utan ordentligt av alla. Och de hade uppfattningar om alla; söta, sallladstomater, äts som frukt, gula, organgea, rosa.
Jag köpte ett halvkilo Dirk och ett halvkilo av den rosa plommonfärgade varianten som äts som frukt. Och jädrar vad de smakade mycket! Mer faktiskt än de vi odlar vid sydväggen själva. Jag är lite omtumlad. Förtrollningen är bruten. Maten är inte alltid intressantare någon annan stans. Vi har verkligen rikedomen runt hörnet. 14 sorters perfekt mogna KRAV-tomater... 14 sorters lycka. Och så här mitt i säsongen är de nästan klimatgratis, också!
Jag sprang på en riktigt bra idé som biogasfolket i Borås har kommit på - att samla in fallfrukt för rötning. Jag har länge tyckt att det är tragiskt att de flesta hårt arbetande villaägare numera anser sig så rika att de inte behöver ta hand om den frukt som deras trädgårdar producerar. Så man ser hur de i stället ägnar timmar åt att kratta ihop äpplena och kör ut dem i skogen eller kör iväg till återvinningscentralen. Nu finns det åtm en vettigare användning.
Bra gjort Borås!
Uppdatering: jag tipsade vårt lokala biogasföretag om detta. De sade att de hade hört om det och skulle försöka få igång det nästa år. Men de menade också att det är ju bara att skyffla ned en korg äpplen eller två i den normala bingen varje hämtning. Så kommer vi en bit på väg i alla fall. Smart. Enkelt. Det gillar jag.
För fem år sedan köpte vi ett gammalt hur som mäklaren tyckte var ett rivningsobjekt. Men vi bestämde oss för att renovera. Med hjälp av de siffror som fanns innan vi började och de enkla siffror som vi har nu, så kan man konstatera att det går att reducera de ekologiska fotavtrycken av sitt boende med 70-80%, om man försöker välja rätt. Det är då nyckeltal kan bli mysigt. När man ser 2 000 kWh per person och år som en fantastisk förbättring.
Det finns eller fanns (har inte sett dem på ett tag) en firma i Stockholm som heter Miljöekonomihuset. De är (eller möjligen var) miljökonsulter och är på det sättet rätt lika en knippe konsulter som poppade upp i mitten på nittiotalet. Men lirarna på den här firman öppnade mina ögon för att se på effektivitet på ett nytt sätt. De gjorde det helt enkelt genom att försöka tänka ekonomi kring ekolologi. De skapade nyckeltal och styrinstrument som i mångt liknar det som ekonomer har hållit på med i evigheter. Jag kan tycka att det bitvis blev lite mycket av det goda och att det skapar rätt stora system som är ganska svåra att underhålla. Men i alla fall. De lärde mig att effektivitet är något vackert och inte bara något för räknenissar.
För fem år sedan köpte vi ett hus (eller rättare sagt ett par hus) som mäklaren menade närmast var rivningsobjekt. Vi fick dem för tomtpriset. Vi bestämde oss för att renovera och försöka bevara så mycket som möjligt av stämningen i husen och på tomten. För oss är miljö, hälsa och hållbarhet viktigt, så genom de här åren har det varit mycket arbete med att hitta lösningar som vi kan acceptera. Men eftersom vi har renoverat, så kan man jämföra före och efter med ett effektivitetsperspektiv.
Före När vi köpte Granbacken så var huset i princip inte ombyggt eller renoverat sedan tidigt 60-tal. Originalkonstruktionen är från 20 och 30-tal. Uppvärmningen var direktverkande el, isoleringen bitvis usel, men bitvis helt OK om än gammal standard. Man hade dock till mögelsvamparnas förtjusning blandat i lite glasfiber i det hela. Bottenbjälklaget var till stora delar ruttet. Det bodde 1,5 människor i de två husen. De skötte kompostering själva och hade sophämtning av minsta kärlet 26 ggr per år. Året innan vi tog över gjorde de av med drygt 17 000 kWh el. Det var eldningsförbud i kaminer och vedspis. Boytan vet ingen exakt vad den var, men vi skattade den till runt 90 kvm. Biytan var runt 60 kvm.
Några intressanta nyckeltal: Elanvändning per person och år: 11 300 kWh Soptömningar per person och år: 17,3 Boyta per person: 60 kvm Tomtyta per person: 593 kvm Antal bilar per person: 0,67
Efter Vi har renoverat huset, bytt uppvärmingssystem (vattenburen bergvärme), förbättrat isoleringen rejält. Vi har renoverat fönstren, men inte bytt dem. Det var de för vackra för. Vi har byggt ut lite grand och tagit i anspråk yta i husen som dittills varit ouppvärmd. Vi har installerat en antik kakelugn för att möta köldspikarna (och öka trivseln). Vi är nu fyra personer i vår familj och hyr ut halva hus 2 till en student. Alltså fem personer som bor här. Eftersom alla sopsorterar duktigt har vi inte behövt mer soptömning. Elförbrukningen närmar sig nu 10 000 kWh per år.
Nyckeltal efter uppgradering: Elanvändning per person och år: 2 000 kWh (minskning 80%) Soptömningar per person och år: 5,2 (minskning 70%) Boyta per person: 28 kvm (minskning 50%) Tomtyta per person: 178 kvm (minskning 70%) Antal bilar per person: 0 (minskning 100%)
Och så resten: Under renoveringen så rev vi ut en massa halvruttet trä, mullbänkar, mögligt kutterspån, masonit och en del annat, mest trä och järn. Järnet återvinns ju, men träet kommer från en liten mikrokolsänka och bränns i något fjärrvärmeverk. Men vi har ersatt det med en konstruktion utan plast, men med gamla tidningar (ekofiber) och linskivor. Jag skulle tro att vi kanske har bundit upp något ton kol till i den nya konstruktionen.
Vi har varit noga med materialvalen. Såvitt möjligt och rimligt hållbart trä. Färger som kan tas bort med vatten eller såpa (slamfärg, linoljefärg), inga laminat med märkliga limmer. Så lite silikon och fogskum som det bara går.
Jag tror att hela den här processen har haft betydligt mindre miljöpåverkan än vad den skulle ha haft om vi t ex hade rivit och bränt hela huset och ersatt det med ett nytt som är fullt med glasull, plast och annat jox. Men jag har ju inga nyckeltal för det.
Summa Summarum En finess med nyckeltal är att man på ett riktigt konkret sätt kan visa upp för sig själv hur man lyckas eller inte. Bitvis har vi haft våra tvivel om att det varit värt allt jobb och slit. Men när man ser skillnaden i siffror, så är det lättare att känna att vi har gjort rätt.
Känner vi oss då som extrema miljömuppar i ett eko-hus? Nej. Men vi tycker att vi bor vackert.
Är det förresten någon som har fler förslag på spännande nyckeltal för en familj eller ett boende?
En gång i kvartalet kommer det en fiskbil till vårt kvarter. Jag förklarar varje gång att jag gärna handlar om de bara fixar miljömärkta grejer. Varje gång har de lärt sig mer om grejerna, men hittills inget miljömärkt. Igår, till slut, kom de hoppande av stolthet - de hade fixat fram en låda KRAV-lax. Ville jag faktiskt köpa? "Såklart" sade jag och var glad över att marknaden fungerar. Men det roligaste var kanske att grannen som stod bredvid och handlade lackade till för att ingen hade frågat henne om hon ville ha eko-lax, för det ville hon. Grabbarna i fiskbilen fick sig en tankeställare och lovade att återkomma med KRAV-torsk oxå...
För några år sedan blev jag för första gången bekant med Magnus på Fiskbilen. Det verkar som att en fiskbil är olika saker i olika delar av landet, men i min del av landet är det en bil som kör runt och säljer lite större volymer av fryst fisk och skaldjur direkt till hushållen. Magnus är en kille som är rätt lågmäld, rätt väl påläst och väldigt uthållig (ska det visa sig).
Vid första besöket klippte jag till på fem kg torskfilé, bara för att inse att jag hade köpt något som inte var miljömärkt. Det stod nordostatlanten på lådan och Magnus sade Barents Hav, men det innebär fortfarande att risken är rätt stor att den kom från bestånd som inte mår så bra. Samtidigt hade utbudet av miljömärkt fisk i butikerna börjat bli ganska bra.
Så när Magnus kom tillbaka efter tre månader så sade jag nej. Om han inte kunde fixa fram miljömärkt (KRAV/Debio/MSC) så ville jag inte köpa. Om han gjorde det, så lovade jag däremot att handla friskt. Kändes som att jag kunde lova det eftersom jag förstod att han skulle få problem. Feg som jag är.
Hur som. Magnus har kommit tillbaka var tredje - fjärde månad. Varje gång har han lärt sig lite mer om ursprung och fiskemetoder. Det har nästan blivit som ett kul spel. Typ han: "Tjena, det är jag igen" jag: "Hehe - ja, tjena" han: "joföratteee... nu har jag kollat lite. Du vet, torsken vi har är linfiskad" jag: "mhmmm... det låter ju bra - men är den miljömärkt"? han: "...njae... jag vet ju att du brukar fråga det... men den kommer från Barents Hav... det ska vara helt OK...?" jag: "...men det finns flera bestånd där. En del är rätt risiga... Hur vet du att det här är OK?" han: "... nä, duvetatteee... ... ... jag ringde ju han som köper in i Norge, va, och han sa att det var lugnt..." jag: "men är den miljömärkt?" han: "njae... du vill verkligen bara ha märkt, va?" jag: "japp, och jag lovar att köpa om du kommer med det!" han: "...så inte ens ett par kg nu, då? Hehe" jag: "nej, den är väl fortfarande inte miljömärkt?"
Så dök han upp igår igen. På sitt vanliga lite försiktiga sätt undrade han om jag ville köpa lax. Jag garvade och sade nej, såvida den inte var miljömärkt. Då sken han upp - du, nu har jag fixat ekologisk lax till dig. Kom med, ska du få se, Debio-märke, annan färg på köttet, häng med! Jag blev alldeles paff. Och det var rätt dyrt. Men jag hade ju lyckats så det var bara att köpa tre kilo.
Och inte nog med det. Sedan kryper det fram att han har fått korn på KRAV-torsk, som han erbjöd sig att köra ut så fort han kunde. Jag satt med skägget i brevlådan och kände hushållsbudgeten dra åt fanders. Javisst, hörde jag mig själv säga, jag köper en låda om du fixar fram det.
Men inte nog med det - alla duktiga handlare förstår att till slut skaffa fram det kunden vill ha. Det riktigt intressanta vara att grannen höll på att handla av Magnus kollega, och skulle köpa lax. Plötsligt vänder hon sig om, kollar lite och säger "men vad får du för lax? Den ser ju mycket godare ut! Är den ekologisk också?". Magnus kollega blev lite ställd "öh, ja, vi har fixat fram en liten specialare... den är ju lite dyrare...". Grannen blev sur - "det är klart jag vill det - jag är jättenoga med att köpa eko och lokalt annars. Varför frågade du inte om jag ville ha den istället?!"
Magnus och hans kollega blev ställda och frågade ut grannen om hon verkligen brukade köpa ekologiskt och om t ex hade miljöbil. "Såklart" sade hon. Jag riktigt såg hur det steg upp ett Liljeholmen för grabbarna i Fiskbilen. Det här var tydligen allvar - folk vill verkligen ha de här grejerna.
Och jag kände mig nöjd. Och lite fattigare. Och jag undrar om det är någon som kan tipsa om sitt bästa laxrecept? Jag behöver nämligen några stycken.
Jag har inte gjort så mycket åt den här bloggen på ett tag, och jag har fått några kommentarer om att nu är det dags att uppdatera (tack för dem). Ryktet om min död i bloggvärlden är i alla fall överdrivet. Jag har en paus.
Jag gillar bloggvärlden och att själv blogga ger mig möjlighet att formulera tankar och argument. Jag blir smartare av att blogga, helt enkelt. När jag tar en paus från bloggandet så fortsätter jag att formulera mig för bloggen, men tankarna blir längre. Det är kul att blogga, också. Så jag är nog ganska snart tillbaka. Kanske med lite annan, mer genomtänkt (eller udda) vinkel.
Det har varit en sådan där vecka då jag har känt att vi har så oääääändligt långt kvar till det där paradigmskiftet som vi behöver.
Det började med smygpremiären på Underkastelsen. Jag kände ju till problemen, men varför gör ingen något? Så blev jag inbjuden till ett möte som Svanen skulle ha i Köpenhamn. Bara för att omedelbart märka att de, trots att de är en miljöorganisation, fortfarande ordnar möte helt med utgångspunkt från att alla flyger, även från Oslo och Stockholm... Har de inga klimatmål i sina organisationer? Va? Jag var på ett annat seminarium där en talare från ett statligt verk var noga med att poängtera att av hushållens totala utgifter är endast 0,6% miljömärkt... Jo, men om man tittar på mat så är det 5% och ökar med tiotals procent - vill de inte se det som är bra? Och så sitter jag och tidrapporterar på en seeeeeeeeg uppkoppling. Ska det vara så här - livet och jobbet känns grått.... Men det visar sig att den är seg för att kollegan A har skickat över några bilder hon tog på förmiddagen, som fredagshälsning. De är lite tunga och det segar ned min förbindelse.
Det är bilder från en gård som har grisar. Inte bara som hobby utan som huvudinriktning. Och grisarna går ute, de far runt på åkern och bonden har tid att se till dem. Det går uppenbarligen att dra runt ett företag på det här viset. Och plötsligt känns det som att jag får hopp igen. Det är de här vi måste fokusera på. De som gör rätt varje dag. Så länge de visar att det går så finns det en väg framåt. Det blev visst lite ljusare på himlen?
Foto: Anna Ellström, KRAV. Sprid inte bilden utan fotografens tillstånd.
Jag har varit på smygpremiären av filmen Underkastelsen. Den handlar om att det ständigt ökande utsläppet och spridningen av syntetiska kemikalier kanske är ett större problem än klimathotet. För mig innehåller filmen inga direkta nyheter. Det som presenteras är rätt väl känt. Men det är en skrämmande sanning. Så frågan är om ”den skrämmande sanningen” kommer att få lika stor effekt som ”den obekväma sanningen”? Jag kan inte bedöma det, men jag hoppas det. Och onekligen har den ekologiska maten återigen mycket fler förslag på lösningar på ett allvarligt problem, än vad den konventionella maten har.
Jag har just varit på en smygpremiär för en film. Hade det varit en vanlig rulle hade det nog hetat galapremiär. Men nu var det ”Underkastelsen” av Stefan Jarl, och med bla Åke Bergman och Eva Röse. Det serverades lite rödvin och ekologiska småbröd och ostbitar i papperspåsar. Inte så många premiärlejon där, men desto fler ur miljö- och hälsogräddan. Jag kände till filmens budskap redan innan, och det är jävligt viktigt. Frågan jag ställde mig inför kvällen var ”kan den nå genom rutan”? Kan den här filmen få till effekt att något händer? För helt klart behöver något hända.
Filmen handlar om hur vi utsätts för en allt kraftigare exponering för allt fler kemikalier, över allt hela tiden. Det är bekämpningsmedel, flamskyddsmedel, läkemedel, ytbehandlingar och annat. De flesta av dessa tusentals kemikalier vet vi nästan ingenting om hur de fungerar i ekosystemet eller när de samverkar i våra, djurens och växternas kroppar.
På ett annat sätt vet vi en hel del. Vi vet att många av dessa kemikalier är fettlösliga. Det betyder att de snabbt ansamlas i fett, vilket i princip bara finns i eller vid levande material. Fettlösliga ämnen lagras i våra och djurens fettvävnader, varifrån de aldrig eller bara långsamt avsöndras. Utom i några få fall när vi producerar en viktig fet substans. T ex modersmjölk.
Vi vet också att många av dessa kemikalier fungerar på hormonell nivå. Dvs i vissa sammanhang har de mycket kraftig effekt även i mycket, mycket låga doser. Ett sådant sammanhang är fosterutvecklingen och hjärnans utveckling strax efter födseln. Våra funktioner utvecklas inte långsamt, utan många av de viktigaste funktionerna (t ex könsorganen) utvecklas under en kort, intensiv period. Under den här perioden är vi mycket känsliga för hormonell störning.
Vi vet att när mödrar ammar så minskar deras fettdepåer betydligt. Numera vet vi också att detta är det enda tillfälle under livet då kvinnors kemikaliebelastning sjunker. För de lämnar över de fettlösliga gifterna till sina barn.
Vi vet också att spermiekvaliteten hos män sjunker. Allra mest i länder med kemikalieintensivt jordbruk. I Danmark har hälften av de unga männen sämre spermier än vad de borde ha. Vi vet att de här preparaten påverkar vår mentala hälsa. Autism, ADHD och andra syndrom och sjukdomar ökar kraftigt.
Vi vet också att två tredjedelar av all frukt och grönt som säljs innehåller bekämpningsmedelsrester. Naturligtvis mycket mindre eller nästan inget i ekologiska grönsaker, men de är ändå inte så stor andel.
Det finns forskare som menar att det här är ett allvarligare problem för människoarten, eftersom om det här fortsätter, så kommer vi helt enkelt inte att kunna få barn.
Jag ser filmen och tänker att människorna som har gjort den verkligen brinner. Det är bra. De har på fötterna. Och vanmakten når igenom. De känner sig underkastade ett kemikaliesamhälle som de inte vill ha. Maktlösa. Kommer filmen att slå igenom och bli en ny ”The Inconvenient Truth”? Jag hoppas det. För det skulle behövas. Men jag känner att jag vet för mycket. Jag blev inte tårögd, som många andra. Så jag kan inte riktigt bedöma kraften i den. I allra bästa fall skulle den ha betydelse för den stundande valrörelsen. Hoppas, hoppas.
Men så återstår då frågan – vad kan man göra? Filmmakarna lämnar själva tips som handlar om att använda naturmaterial när man bygger, köpa miljömärkt elektronik och framför allt, köpa ekologisk mat. Men kan jag göra mer? Jag jobbar på KRAV och satsar hårt på att få det att växa. Borde vi fokusera på giftfriheten i stället? Skulle det få bättre effekt på folks vilja att köpa? Hm. För ögonblicket tror jag att vi kanske ska framhäva andra fördelar, men det kan ändra sig snabbt. Snart kanske Expressen skriker efter den kemikaliefria maten, och marknaden skiftar totalt. Hoppas det.
Uppdatering 2010-04-20 och 2010-04-21: Några andra som bloggar om filmen:
Sanna Lundell - sanerar sitt hem efter att ha sett filmen.
Kaktusblomman - ger en sammanfattning och förklarar filmen.
ComeAgain - några länkar till intervjuer och klipp på Tuben. Några det-här-kan-du-göra-tips i en senare postning.
TEM-funderingar önskar att han får se filmen, men ger också intressanta länkar till mer info om problemet.
SaltåKvarn-bloggen konstaterar att leksakerna från Robygge kanske inte är så nördiga ändå. Det kan man ju hålla med om.
Hej igen, bloggen. Det var ett tag sedan. Men det är ingen fara, jag bara har fullt med annat.
Hållbarhet och hållbar konsumtion har minst tre dimensioner för mig; ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. De kan i sin tur delas upp i underkategorier. Och så kan man enkelt gå bort sig i trist matematik. Men det är ju fråga om en helhet.
När det gäller den sociala delen, så är musik viktigt för mig. Musiken ger mig mycket starka upplevelser av välbehag, oro, glädje. Ungefär som mat, fast på ett annat sätt. Härom dagen funderade jag på vilken musik jag behövde, och började gå på strövtåg. Hamnade på U2 och landade på "with or without you". Nästan en löjligt stark grej. Börjar i melankoli, nästan sorg och uppgivenhet. Men på drygt fyra minuter tar mig U2 till hopp och till slut styrka.
Jag använder sådant här för att hålla ångan uppe - orka ta ett tag till och lägga kraften rätt. Hållbar musik. Kanske odödlig.
Och jag är alltid lite på småjakt - vilken annan musik kan ge mig de här kickarna? Om du fick ge ett, ett enda tips, på musik som verkligen lyfter och ger styrka. Ett tips på en låt man måste höra innan man dör... Vilken skulle det vara?
När man pratar om den hållbara maten eller den naturliga maten, så innebär det för mig att man försöker åstadkomma det bästa på flera skalor samtidigt; naturskydd, djurskydd, ekonomisk rimlighet och naturlighet, t ex. Ibland dyker det upp nya tekniker som gör att jag studsar till och behöver revisit grunderna. Nu har det t ex dykt upp ett vaccin som skjuter upp galtars könsmognad. Att använda det skulle minska obehag för KRAV-grisarna, men jag (och flera med mig) tvekar. Något i magen säger mig att det är något konstigt med det här.
Hållbarhet har åtminstone tre delar; ekologisk, ekonomisk, social hållbarhet. För mig finns det också en etisk dimension av hållbarhet, som t ex inkluderar djurskydd. Tar man de olika delarna var för sig är det inte så svårt att bestämma vad som ska gälla. Om man bara vill tjäna pengar och struntar i allt annat, så är det inte så svårt. Men om man vill tjäna pengar och rädda naturen blir det svårare. Vill man själv tjäna pengar, rädda naturen och dessutom vill att de som arbetar med det jag köper har det bra, börjar det bli riktigt svårt. Lägger man djurens väl på det blir det rätt avancerat.
Att lägga ihop dem innebär för det första att man inte kan låta en dimension dominera över de andra. Å andra sidan kan jag heller inte låta någon dimension bli helt ignorerad - det finns en skamgräns för alla fyra. Ibland dyker det upp problem och nyheter som ger mig griller i huvudet. I fredags visade kollegan K mig information om ett nytt vaccin för grisar. Ett vaccin mot galtlukt. Jag blev superbrydd.
Så här ser det ut: att hålla grisar under KRAVs regler är ganska svårt, kräver ganska mycket mark, ger lite sämre avkastning. Marknaden är också rätt svår. Många slakterier menar att det inte finns någon bra marknad för KRAV-kött. Alltså betalar de inte så bra. Den ekonomiska hållbarheten i att vara KRAV-grisbonde är skör.
KRAV-grisar får gå ute och böka och beta. Det är det inte många grisar som får göra, inte ens ekologiska. De har gott om förströelse och lever i stora delar ett riktigt grisliv. Så jag skulle vilja säga att den etiska dimensionen är rätt väl omhändertagen. MEN, och det finns ett par rejäla men, det finns två betydande problem.
Det ena är att de grissorter vi har är framavlade för att stå stilla i stall, växa fort och sedan slaktas. När man släpper ut dessa sorter, så får många av dem förslitningsskador i lederna. Det gör ont. Det andra handlar om att kött från könsmogna galtar har en ganska stark bismak, sk galtlukt. Konsumenterna uppskattar inte den smaken, så sådant kött får ett riktigt lågt värde. Smågaltar blir efter ett tag också ganska stökiga, och kan skada varandra rätt rejält. För att grisbonden inte ska behöva ha ihjäl hälften av alla kultingar, så kastrerar man smågaltarna. Det är heller ingen rolig historia, vare sig för grisen eller för bonden.
När det gäller ledskadorna pågår nu några olika projekt för att undersöka hur man skulle kunna komma till rätta med det. KRAV ser också över sina djurregler, så det finns alla möjligheter att vi äntligen börjar komma till rätta med det. När det gäller galtlukten, så fick jag i går höra talas om en ny lösning: vaccinering mot galtlukt. Med hjälp av två doser av vaccinet Improvac, så skjuts galtens könsmognad upp. Den skjuts upp så att den inträffar efter normal slaktålder.
Improvac förefaller vara väl utprovat, vaccineringen kan skötas professionellt och tämligen smärtfritt. Flera KRAV-grisbönder tycker att detta skulle vara mycket bättre för djuren, och vaccinering är tillåtet enligt KRAV-reglerna i vissa fall. Men de är angelägna om att inte tänja reglerna i någon konstig riktning och därför kommer nu diskussionen igång.
Jag förstår fördelarna; mindre smärta, säkrare och enklare hantering, bibehållen ekonomi. Men det är något som känns konstigt i magen. När KRAV tillät vaccinering, tänkte man sig då att det skulle kunna användas för att skjuta upp en naturlig process? Eller var det för att förhindra lidande i farliga sjukdomar? Jag tror det senare. Men, om vi nu har kunnat acceptera kastrering, så är det väl bättre med ett par sprutor? Jo, ja... Men jag tvekar i min uppfattning...
Givetvis kan man säga att en lösning på det här problemet är att inte äta grisar, över huvud taget. Jag köper det resonemanget. Men om man nu konstaterar att det inte verkar gå hem hos alla, och man vill försöka förbättra läget för både bonden och grisen och samtidigt försöker stimulera en naturlig produktion. Hur tänker man då? Foto:Jennys blogg. Riktiga KRAV-grisar.
Det är något märkligt med ägande av bilar. Jag har hittat oändliga mängder med ursäkter för att inte sälja bilen just nu. Den är inte städad, vi ska åka någon stans, kan vara bra att ha i helgen... Till slut insåg jag att det helt enkelt beror på att det normala är att ha bil. Att inte ha bil är konstigt. Vi lever i ett bilparadigm, som jag är van att navigera i. Det okända är läskigt.
Livsmedelsverket arbetar för säker mat (dvs att gifter och smittämnen i maten håller sig på rätt sida gränsvärden), redlighet (dvs att ingen på matmarknaden luras) och bra matvanor (kostråd till gravida, nyckelhålet, tallriksmodellen, mm). De arbetar på vetenskaplig grund och har på riktigt statligt manér för det mesta väl på fötterna när de uttalar sig.
När det gäller redlighet, så är det uppenbart ibland vad de ska göra. Ibland blir det lite godtycke, för de måste ju avgöra när de tror att många kan känna sig lurade. Ibland tycker jag också att det blir en slags storebrorsgrej. När de t ex pucklar på Äkta Vara eller embryot till LCHF-märkning, så underkänner de liksom vanligt folks kapacitet att göra sina egna analyser och träffa sina egna beslut. (Äkta Varas reaktion här. LCHF:s reaktion här)
Men, när det gäller att uttala sig om att det ena är bättre än det andra, så kan man betrakta Livsmedelsverket som en viktig källa. De har egna lab, egen expertis och de refererar till tämligen väl förankrade modeller och system. Och nu har det till slut hänt - Livsmedelsverket konstaterar försiktigt att ekologiska ägg är bättre!
I pressmeddelandet är de försiktiga med att tala om vilka skillnaderna är, man nöjer sig med att säga att de är flera och nämner t ex jod. Går man vidare och söker på råa ägg, konventionella resp ekologiska, så får man upp jämförande tabellen högst upp. Redan av den översiktliga tabellen framgår det att de ekologiska äggen innehåller mer energi, mer vitamin D och E, mer järn och kalcium, men mindre natrium! Man kan gå ännu djupare och se ännu fler fördelar, men det får ni upptäcka själva!
Jag har sparat helt vanliga ostar i ett helt vanligt kylskåp i snart ett år. De blir inte dåliga av det, trots att bäst-före-datum nu passerats med nio månader. Istället blir de vanliga, tråkiga, ostarna allt godare. På köpet inser man god osts värde på ren instinkt och därmed är man lite sparsammare. Så sätt igång nu - ge dig själv lite gammal ost, så blir ditt liv ännu lite roligare.
Förra senvåren insåg jag att alla tråkiga KRAV-ostar måste sparas så att man absolut inte öppnar dem före bäst-före-datum. För den bistra sanningen är ju att största delen av den ost som säljs i Sverige är lagrad i typ tre dagar och når våra förstörda gommar helt ointressanta. Den här sjukan har ju även drabbat eko-ostarna.
Nu har jag i alla fall köpt ostar och bara låtit dem ligga i kylen sedan juni i förra året. Av ett dussin inköpta har bara en visat (oönskat) mögel. Då öppnade vi den, skar bort möglet och åt upp den.
Förra veckan spräckte vi en av de första, som hade passerat bäst-före-datum med nio månader. En KRAV-märkt Arla Herrgård. Jag kan rapportera att den var fastare, därmed lite saltare. Smaken var inte på något vis stark, men betydligt mer karaktärsrik. Framförallt eftersmaken hade växt och blivit riktigt angenäm. Ganska nötig.
Min första slutsats är att man ska lagra ostarna i minst ett år. Man kollar på dem nu och då, så att inget har gått snett, men låter dem i övrigt vara. Förutom att de blir godare, så har det också fördelen av att man reflexmässigt inser vilken finprodukt god ost är. Svinnet och överkonsumtionen blir betydligt lägre!
Min andra slutsats är att det verkligen är något fel på bäst-före-datum-systemet. Jag vet inte vad det är, om det är så att mejerierna vill ha omsättning i ostdisken, och därmed får butikerna att rea ost som håller på att gå ut. Samtidigt får de folk att slänga ost som passerat datum av bara den anledningen. Eller så är det så att trygghetsknarkarkonsumenter har drivit fram att man inte kan ge en ost ett års BF-datum. Det verkar kanske inte rimligt. Och då föredrar mejeriet att höfta till med något som folk kan tänkas tro på.
Min tredje slutsats är att man ska tänka själv - titta, lukta och känn innan du slänger mat. Möjligen är den inte för gammal, bara lagrad. Foto: Jag har tagit bilden själv. Låna den gärna och uppge gärna EkoTänk som källa.
Många av de som bloggar (eller surfar runt i bloggosfären) gillar att hålla på med information, tänker jag. I så fall kanske någon kan vara intresserad av att veta att KRAV söker en informatör. Bara sök!
Nu lanserar Cloetta en Good mjölkchoklad. Chokladen är såväl Rättvisemärkt som lokalproducerad! Härligt! Av någon anledning smakar det dock lite bittert...
Den Rättvisemärkta delen uppgår till mindre än en tredjedel. Det står så tydligt och bra. På baksidan. Sockret, som är den största ingrediensen, finns förvisso att köpa som Rättvisemärkt. Men det är väl att kräva lite mycket. Lite skit får man ta om man är sockerarbetare.
Lokalproducerad? Jo det står faktiskt bakpå att chokladen är gjord i fabriken i Ljungsbro, med massor av goda tankar. Nu ska vi se... Ljungsbro - kanske odlar de sockerbetor där? Nej, tror inte det. Kakaosmör, då, gör man kakaobönor i Ljungsbro? Kanske i ett söderfönster i personalmatsalen. Eller skummjölkspulver? Eller kanske är det sojalecitinet?
Cloetta har förstått att två av de hetaste trenderna nu är rättvisemärkt och lokalproducerat. Hm, så rätt men ändå så fel.
Idag öppnade En Lagom Dos Grönt röstningen i tävlingen "Sveriges bästa gröna bloggar", och har ni hört - EkoTänk är nominerad och går att rösta på. Jag har liksom aldrig skrivit för att försöka söka uppmärksamhet, så det är ju extra kul när bloggen blir uppmärksammad. Motståndet är formidabelt, så lite tröströster skulle uppskattas ;-)
Jag har tittat lite skeptiskt på andra bloggtävlingar som syftar till att kora Sveriges bästa blogg. De har känts lite irrelevanta för mig på något vis. Varför skulle en blogg vara intressant för mig bara för att den har blivit framröstad av 300 000 radiolyssnare? Jag kanske är en nörd, men jag behöver större precision än så.
Och då är En Lagom Dos Grönts påhitt rätt intressant. Här nomineras bara miljöbloggar, och de delas sedan in i sex intressanta kategorier. EkoTänk hamnade i "mat och dryck". De här kategorierna är smala nog för att intressera mig. Eko-mat-och-dryck-bloggarna kan jag väl, men de andra blir intressant att gå på upptäcktsfärd bland.
Så om inte annat så är detta en slags bloggrulle över vilka bloggar som är intressanta just nu. Och de är inte fler än att man kan kolla igenom dem. Och det tycker jag är bra. Den med flest läsare vinner, men jag käner mig redan som en vinnare!
En annan vinnare är naturligtvis En Lagom Dos Grönt - de drar trafik på det här sättet. Och det är dem väl unt. Vi kan inte få för mycket av hållbara skribenter i alla tänkbara medier.
Många företag som ska lansera ekologiska produkter gör det genom att ta fram en ekologisk variant av en produkt som de redan har. Det innebär ofta att de ekologiska begränsningarna gör att spegelprodukten inte kan mäta sig med originalet (såklart). Jag tycker att man istället borde fråga sig vad gott man kan göra av de ekologiska ingredienser som finns. Då tror jag att vi skulle få mycket godare mat.
En del av BioFach är en seminarieserie som heter BioFach Congress. Det är ett imponerande utbud av allt möjligt. Mina goa kollegor K och H var idag på ett seminarium med den lite småhemliga titeln "sensorisk marknadsföring av ekologiska produkter". Tydligen dominerades seminariet av en makalöst tråkig schweizisk forskare som talade om vilka metoder de använt. De sista fem minutrarna kom det intressanta. Då klev en kvinna upp och förklarade att två saker var tydliga:
Det smakar bättre om testpersonen får veta att det är en ekologisk produkt
Vi är tillvanda vid att produkter ska smaka på ett visst sätt. Denna smak är en smak som passar den etablerade produktionsformen. Ekologiska råvaror ger något annorlunda egenskaper, och detta i sin tur gör att ekologiska spegelprodukter ofta upplevs som sämre, eftersom de inte är som denna produkt brukar vara.
Det här är superintressant. Det ena gäller att ekologiskt har en smak, och den är god. Det har naturligtvis en koplling till att en smak inte är en enkel reaktion i en smaklök. En smak är en upplevelse av en situation; det är matens aromer, konsistens, men också omgivning sällskap och kunskaper. Ett vin smakar bättre om man vet mer om dess historia. Det är alltså tydligt att den genomsnittlige konsumenten upplever att mat smakar bättre när han/hon får veta att den är ekologisk. Det har naturligtvis med konsumentens föreställning om vad eko är att göra. Det har också med att göra att konsumenten verkligen litar på att det som påstås vara ekologiskt också är det.
Så även om vi i branschen ibland suckar över att det finns en kontrollmani, så tror jag att det betalar sig. Vi har väldigt lite problem med bedrägerier. Det beror nog på den intensiva kontrollen, och det ger resultat i form av bättre smak. Samtidigt vill det till att eko-reglerna lever upp till förväntningarna. Det är svårare eftersom varje konsuments förväntningar nära nog är unika. Men viljan att möta dessa förväntningar är det som gör konsumenten till en del av ekorörelsen, och det är en styrka.
Den andra saken tycker jag är kanske ännu mer intressant. Fenomenet förklarades med att folk har vant sig vid att ett gott äpple ska vara snyggt, glänsande och surt. Det är det normala, det säkra och goda. Så ska ett äpple se ut. De kunde visa att konsumenterna därmed tyckte att sötma, arom, fyllighet, saftighet och andra intressanta smaker uppfattades som avvikelser, eller helt enkelt som fel. Det gröna äpplet med tjockt, felfritt, hårt skal, som inte behöver hänga för att bli sött och som kan säljas som fräscht, trots att det är surt passar väldigt bra för industriell produktion. Det tål stötar, det ser snyggt ut, det tål besprutning. Det ekologiska, mer naturliga äpplet uppfattas som sekunda eller skräp. Det har ju fläckar, smakar sött och så vidare.
De förklarade vidare att det vanligaste är att när ett företag ska ta fram ett ekologiskt sortiment så tittar de på vad de har, och så tar de fram ekologiska varianter på det. Längre ned i Europa är det t ex norm att yoghurt ska vara ganska fast. För att uppnå det tillsätter man konsistensgivare. Men det får man inte i ekologisk yoghurt. Så den ekologiska yoghurten blir rinnigare och uppfattas som avvikande, felaktig och dålig. Den säljer dåligt och företagen kan säga "Titta! Trots att vi investerade i en ny produkt så funkar det inte. Konsumenterna vill inte ha ekologiskt!". Trots att det egentliga problemet är att vi har vant oss vid mat som inte är som mat ska vara.
Istället kan man och borde man fundera över vad man kan göra med ekologiska råvaror som blir gott och attraktivt, och sedan lansera det. Det blir förmodligen ofta produkter som inte har någon direkt motsvarighet på den konventionella marknaden. Men det är bra, för då får de står för sig själva. Och jag tror att maten genomsnittligt kommer att bli mycket godare, eftersom vi får mer eko-mat. Och eko, vet vi ju nu, smakar gott.
Ibland när jag tänker på det här brukar jag dra en parallell till light-maten. Jag tycker själv att light-chips eller en fettsnål béarnaise är helt ointressanta. Behöver man en mager snack så är morotspinnar mycket godare än lightchips. Behöver man en mager mustig sås, så är en mustig tomatcoulis mycket intressantare än en mager béarnaise.
Idag sprang jag förresten på bloggaren Lena Möller, som jag hittills bara träffat i Cyberspace. Hon jobbar i den spännande Organic Africa Pavillion. Det är alltid spännande det där, att träffa bloggare IRL för första gången.
Mässan BioFach är på ett sätt alltid lika dan; förvirrande, överväldigande, brusig, tröttande och alldeles, alldeles underbar. Jag tror att det är människorna, alla dessa människor som tar ekologisk produktion och handel på allvar. Som faktiskt på allvar diskuterar hur man ska kunna göra en marknadsfördel av att betala bonden mer. Och som säljer, förmedlar, skapar kontakter och utvecklar produkter. Man riktigt känner hur alla dessa tusentals människor, precis som jag, suttit i åtskilliga timmar och förberett sig, och nu j-drar ska det hända.
Och jag får energi av att springa på viktiga människor i snart sagt varje hörn; här finns miljöchefer, marknadschefer, journalister, ministrar, konsulter, intresseorganisationer i en salig röra. På BioFach är det inget särskilt att Hollands jordbruksminister (bilden) står uppflugen och läser upp ett tal där hon bland annat säger att "Vi har många kriser just nu. Finansiell kris, klimatkris, matkris bara för att nämna några: Och det är ju uppenbart att det är till den ekologiska produktionen vi vänder oss för att hitta lösningarna. Därför är jag stolt över att idag blablabla..." För i montern bredvid står man och diskuterar om man skulle kunna få ihop en båt med havre att sälja till USA i höst (fattar ni hur mycket det är???). Strax därpå springer vi på några norskor som har en idé om att man skulle ta och lägga om Nordens största festivaler till heleko.
Allt detta är var för sig helt enastående händelser. Men när jag upplever dem så kan jag inte riktigt ta dem till mig på annat sätt att jag blir sprittande glad. Om någon vecka kanske jag kan sålla ut vad som var viktigt och vad som bara var kul.
När det gäller trender, så är mitt intryck att nästan ingenting har utvecklats sedan sist. Det är inga nya produkter eller områden som står ut. Det finns alltid udda grejer, men ingen samfälld strömning. Däremot är det liksom lite mer allvar i år. Förra året var det mycket snack om att rättvisemärkt borde vara en del av eko. I år är Rättvisemärkt tema för hela mässan, och nu vill man prata om HUR det ska gå till. Några nya produkter på området och Fair Trade har fått ett eget hörn på mässan.
En grej som är rolig är att den svenska montern är större, snyggare och kaxigare i år än förra året. Danskarna är tio gånger större, men det är ändå kul. Den nyaste nyheten för mig var webbplatsen Smaka Svenskt som är här för att marknadsföra sitt verktyg för den matintresserade turisten.
När man tar tåget mellan Uppsala och Nürnberg så tar det ungefär lika lång tid som att flyga, om man räknar kontor till första möte. Det kostar ungefär lika mycket pengar. Man är lite tröttare när man kommer fram. Man sparar 200 kg koldioxid. Är den lilla tröttheten värd att spara 200 kg koldioxid? Ja, det tycker jag.
Jag fick ett par roliga kommentarer på mitt förra inlägg. Johan "EcoProfile" Erlandsson var uppmuntrande och menade att kollegorna minsann missar det skakande tåget och den hårda britsen oxå! PaljettenQ undrar hur mycket man sparar på att ta tåget, egentligen.
Jag är lite road av sådant här. Det är fullt möjliga omställningar att göra, liksom:
Först pengakostnad:
Alla biljettpriser varierar hela tiden, men just i mitt fall kostar biljetten runt 3 500, tror jag. Och då reser jag mjuk klass, och kan jobba fullt ut åtminstone en fem-sex timmar. Sovkomforten är singelkupé och bäddat och fint. Inget överdåd, men helt klart komfortabelt.
Kollegorna tror jag betalar runt 2 000 kr för resan, enkel väg, om man räknar in transfer också. Förmodligen lite mer, men jag vet inte säkert. Därtill hotell som är svindyrt i en mässtad i mässtid, runt 2 000 kr för en person en natt.
Så pengakostnaden är ungefär den samnma.
Sedan klimatkostnad:
Tåget till Köpenhamn är Bra Miljöval, så i princip klimatgratis. Därefter är det väl europeisk elmix som driver, kanske åker jag på sådär 30 kg CO2.
Flyget... ska vi säga att de flyger 1500 km (räknar in lite taxi o transfer o grejer i det där). Jag tror att flyget ligger runt 150 gr CO2 per personkm. Det blir runt 225 kg CO2.
Säg att jag sparar 200 kg CO2. Är det mycket eller lite?
Genomsnittlige svensken släpper ut runt 7 000 kg. Vi borde ned till runt 2 000. Så det är iaf 10% av mitt tillåtna årliga utsläpp.
200 kg koldioxid är en bilresa t ex ToR Uppsala - Uddevalla med en normalbil (100 mil) eller
200 liter mjölk, förmodligen lite mer än en årsförbrukning.
Vi har ett miljömål på KRAV om att vi ska hålla oss under 600 kg CO2 per år och anställd, så det är en tredjedel av min årliga kvot (även om vi poolar och räknar ut genomsnitt).
Så det är nog en del ändå.
Vad är alternativkostnaden då? Jag tror att jag kan jobba (och blogga ;-)) effektivare än kollegorna, så att jag reser en timme innan dem kan vi räkna bort. Om jag inte sover bra så kommer jag fram lite slitnare än kollegorna. Jag har sett till att vila upp mig inför BioFach, så jag tror inte jag tappar så mycket.
Till slut är frågan - är det värt att vara lite trött en dag för att spara 200 kg koldioxid? Jo, det tycker jag.
Dags igen för en av eko-årets höjdpunkter, BioFach. BioFach är världens största mässa med bara ekologiska grejer, och den hålls i Nürnberg den här tiden varje år. De senaste åren har jag försökt samla intrycken genom att posta lite på bloggen. Tror kanske att det kan bli lite av det i år oxå.
I år var jag ute i god tid och fick plats på nattåget från Köpenhamn. Kollegorna som var lite senare i beslutet fick ta flyget. Det intressanta är att jag åker 11:09 från Uppsala Central imorgon. Kollegorna åker 12:30 från samma central, men hoppar av på Arlanda C, fvb Frankfurt och så småning om Nürnberg. de kommer fram lite halvsent, sådär, checkar in på hotellet precis bredvid Nürnberg Hauptbahnhof. Vi ses där till frukost på onsdag, för mitt tåg är framme runt sju på morgonen. Och så går vi på morgonens första möten tillsammans. Man sparar alltså totalt drygt en timme på att flyga. Och då får jag någon dryg timme på mig att käka något trevligt i Köpenhamn...
EU släppte sitt nya eko-märke i veckan. Om jag tycker det är snyggt eller inte intresserar mig inte så mycket. Men jag var brydd över att de hade valt en symbol som var så fin i linjerna att den blir mycket svår att trycka på ett vettigt sätt. Men nu har jag kommit fram till att det är genialt - den nya symbolen för ekologiskt är "den gröna pluppen". Ingen kan missa den. Och den går att upphovsrättsskydda eftersom man har ett litet mönster på, som en student har gjort. Därmed har man också lyckats knyta an till morgondagens konsumenter. Smart.
Det är populärt att släppa nya eller pimpade eko-märken nu för tiden. KRAV läckte ju sitt upphottade märke på Facebook för en vecka sedan. Och ungefär samtidigt släppte EU sin nya eko-logo. Från 1 juli är det ett krav att alla produkter (i alla fall alla mat-produkter) som marknadsförs som "ekologiska" har den här loggan.
Den nya eko-loggan kom till genom en sorglustig resa, som till slut gick i mål med en slags demokratiprojekt. Loggan har diskuterats en del på bloggosfären, och jag tror t ex att Bokashi-bloggen tycker att den är lyckad. Om den är snygg eller inte är en smaksak, och inte så mycket att fundera över, tycker jag. Det som är intressant är hur stark den är som köpsignal.
När tävlingen gick in i slutfasen och det fanns tre alternativ att rösta på, så tyckte jag att det var något fishy med det hela. Eftersom jag jobbat rätt mycket med hur man utformar ett sådant här märke, så tyckte jag att det var något konstigt. Två av de tre var i princip trycktekniskt omöjliga - för mycket och för små detaljer när man kommer ned på tomatmärkesstorlek, eller märkning av 2 cl kaffemjölk. Den tredje var väl iofs möjlig, men ändå otydlig. Var det ett ljus? Ett blad? Epilepsimärket? Och alla är negativa - det i sig är svårt, och passar dåligt för ett märke som ska stödja en marknadsföring, inte dominera den. Hur kunde man släppa fram de här tre? Hur kunde någon tro att de skulle bli starka på marknaden?
Nu vann till slut en av de två som jag tycker är trycktekniskt omöjlig. Och jag kunde inte släppa tanken - hur kom de fram till de tre? Jag har hört en del rövarhistorier om att de på kommissionen som skött det här verkligen inte har någon aning om miljömärkesutveckling. Eller att ingen utanför deninre kretsen har fått se alternativen. Och så vidare. Men till slut så tror jag att de är slugare än jag förstått. Och att vilket alternativ som vann knappast spelar någon roll.
Alla tre är ju tryckta på stora gröna plattor. Genom att välja svårtydda eller tunnlinjiga blider, så är det egentligen bara den gröna plattan som framträder. Och det är den som de har tänkt ska vara signalen - stor grön fyrkant = eko. Och det är ju genialt! De har helt enkelt stiliserat ned symbolen till det enklaste - en grön plupp. Grönt är skönt, köp det här!
På köpet har de lyckats genomföra ett demokratiprojekt, för att skapa en samhörighet mellan de unga konsumenterna, EU och ekologiskt. Inte korkat alls. Eller så hade de bara tur.
KRAV har gjort om sitt märke. Tanken är att KRAV håller på att vässa sig rejält framför allt när det gäller klimat, men också när det gäller socialt ansvar och djuromsorg. Det blir alltså en skillnad mellan KRAV och ekologiskt. För att visa att det har hänt något viktigt, men det ändå är samma gamla kärna, så har märket gjorts om.
På onsdag täcks det nya KRAV-märket av utanför porten till kansliet i Uppsala. Men redan på måndagen kommer märket ut när KRAVs marknadsrapport släpps. Och det är nog den som är den stora nyheten. För även om konsumentmarknaden har stigit med tiotals procent om året, flera år i rad nu, så har bönderna väntat. Ett lantbruk är ingen kvatralsekonomi, och det gäller att vara säker på sin sak innan man lägger om till ekologiskt och KRAV, för det är ett helt annat sätt att jobba.
Om jag förstår korridorsvisket rätt, så snackar vi nu om ett rejält lyft i lantbrukens anslutning. Möjligen är lyftet så stort som 75%! Om det är så, så kan svenskt lantbruk börja ta igen lite av allt det de förlorat till importen. Och det är bra. För vi ska ju inte frakta ekologisk mat över jorden i onödan.
Nu gäller det också bara att konsumenterna hänger i, och fortsätter att flytta handen i hyllan. För det här är konsumentmakt. ICA var sannerligen inte med på noterna när ekoboomen kom. Men de har shejpat upp sig rejält och börjat handla på allvar. COOP var naturligt vis redan långt framme och vred på allt de hade i kranarna. Och nu kommer bönderna med på tåget. Otroligt roligt!
Håll koll på KRAVs webb imorgon om ni är sugna på mer info.
Nä, hörni. Det är kul att blogga. Lite för kul faktiskt. Jag inser att om jag ska få allt annat gjort, så får jag nog försöka styra tankarna åt lite andra håll:
Jag har en bil att sälja. Det ska skrivas annonser, putsas, fejas och förhandlas. Någon som är sugen på en Ford Focus spritbil från 2002, underhållen enligt serviceboken, men använd av ett par barnfamiljer? Bara hör av er. Tar ni den nu, rakt av så blir priset bra och jag spar tid.
Jag har ett val att vinna. I Sverige utgår all makt från folket. Så är det tänkt i alla fall. Men man får inte makt, man tar den. Det ska samordnas miljögrupp, det ska skrivas brev, planer och insändare. Världen ska bli en bättre plats, men det sker inte genom att någon annan får det att hända. Eller, man kan i alla fall inte lita på det.
Jag har ett jobb att sköta. KRAV står inför ett intensivt år. Nytt märke, tuffare marknadsföring från konkurrenter, osv. Kräver fokus. Vill du hänga med i vad jag har för mig på jobbet, så har jag ett twitterflöde för det.
Och så allt annat. Så räkna inte med så många inlägg ett tag framöver. Men jag lär inte kunna hålla mig helt borta.
Jag tar mig friheten att då och då posta lite recept här på EkoTänk. Här följer en kvalitetssäkrad och klimatsnål variant av risgrynsgröt. Kvaliteten höjs genom att vara snål med vatten och mjölk för att nå en fast gröt, som sedan snabbt späds och kyls. Klimatet sparas genom att ersätta en del av mjölken med vatten, samt att använda eftervärme.
En av mina smågrabbar har flera gånger förklarat för mig att den godaste mat som finns (och då räknar han in tårta, lördagsgodis och köttbullar) är risgrynsgröt. Jag har väl hittills i livet tyckt att den hör julen till, men han får aldrig nog. Så vi köper och lagar en del risgrynsgröt. Jag har funderat en del på vad som gör en risgrynsgröt god. För det är skillnad märker man. Jag skyr t ex Änglamarks som pesten - det är mest en riskräm/pudding som smakar konstigt. Jag har också lyckats laga för salt, för krämig, för osalt, för smörig och allt möjligt. Nu har jag i alla fall kommit fram till att följande karatäristika är viktiga:
Grynen ska märkas. De ska vara fasta och tydliga i kanten, men absolut inte hårda. Överkokt risgrynsgröt, där kornen börjar lösas upp och gröten blir mer en massa, är helt meningslös.
Smeten ska vara slät och len. Det som inte är korn, smeten emellan, ska vara slätt och blankt. Återigen - överkokt gröt ger en grynig smet av sönderkokta gryndelar.
Sältan är viktig. För lite salt så smakar det ihåligt, lite metall. Översaltat är inte heller gott. Om man har i mycket smör för att runda av smaken, måste man tänka på att smör är salt.
Ett problem är att risgrynsgröt är en rätt klimatstökig rätt. Mjölk kostar 1 kg koldioxid per liter. Ris kostar mellan 3 och 6 kg per kg. En stor omgång gröt kan alltså kosta närmare 3 kg koldioxid, plus energi vid tillagning, mjölk, kanel, socker etc. Så jag har funderat på hur man ska dra ned den här belastningen. Grabben gillar gröten kall, utan mjölk. Så jag har kommit fram till att det jag kan påverka är mjölken och energianvädningen. Efter en del trixande har jag kommit fram till att mjölken kan ersättas med vatten till viss del. Energianvändningen genom att använda eftervärme.
Detta är nu mitt recept (räcker en knapp vecka hos oss) där utvecklingen står idag:
Tag en ganska stor kastrull, smält en klick smör.
Häll i 4 dl risgryn, 1 tsk salt och 6 dl vatten. Koka upp och låt koka sakta. Var försiktig med värmen och rör någon gång, så att det inte bränner.
När vattnet kokat in så att du har en rismassa, tillsätt ca 1,2 dl mjölk. Koka upp, men var lite försiktig med värmen och rör om någon gång. Stäng av plattan när det har börjat bubbla (koka) så smått. Låt gröten stå på plattan och sakta svalna. Rör om någon gång.
Efter en timme eller två bör gröten ha svällt och blivit ganska fast. Tillsätt då mellan 3 och 6 dl kallt vatten. Gröten ska nu få en konsistens som är lite lösare än vad du vill att den ska vara. Om du vill kan du i det här läget tillsätta en msk strösocker eller två. Det ger en rundare smak, men jag skippar oftast sockret. Tycker det drar åt det jolmiga hållet.
Drag kastrullen av plattan och ställ på kylning (alt lägg upp i burkar). Man kyler ute eller på bänken, beroende på årstid. Aldrig i kylskåpet.
Efter mycket utprovande har vi här kommit fram till att gröten är godast med kanel och äppeltätt äppelmos.
Kvalitetstricket är att använda lite mindre vatten (än vad paketreceptet säger) i första uppkoket, lite mindre mjölk i det andra och därefter tillsätta kallt vatten. Därigenom kokas kornen inte sönder, och den snabba kylningen gör att upplösningen avstannar snabbt. Vattnet ger också en lättare smak. Allt krav- och eko ger också en förhöjning. Grynen kan vara lite svåra att få tag på, men Kung Markatta har i alla fall ett KRAV-grötris. Så de butiker som vill kan få hem det. Fråga i din!
Vill du ha julkvalitet på gröten kan man byta ut en del av mjölken mot grädde den enda gång på året som det ska slås på stort. Man kan naturligtvis dra på med mer smör också, men pass upp för sältan i smöret!
Klimatfördelarna med detta recept är att använda vatten (sparar 100 g koldioxid per dl) istf mjölk, att använda eftervärme istf att småkoka tills den är klar, samt att (självklart) inte använda kylskåpet till avsvalning. Och jag kör givetvis med Bra Miljöval el.
Vill man vara superklimatsmart kan man testa att köra med havremjölk (ex Oatly) och utan smör. Men då smakar det annorlunda. Bilden har jag tagit själv. Skulle du mot förmodan vilja använda den, så går det bra. Uppge gärna EkoTänk som källa.
På EkoTänk tänker jag högt kring mitt stora intresse ekologisk produktion och ekologisk mat. Tankarna är sällan färdiga, men ofta på väg någon stans.
Bor med fru och två barn i ett litet rött hus i Uppsala.
Inlägg
