Världens farligaste bok?

Jag har en teori om att det enorma svinnet (20-30%) i den svenska kosthållningen kan hänföras till kokböckernas tillblivelse. De gjorde det möjligt och önskvärt att tillaga utifrån recept och fåfänga. Att utgå från vad man har och göra något läckert är en i det närmaste utdöd konst. Jag funderar på att göra ett försök att lägga mig till med en flera hundra år gammal vana. Syftet är att laga framtidsmat, och samtidigt ha roligare med maten.

På den tiden som Sverige (och Europa för den delen) väsentligen var ett bondesamhälle, så fanns inget matsvinn att tala om. Man gjorde mat av allt som gick att göra mat av. Kunde man inte göra mat av det, så blev det djurfoder, eller utrustning. Anledningen till det var givetvis helt oromantisk: maten var dyrbar. Om man inte hushållade fick man svälta i mars och april.

Nu för tiden slänger vi mer eller mindre medvetet 20 till 30% av all ätbar mat. Kunde vi spara in miljö- och klimatbelastningen av det här skulle vi komma en god bit på väg mot ett mer hållbart samhälle. Hur kunde det gå så här?

Jag undrar om det kanske började med Cajsa Wargs "Hjelpreda I Hushållningen För Unga Fruentimmer", som kom ut på 1700-talets mitt. Så här ser en av de många magiska förbannelserna ut:

Märg-Budding
Alla ben resnas wäl ifrån et halft skålpund märg och hackas rätt fin: dertil tages 16 lod fint stött torrt hvetebröd, som blötes uti 5 jungfrur söt miölk, deruti lägges då den hackade märgen, et skedblad stött såcker, en niupa stötta cardemummor, lika mycket stött muskotblomma och litet fint salt; slå dertill sex wispade ägg och rör det väl tillsammans, sätt watten på elden och salta deruti liet; när det kokar upp så smörjes ett kläde eller serviette, hvarpå strös lite hwetemiöl, deruti slås ofwanstående blandning, och knytes wäl hårdt om med segelgarn, samt lägges att koka med låck 2 timar; men ses noga efter, at intet watnet kokar bort; men ifall det sker så spådes mera til. Buddingen bör wändas om ibland, at han blifwer jämt kokad, som äfwen observeras med alla Buddingar medad de koka.
Sauce till denna Budding giöres af franskt win, watten och såcker, som redes af med äggegulor och en njupa hweteiöl.

På det hela taget en modern kokbok, med mått, tider, handgrepp och serveringstips. Här sås fröet till det enorma slöseriet, för nu kan hushållen börja planera sin mat baklänges. Istället för att öppna skafferiet och se efter vad som borde ätas upp, så kunde man på ett helt nytt sätt planera sin mat. Vad skulle vi vilja äta? Vad vill vi bjuda på? Man kunde få inspiration att laga mat man aldrig prövat förut, med exotiska ingredienser som importerats. Nya spännande upplevelser! I skafferiets och källarens hörn blev allt mer över, blev dåligt och slängdes. Till en början till djuren, men i ett modernare samhälle i bästa fall i komposten.

Jo, jag vet att CW i första hand vände sig till överklassen, men bruket spred sig. I början av 1900-talet kom Prinsessornas Kokbok. KF släppte så småning om Vår Kokbok. Hemkunskapslärarna och bankernas privatrådgivare eldade på med behovet av att planera sin budget och fördelarna av att storhandla. Och kom ihåg att aldrig vara hungrig när du handlar!

Förbannelsen ligger i att Cajsa och hennes lärjungar på det här sättet envist och träget hamrat ur oss kunskapen om att laga mat. Att förstå hur konsistenser och aromer byggs upp och kunna dechiffrera det vi serveras till matlagning. Istället har vi blivit duktiga idioter som storhandlar och tillverkar mat enligt en checklista. Och maten är så billig, så att om det blir en protion över på fem pers, så var det en tråkig historia, men den går ju till komposten iaf. Och ett par fossil koldioxid släpps ut i onödan. Gånger 100 miljoner europeiska hushåll...

Jag brukar förespråka evolution framför revolution. Den här terminen är det jag som hämtar barna och sköter mycket av matlagandet. Men nu funderar jag på att lägga om min/vår matplanering helt och hållet. Jag går (eller cyklar) till affären. Köper det som verkar vara i säsong och/eller nedsatt på kort datum. Inför varje middag kollar jag sedan vad som borde tillagas och utgår från det. På det viset hoppas jag att få ned svinnet och jobba mer med lokala produkter.

För mig är det en rätt stor omställning, men jag tror att det kan bli rätt roligt också. Jag tror det blir mycket mer kreativitet och lust i matlagningen. Det blir mer frågan om vad jag tror skulle smaka bra den regniga torsdagseftermiddagen, än att följa ett recept som jag hittade enkelt i söndags kväll. Jag tänker att detta borde spara pengar så att det inte är något problem att handla i den lokala butiken (som är lite, lite dyrare). Och jag tänker vara småsugen när jag går och handlar, så att snålvattnet rinner till när jag får syn på den fina kålrabbin. Åt helvete med Ria Wägner!