Eco Queen i pole position

LRF Media kom ut med Elle- och Feminainspirerade EcoQueen härom veckan. Därmed är de först ut i ett fält om åtminstone tre utgivare som har insett att det finns en grupp som både läser/köper flashiga trendmedvetna magasin och som kan tänkas vilja bli inspirerade till ett bättre leverne. På platserna två och tre ligger KRAV som planerar att ge ut magasinet REKO i september, och Bonniers som också har något pajpen.


Det ska bli kul att se hur det går. Fokus verkar vara på samma eller liknande målgrupp, men prissättning, tilltal och distribution verkar variera. Camino har lite annat stuk, så finns det plats för tre i precis detta fack? Har alla tre redaktionerna verkligen underlag och inspiration för att vara intressanta i längden? Det är ju inte det att det saknas saker att skriva om, men det är lite obruten mark - att storsatsa på flärd- och lustfull eko. Utomlands finns förståss en del. I England finns Living Earth, The Ecologist och några till. Kanske är det därifrån inspirationen ska komma? Och jag gissar att de ganska snart måste utveckla mer skilda stilar. Det är för trångt i ekotyllfacket.

Så, vad ska man säga om Eco Queen, då? Det är onekligen genomarbetat. Det är tjockt papper och relieftryck i omslaget. Upplägget känns igen från andra magasin. Är man van att läsa sådana hittar man snabbt rätt här. De har lyckats få tag på en räcka välkända namn som Therese Alshammar, Isabella Lövin, Leonardo di Caprio (vem annars?) och Annika Lantz. Vad Lars Ohly eller Göran Hägglund shoppar är dock kanske mindre intressant.

Jag får en konstig känsla av att läsa tidningen; menar de allvar? Kan det funka? I ett modereportage med ett skogsrå från Johan Bauers värld matas läsaren med små miljömunsbitar som ibland är bittra och ibland mer infomativa. En gammal miljöfascist som jag själv tycker naturligtvis det är behaglig avslappningsläsning, men om tilltalet överlever är det fantastiskt - då har stora lager av nya konsumenter börjat bry sig och då finns det ju hopp! Mycket handlar om ecoluxury och det är ju också spännande - kan vi få en trend som handlar om hållbarhet (i flera bemärkelser) och återvinning? Det är ju otroligt spännande och uppmuntrande i så fall!

Man ställer sig ju en del frågor här också; Designern Johanna Hofring hyllas i ett reprotage, men ingen stans ifrågasätts vad som måste vara veckopendling för att driva en butik i Sthlm och en i New York. Kan dessa resor verkligen räknas hem i miljöförbättringar från kläderna?

Formmässigt tycker jag att tidningen är plottrig. Det är för mycket på varje sida, för många symboler, typnsitt, osv. Den känns heller inte helt genomarbetad här; delar känns som veckorevyn och andra delar som IKEA-katalogen. Annonseringen är också intressant på ett sätt; alla verkar ha miljöargument nu; Rea på Nordeas klimatfond, Weleda har en body scrub av björk osv. Vad GANT och Longines har för miljöargument är oklart, men lite green wash har ju aldrig skadat. Jag kan också bli lite trött på (de engelska) klyschorna; Eco Queen - because we care (jag lovar - kan ni säga det där på svenska blir det ännu ballare), ingen kan göra allt, men alla kan göra något, osv. Men kanske är det bra för att hålla ihop temat.

Sammantaget - bra start. Inspirerande att det går att starta sådant här. Och nu väntar vi på de andra två - låt spelet börja!

Köpstopp ger sin syn här. Dagens Media har gjort en ganska intressant recension här. EkoShoppa refererar också. Mrs Li komenterar här.

Hittade PaljettenQ som skriver så här:

Men jag vet inte, är den så bra? Det är lite som att den blir för grön, för eco, för second hand. Det är som att de glömmer bort att konceptet borde finnas där utan att de skriver det på näsan.- HELA tiden! Risken finns att det gröna blir ogräs om de inte tuktar lite.

"det gröna blir ogräs om de inte tuktar lite." Synnerligt välfunnet!


CSR i praktiken har gjort en rejäl recension, men avslutar med

Men när formen på ett sådant flagrant sätt står i vägen för formen är det svårt att se skogen för alla träd och vi tvingas konstatera att om inte formen görs om är sannolikheten stor att tidningen, trots sina redaktionella kvaliteter, är nedlagd innan årsskiftet.

Så här skriver Journalisten i en ledare:

Ekologisk glamour kan tyckas vara en krystad tidskriftsgenre, inte minst med
risken att ekologin brunfärgar sidorna och att tidningen inte blir tillräckligt
glammig för att attrahera den Stora Kvinnorörelsen. Men första numret av LRF
Medias Eco Queen imponerar, framsidan utlovar 156 sidor ”härlig glamour” –
och levererar. Sidorna är snygga, kändistäta, smink, kläder, mat, lyx och
läckert ljussatta bilder. Några eko-referenser känns påklistrade och tramsiga,
men det är synder som lätt förlåtes av dem som ska känna att eco-queen är
tidningen som de behöver just här och nu, för att lyfta vardagen lite grann.

Eko är nyttigare, eko är nyttigare, eko är...

Ollies Place har på sistone satt ihop en del om det här med att eko är nyttigare än genomsnittsmaten. Ollie tar strid med en djupt rotad uppfattning: eko är inte nyttigare. Jag tror att denna uppfattning dels beror på att man inte vill erkänna det (för hur skulle man då kunna servera gästerna besprutad mat på lördag?) och dels att det krävs superstabil vetenskap för att verkligen kunna vinna debatten om det uppenbara. Nu kommer mer och mer data. Läs gärna mer hos Oliver. Ett litet utdrag nedan:

97 peer-reviewed publications from 1980 to the present were examined. Of
these, the authors found enough similarities to compare 236 “matched pairs”.
Matched pairs take into account co-measurability issues. As an example, tomatoes
grown organically on one farm and grown conventionally on another close by, with
climate, aspect, soil types, plant genetics, irrigation, nitrogen levels and
harvest practices all relatively similar.

For 61% of these 236 matched pairs, organic food was shown to have
higher nutritional levels. For 8 out of 11 of the nutrients studied organic food
had on average 25% higher nutritional levels.

Kampen mellan Det Bästa och Det Goda

I min värld av ekomärkningar och hållbarhetsfokuserade människor pågår ständigt en debatt om hur bra man borde vara för att få kallas ekologisk, KRAV-märkt, miljömärkt eller något annat i den stilen.

Om man bortser från de som anser att märkningen är helt fel ute, eller de som mest vill att det ska bli enklare att få märket för att de ska slippa ändra sin produktion, så verkar det finnas två sätt att resonera:

1. Vi kommer överens om ett regelverk som är tillräckligt bra. Sedan gäller det att få med alla ombord.
2. Regelverket ska ständigt skärpas så att det ständigt utmärker en hållbarhetselit bland företag och produkter.

Som exempel så är EU:s förordning om ekologisk produktion en ganska tydlig representant för ettan. Reglerna för vad som får säljas som ekologiskt skärps bara mycket långsamt. Fokus ligger istället på att använda EU:S regler om en fri inre marknad för att på snabbaste sätt få eko-marknaden att växa.

Jag kommer inte på någon välkänd representant för tvåan, men kanske kan Demeter räknas hit, inte för att de skärper så ofta, men för att deras regler är ganska tuffa/begränsande/spetsiga. Det är också här som många värdedrivna debattörer ofta vill vara. Allt ska vara 100%, om det bara går. Skalan som det går att tillämpa på är mindre intressant.

Jag tycker att båda linjerna har sina fördelar, men jag saknar en tydlig diskussion och en bra insikt hos flera debattörer om hur de ska vägas mot varandra. EU drar sig t ex för att begränsa användingen av nitrit i ekologiska charkprodukter. Det kanske var OK i början, för tio år sedan. Men hur har eko-chark-marknaden utvecklats sedan dess? Har hygienen i hanteringen förbättrats så att det inte längre finns hygienskäl för denna tillsats?

Det uppstår med jämna mellanrum klimatproblem som ställer till det för lantbruket; torka, översvämningar, slagregn, mm. Det ger i sin tur problem med foder, sådd, mm. Vi har en tradition av att försöka parera dessa nycker med snabba regeländringar eller dispenser. Tanken är att man som bonde inte borde bli underkänd på grund av faktorer som man har svårt att förutse eller hantera. Men då blir det en massa gränsdragningsproblem; när och för vem är problemen så svåra? Kan gränsen gå vid en länsgräns? Blir kraven också allt för luddiga för en intresserad allmänhet när de kan variera på kort varsel? Ska inte de som faktiskt lyckats hantera problemen snarare premieras än att de som inte klarar problemen får "undantag"?

Det vore intressant att få en bra diskussion kring detta.

Omvänd bevisbörda!

Vabbar idag. Det blir inte så mycket sammanhängande tid; trösta feberdimmigt barn, lyssna efter märkliga ljud, byta lakan gör sånt med tiden. Men ändå är man rätt ostörd på något vis och tankar ligger på jäsning och plötslig klarnar det!

Jag har gått och ruvat på diskussionen som uppstått med anledning av att en SLU-professor utanför sitt sakområde lyckats torgföra att ekologisk produktion är omoraliskt i en svältande värld. Men hur kan det komma sig att han lyckas framhålla ekologiskt som något skadligt och alternativt?

Ett jordbruk som inte sköts blir i princip en skogs- eller stäppbacke. Avkastningen är mycket låg. Frågan är vilket system man ska använda för att höja bördigheten och därmed avkastningen, så att man kan leva på vad jorden ger. Här står två paradigm mot varandra:

• Man kan antingen tillföra konstgödsel och hålla problemen i schack med bekämpningsmedel. GMO kan vara bra i vissa sammanhang. Avkastningen blir hög, men så också priset; energianvändningen och växthusgasutsläppen är betydande vid konstgödseltillverkning. Att sprida bekämpningsmedel är att sprida gifter. Dessa gifter drabbar andra än målen; fiskar, mikroliv, människor. Konsekvenserna av GMO är dåligt kända, men det är åtminstone tydligt att vi får jättekonstiga moraliska debatter om vem som äger liv. Konventionellt jordbruk.
• Eller så använder man välkända växter för att fixera näringsämnen, och tänker igenom produktionen så att man får så få skadeproblem som möjligt. Man kan också använda naturliga fiender och mekanisker för att behandla problem. Avkastningen blir betydligt högre än den oskötta marken, men inte så hög som för konstgödseljordbruket. Priset är å andra sidan också betydligt lägre; det är energisnålare, det kräver mycket mindre (eller inga) insatser som är dyra in inköp. Metoden kan i princip tillämpas överallt. Ekologiskt jordbruk.

Förra året kom två viktiga rapporter (en från FAO och en från Universitetet i Michigan), som visar att ekologiskt hordbruk kan försörja världens människor med mat. Då måste man ju fråga sig varför vi ska ödsla energi och gift och resurser på något annat. Varför ska fossila bränslen användas till detta? Vem ger kemiföretag rätten att marknadsföra bekämpningsmedel när det inte behövs? Det är här bevisbördan måste vändas. I normal miljörätt (såvitt jag känner till den) så är det den som orsakar en miljöstörning som måste rättfärdiga den. Går inte det ska den inte tillåtas.

Självfallet finns det en tidsskala på detta. Jag inser att det tar tid att lägga om jordbruk. Jag inser att det innebär att lönsamheten i västerländskt jordbruk kan gå ned något. Jag inser att det kräver enorma bildningsinsatser på en global skala. Så OK, det kan få ta lite tid, men huvudstrategin måste väl vara klar? Skulle man tro, men nej, jag har inte sett något politiskt beslut om att all jordbruksmark i Sverige ska vara ekologisk 2020, eller att SIDAs medel ska fokuseras på denna fråga.

Läs mer:

”Organic agriculture and the global food supply” publicerades den 4 juli 2007 i tidskriften ”Renewable agriculture and food systems”, vol 22, sid 86-108. En sammanfattning, och möjlighet att ladda ned hela artikeln finns här.

Jesper gnyr. Måste gå.

Man har inte rätt bara för att man är professor

Titeln professor verkar föra med sig någon slags allvetandestatus, som är svår att förstå. Nu gäller det vattenvårdsprofessorn på SLU, Lars Bergström, som dök upp i mitt öra på cykeln på väg till jobbet. Han och centerpartisten Claes Västerteg debatterade i P1 Morgon huruvida det kan vara moraliskt försvarbart att äta ekologiskt när världen svälter.

Man kan undra hur det kommer sig att P1 tar in en professor som inte är specialist på området, och man kan undra över varför en måttligt påläst riksdagsman ställer upp på debatt. Professorn vann på att han lät påläst, men det var han verkligen inte. Debatten är en fortsättning på en runda i medierna som gick i början av månaden och som bland annat kommenteras av Elins Trädgård.

Bergström påstod att det inte är försvarbart att odla ekologiskt eftersom produktiviteten sjunker om man gör det. Det är ett påstående som bara är sant i västländer, som blåser upp produktionen med energislukande konstgödsel och bekämpningsmedel. I utvecklingsländer ökar ekologisk produktion avkastningen rejält.

Och här har vi en clou; Bergström menar att ekologisk produktion är att avstå från konstgödsel och bekämpningsmedel, men det är bara ett sätt att beskriva det. Vad det verkligen handlar om är att skaffa sig gödning och växtskydd från och i samverkan med de levande systemen. Man måste lära sig om växtföljer (för att bygga jord och förhindra smitta), man måste lära sig om gröngödsling och stallgödselhantering (för att fixera luftkväve och ta tillvara gödsel), man måste lära sig om betesgång, tidpunkter för sådd, skörd och så vidare. Så när Bergström påstår att svälten i Syd har med avsaknaden att göra så har han fel. Det har med avsaknaden av kunskap och verktyg att göra. Om lantbrukarna i syd fick tillräckligt med kunskap om detta, skulle vi kunna försörja världen helt ekologiskt, och då utan att använda olja och naturgas till konstgödsel.

Bergström menar också att den sänkta avkastningen i EU:s jordbruk när det blir ekologiskt skulle bidra till världssvälten. Fel igen. Svält beror väldigt ofta på krig, despoter och liknande (som omöjliggör vettiga transporter). Dålig avkastning i jorbruket beror oftast på undermålig kunskap hos jordbrukarna. De stigande livsmedelspriserna beror väsentligen på helt andra faktorer så som att EU och USA har gjort sig av med sina buffertar, och att två mycket folkrika ekonomier börjar få råd att köpa det de vill och inte det de kan få.

Till sist kan man diskutera volym och kvalitet. Ekologisk mat är oftast nyttigare. Svårt att mäta i procent, men det är ytterligare en faktor som visar att man inte har rätt bara för att man är professor.

Och snälla P1, nästa gång ni ordnar en debatt av det här slaget - ta in en från varje sida som vet vad de pratar om, så kan det i alla fall bli en riktig och intressant debatt.

Vem behöver fiender?

På senare tid har det varit en del diskussioner om vad som många uppfattar som en dispenshysteri inom ekologiskt. Jag tror det började med att Östersunds-Posten skrev om att ekologiska mjölkbönder i Jämtland under en period får blanda i konventionellt foder. Detta sker genom ett undantag från normala regler som Jordbruksverket beslutade om i januari, och KRAV hängde på i samma spår några veckor senare. Anledningen är att det var torka i Jämtland förra året och därmed räckte inte fodret hela vintern. En annan diskussion har varit frågan om utsäde. Det finns regler för detta som handlar om att när det gäller vissa grödor, så måste man som odlare köpa ekologiskt utsäde så länge det finns. När det ekologiska utsädet är slut, kan man under vissa förutsättningar få använda vanligt utsäde, som dock inte vår vara betat (kemiskt behandlat).

I båda fallen har eko "avslöjats" som någon form av bluff. Kan man inte fixa fodret så får man väl skippa KRAV-stämpeln, menar kritikerna. Är inte utsädet eko, så är det inte hela vägen 100% eko. Det kritikerna missar är att eko på väldigt många områden är mer en process, en kompromiss, än helt renlärigt. Det handlar om att balansera vettiga villkor för bonden, något så när stabila leveranser till marknaden, med en önskan om att uppnå den perfekta världen. Och vi har kommit en lång väg.

Det finns mycket mer ekologiskt utsäde nu än för tio år sedan. Andelen helt ekologiskt foder har kontinuerligt höjts och ligger nu på 100% för många djurslag. Samtidigt har vi fått mer areal, mer mjölk och mer djur i ekologisk produktion. ändå lyfter man fram undantagen. Man undrar varför.

Man undrar också vad som driver en del. Jag hörde bland annat en krögare uttala sig i P1 Morgon med något som gick ut på att det skulle vara nys att det inte går att få fram ekologiskt utsäde - det fanns ju bara ekologiskt utsäde för 70 år sedan... Ja tjenare... Detta var dessutom en krögare med höga ekologiska ambitioner, så det är någon som vill väl. Men vem behöver fiender med sådana vänner?

Plotten tjocknar - diskussionen mognar

Ett och ett halvt år efter att klimatdiskussionen kommit ut ordentligt börjar nyanserna komma. Vi har vaknat, insett allvaret (bevare oss för fyragradersvärlden!), men också börjat se nyanserna. Vi måste inse att livet kommer att se annorlunda ut framöver. Ingen vill att det ska bli sämre, så det ska vi nog undvika. Men annorlunda blir det.

I dagens DN skrivs det om tupperwarepartyn för att få folk att fatta besluten i vardagen som leder åt rätt håll. Det är bitvis jobbigt, men med bakgrund i situationens allvar förstår man att det förmodligen inte är hållbart att ha en hobby som kräver att man flyger till sydliga stränder. Å andra sidan så går det att surfa i Halland. I alla fall ibland. Och ditt kan man ta nattåg. Eller så kan man få en otrolig kick av att segla små monster som CB 66 eller 16 fots skiff. Och det kan man göra lite över allt. Hur som helst är det otroligt viktigt att den här typen av fenomen dyker upp och att var och en börjar fatta lite beslut i rätt riktning.

Även på matfronten rör det på sig. Jag jobbar själv med att dra ned det röda köttet och lite andra nyårslöften. Diskussionen runt KRAVs och Sigills klimatprojekt blir också allt mer nyanserad, allt fler har allt mer bildade inlägg. Allt färre säger nej. Det blir mer "det beror på". Och det är bra.

I livsmedelsproduktionen är det två saker som kanske är mest omvälvande. Det ena är problemen med mulljordar, som sätter enskilda produktioner och gårdar i fokus på ett sätt som de gärna skulle slippa. Det andra är insikten om idisslarnas klimatskadlighet. I kvällens Dokument Inifrån förstår jag att ekolegenden Marianne Schönning, gör reflektionen att det är jobbigt det där, för korna och mjölken har så länge stått för trygghet, sinnlighet och lite kravlös glädje (ni ser inte så mycket reklam för Bregottfabriken längre). Jag tror hon sätter fingret på något viktigt. Vi har fått problem med en av våra viktigaste symboler. Det blir intressant att se hur vi kommer vidare där. Jag blev själv intervjuad för detta program. Ska bli intressant att se hur det blev.