Hur kan KRAV tillåta sorbater?

Äkta Vara och City Gross slår på stora trumman för att skippa alla tillsatser. Det är bra. I kölvattnet av det dyker det upp mer eller mindre seriösa debattörer, som t ex menar att KRAV går mulitnationella företags ärenden och i största allmänhet inte vet vad de pysslar med. Jag har skrivit om det förut, och här lägger jag ut texten kring att debatten är bra. Men att rena felaktigheter faktiskt inte borde spridas av seriösa aktörer. Jag ger också ett exempel på hur ett E-nummer (och ett rätt eländigt ett) kan godkännas av KRAV, för att helt nya varukategorier som fisk på snabbast möjliga sätt komma in i butikernas diskar, och att man därigenom når stora miljövinster.

Sedan Äkta Vara lanserade sitt nya märke tillsammans med City Gross för några veckor sedan har vi fått en förnyad debatt om tillsatser. Jag gillar verkligen att tillsatser diskuteras.

Ofta får man höra att de behövs. Pågens utvecklingschef menar t ex att det behövs 25 ingredienser i gifflar (varav tre jäsmedel). "Behövs" eller "nödvändigt" är ord som ofta återkommer när det pratas ingredienser och tillsatser. Grejen är bara att dessa ord är subjektiva, men används objektivt. Dvs vad som är nödvändigt bestäms utifrån dina egna referenser, men om du har tillräckligt med pondus kan du får det att framstå som en sanning.

När någon säger att det behövs 25 ingredienser för att baka småbullar, så är det förmodligen utifrån utgångspunkten att produkten

• ska vara billig, eller upplevas prisvärd
• enkelt ska kunna hanteras rationellt
• ge en tillräcklig lustupplevelse när den konsumeras
• inte minst ska försvara sin position på marknaden
• konsumenten inte lägger sig i produktionen allt för mycket
• inte får orsaka ett enda akut sjukdomsfall (långsiktiga däremot är svårare att debattera)

Om man tar de här punkterna var och en för sig, så kan de vara rimliga. I grunden har vi alltså ett läge där matens billighet, eller upplevda prisvärdhet, styr vad som anses nödvändigt.

Men jag menar att det som borde styra är att maten

• är så okomplicerad som möjligt (för jag tror inte vi är gjorda för att bryta ned natriumglutamat och natriumbensoat),
  
• så färsk som möjligt (för jag tror att vi är gjorda för att äta färska grejer) och
  
• påverkar resten av världen i minsta möjliga utsträckning (för världen är inte gjord för att konsumeras av en enda art).

Därtill följer att inblandade företag och människor behöver kunna överleva. Men det är inte deras bekvämlighet och överlevnad som ska styra. Detta kräver naturligtvis en förändring av hur konsumenterna väljer, och det är en TUNG uppgift. Heder därför till Äkta Vara och City Gross (Bergendahls). De sätter fokus på frågan och får i alla fall en del att tänka till. Skulle tro att Axfood, COOP o ICA studerar dem noga. Foto: Ekotänk. Om du lånar, uppge gärna källan.

KRAV har jobbat med den här balansen i 25 år, och kommit fram till att det finns cirka 20 tillsatser som verkligen behövs i olika väl avgränsade sammanhang (komplett lista i bilaga 7 och 8 i KRAVs regler, men se även regel 17.5.2.6). Att de behövs bygger på kriterier som handlar om att de ska vara rimligt ofarliga, samt att de faktiskt ska lösa ett väsentligt problem. Kriterierna är frammanglade inom IFOAM, för att den ekologiska handeln ska fungera. För att göra avvägningen använder vi egen engagerad och kompetent anställd personal, förtroendevalda från alla delar av livsmedelsförädlingen, köper in konsulter och har öppna remisser som alla får svara på. Som resultat av det finns det några tusen KRAV-produkter till priser som många kan klara.

En liter KRAV-glass kostar mellan 40 och 60 kr, och innehåller några tillsatser. Enligt folk som kollat på det skulle en liter Äkta Vara glass kosta runt 100 kr. Enligt min mening så är KRAVs balans rätt - det blir glass, som får räknas som fin eller god, om än inte helt ursprunglig. Eftersom priset är rimligt för tillräckligt många, så blir volymen så stor att betydande mängder grädde, socker, mjölk, vanilj, bär och annat kan produceras utan gift och konstgödsel (vilket Äkta Vara inte har några restriktioner mot), och alltså resulterar i en betydande miljövinst (och en bättre eftersmak). Men det klart att man kan och bör ha åsikter. Och det klart att konsumenterna inte ska nöja sig med status quo.

Men eftersom vi tycker att vi jobbar så hårt med detta, och eftersom jag tycker att vi har en mycket seriös inställning till det hela som borde tilltala de som fokuserar tillsatser, så blev jag besviken när jag fick Tommy Svenssons nyhetsbrev häromdagen. (Grät ut här på bloggen också). Matklok var vänlig nog att höra av sig och fundera lite tillsammans med mig. Och jag gjorde några kommentarer som jag tänkte att jag skulle posta här också.

Jag blev upprörd över några saker i Svenssons nyhetsbrev:

• En del grejer är helt enkelt inte sanna, och drar därför ned trovärdigheten på hela debatten. Han påstår att t ex att KRAV godkänner rökarom. Inte sant.
  
• Han är subjektiv och verkar inte vilja förstå. Han skriver att alla KRAV-företag betalar en hög avgift. De flesta betalar 400 kr. Hög avgift? Inte solklart tycker jag.
• Han påstår att vi skapar speciallistor och gömmer dem i reglerna i syfte att anpassa oss till multinationella jätteföretag. Struntsnack, helt enkelt. Den viktigaste faktorn till det är istället vanlig mänsklig dumhet. När jag ledde arbetet med fiskereglerna, så blev det en lista som hörde dit. Av olika skäl har vi bara inte kommit oss för med att flytta den. Nu kommer det att ske, när vi för första gången reviderar fiskereglerna.
• Mm

Om Tommy Svensson är en serös aktör, så borde han hålla sig för god för att skicka runt rena felaktigheter. Men visst har han rätt i att det är märkligt att KRAV under vissa omständigheter tillåter läskigheter som sorbater. Storyn i det fallet är så här:

Bensoater är tillåtna endast i kylkonserver av fiskprodukter (KRAVs regel 17.5.2.6). Anledningen till det är att det lätt blir en höna-och-ägg-situation när man ska få igång en helt ny bransch. I det här fallet gällde det fisket, som var helt nytt 2004. Det fanns intresserade fiskare, men de hade svårt att hitta köpare. Det fanns intresserade köpare/förädlare, men de tyckte att det var en orlimlig risk att inrätta särhållning av ingredienser, och utveckla helt nya produkter, när de inte hade någon aning om hur marknaden skulle reagera på KRAV-märkningen (succé eller inte?).

Till slut var det ett läge där sill- och kaviarproducenterna var beredda att sats apå en lansering, de var beredda att ta in och särhålla KRAV-råvaror i övrigt, men det skulle bli både dyrt och ta lång tid att utveckla recept utan bensoater. Vi såg att vi skulle kunna få igång fiskenäringen, få avsättning för mer ingredienser och ge konsumenterna ännu mer möjligheter att göra det goda valet. Men det skulle ske till priset av att vi släppte in sorbaterna i kylda KRAV-fisk-konserver. Vi visste att det skulle uppfattas negativt av dem som inte tål eller gillar dem. Men efter ett par rejäla diskussioner och samråd med personer som vi uppfattar har god kännedom om hur konsumenterna ser på saken, så bestämde vi oss för att acceptera sorbaterna under en övergångsperiod.

Nu i höst har vi gått igenom fiskereglerna ordentligt för första gången. Nu ser förädlarna att marknaden fungerar, och de har hunnit göra en del tester. Alltså kan vi nu ta steg två och fasa ut sorbaterna. Såvitt jag vet är det i så fall första gången i världen som någon har lyckats få fram kylda fiskkonserver utan konserveringsmedel. Det har skett tack vare att alla har tagit risker och gjort sitt. Det inkluderar inte minst ett antal konsumenter som har hört av sig till oss och klagat på sorbaterna, men efter att ha fått förklaringen har de tyckt att lösningen ändå var en bra avvägning. De har stått ut med att se sitt KRAV-märke besudlat under en tid, för att uppnå betydande vinster på andra plan.

Då kan man ju tycka att detta är ren omsorg om de inblandade företagens vinster. Det tycker Tommy Svensson, och det kan han väl få göra. Eller så kan man tycka att det är så här man utvecklar en konsumtion som är hållbar på mer än ett sätt. Det tycker jag.