Politiken och demokratin är ett mångfacetterat fenomen. Efter något år i politiken gör jag ett halvhalt och kommer fram till att politiken och politikerna å ena sidan är vacker och beundransvärd. Många lägger mycket av sin tid och sin energi på att göra samhället bättre. Men den har också fula sidor. Så kan två partier som står varandra nära börja kasta dynga på varandra istället för att utveckla bra idéer, folk kan få för sig att det egna partiet är det enda som har fattat något. Det kanske tråkigaste med partipolitiken är att snuttifieringen i valrörelser innebär att de intressanta diskussionerna inte får plats. Det tråkiga med det är att det ju mest är vart fjärde år som folk bestämmer vilka de tycker ska bestämma. Och det är inte treordiga slogans som bestämmer, utan partier med en betydligt mer avancerad grund.
Jag har ju gått och engagerat mig i ett parti. Jag drog mig länge för det, om inte annat för att jag oroade mig för att bli stoppad i ett fack, bli en X-partist snarare än Johan. Bli en av de där politikerna snarare än någon som gör sitt bästa för nästa generation. Men någon stans kom jag fram till att demokrati är något fint, men att den absolut inte blir bättre än man gör den. Dvs om jag nu tror att jag har idéer om hur samhället kan bli bättre, så finns det väl ingen anledning att blåvägra att befatta sig med partipolitik hela livet. Jag bestämde mig för att gå in i det hela under några år, men jag bestämde mig också för att inte tappa bort mig själv. Jag vill ha kvar min förankring, men få en ny plattform. Jag vill inte låta ett parti bli ett självändamål, något jag lever för. Nu har det gått något år och jag vill försöka mig på en betraktelse mitt i brinnande valrörelse. Jag hoppas det ger lite distans.
Jag har blivit positivt överraskad av att de allra flesta i politiken faktiskt vill genuint väl. Hittills har jag stött på ganska få maktfullkomliga stötar som bevakar sina nämnduppdrag för inkomstens skull. Däremot har jag stött på många som brinner för vissa värden, som ofta är ganska oegennyttiga. Det är också spännande att se att många ganska viktiga funktioner i samhället besätts av kompetenta människor som jobbar ideellt. Det är svårt och mycket komplicerat att försöka styra en kommun med politik. Det kräver mycket inläsning och övervägande. För den som har en ambition så går det mycket tid och energi. Det har också varit spännande att det parti som jag har valt också har varit väldigt öppet för nykomlingar. Nya idéer är välkomna och utvecklas. Det hade jag aldrig trott. Snarare hade jag trott på kattfajt i varje detalj.
Till sådant som har stört mig rejält hör den blockpolitik som nu har etablerat sig. Den för med sig att man i och för sig får stabila majoriteter, vilket är bra om man ska leda. Men det för också med sig helt hårresande effekter. Så har t ex några strateger kommit på att de två gröna partierna ska kämpa mot varandra som någon slags gladiatorer, trots att de förmodligen har mer gemensamt med varandra än flera av sina koalitionssyskon. Så när jag försöker utveckla en idé inom mitt parti, så känns det för mig naturligt att kolla av reaktioner och insikter i det andra gröna partiet. Jag känner ju flera där. Men mina/våra försök att visa tveksamhet och vara resonerande möts med förakt. Förutom på strategerna så beror det säkert på att någon i mitt parti har sagt något korkat i frågan någon gång. Och ångra sig får man inte i politiken. Det bästa Sverigedemokraterna skulle kunna åstadkomma vore att sätta sig i vågmästarroll, vilket skulle tvinga blocken att luckra upp sin konfliktinställning.
Jag blir också orolig när jag ser hur introverta partierna är, de gröna liksom de andra. Mycket av valrörelsen handlar om att peppa varandra till den grad att man tror att de andra är dumma. Är det något jag har lärt mig i företag så är det att aldrig, aldrig underskatta en konkurrent. Kunderna väljer oftast inte konkurrenten för att de är korkade, utan för att konkurrenten gör något bättre än vi. Genom att försöka förstå vad de gör som är bra, så kan vi bli bättre än de. Jag tror de partier som förmår ha rotation på sina medlemmar kan minska risken för vi-är-bäst-syndromet. Men när jag följer de olika partierna och konstellationerna på t ex Facebook, så ser man ingen större skillnad. Bara vi vet vad som är bäst. De har fel. Och är korkade. Att de är fula rår de inte för.
Just nu är det valrörelse, och jag tycker att politiken är som sämst just nu. Bakom de seriösa partierna står ganska djupa samhällsanalyser, med vackra visioner och avancerade lösningar. Men nu reduceras allt till treordiga slogans och konflikt. Det verkar som att folk i gemen vill ha information i stil med "vi kan inte vänta", "modernisera Sverige" eller "det finns bara ett arbetarparti". På detta som grund målar vi i politiken upp motståndarna som ett hot mot den nationella säkerheten; tåg ner i underjorden, anspelningar på svunna och misslyckade samhällen, osv osv. Snuttifieringen går så långt att det är vanligt att debatter inte är debatter, utan debattanterna står och tjatar sina förutbestämda budskap med tre ord.
Vart tog det intelligenta samtalet vägen? Hur ska vi kunna få rejäl samling för att lösa problem som de flesta faktiskt är över ens om att de finns?
Just nu är politiken ett skogsrå för mig; skön på framsidan, men svart och farlig på baksidan. Jag fortsätter min vandring med henne, men passar mig noga för hennes dåliga sidor och jag tänker inte låta mig slukas av den dåliga sidan.
3 veckor sedan
.jpg)
Inlägg
