En liten seger

En gång i kvartalet kommer det en fiskbil till vårt kvarter. Jag förklarar varje gång att jag gärna handlar om de bara fixar miljömärkta grejer. Varje gång har de lärt sig mer om grejerna, men hittills inget miljömärkt. Igår, till slut, kom de hoppande av stolthet - de hade fixat fram en låda KRAV-lax. Ville jag faktiskt köpa? "Såklart" sade jag och var glad över att marknaden fungerar. Men det roligaste var kanske att grannen som stod bredvid och handlade lackade till för att ingen hade frågat henne om hon ville ha eko-lax, för det ville hon. Grabbarna i fiskbilen fick sig en tankeställare och lovade att återkomma med KRAV-torsk oxå...

För några år sedan blev jag för första gången bekant med Magnus på Fiskbilen. Det verkar som att en fiskbil är olika saker i olika delar av landet, men i min del av landet är det en bil som kör runt och säljer lite större volymer av fryst fisk och skaldjur direkt till hushållen. Magnus är en kille som är rätt lågmäld, rätt väl påläst och väldigt uthållig (ska det visa sig).

Vid första besöket klippte jag till på fem kg torskfilé, bara för att inse att jag hade köpt något som inte var miljömärkt. Det stod nordostatlanten på lådan och Magnus sade Barents Hav, men det innebär fortfarande att risken är rätt stor att den kom från bestånd som inte mår så bra. Samtidigt hade utbudet av miljömärkt fisk i butikerna börjat bli ganska bra.

Så när Magnus kom tillbaka efter tre månader så sade jag nej. Om han inte kunde fixa fram miljömärkt (KRAV/Debio/MSC) så ville jag inte köpa. Om han gjorde det, så lovade jag däremot att handla friskt. Kändes som att jag kunde lova det eftersom jag förstod att han skulle få problem. Feg som jag är.

Hur som. Magnus har kommit tillbaka var tredje - fjärde månad. Varje gång har han lärt sig lite mer om ursprung och fiskemetoder. Det har nästan blivit som ett kul spel. Typ
han: "Tjena, det är jag igen"
jag: "Hehe - ja, tjena"
han: "joföratteee... nu har jag kollat lite. Du vet, torsken vi har är linfiskad"
jag: "mhmmm... det låter ju bra - men är den miljömärkt"?
han: "...njae... jag vet ju att du brukar fråga det... men den kommer från Barents Hav... det ska vara helt OK...?"
jag: "...men det finns flera bestånd där. En del är rätt risiga... Hur vet du att det här är OK?"
han: "... nä, duvetatteee... ... ... jag ringde ju han som köper in i Norge, va, och han sa att det var lugnt..."
jag: "men är den miljömärkt?"
han: "njae... du vill verkligen bara ha märkt, va?"
jag: "japp, och jag lovar att köpa om du kommer med det!"
han: "...så inte ens ett par kg nu, då? Hehe"
jag: "nej, den är väl fortfarande inte miljömärkt?"

Så dök han upp igår igen. På sitt vanliga lite försiktiga sätt undrade han om jag ville köpa lax. Jag garvade och sade nej, såvida den inte var miljömärkt. Då sken han upp - du, nu har jag fixat ekologisk lax till dig. Kom med, ska du få se, Debio-märke, annan färg på köttet, häng med! Jag blev alldeles paff. Och det var rätt dyrt. Men jag hade ju lyckats så det var bara att köpa tre kilo.

Och inte nog med det. Sedan kryper det fram att han har fått korn på KRAV-torsk, som han erbjöd sig att köra ut så fort han kunde. Jag satt med skägget i brevlådan och kände hushållsbudgeten dra åt fanders. Javisst, hörde jag mig själv säga, jag köper en låda om du fixar fram det.

Men inte nog med det - alla duktiga handlare förstår att till slut skaffa fram det kunden vill ha. Det riktigt intressanta vara att grannen höll på att handla av Magnus kollega, och skulle köpa lax. Plötsligt vänder hon sig om, kollar lite och säger "men vad får du för lax? Den ser ju mycket godare ut! Är den ekologisk också?". Magnus kollega blev lite ställd "öh, ja, vi har fixat fram en liten specialare... den är ju lite dyrare...". Grannen blev sur - "det är klart jag vill det - jag är jättenoga med att köpa eko och lokalt annars. Varför frågade du inte om jag ville ha den istället?!"

Magnus och hans kollega blev ställda och frågade ut grannen om hon verkligen brukade köpa ekologiskt och om t ex hade miljöbil. "Såklart" sade hon. Jag riktigt såg hur det steg upp ett Liljeholmen för grabbarna i Fiskbilen. Det här var tydligen allvar - folk vill verkligen ha de här grejerna.

Och jag kände mig nöjd. Och lite fattigare. Och jag undrar om det är någon som kan tipsa om sitt bästa laxrecept? Jag behöver nämligen några stycken.

Surt sa torsken

Jag bannade WWF häromdagen. Jag börjar begripa vad som hänt. WWF international har beställt en utredning av en revisionsbyrå. De har satt upp de mål man har för MSC och sedan gjort en skrivbordsstudie av andra system och jämfört dem med MSC. Uppgifterna som man har använt är de som man har kunnat hitta på engelska. Resultatet av studien är att MSC är bäst på att leva upp till MSC:s mål. Alla andra är mycket sämre på det. Vilken chock!

Därefter verkar WWF international ha kommenderat ut de lokala WWF-kontoren att göra press på att MSC är bäst, faktiskt dubbelt så bra som närmaste konkurrent. Svenska WWF gör som man blir tillsagd och går ut med materialet i en press release.

När KRAV inser att man har blivit nedrankad av WWF och inser att det beror på att WWF helt enkelt inte bemödat sig om att fråga KRAV (på engelska) eller bett det svenska WWF-kontoret kolla upp resultaten, så försöker man naturligtvis få till en rättelse från WWF. Det är de inte intresserade av.

Då står KRAV i läget att välja mellan vänlig korrigering och angrepp. I pressmeddelandet som gick ut på fredagen, så valde KRAV vänlig korrigering. Troligen för att WWF har ett mycket stort inflytande över vad som ska anses vara miljösmart på just fiskmarknaden. Att få dem emot sig skulle inte gynna KRAV-märket.

Men mitt förtroende för WWF som organisation har fått sig en rejäl törn. Jag vet att det finns mycket duktiga människor som jobbar där. Men det verkar inte som att de har mandat att göra det som vore bäst för fisken och miljön. Internationella strategier går före. Då får Sverige-kontoret vackert rätta sig.

Jag känner mig lite besviken på den svenska miljörörelsen. Det är inte bara WWF. Jag har på sistone sett en hel del tveksamheter från organisationer som annars står för det rättrådiga. Kanske begriper de detta bättre än jag. Men ofta nog tycker jag att det verkar som att makt korrumperar, och miljöfolket är inte immunt mot detta syndrom. I just Sverige finns också en stark tradition om att sitta ned i båten. En slags saltsjöbadsanda som innebär att vi är ett för litet land för att man ska kunna göra sig omöjlig. Man måste kunna samarbeta med alla, annars tar det stopp.

Allt det här innebär att vi allt som oftast tappar bort vad som verkligen är viktigt. Det suger, tycker jag.

Mest spridning verkar Miljöaktuellts okritiska spridning av pressmeddelandet ha fått.

Miljömärkning lösning på ministerns fiskeproblem

Det har utbrutit en intressant diskussion där makthavarna plötsligt är överens om att vi måste inse att fiskekvoter inte är något man förhandla om på politisk nivå. Om biologerna säger att fisket måste begränsas, så blir det inte mindre sant bara för att man börjar förhandla om det i ett mötesrum. Det började med att fiskeriverkets GD med medarbetare slog in den öppna dörren i en ganska väl genomtänkt debattartikel i DN. Den följdes upp av fiskeministern på samma plats. Till och med Sveriges Fiskares Riksförbund verkar vara med på tåget. Nyheterna har därefter duggat tätt kring detta.

Som vanligt ska man nu också hitta nya lösningar på problemet. För egen del kan jag tycka att det vore värt att se på hur andra sektorer har löst problem. Myndigheterna skulle lätt kunna utnyttja befintliga system som stöds av biologer och miljörörelse. KRAVs certifieringssystem är ett och MSC:s ett annat. Det vore lätt att sätta upp mål för offentliga inköp, man skulle kunna dra igång en aktionsplan för att öka denna andel. Man skulle kunna ge de fiskare som lägger om till miljömärkt stöd för omläggningskostnaderna. Alla dessa system och åtgärder har prövats i andra sektorer och skulle snabbt få effekt. Och vill man göra något snabbt måste det ju vara bättre att använda sådant som finns än att hitta på nytt.

Ministerns förslag om skrotpremie förefaller dessutom överskattat. Det är fiskeansträngningen som måste ned, inte i första hand antalet båtar. Precis det visar DN idag: skrotningspremier går till att köpa (andelar i) nya effektiva fartyg. Att ge någon form av avgångsvederlag eller omställningsbidrag verkar mer intressant, men det gäller ju faktiskt att få ned volymen investeringar i fiskenäringen. Å andra sidan får man akta sig för att kustsamhällena dör. Kanske kan en ökad satsning på ekoturism i skjärgårdarna kompensera?