Värsta häftigaste webbplatsen!

Jag har inte varit på Kung Markattas webbplats på ett tag, men sprang in där idag. Snacka om att de fått tag på någon som verkligen förstår att använda ny teknik, nya medier, relationsmarknadsföring, hela kittet. Och det känns ändå bara naturligt, som en förlängning av hur man vill att Kung Markatta ska vara. This is the new shit, som min kompis varumärkesutvecklaren skulle säga. Saltå, passa er, ni har en utmanare på banan!

Decoupling - nyckeln till hållbar konsumtion

Jag funderar vidare på om konsumtion i sig är ett miljöproblem, eller om det snarare är vad vi konsumerar och varför som är problemet. Jag lutar åt det senare och reflekterar över en gammal, men högaktuell, rapport från Miljövårdsberedningen; "Decoupling - past trends and prospects for the future" från år 2002.

Ett gäng som kallar sig Caresumers har nyligen dragit igång en FB-sida och en blogg. Jag blir inte riktigt klok på vad det här communityt är för något. . Iaf. Från FB-sidan förstår man att de "är en community för oss som bryr oss om vilka organisationer vi stödjer och vilka produkter vi använder". Och det låter ju lite intressant. [uppdatering 091028: Kristoffer förklarar i en kommentar till inlägg vilka de är]

Häromdagen gjorde de en postning om varför vi bör eller måste kunna ha en växande ekonomi OCH samtidigt radikalt minska vår miljöpåverkan. Det här är ju en källa till diskussion och ett ämne som jag återkommer till. Min linje är ju att det inte är konsumtionen i sig som är ett problem. Det är vad vi konsumerar, eller värdesätter, som är ett problem. Om vi konsumerar och värdesätter sådant som inte har så mycket miljöpåverkan, så kan ekonomin växa och vi får råd med allt bättre liv, och samtidigt rädda världen. Caresumers har ett intressant exempel med Jeans.

Jag har funderat en del fram och tillbaka på det här (t ex i inläggen "Tiden, konsumtionen och meningen med allt" samt "Dilemma"). Men jag kommer ändå tillbaka till att de som hittills formulerat denna utmaning bäst är Miljövårdsberedningen, som släppte rapporten "Decoupling - past trends and prospects for the future" år 2002. Det finns en kortversion, som varmt rekommenderas för den som är intresserad. Här visar man bl a att det finns en tendens till att ekonomier kan växa snabbare än energianvändningen (räknat som energi per BNP). Mellan 1960 och 1988 minskade t ex Japans CO2-utsläpp med 0,9% per BNP och år. Dessvärre ökade deras BNP så mycket att deras totala CO2-utsläpp ändå ökar betydligt.

Men miljövårdsberedningen klurar vidare på intressanta begrepp som ekonomins kol- respektive energitäthet. De talar om begreppet gC/MJ (dvs antal gram kol per megajoul, eller koldioxid per energi). De konstaterar att vi måste ned på 4 gC/MJ, medan naturgas, olja och kol ligger mellan 15 och 20 gC/MJ. Klarar inte ekonomin att komma ned på 4 gram, så måste vi istället dra ned på ekonomins storlek. Dvs den hållbara konsumtionen använder energikällor som ger mindre än 4 gC/MJ. Intressant.

Klimatpåverkan från förpackningar av glas mm

Att bara transportera en glasförpackning kan ge mer fossila utsläpp än vad en plastförpackning med samma funktion ger totalt. Jag har just tagit till mig en sammanställning som gör att jag känner att glasförpackningar är såååååå 1900-tal. Visst, många fördelar. Men det känns inte som att vi har råd med dem längre.

Det finns en utbredd skepsis mot plast som förpackningsmaterial till mat. Jag tror det har två anledningar.

• Dels finns det plaster som behöver diverse kemikalier för att funka. Mest kända är väl ftalaterna som används för att göra den håra plasten PVC mjuk. Alla andra plaster har drabbats av guilt by association av detta. Man tror gärna att det är något fanstyg som läcker från plast. Tacka vet jag glas och plåt.


• Dels är ju de allra flesta plaster rakt av fossila till sitt ursprung. I dagens medvetenhet om klimatproblemen blir det ett stigma. Glas och metall är ju helt återvinningsbara. Tacka vet jag dem!

Sedan finns det en del andra anledningar som att de flesta plaster bryts ned långsamt i naturen (och därmed finns kvar som skräp länge) och att de är lätta (och därmed blåser och flyter om kring väldigt länge). Glas och plåt däremot är naturliga material; glas är smält sand och plåt rostar bort.

Men there's more to it, than meets the eye. Glasförpackningar har den egenheten att de inte kan vikas ihop. Det innebär att de fraktas tomma från glasbruket till fyllaren. Ganska innefektivt att köra omkring luft på det sättet. De är också mycket tunga. Glasburken till 400 g KRAV-sylt väger 220 g med lock, dvs mer än 50% av nyttovikten, sas. Att smälta glas drar också en del energi. Och eftersom man måste använda så mycket glas per burk, så blir det en hel del energi per burk. För metall gäller ett liknande resonemang, även om det är vikteffektivare, så kräver det MYCKET energi vid nyframställning och ändå ganska mycket energi vid återvinning.

Plast har lite andra egenskaper. Siaglassburken här bredvid är gjord av PP och rymmer 0,75 liter och väger 42 g. Den rymmer alltså i princip dubbelt så mycket sylt, till tjugo procent av vikten för förpackningen. Burkarna kan också staplas i varandra och blir därför mycket effektivare i transport. Den här typen av plaster kan dessutom sprutas på plats hos fyllaren, och då blir lufttransporten nära noll. Däremot är vi inte vana vid att den här typen av burkar kan innehålla sylt. Syltburkar ska ju vara av glas.

Men, kan man då fråga sig, hur ser det ut om man jämför plast och glas? Här har jag länge svävat i sådär lagom stor okunnighet. Men nu har vi på jobbet fått en rapport som än så länge bara föreligger i preliminär form, men som i sig är ganska enkel matematik. När jag läser den känner jag att jag måste ändra min inställning till ffa glas. Det känns mer och mer som en förpackning från 1900-talet, och som inte hör framtiden till.

Så här ligger det till: PE och PP ger upphov till cirka 2 kg CO2e (koldioxidekvivalenter) per kg material. PET cirka 3 kg CO2e per kg material och PS runt 3,5 kg CO2e per kg material. Till detta ska läggas energi som krävs när burkarna får sin form. Energiåtgången är mellan 10 och 30 MJ per kg material, och klimatpåverkan beror av vilken elmix man har. I Sverige har vi en ganska klimatsnäll elmix, men det är inte alla förpackningar som görs här.

Glas har en klimatpåverkan på knappt 1 kg CO2e per kg material, men siffran varierar en hel del, beroende på om glaset är återvunnet eller nyutvunnet. Ofärgat glas har minst andel krossglas.

Räknar man om det här kan man få följande exempel från verkligheten: Låt oss jämföra klimatpåverkan av förpackningen till olivolja 1 liter från Grekland (Aten) till Sverige (Malmö):

• I glasflaska med aluminiumkork: 400 g CO2e, varav 50 g från transport av själva förpackningen.
• I PET-flaska med HDPE-kork: 53 g CO2e, varav 3 g från transport av själva förpackningen.

Det finns många om och men här. Men här har man antagit att det är 2600 km från Aten till Malmö, att det används moderna lastbilar som tar upp till 40 ton och att fyullnadsgraden är 70%. Det innebär alltså att bara transporten av själva glasflaskan ger upphov till lika stora fossila utsläpp som hela plastförpackningen.

Nu transporteras ju den mesta maten kortare distans än så. Men även om vi antar att sylten kokas i Tranås och säljs i Norrköping, så kan man alltså få typ åtta plastburkar till klimatpriset av en glasburk.

Asså, jag vet inte men det känns ju som att man bara vill utbrista "hello plastburk, bye bye glasburk". Heja COOP som vågar sälja änglamarkshonung i PP-burkar! Heja ICA som börjat sälja ekologisk sylt och mos i plastkorvar!

Dave Toole och Tuol Sleng - konst som berör

Jag kan säkert överleva på bara mat och tak över huvudet. Men om jag ska utvecklas, vara trevlig och kanske lämna den här världen i ett bättre skick än jag fann den, så behöver jag inspiration, energi och ständigt nya perspektiv. Jag hittar mycket av det i olika former av konst (som jag har min egen definition av) och jag fascineras av att internet har givit en guldålder till konstformer, som plötsligt är tillgängliga för mig en mörk höstkväll vid köksbordet. Jag rekommenderar att ni låter er beröras av bilderna från Tuol Sleng, och låter er förföras av en dansfilm som överraskar. (Foto: Martin Cejie Hegardt, publicerad med tillstånd)

Man behöver mycket för att leva, men ytterligare lite för att leva väl. Konst hör till det jag kanske fysiskt överlever utan, men som har potentialen att utveckla mig. Konst och konst förresten. Det är ju egentligen ett märkligt begrepp, för det tenderar att vara lite exkluderande. Det jag vill ha är något som berör mig och allra helst hjälper mig vidare till nya insikter och/eller perspektiv. Men med den definitionen kan lite vad som helst vara konst.

Jag menar t ex att marknadsföring är en svår och subtil konstform. Den ska ju inte bara beröra och ge någon form av insikt. En marknadsförare har inte friheten att lägga konsten i betraktarens öga och säga "vad föreställer det för dig?". En marknadsförares mission är nå fram med ett mycket precist budskap, en mycket precis känsla. Och det i ett enormt budskapsbrus. Vi ser t ex hundratals annonser av olika slag varje dag. En bråkdel av dem lägger vi märke till. Kanske någon i veckan överlever mer än några timmar i vårt medvetande. De som skapar annonserna, kampanjerna som stannar i många människors medvetande och får dem att göra något är enligt min mening stora konstnärer.

Men det är klart att marknadsföring är någon slags tillämpad, hårt utforskad konst. Det finns ju en massa andra uttryck som i sig själva förmedlar, skapar känslor och insikter. Det finns ganska storskalig konst som olika former av installationer eller installationer. Arkitektur kan också vara konst - alla i Uppsala har t ex en åsikt om, en känsla inför, det ganska nya konserthuset. Att bevara en historisk plats så att den sänder en signal genom tiden är också någon form av konst som skiljer sig från det döda museet. Att besöka Tuol Sleng eller källaren i det gamla KGB-högkvarteret i Vilnius lämnar ingen oberörd. (Foto: Martin Cejie Hegardt, publicerad med tillstånd)

Men konsten vandrar också över i den digitala världen. Så Tuol Sleng har en digital reflektion, en webbplats med fotografier på fångar. De flesta beskrivna som "okänd fånge". På ett stillsamt sätt väcks nyfikenheten - vad var det här för människor? Men sedan kommer den iskalla knuten i magen när man förstår vad som sannolikt har hänt dem i ett system som inte ens brydde sig om vad de hette. De var bara en okänd fånge. Vadhände med dem. Mina, levande, ögon blir blanka inför deras blickar, som var levande. Bara internet möjliggör den här konstformen. Från mitt köksbord kan jag låta mig utsättas för och beröras av det här uttrycket. Det är ganska lågmält, men kristallklart. Verklighetens Tuol Sleng är givetvis en brutal omskakning, alltså något annat.

Men på internet dyker även angenäm konst upp. Kortfilmer på en eller ett par minuter hade nog en mycket begränsad publik innan YouTube. Och det mesta på tuben är väl av begränsat intresse. Men rätt vad det är så dyker det upp riktiga guldkorn. Jag sprang på en film om en kille som heter Dave Toole, som dansar med en klassisk dansös som heter Tanja.

Den hade nog inte fångat mig om det inte var för att den på dryga två minuter tog mig på en resa. Den här Toole har inga ben. Till en början reagerade jag på det och trodde att det skulle vara någon slags protest- eller sympatifilm. Men snart insåg jag att det inte var fallet, utan detta rörde sig om dans som konstform. Jag utsattes för oväntade upplevelser och tankar och jag fick gåshud.

Till slut inser jag att filmen kanske ändå är en protestfilm. Men i så fall en protest mot vår tendens att avgöra vad som är möjligt, vad som krävs för att det skulle kunna funka. Man kan lätt tro att det krävs två ben och två armar för att det ska bli häftig, sensuell och överraskande dans. Men icke. Det ger mig inspiration. Man kanske lätt kan tro att det krävs konstgödsel och bekämpningsmedel för att försörja världen med mat. Man kanske lätt kan tro att andra kan allt bättre och att det inte spelar någon roll vad jag gör. Man kanske lätt kan tro att en värld utan olja måste bli sämre och tristare. Men icke.

Det finns oväntade möjligheter och oväntad skönhet i det mesta. Och konst ger mig energi att trampa på. Jag rekommenderar att ni ser filmen några gånger.

New York Times tittar nyfiket på Sverige

New York Times kör en serie på temat vad som hittas på i världen för att göra något åt klimatproblemen. Idag kör de en rätt stort uppslagen artikel om Sverige, Maten och Klimatet. De missar en massa detaljer och missuppfattar en del. Så det blir säkert en del debatt kring vad som sagts och inte här. Men, ändå, för att vara ett så litet land är det ändå rätt kaxigt att vi har:

• ett livsmedelsverk som faktiskt försöker miljö- och klimatanpassa kostråden. Några med mig tycker att det är senkommet, men det är oerhört vågat, sett från resten av världen. Det har märkts inte minst i notifieringsprocessen i EU.
• en hamburgerkedja som faktiskt tror att de vinner affärer på att klimatdeklarera sina rätter, och ser att det också funkar. Folk käkar mindre nötkött och mer andra produkter.
• ett antal livsmedelsföretag av (för oss) betydande storlek som anstränger sig rätt ordentligt för att ta fram klimatinformation, och som tror att det ger dem marknadsfördelar
• ett ganska omfattande projekt som försöker ta rätt på, och reglera, de aktiviteter i matproduktionen som orsakar störst utsläpp

Självklart kan vi inte vara nöjda. Vi har fortfarande en peak oil som inträffar när som helst, 387 ppm CO2 i atmosfären och en peak fosfor som bara har börjat diskuteras. Men jag tror att man får energi från erkännanden. Och uppmärksamhet av det här slaget är ett erkännande. Den energin behöver man när man ständigt släpar med att hitta vägar framåt.

Den här veckan har varit intensiv. Rent av tuff. Det har varit vetenskapsmöten, strategimöten, beslut, press, föredrag och allt möjligt. Det har varit allt från abstrakta resonemang om hur EMV kan hjälpa eller stjälpa hållbar konsumtion, till konkreta utmaningar i att snabbt som ögat sätta folk och resurser på att hjälpa de KRAV-märkta växthusodlare som nu snabbt tvingas välja på att byta bort fossilpannan eller lämna KRAV-märkningen.

Så en energiboost i slutet av veckan var verkligen välkommen. Nu ska jag sooooooova!

Just det, ja. De har ett bildspel som illustrerar reportaget också. Kul på ett sätt. Konstigt bildval på ett annat sätt. Varför låter man rostiga gamla mjölkkannor illustrera detta? Men kul att de faktiskt använder häst för att driva korna till mjölkning på Stabby Gård.

Rolighetsteorin - humor eller konst?

Jag blev lite betuttad i VW:s varumärkesbyggande i rolighetsteorin. Och jag tycker fortfarande att det är roliga grejer. Men jag har tänkt på det här. Jag tror inte det är roligt i längden.

För några år sedan var jag ute och reste en del och i en sådan där gångtunnel eller löpande band för människor någonstans, så hade de råddat upp en anläggning som alstrade ljud och ljus när människor passerade. Hur ljudet blev berodde på saker som hur lång mänskan var, hur fort hon gick och sådär. Första gången man passerade förstod man inte. "Va va de?" Andra gången börja reagera och provocera systemet. "Kul idé!" Tredje gången hade man avslöjat det hela och kunde få de toner man ville. "Häftigt! Jag regerar!" Fjärde, femte, sjätte... gången blev man bara lack på oljudet och blinket. Det jag hade råkat på kallades då för konst.

Så det är klart att första gången man stöter på pianotrappan så är den kul och intressant. Men går man där varje dag, så är man nog less på dag tre, och tar rulltrappan bara för att slippa oljudet. Världens djupaste soptunna är intressant ända tills man inser att det är en vanlig soptunna med lite elektronik i.

För mig är konst något som får en att reagera. Tycka något, känna något. Så jag tycker att de här grejerna kvalar in som någon form av rolig konst. Den får folk att se nya perspektiv och möjligheter. Men jag tror inte att konst av det här slaget ger mer hållbara livsstilar på det sättet som VW föreslår.

Filmen om pantmaskinen är dock lite annorlunda, för den är bara delvis kul. Mest av allt retar den tävlingsinstinkten, och den rackarn är stark. Här tror jag kanske att de har kommit på något viktigare. Kan vi göra hållbarhetsfrågor till en tävlingsgrej, så tror jag att det kan tilltala många.

Mangosteen - kul grej

Jag har en polare som aldrig riktigt klarat av perioden mellan oktober och april i Sverige, så han har flyttat till Thailand, och mår bra där. Emellanåt kommer han hem och igår tittade han över på lite älgwallenbergare med potatis- och palsternacksmos. Som gåbortpresent hade han med sig en flaska mangosteen-smoothie. Enligt marknadsföringen (som säkert är vetenskaplig och objektiv) så är detta rena evigt-liv-elixiret. Bocktörne (gojibär) är rena treon i jämförelse, liksom. I alla fall. Det var ju extra kul att den var ekologisk.

Eller i alla fall gjord på ekologisk frukt. Inte för att det finns något certifieringsorgan eller känt märke angivet. Men ändå. Det kan ju tänkas att allt stämmer. Och då tar jag mig numera en hutt av flytande guld varje morgon!

Befria en kvadratmeter, eller två!

En kollega hjälpte mig att göra det komplicerade enkelt. Om man lägger om hela sin kost till eko, så befriar man 6 kvm mark per dag. Eller drygt 2000 kvm per år. Det är stort som tre eller fyra moderna villatomter. Den som bara gör sitt bästa, och bara lägger om det enklaste befriar ändå runt en kvm per dag, eller runt en halv villatomt per år. Det är inte illa. Och det är konkret, tydligt och bra!

Jag har en kollega, S, som är mycket mycket kunnig på området fakta om ekologiskt jordbruk. Det har jag vetat länge. Jag har också vetat att jag givetvis borde fråga henne om enkla raka siffror kring vilken effekt det har om en konsument köper eko. Dessvärre är man själv inte så smart som man skulle vilja vara. Så man frågar inte, utan försöker vara smart själv. Det går väl bra. Ibland i alla fall...

På fikat igår kom frågan upp i alla fall. Det finns ju fina siffror som säger att t ex de som köpte KRAV-mjölk förra året tillsammans räddade världen från 41 ton bekämpningsmedel. All KRAV-potatis sparade 2 ton bekämpningsmedel osv (mer sådana siffror på KRAV-kvittona i KRAVs marknadsrapport, sid 18 ff. Rätt kul siffror). Men vad betyder det för det enskilda mjölkpaketet? Vilken nytta kan jag göra nu, här, idag? Och helst en nytta som inte blir knappt noll-komma-nästan-inget därför att volymerna är så små. (Typ en påse chips, en liter mjölk). Det var då hon droppade det, liksom i förbigående:

"Ja, alltså, jag har ju räknat på det där några gånger. Och det man kan säga är att om en person lägger om till helt ekologisk kosthållning, så befriar den personen minst 4 kvm per dag från bekämpning och konstgödsling". Det visar sig att då har hon räknat på konsumtion av svensk produktion. Och den svenska produktionen, generellt, ligger ju ändå bättre till en den genomsnittliga internationella produktionen. I synnerhet den del av den internationella produktionen som når vår marknad. Så när vi hade resonerat kring det lite kom vi fram till att om man inte är så noga med decimalerna, så kan det säkert vara så att en dags helt ekologisk kost befriar 6 kvm mark från bekämpningsmedel och konstgödsel. Vårt dagliga avtryck är större, kanske 10 till 12 kvm per person och dag, men ganska mycket mark bekämpas inte. T ex extensiva beten.

Det innebär att en enda person som äter helt ekologiskt befriar åtminstone 2 000 kvm mark från bekämpningsmedel. Nu är det inte lätt att leva helt eko. Det är tufft nog att komma upp i hälften eko, för den genomsnittlige konsumenten. Men säg att man genom några enkla drag kan komma upp i 15-20 % av maten, så motsvarar det en dryg kvm per dag, eller 400 kvm per år. det är ungefär en halv modern villatomt. En hel familj kommer ganska lätt upp i att befria 1 500 kvm eller mer. Det är som en gammaldags trädgårdstomt (el åtm nästan). Då blev det genast konkretare - aha! Så kan man resonera, förklara, tänker jag.

Så, mina argument verkar kunna bli ungefär så här:

• Om du gör så gott du kan, och köper de enkla grejerna som KRAV (mjölk, potatis, pasta, mjöl, kaffe), så befirar du en kvm mark per dag, eller en halv villatomt per år.
• Om du verkligen tar i, satsar på eko-lådor, eko-kött, KRAV-sill och alltihop, så kan du komma upp i 3 kvm per dag, eller en stooor villatomt.
• Om du prioriterar eko-mat framför allt annat, och bara köper sådant som har den gröna KRAV-hamburgaren, och till och med käkar eko på krogen, då kan du befria ett helt litet kvarter, eller åtminstone 6 kvm mark per dag.

Hm. Känns tydligt och bra. Tack för det, S!

Syn för sägen - VW laddar sig med rolighet

Jag fick en kommentar på inlägget igår om att försöka sälja hållbarhet med rolighet. Någon tog upp det absurda i att bilmärket VW står bakom ett otroligt trevligt initiativ som får folk att ta trappan istf rulltrappan. För det är ju risken - att man fokuserar på att ändra folks beteenden i små relativt ofarliga sammanhang (rulltrappor), istället för stora strukturella frågor (bilåkande). Den som vill skulle kunna säga att "ja, ja, men ska man äta en älg får man ändå ta den tugga för tugga."

Jagt menar att VW här precis har lärt oss i hållbarhetsindustrin en rejäl läxa; de lyckas smart nog koppla sitt väsentligen ohållbara bilmärke till humor, framtidsanda, lösningsorienterat, kreativitet. Man kan inte låta bli att tycka bättre om VW efter det här. Hur kan det komma sig att inte KRAV eller ICA I love Eco tog den här idén först? Eller SJ? Eller Naturskyddsföreningen? Jag tror att det beror på att vi är människor som drivs framåt av att se problemen snarare än njutningen. Jag tror att vi borde gå rakt in i oss själva och hitta tillbaka till humorn (och jag är gravallvarlig nu). Eller så får någon samla ihop pengarna så att vi kan köpa samma byrå som VW använder.

Se, lär, fascineras, avundas och garva:

Bubblegum

När jag skrev inlägget igår, om lust och fägring stor, så fick jag en låt i skallen som inte lämnat mig sedan dess. Det är U2, tror låten heter Discotheque:

You know that you're chewing bubble gum.
You know what that is, but you still want some.
But you just can't get enough
of that lovey dovey stuff...

Jag tror mitt undermedvetna försöker säga mig något. Vad?

Hållbarhet genom lust och fägring stor

De senaste veckorna tycker jag att det verkar som att hållbarhetssverige har kommit till en ny insikt. Plötsligt pratar alla om att det är självklart att om man ska få stora mängder av människor att ändra beteende i hållbar riktning, så kan vi inte stå och skrika KRIS, ALARM och PANIK! Istället gäller det att tala med lockande, charmerande toner. Det gäller att få det hållbara alternativet att framstå som det mer attraktiva, som det mer lustfyllda. Vi behöver locka de matglada konsumenterna på en spännande och smakrik upptäktsfärd bland bönorna, snarare än att tala om för dem att de måste dra ned på köttet. Tidskrifterna Effekt och Camino är mina sanningsvittninen. Men också grundskoleeleverna i Karlstad.

Allra tydligast formulerades detta i en artikel som publicerades i det första numret av tidskriften Effekt. Kommunikatören Solitaire Townsend förklarar att det allra bästa sättet att nå framgång borde vara att göra som de som lyckas. Skönhetsindustrin säger inte ett ord om att deras produkter kan ta lång tid att applicera, eller att de till och med kan göra ont. De får istället hela sortimentet att signalera ”because you’re worth it” och att du självklart ska kosta på dig bra grejer. Bilindustrin pratar självklart inte om att bilen kommer att ta dig till timslånga köer eller lika långa och lika tråkiga motorvägspass. De talar istället om körglädje, finesser och status. Det ska bli spännande att följa Effekts fortsatta kommunikationsskola.

Idag höll jag föredrag för ett hundratal pedagoger i Karlstad. De presenterade bland annat ett antal hållbarhetsprojekt, och även här var det så supertydligt att eleverna i projekten så supertydligt hade sagt ifrån: De ville inte bidra till fler larm eller mer krisstämning. De ville göra projekt och filmer som stimulerar att göra rätt som inspirerar att välja bra alternativ. Man ville inte syssla med att välja bort eller dissa. Vi fick se några alldeles underbara filmer, som elever hade gjort, och som handlade om hur man väljer rätt och hur kul det kan vara. De handlade om vad som sker på den ekologiska grisgården och varför den är så bra. Inte många ord om de dåliga alternativen.

Caroline från Camino var också i Karlstad och pratade. Hon förklarade att hela deras idé är just att peka på det roliga, på den hållbara livsstilen och på vilka smarta lösningar det finns. De vill inspirera, stimulera, förklara det fräcka i att designa damunderkläder som görs av gamla herrskjortor (tror det var Bea Szenfeld som sysslade med det). Hur man kan komma över ett gammalt konkurslager med klänningar och förädla dem till fashion. Hur man kan göra affärsidéer av hållbarhet (där de gärna håller fram sig själva som exempel).

KRAV har länge kört strategin att prata för sig själv, så får andra prata om sig. Möjligen har man valt en lite väl jutesäcksartad kommunikation kring KRAV-märket, men i grunden tror jag att det är rätt. Om man kan få fram det njutningsfyllda i att se sina barn äta obesprutade äpplen, eller välmåendet efter en bit choklad som framställts på ett anständigt sätt, eller tryggheten i att det ekologiska lantbruket har många fler lösningar än det konventionella, så tror jag att det passar precis rätt i den här trenden.

Och det fina är att det redan finns så mycket kanaler för att prata njutning. Caminos, REKOs och Effekts farligaste konkurrenter blir då helt vanliga njutningsmagasin som Gourmet, Allt Om Mat, modetidningar, trädgårdstidningar, mm. Det innebär naturligtvis att tillvaron för de förra kan bli tuff. Men på det hela är det suveränt – vi får många, många fler att tala hållbarhet. Bara för att det är så härligt! Härligt, va?

Eko-mjölk på tåget - ett litet steg till

Sitter på tåget och upptäcker en liten glädjegrej. De små 2 cl-förpackningarna med mjölk från Arla är numera ekologiska hos SJ. Inte KRAV, men väl eko. Och det är ju kul! Jag har länge undrat varför Arla inte har lagt om den produkten helt och hållet. Men nu finns den tydligen som eko iaf.

Sådärja, då har vi tagit oss en mm till på tusenmilafärden!

Populär? Eller har jag bara tur?

Jag är ju lite road av bloggandet som fenomen. Vad är det? Varför bloggar folk? Varför läser folk bloggar? Vad kan jag få ut av det? Vad kan jag bidra med? Och så vidare. En del av det där är att hålla ett getöga på besökarstatistiken.

I en period var jag inne i en besökarmaximerarperiod. Men jag fann snart att jag då skrev och läste i syfte att få mycket besökare, snarare än av någon annan anledning. T ex att det var kul, eller att jag hade någon tanke jag behövde formulera. Så efter att ha lärt mig en del om hur man maximerar antalet besökare, så sket jag i det. Men jag är ändå nyfiken på hur jag bidrar. Nyligen passerade min lilla blogg 15 000 besök, fördelade på 8 000 besökare. Nu är inte en besökare samma sak som en person (för det är snarare kopplat till datorn som används), men ändå. Det är några tusen som hittat hit. Intressant. Då kan man fråga sig vad de har intresserat sig för. Så här är topplistan bland hittills knappt 300 publicerade poster (i antal besök):

1. Förstasidan - 9 800 visningar
   
2. Eco Queen i Pole position (maj 2008) - 557 visningar
   
3. Nej, DN drivet inte kampanj mot E85... (juni 2008) - 360 visningar
   
4. EU:s nya logga för ekologiska produkter (januari 2008)
5. Förklädd Gud (november 2008)
6. Märkligt exempel av professorn (december 2008)
7. Magasin REKO ute (september 2008)
8. Klimatpåverkan från vilt kött (november 2008)
9. Hur man ger världen mat på ett hållbart sätt (mars 2009)
10. Spännande måndag (augusti 2009) - 153 visningar

Om man kombinerar detta med andra mätvärden så verkar den absolut vanligaste ingången vara roten, förstasidan. De som vill läsa den här bloggen håller koll på ettan, på ett eller annat sätt. Och detta är de allra flesta. Sedan är det olika former av sökmotorer som driver statistiken. "Eco Queen" har givit mycket från google. Rimligen flest från världen utanför Sverige. Om man kommenterar de stora dagstidningarna ger det också en del trafik. Men sedan är det några som förvånar mig:

Den där om klimatpåverkan från vilt kött t ex. Innehåller inte någon länk till DN eller så. Den verkar folk ha sökt upp på egen hand. Undrar vad de tyckte och om de har återkommit? Varför? Eller den om EU:s nya eko-logga. Innehåller inte en enda länk. Uppenbarligen är det en del där ute som intresserar sig för frågan. Kanske lite märkligt att det är så relativt många. Frågan dog ju rätt fort.

Hm. Nåja. Jag pillar väl på i god ordning. Jag hard et rätt bra som jag har det här ute på bloggosfären. Kul att det är folk som tittar in och bidrar ibland.

Änglamarks kött KRAV-märks

Samma dag som Änglamark blir utnämt till ett av sveriges grönaste varumärken, så får man exempel på varför. Idag meddelar COOP att deras kött hädanefter ska bära KRAV-märket. Det är en mycket intressant vändning i en ganska infekterad diskussion där Scan fått bära hundhuvud för att ta bort KRAV-märkningen på sina produkter. Och mycket riktigt är det nu andra leverantörer som syns i bakgrunden: Ostgotha, Gotlands Ekologiska och Upplandsbonden.

Från konsumentperspektiv kan det verka enkelt. Men för den som vet något om livsmedelsbranschen, så är det tydligt att det ligger det ganska mycket jobb bakom en sådan här förändring.

Ska tilläggas att Axfood är på gång med något liknande. Vad ICA gör i detta just nu vet jag inte, men skulle inte tro att de tänker åse detta utan att agera.

Så nu väntar vi bara på att COOP ska komma loss med charken. Är det inte dags att skippa nitriten nu? Kan vi inte få en riktig julskinka i år?

Tre av de fem grönaste jobbar med KRAV

Varumärkesbyrån Differ har idag presenterat sina listor över sveriges grönaste varumärken. Jag vet inte riktigt hur urvalet går till, och varumärken är en svårgreppbar materia. Men jag tycker att de verkar vara i rätt härad.

Jag noterar intresserat att av sveriges fem grönaste varumärken, så jobbar tre (Änglamark, Arla och Saltå Kvarn) med mat. Och alla tre dessa varumärken har lagt sig tätt, tätt intill ekologiskt, och till och med nära, nära KRAV. Alla tre har dessutom haft den strategin i många år.

Jag tolkar det som att mat i sig är något som konsumenten uppfattar som viktigt för den hållbara utvecklingen, att det är något naturligt och att KRAV åtnjuter ett stort förtroende. Jag tror också att det lönar sig för ett företag att ha ett perspektiv på varumärket som sträcker sig åtminstone fem till tio år framåt. Det är de mest systematiska varumärkena som nu skördar sina frukter.

För KRAVs del är det möjligen så att dessa varumärken nu är så starka att de skulle klara sig utan KRAV-märket. Men om deras långsiktighet och solidaritet står sig så inser de nog att de nu kan hjälpa andra bra produkter fram på marknaden. De andra produkterna är iofs konkurrenter, men ju fler och ju starkare miljömärkta varumärken vi har, desto bättre är det för den gröna delen av marknaden.

Bekämpningsmedel - var så god och svälj!

Idag läser jag att man hittat förbjudna bekämpningsmedel i svenska äpplen. Men eftersom halterna låg under gränsvärdet, så menar Livsmedelsverket att det inte finns någon anledning att återkalla eller förbjuda marknadsföring. På gården hittar man sedermera stora mängder förbjudna bekämpningsmedel.

Kommer ni ihåg Änglamarksreklamen som var så farlig så att den förbjöds?
Gäst: Ska du spruta gift på våran mat? Vi ska ju alltså äta det här!
Hovmästarn (i skyddsutrustning): Ja, det är ju helt vanligt bekämpningsmedel
Gäst: Jo, men vi ska ju äta det här.
Hovmästarn: Ja, men det finns inga som helst undersökningar som visar att det här skulle vara något farligt. Förresten så äter ju alla det här på sin mat.
Gäst2: Jaaa, lite grand kanske



Så jag tänker att det är märkligt hur vi alla, gång på gång väljer det blåa pillret. Så skönt att slippa veta, tänka, ta ansvar...



Visst gör jag vad jag kan, men visst borde jag göra mer. Har jag verkligen vågat äta det röda pillret och ta konsekvenserna av det? Har någon vettig nyhetsredaktion vågat det? Någon handelskedja utöver KF/COOP (som har 15% av marknaden och sjunkande)?

Festmos

Jag frossar i godsaker. Inte minst därför att en tjomme på kontoret är deltidsbonde och levererar helt makalösa grön- och rotsaker. Idag gjorde vi festmos till middagen. Otroligt gott. Serverade stekta kycklingbitar i kryddig tomatsås till detta:

Tag en tredjedel av vardera:

• Kålrot
• Palsternacka
• Potatis

Skala, skär i bitar, koka tills de är mjuka, eller nästan mosiga. Slå av kokvattnet. Stampa med en klick smör och en buljongtärning. Rör ut med mjölk till rätt konsistens (eller prova havremjölk - det blir en annan, rätt spännande smak). Moset blir vackert gult, lite sött och smakrikt.

På jobbet idag pratade vi med en firma som specialiserat sig på att analysera de sociala medierna på längden och tvären. Det var siffror och kategoriseringar av bloggar hit och dit. Rätt intressant iofs. Min goa blogg dök aldrig upp som exempel, men jag kände hur den passade precis in i några olika väl utskurna kategorier. Då plötsligt fick jag lust att lägga in något helt irrelevant. Så att någon stackars analytiker någon stans får problem att kategorisera EkoTänk.

Så här får ni, kära bloggosfär. En mycket märklig grej som jag hittade på en av Internets alla små sidogator. Har absolut inget med eko att göra, men ger 20 sekunders flatgarv. I alla fall om man har min sorts humor:

Miljöpåverkan från förpackningar

Nu börjar alternativen när det gäller förpackningar bli allt tydligare och bättre underbyggda. Två typer av förpackning som jag gärna vill se mindre av är glasburken och konservburken. Men fram för fler pappförpackningar! Och den som vill minska miljöpåverkan från förpackningar kan börja nu på en gång genom att se till så att bara de förpackningar som verkligen kräver det kylförvaras. Ut med juiceförpackningar och annat ur kylskåp och kyldiskar!

I klimatprojektet som jag jobbar med så kommer vi nu in mer seriöst på förpackningar. Förpackningar är ett struligt område. I ena vågskålen ligger i allmänhet miljöpåverkan från tillverkningen, och möjligen hälsoeffekter av materialet. I andra vågskålen ligger det mycket starka behovet att minimera svinn, men också att underlätta marknadsföringen av de goda produkterna. Under de år som jag har jobbat med KRAV har det varit svårt att verkligen komma någon vart med detaljregler. Det har fått räcka med några anständighetskrav, som verkligen inte förslår långt i dagens debatt. Men nu börjar det hända grejer. Kunskapen kommer fram, materialen och möjligheterna har blivit fler.

Så framstår t ex den gamla hederliga glasburken som ett allt sämre alternativ. Den är tung i sig, den är i allmänhet rund och därmed inte så effektiv i transport. Den är ofta utrustad med ett metallock (illa nog i sig), som ofta i sin tur är utrustad med en packning, som inte sällan är en elak plast. I det perspektivet känns det inte klockrent att det säljs KRAV-sill i glasburkar, när det finns PP-burkar, som är betydligt lättare, kan staplas i varandra, återvinnas och -användas.

En förpackning som framstår som allt smartare är tegelstensvarianten av mjölkförpackning, oftast en TetraBrik. Den har nästan inget tomrum vare sig inuti eller utanpå. Jämför t ex med Tetra Rex, som med sin topp tar betydligt mer utrymme, kräver transporter med hyllor osv. Eller ännu värre, den typ av plastflaskor som är vanligare utomlands.

Men det som verkligen kan vara en stor grej är utvecklingen vad gäller förpackningen av konserver. Kanske har ni sett att tomatkross och bönor har börjat dyka upp i pappersförpackningar, istället för plåtburkar. Det är ganska mycket teknikutveckling som ligger bakom det här för det ställer krav både på kartongen och fyllnadsmaskinen. Men nu är de här, och jag tycker mig se att Tetra dessutom har konkurrenter på området. Med dessa förpackningar får man lättare material, man slipper en hel del metall (som är miljödyrt) och man får så effektiva transporter som öht är möjligt.

Möjligen finns det också något att hämta i helt nya lösningar, som tex EcoLeans krita-plastvariant.

Så det börjar finnas både alternativ och kunskap. Då borde det gå att göra betydligt bättre regler för detta oxå.

Men det finns också grejer som butiker och vanliga konsumenter kan göra nu. Det enklaste är att flytta ut de aseptiska förpackningarna ur kylen. Går man till en vanlig mejerikyl, så hittar man en massa saker där som inte behöver vara kylda. T ex juicer. Man känner igen dem för att de inte kräver kylförvaring på förpackningen och att det står "aseptic" någonstans. Ofta undertill. Kylförvaring av aseptiska produkter innebär en helt onödig dubbel miljökostnad; produkterna blir aseptiska dels pga att de hettas upp och dels att själva förpackningen innehåller tätare material (oftast en metallfolie). Det är ju en nackdel. Men kylförvaringen drar också miljö. Och efter några dagar vinner den aseptiska förpackningen över den vanliga (som måste kylförvaras), bara man inte ställer den i kylen.

Så ett par konkreta och raka tips - ställ bara grejer som behöver kylförvaras i kylen. Fråga din butik varför de har aseptiska förpackningar i kylen. Jobbar du i butik - se det som en utmaning att ordna attraktiv exponering av juicer var som helst, men inte i kylan.

Ekologiska kanelbullar med extra allt

Det är kanelbullens dag idag. Vem som nu kom på det. Men det är en ursäkt så god som någon att dra igång ett rejält bullbak mitt i höstrusket. Här är mitt förslag på den yppersta kanelbullen. Baserat på generationer av erfarenhet.

Min goa mor har lärt mig mycket nyttigt. Bland annat att när det gäller (kanel)bullar, så kan man inte dra på för mycket. Det går inte att ha för mycket fyllning, eller för mycket kanel i fyllningen. Man kan heller inte ha för många goda ingredienser i fyllningen. Och, bara förra året, lärde hon mig att det är mycket godare med knyten än med vanliga snurror. Det sista tror jag beror på att man får till en högre bulle och mer fyllning per bulle.

Så, nu har jag utvecklat en festbulle, som jag tänkte dela med mig av. Går förresten rätt lätt att konvertera till lusse- eller julbröd med lite glamour. Samtliga ingredienser bör vara KRAV eller eko. Annars blir eftersmaken lite bitter, och själva brödet lite trist.

Den som inte vill använda smör kan köra med rapsolja och vatten i en blandning av 1 del vatten till 4 delar olja. En god rapsolja smakar annorlunda än smör, men absolut inte sämre. Den som inte vill använda ägg kan köra med mjölk som pensling och öka mängden mjöl (och hälla i lite vatten) i fyllningen. Mandelmassan är viktig för lyxkänslan. Hittar du ingen eko i din affär - baggis att göra egen.

Gör så här:
Sätt en vetedeg på cirka 5 dl degspad (grundrecept kan hämtas hos t ex Tasteline och COOP, men det går säkert bra med det som är bakpå mjölpåsen). Tänk bara på att inte snåla med smöret. Det är lyxbullar vi snackar här. Och det viktiga är för övrigt inte hur många dl vetemjöl du häller i, utan att degen blir smidig och blank och släpper från bunken. Jag brukar överarbeta degen lite. Den blir segare då. Det gillar jag.

Fyllning: 1-1,5 hg smör, 2 msk stött kardemumma, 3 msk malen kanel, ca 2 hg mandelmassa, 1 dl socker, ett par msk vetemjöl, två rivna äpplen och ett ägg. Eller ta mer av något som du gillar. Rör ihop.

Efter första jäsningen - dela degen i tre lika delar. Kavla ut dem till typ kvadrater, kanske 40 cm i sida. Bred fyllning på halva kvadraten, vik den tomma halvan över den bredda, så att du får en rektangel, typ 40 x 20 cm. Skär remsor av rektangeln (se bild).

Tvinna remsorna och nysta ihop dem till en boll och knyt ihop på något sätt. Låt jäsa enl recept (typ 30 min). Pensla med ägg och/eller mjölk, pärlsocker (snåla inte). Grädda i ganska varm ugn (typ 225 gr) tills bullarna blir gyllenbruna. Antalet minuter i ugnen beror på vilken storlek du gör på bullarna, men förmodligen är det mellan 7 o 12 minuter.

Njut varma (men inte heta) med kall mjölk. Eller en kopp riktigt gott kaffe.

Foto: EkoTänk. Det vore kul om du uppger källan om du lånar bilderna.

Hatar att älska EMV. Och ICA.

ICA har just kommit med en refill för äppelmos (och några sylter). Det är en produkt som jag länge frågat efter. Produkten är också av hög kvalitet (75% äpplen). Jag borde inte bli förvånad över att det är just de som kommer med den här produkten. ICA kör helt enkelt ifrån de andra kedjorna. Och de har hittat en finstämd nisch för I love ECO som inte bara handlar om eko, utan också om kvalitet och feel-good. Jag tror att de kommer att gå ifrån de andra ännu mer. Och jag tror att EMV kommer att dominera allt mer hos ICA. Och jag ser det med skräckblandad förtjusning.

I femton år har jag frågat efter KRAV-märkta refiller till äppelmos- och lingonsyltburkarna. Men det har inte gått, marknaden har inte efterfrågat det, utrustningen är för dyr...

I tio år har jag motvilligt beundrat hur ICA bara seglar iväg från de andra. De fattar snabbare vad folk vill ha, de genomför med större kraft. De framstår som vänligare och lokalare. Bitvis för att handlaren ofta bor i närheten, men kanske mest pga den supersmarta ICA-Stig-effekten. Men anledningen till att de växer, gör större vinster, tål köttfärsskandaler är helt enkelt att de är bäst. Det tog ett tag innan de satsade på allvar på sitt eko-sortiment, men nu går det som tåget.

I fem år har jag varit mycket skeptisk till EMV (de Egna Märkes Varorna, ICAs eget, COOP X-tra, Änglamark osv). När KF började med det där (kommer ni ihåg Blåvitt) var det en tydlig ansträngning att få ned priserna. Men med tiden har det mer och mer blivit frågan om att flytta vinsterna från producent- och förädlingsledet till handlarledet. Stora ICA (och de andra) förhandlar stentufft om t ex den egna sylten. De spelar ut förädlare i hela norra Europa mot varandra och får naturligtvis till slut ett mycket bra pris på en stor volym. I affären sätter de priset bara något under det ledande varumärket (ex BOB). Skillnaden behåller handeln. Vi sparar några ören.

Men miljö-EMV:orna har en del fördelar. En kedja kan helt enkelt bestämma sig för att få fram en produkt som de tror att konsumenterna vill ha, men som inte kommer fram av sig självt. COOP har varit (och är kanske fortfarande) ledande med sitt Änglamark, men ICA arbetar sig svettiga på att komma ikapp. Så därför borde jag inte bli förvånad över att hitta den här självklara produkten just hos ICA.

ICA har också kopplat eko till lite mer njutning. Det är ofta nog trevliga och högkvlitativa produkter som dyker upp som man inte sett eller ens tänkt på förut (croissanter, fullkornsbake off, oljor, mm), men som känns helt klockrena i en eko-feel-good-linje. Det blir allt mer en upplevelse av välbefinnande och välbehag att fylla korgen med dessa produkter. Därför borde jag heller inte bli förvånad när ICA:s äppelmosrefill innehåller 75% äpple, medan komkurrenten (BOB) bara ligger på 50%. Och jag vill lova att man känner skillnaden!

Så, jag är så imponerad av ICA. Jag tror att de har musklerna och viljan att permanenta eko-trenden till ett paradigmskifte. De är otroligt duktiga. Men jag är inte bara lite less på att EMV tar över allt mer. Det leder till en utarmning på förädlingssidan. ICA hade ju lika gärna kunnat förhandla hårt med Björnekulla eller någon annan och låtit det synas att det var just de som gjort jobbet. Och jag är inte bara lite less på att de andra kedjorna låter sig köras ifrån så fullkomligt av ICA. De är lite för stora.

Foto: EkoTänk. Uppge gärna källan om du lånar bilden.

Någon poäng med Growyn och Blackle?

Det finns numera flera söktjänster som gör anspråk på att vara miljösmarta. Två av dem är Blackle och Growyn. Blackle är mest en energisnål överrock till Google, med sämre funktionalitet. Energisnålheten beror dessutom av vilken dator du kör och vilken el du köper, dvs inte så mkt på Blackle självt. Growyn är intressantare eftersom den genererar vinster till miljöprojekt, och använder en annan sökmotor i grunden. Även om jag saknar de viktigaste delarna i en miljöanpassad söktjänst, som borde gälla deras egen miljöprestanda, så tycker jag att Growyn har potential, att den är intressant att testa ett tag.

Företagsamheten på Internet sprudlar och blommar. Ett av de mest företagsamma projekten är Google, som på allvar verkar ta sig an Microsoft, baserat på en affär som ingen begrep för tio år sedan. Så, det går att tjäna pengar på sökmotorer. De som vill bedriva hållbart vinstskapande har börjat intressera sig för det här.

För ett tag sedan dök Blackle (wiki här) upp. Idén är enkel. Genom att ha svart bakgrund istället för vit, så sparar man energi. En vit skärm innebär ju fullt pådrag på skärmen. Svart skärm en minimal energianvädning. På Blackle får man besked om hur mycket energi man sparat tillsammans med andra. Men Blackle är bara ett skal. Sökmotorn i botten är Google och det är också de som står för annonserna och därmed det mesta av intäkterna.

I elfte timmen skrev om Blackle i slutet av förra året, och gav också tips för den som föredrar andra färger än svart. Vitt är ju den färg som drar mest energi. Alla andra drar mindre.

Sedan kom en annan tjänst, Growyn, som tar ett lite annat grepp. Även de har en etablerad sökmotor i botten, Yahoo. Men de tar hand om annonsintäkterna själva och fördelar dem sedan till olika miljöorganisationer eller -projekt.

Growyn/Yahoo ger färre träffar än Blackle/Google, men oklart om det är någon skillnad i kvaliteten på sökningarna. Vare sig Growyn eller Blackle har tillägg som bildsök. Läsbarheten i negativt svart/vitt är sämre. Jag tycker att det verkar som att får mindre för sitt besvär i båda dessa alternativ. Frågan är då om man bidrar till en bättre värld så pass mycket att det är värt försämringen? Eller är det som att köpa dåliga ekologiska produkter? Dvs man uppmuntrar något som är lite av en återvändsgränd?

Blackle känns inte värt besväret för mig. Användbarheten är sämre, vinsten går inte till något trevligt (vad jag vet) och miljöbesparingen är mycket begränsad, i synnerhet som jag köper Bra Miljöval El.

Growyn är intressantare. Användbarheten känns OK, man får väl gå till Google och söka bilder ibland, då. Att vinsten går till något jag gillar är bra. Men det är klart - hur mycket de låter trilla ned till sista raden som vinst är ju inte helt klart. Och den lille rebellen i mig gillar, helt osakligt, att de jobbar med underdoggen Yahoo.

Men det är klart att man saknar det som egentligen borde sticka ut; kan Growyn garantera att den egna (och Yahoos) verksamheten på något vis tagit några kliv i hållbar riktning? Ställer Growyn några krav på sina annonser (skippa semesterflygreklam, t ex)? Hur jobbar de själva? Är deras datorer miljömärkta? Och kan Yahoo garantera att den mängd energi som används i deras servrar, och som orsakas av Growyns användare, kommer från hållbara källor?

Förmodligen kan de inte det, än. Men jag tycker ändå att det finns en potential i Growyn som är intressant (Kirschbeeren verkar tycka annorlunda). Jag tror jag ska testa att köra med dem ett tag. Och kanske, kanske, kan Growyn ta initiativ till att t ex Svanen tar fram kriterier för miljömärkta söktjänster på Internet. Det vore ju spännande.

Foto: Martin Cejie Hegardt, martinscamera.com, publicerat med tillstånd.