I senaste utgåvan av Magasinet Filter framställs KRAV som lite av en bluff. Enligt filter så står KRAV inte längre för sina ursprungliga värden och miljönyttan är tveksam. KRAVs kontrollsystem kan man inte lita på och de som jobbar på KRAV är knappast idealister. Jag blev riktigt arg och ledsen - sårad helt enkelt. Jag har naturligtvis en helt annan story att berätta. Men jag tror att man måste förstå artikeln som en del av ett större sammanhang - konfliktens paradigm. Så efter att ha skrivit om det här inlägget några gånger, så tror jag nu att Filter till slut har gjort mig lite klokare.
För några veckor sedan skummade jag igenom en av mina favorittidningar; Filter. Sedan var jag arg, ledsen och förbannad i tre dagar. Jag kände mig rejält kränkt av artikeln "Den skenheliga kon" som handlar om KRAV. Och så läste jag artikeln igen. Och igen. Artikeln är välskriven, i alla fall som läsuppevelse. Ett par andra insiktsfulla bloggare kommenterar också artikeln och menar att den är bra; Gunnar Rundgren på "Trädgården Jorden" och Ann-Helen Meyer von Bremen på "Hungry and Angry". Det finns säkert fler - jag är tacksam för tips.
I min ilska skrev jag det längsta och mest indignerade inlägg jag någonsin gjort för den här bloggen. Ett flammande försvarstal. För det är ju inte så att KRAV försöker lura konsumenterna eller på pin kiv inför meningslösa, dåligt underbyggda regler. Det är ju inte heller så att vi som jobbar på KRAV är iskalla byråkrater som skiter i allt och går hem klockan 17. Att använda gamla undersökningar för att påstå att KRAV inte tar ansvar för kontrollen känns riktigt nattståndet. Att låta en känd eko-motståndare på SLU såga den vetenskapliga grunden för KRAV och eko utan att släppa fram en opponent, känns propagandamässigt.
Så hjälpte min fru mig att ta ett andetag och tänka efter. Jag lät bli att trycka på "publicera". Istället funderar jag på vad som har drivit fram artikeln, och vad syftet med artikeln kan vara.
Jag tror att ett av Filters huvudmål är att erbjuda en läsupplevelse utöver det vanliga. Det ska vara härligt att läsa Filter; ett vackert språk kompletterad med väl utformad grafik. Artikeln om det skenheliga KRAV uppfyller detta. Det är någon som är en duktig berättare som har skrivit. Den är iscensatt nästan som ett drama med tydliga roller. Inte riktigt onda mot goda, röda mot vita, men fördelningen är klar och det är tydligt vart läsarens sympatier ska placeras. En bra story innebär också att något avslöjas och det infrias också. Däremot arbetar inte journalisten med problemen. Läsaren får heller ingen ledning i hur problemen kan lösas, förutom att överväga att sluta köpa KRAV-märkt.
För mig bottnar detta i vad jag skulle vilja kalla konfliktens paradigm, som jag menar att vi lever i, och som jag tror hindrar oss. För mig är ett paradigm ett mönster i samhället som är så grundläggande att vi inte längre lägger märke till det. Eller en slags överenskommelse som medborgarna har om vad vi ska anta som utgångspunkt för alla diskussioner. Konfliktens paradigm handlar om att vi ständigt söker och uppmuntrar konflikt. Vi arbetar ständigt med att avslöja bluffar och antar att vi ofta blir lurade.
I konfliktens paradigm är det bra att vara en trouble shooter. I konfliktens paradigm ägnar vi mycket tid åt att hitta och lösa problem. Vi matar oss själva med nyheter som handlar om problem, som kan vara riktigt stora. En bra artikel, får man lära sig på journalisthögskolan, ska ha en vinkel och helst innehålla en konflikt. En bra debattartikel, får man lära sig av PR-byråerna, ska innehålla en tydlig problemformulering, ett litet avslöjande och ett tydligt krav på förändring. Problemet med detta är att vi upplever världen som full av problem och begränsningar. För många går det åt massor med energi för att hantera problemen, och rädslan för att bli avslöjad är en viktig drivkraft i samhället.
I ett alternativt paradigm skulle vi kunna utgå från att alla faktiskt gör sitt bästa. Vi skulle kunna ta som utgångspunkt att vi ska försöka se till så att motparten alltid lämnar våra möten med mer energi än när vi träffades. Vi skulle kunna ägna oss att uppmuntra allt som är gott och ta varje tillfälle i akt att uppmuntra människor. Det låter kanske udda och utopiskt, men jag tror att en diskussion som bygger på sådana saker är både effektivare och roligare.
Så, jag tänker inte försöka sänka artikeln i Filter med mina fakta, och den upplevelse som jag menar är den korrekta. Jag noterar istället att det ändå är ett ordentligt jobb som journalisten har gjort. Artikeln tar upp ett par intressanta diskussioner; dels om småskalighet kan eller ska vara ett självändamål i KRAV-lantbruket, och dels om klimatproblemen verkligen är så viktiga som vi hittills har trott, när man ställer dem mot andra.
Jag är också tacksam över att ha blivit lite klokare. Magasinet Filter ska man njuta som en upplevelse, inte som en analys. Det gör jag gärna. Jag hoppas också att någon läsare av det här inlägget delar med sig av sina tankar - det skulle göra mig ytterligare lite klokare!
Hur det nu är så är reklam viktig för att sälja. Det innebär att bra reklam är viktig för att eko ska plocka marknadsandelar. Självklart är det bäst om folk fattar sina beslut baserad på klokhet och eftertanke. Men reklamarna har lärt sig så mycket om hur man går runt det där, så då menar jag att vi på eko-sidan vore korkade om vi åtminstone inte försökte plocka upp det bästa som görs runt om i världen.
I Storbritannien heter motsvarigheten till KRAV Soil Association. De har samarbete med flera stora aktörer. Yeo Valley är ett helt ekologiskt mejeri, eller i alla fall ett helt ekologiskt varumärke, som nyligen har tagit hjälp av en av landets främsta rap-producenter för att göra en reklamfilm för sin ekologiska mjölk (eller är det för Massey Fergusson, eller båda?). Jag tycker filmen är rätt snygg, och tydligen har det blivit mycket snack om den, både på webben IRL.
Vi sålde vår bil tidigt i våras, och har nu skött vår fyrapersonersfamilj i drygt åtta månader utan egen bil. Vi sålde inte bilen för att vi ville spara pengar utan för att vi ville testa hur det skulle vara. Jag lovade att återkomma med en utvärdering. Det har gått bra, faktiskt tycker jag att livet utan egen bil är bättre än med. Hur man upplever nackdelarna är subjektivt, men jag har liksom bytt syn på flera saker; vi tycker numera att det är en större frihet att inte äga bil än att äga den. Vi tycker att vi får bättre mat, bättre hälsa och slipper en massa tråkiga moment. Och vi märker nog att grannarna ser att vi numera får maten hemkörd när de istället sätter sig i bilen för att åka och veckohandla. Jag tror att statuseffekten motsvarar den som det innebär att ha en bil.
Jag tror att man nog ska gå igenom ett helt år innan man kan göra en fullständig utvärdering. Men det blev snabbt tydligt att det finns ett gott liv utan att äga bil. Vi tycker till och med att livet är bättre utan bil. Men, det har också blivit tydligt för oss att bilen som fenomen är så väl integrerad i hur vårt samhälle fungerar att man nog kan tala om att vi lever i ett slags bilparadigm. Att ha egen bil utanför dörren är helt enkelt en förutsättning för många resonemang mellan människor. De flesta kan inte tänka sig hur de skulle lösa vardagliga problem utan bilen. De flesta ordnar också sitt liv baserat på att ha en egen bil.
Först måste man säga att vår utgångspunkt var bra; vi jobbar båda centralt i Uppsala och har cykelavstånd (4 km) till jobbet. Uppsala är välförbundet med tåg och flyg. Ingen av oss behöver bil i jobbet och vi kan jobba hemma lite nu och då. Vi bor i ett eget hus 100 m från en av stadstrafikens stomlinjer och flera andra busslinjer passerar. Så vi behöver aldrig vänta mer än 10 min på en buss. Vi har dagis 300 m åt ena hållet och skola 800 m åt andra hållet. Det finns en ICA Supermarket en km bort. Vi är privilegierade och har ett stort naturreservat ett par hundra meter bort och ett centrum med simhall, vårdcentral, större butiker mm någon km åt andra hållet. En km bort finns en mack som hyr ut bilar av de flesta slag.
Hur har det gått? Det har gått bra. Mycket bra till och med. Rent ekonomiskt har det inte inneburit någon större skillnad. Man sparar flera tusen i månaden på att inte ha bil. För de pengarna lägger vi lite mer på andra transportslag (tåg, buss och lite hyrbil), vi köper vår- och höstservice till cyklarna. Vi köper mer hemkörningar av olika slag. När det gäller maten har det lett till lite intressanta insikter. Summa summarum så sparar vi nog lite pengar, men kanske inte så mycket.
Vi började med att handla på den lokala ICA istället för att storhandla på COOP Forum i externhandeln. Vi insåg rätt snart att prisskillnaden inte var så stor. Däremot undviker man ta-3-betala-för-2-fällan, och man sparar en del tid. Ekosortimentet är lite mindre på ICA än på COOP, men det känns bra att handla från en handlare som bor i närheten. Det är klart att det finns ett större utbud på COOP Forum, men vi tycker inte att vi saknar det särskilt ofta.
Sedan började vi testa olika typer av hemkörd mat, och det spåret har visat sig vara en riktig vinnare. Vi har testat bla Årstiderna, Linas Matkasse, MatHem, en lokal bonde men har till slut fastnat för Bondenära. Alla de här tjänsterna har det gemensamt att de kostar lite mer än i den vanliga butiken (inte mycket men lite), men eftersom vi inte har bilkostnaden så är det OK. Det de också har gemensamt är att de levererar intressanta mervärden; ekologisk frukt som man inte visste fanns (ex mango, ananas och persika), färdiga recept, trevliga chaufförer och/eller lokala ekologiska produkter (som man heller inte visste fanns).
Bondenära verkar alltså bli vår basleverantör. De har ett ganska bra sortiment och vi behöver inte fundera på om maten är reko. Den är inte alltid KRAV, men oftast. När den inte är det så kan de förklara hur de tänker. Det är extremt hög kvalitet på en del grejer och vi har fått nya insikter i hur duktiga oljepressare, korvmakare, bagerier och kryddbodar det finns i krokarna. Så numera veckohandlar vi på 10-15 minuter på måndagkvällen medan barnen ligger och läser. En trevlig kille bär hem mjölken, så att det bara är att ställa in i kylen när man kommer hem på torsdagen. Vi hade nog aldrig hakat på Bondenära om vi hade haft bilen kvar. Vi tycker att det är ett betydligt bättre liv än att lägga ett par timmar på att handla i ett industriområde.
Vi tror också att vi sparar en hel del pengar på att vi handlar när vi är rätt mätta och lugna; det blir betydligt mindre impulsköp av ogenomtänkta grejer, trisslotter och junkmat när man sitter framför datorn än när man stressar igenom COOP Forum. Det blir också mindre svinn. Vi kompletterar någon gång i veckan på den lokala ICA, och då märker man genast vad moderna butiker gör med ens fria vilja...
När man har bil okynneskör man en del. Man tycker inte att det är okynnes när man har bilen, men när man inte har det inser man att det är okynnes. Den som sköter sitt eget hus behöver t ex åka till bygghandeln nu och då. Oftast är det fråga om lite smågrejer, som man lätt tar på hojen. Vi har ungefär 4 km till närmaste Bauhaus, alltså lika långt som till stadskärnan, och här blir bilparadigmet extremtydligt. Det finns helt enkelt inga cykelställ utanför Bauhaus (men tusentals i stadskärnan). Att ta bussen dit är bara dumt, eftersom man då först måste in till sta'n, byta buss och sedan ut igen. Så när jag cyklar ut för att köpa en låda spik och lite annat så inser jag att de flesta handlar lika mycket som jag, många är bara där och tittar på något de kanske de ska köpa. Men ALLA tar bilen dit.
Själv har jag nu handlat på Bauhaus med cykel, någon gång med cykelsläp (en hink rödfärg och lite annat), en annan gång hyrde vi en bil en helg för att fixa lite olika saker, tex köpa ett par stora saker. När vi skulle bygga lekstuga betalade vi istället dem för att köra hem grejerna, så slapp vi det slitet också. Det visar sig vidare att många Bauhausgrejer kan jag också fixa på sta'n där det finns både Clas Olsson och Teknikmagasinet. Det är gjort på en kvart efter jobbet istället för en dryg timme med bil på lördagen. Jag tycker att vår lösning innebär mer frihet och möjligheter att välja det som passar. Jag får bättre kondition och får en feeling för årstiden, men jag ser som sagt att för de flesta är det en otänkbar tanke ända tills jag förklarar hur man gör.
En tydlig vinst är att vi slipper alla bryderier med själva bilägandet. Vi behöver inte ta ledigt för att besiktiga, tvätta, städa, serva eller reparera bilen. Jag sparar en ledig dag per år på att inte behöva byta däck, vindrutetorkare, lampor, mm. Eftersom vi inte har en bil på tomten längre slipper vi skrika "akta bilen" efter barnen, som istället kan spela boll där bilen stod. Jag behöver numera skotta mindre snö, eller oroa mig för att någon fågel skiter på motorhuven.
Numera kan vi också välja den bil vi vill ha. När jag och frun skulle åka till Kristinehamnstrakten hyrde vi en mindre, supersnål, bil. När vi skulle köra lite grejer till svägerskan hyrde vi en herrgårdsvagn. När vi har varit på kalas så hyr vi bil med privatchaufför (kallas också taxi). Inget hindrar oss från att hyra en liten skåpbil när vi ska köra grejer till återvinningscentralen. På semestertider är det oftast betydligt bättre priser för att hyra bil en vecka, så när vi vill åka till fjällen så är det planen. När vi hyr bil så är de dessutom alltid moderna miljöbilar som är nystädade. Även detta innebär fler frihetsgrader.
Vi cyklar mer nu, och det har fördelar i sig. Man får vara ute mer och tänker mer på hur årstiderna skiftar. Man tänker bättre på en cykel än i en bil. Vi lägger pengar på bra cyklar till oss själva och barna. Det innebär att cyklandet i sig blir mer problemfritt. Barna får en större värld, för de inser att de kan ta sig själva till ställen som ligger en bit bort. Dessutom får de röra på sig mer. Möjligen kommer de så småningom att bli retade för att de inte har bil i familjen, men det får vi ta i då.
Nackdelar, då? Det är klart att den största nackdelen är att man inte kan bestämma sig för att åka någon stans på sekunden, det är en slags rörelsefrihet som går förlorad. Det har också hänt att jag har cyklat ned till hamnen bara för att inse att jag har glömt båtnyckeln och då känns det helt fel att inte bara kunna åka hem och hämta nyckeln, utan behöva betala för sin dumhet med egen trampenergi. Att hyra bil är också förknippat med lite strul; det ska bokas, hämtas och lämnas. Och visst kan barna tycka att det är jobbigt med cyklandet ibland.
Ibland märker man också att vänner och bekanta tycker lite synd om oss, och liksom vill skydda oss från det onda att inte ha bil. Det kan vara väldigt störande. Vår Ford Focus var inte någon vidare statusmarkör, men jag inser att för många så är det en viktig markör inför vänner och grannar att ha en bil och vilken bil man har. Jag tror att få skulle erkänna det, men för många så finns det ett behov av att demonstrera sin framgång. Ett enkelt sätt att göra det är att äga en bil, och helst en viss bil. Den möjligheten har ju inte vi längre.
Hur man upplever nackdelarna är subjektivt, men för oss så har vi liksom bytt syn på saken; vi tycker numera att det är en större frihet att inte äga bil än att äga den. Det är olika friheter, men summan är större utan, tycker vi. Vi tycker att vi får bättre mat, bättre hälsa och slipper en massa tråkiga moment. Så vi tycker inte att det är mer synd om oss nu. Och vi märker nog att grannarna ser att vi numera får maten hemkörd när de istället sätter sig i bilen för att åka och veckohandla. Jag tror att statuseffekten är ungefär den samma.
Så jag tror att för många som bor i en större tätort, så är ett liv utan bilägande ett bättre liv. Jag tror att det som hindrar de flesta är ett paradigm. Paradigmet är ett strukturellt tänkande där det normala är att kommunalskatten till mycket större del går till att underhålla biltrafiken (som kostar, tar plats och smutsar ned) än till cykeltrafiken (som knappt låter och dessutom bygger folkhälsa) eller kollektivtrafiken. Det är det faktum att man att man upplever att till vissa delar av staden går det bara att ta sig med bil. Eller, som en granne påpekade; hur kan det komma sig att man ger skatterabatt på miljöbilar istället för att ge skatterabatt på cyklar och busskort? Paradigmet syns i att det finns regler i planeringen av städer om hur många bilparkeringar man ska räkna med per familj när det byggs hus, men inget om cyklar. Det syns i att det knappast har hänt något med bussen som transportmedel på 50 år, medan bilarna har blivit rullande informations- och underhållningscentraler.
Det vore intressant att tänka sig cykeln och bussen som nästa paradigm; där bilverkstäderna i industriområdena ersätts av cykelverkstäder där folk bor. Där cykeln och kollektivtrafiken är synkad till en effektiv helhet och där folk kan lägga mer tid på att jobba eller vara med vänner. Det vore spännande om det var tätare med bilpooler och biluthyrare som hade mycket bättre system för uthyrning, så att folk kunde hyra den bil de behöver, när de behöver den. Jag tror det skulle ge ett samhälle som är mer effektivt, friskare och gladare.
För vår del tror vi att nästa steg blir en Christiania Bike eller Bella Bike; en trehjuling med tält. Då blir det lättare att stoppa in trötta barn i tältet och cykla hem, eller handla utan att koppla släpet.
Det här blev en lång drapa. Men till sist ett inspirerande inlägg från Monterey Bay Aquarium; det är nog bäst att vi får till ett par skiften i hur vi beter oss:
Politiken och demokratin är ett mångfacetterat fenomen. Efter något år i politiken gör jag ett halvhalt och kommer fram till att politiken och politikerna å ena sidan är vacker och beundransvärd. Många lägger mycket av sin tid och sin energi på att göra samhället bättre. Men den har också fula sidor. Så kan två partier som står varandra nära börja kasta dynga på varandra istället för att utveckla bra idéer, folk kan få för sig att det egna partiet är det enda som har fattat något. Det kanske tråkigaste med partipolitiken är att snuttifieringen i valrörelser innebär att de intressanta diskussionerna inte får plats. Det tråkiga med det är att det ju mest är vart fjärde år som folk bestämmer vilka de tycker ska bestämma. Och det är inte treordiga slogans som bestämmer, utan partier med en betydligt mer avancerad grund.
Jag har ju gått och engagerat mig i ett parti. Jag drog mig länge för det, om inte annat för att jag oroade mig för att bli stoppad i ett fack, bli en X-partist snarare än Johan. Bli en av de där politikerna snarare än någon som gör sitt bästa för nästa generation. Men någon stans kom jag fram till att demokrati är något fint, men att den absolut inte blir bättre än man gör den. Dvs om jag nu tror att jag har idéer om hur samhället kan bli bättre, så finns det väl ingen anledning att blåvägra att befatta sig med partipolitik hela livet. Jag bestämde mig för att gå in i det hela under några år, men jag bestämde mig också för att inte tappa bort mig själv. Jag vill ha kvar min förankring, men få en ny plattform. Jag vill inte låta ett parti bli ett självändamål, något jag lever för. Nu har det gått något år och jag vill försöka mig på en betraktelse mitt i brinnande valrörelse. Jag hoppas det ger lite distans.
Jag har blivit positivt överraskad av att de allra flesta i politiken faktiskt vill genuint väl. Hittills har jag stött på ganska få maktfullkomliga stötar som bevakar sina nämnduppdrag för inkomstens skull. Däremot har jag stött på många som brinner för vissa värden, som ofta är ganska oegennyttiga. Det är också spännande att se att många ganska viktiga funktioner i samhället besätts av kompetenta människor som jobbar ideellt. Det är svårt och mycket komplicerat att försöka styra en kommun med politik. Det kräver mycket inläsning och övervägande. För den som har en ambition så går det mycket tid och energi. Det har också varit spännande att det parti som jag har valt också har varit väldigt öppet för nykomlingar. Nya idéer är välkomna och utvecklas. Det hade jag aldrig trott. Snarare hade jag trott på kattfajt i varje detalj.
Till sådant som har stört mig rejält hör den blockpolitik som nu har etablerat sig. Den för med sig att man i och för sig får stabila majoriteter, vilket är bra om man ska leda. Men det för också med sig helt hårresande effekter. Så har t ex några strateger kommit på att de två gröna partierna ska kämpa mot varandra som någon slags gladiatorer, trots att de förmodligen har mer gemensamt med varandra än flera av sina koalitionssyskon. Så när jag försöker utveckla en idé inom mitt parti, så känns det för mig naturligt att kolla av reaktioner och insikter i det andra gröna partiet. Jag känner ju flera där. Men mina/våra försök att visa tveksamhet och vara resonerande möts med förakt. Förutom på strategerna så beror det säkert på att någon i mitt parti har sagt något korkat i frågan någon gång. Och ångra sig får man inte i politiken. Det bästa Sverigedemokraterna skulle kunna åstadkomma vore att sätta sig i vågmästarroll, vilket skulle tvinga blocken att luckra upp sin konfliktinställning.
Jag blir också orolig när jag ser hur introverta partierna är, de gröna liksom de andra. Mycket av valrörelsen handlar om att peppa varandra till den grad att man tror att de andra är dumma. Är det något jag har lärt mig i företag så är det att aldrig, aldrig underskatta en konkurrent. Kunderna väljer oftast inte konkurrenten för att de är korkade, utan för att konkurrenten gör något bättre än vi. Genom att försöka förstå vad de gör som är bra, så kan vi bli bättre än de. Jag tror de partier som förmår ha rotation på sina medlemmar kan minska risken för vi-är-bäst-syndromet. Men när jag följer de olika partierna och konstellationerna på t ex Facebook, så ser man ingen större skillnad. Bara vi vet vad som är bäst. De har fel. Och är korkade. Att de är fula rår de inte för.
Just nu är det valrörelse, och jag tycker att politiken är som sämst just nu. Bakom de seriösa partierna står ganska djupa samhällsanalyser, med vackra visioner och avancerade lösningar. Men nu reduceras allt till treordiga slogans och konflikt. Det verkar som att folk i gemen vill ha information i stil med "vi kan inte vänta", "modernisera Sverige" eller "det finns bara ett arbetarparti". På detta som grund målar vi i politiken upp motståndarna som ett hot mot den nationella säkerheten; tåg ner i underjorden, anspelningar på svunna och misslyckade samhällen, osv osv. Snuttifieringen går så långt att det är vanligt att debatter inte är debatter, utan debattanterna står och tjatar sina förutbestämda budskap med tre ord.
Vart tog det intelligenta samtalet vägen? Hur ska vi kunna få rejäl samling för att lösa problem som de flesta faktiskt är över ens om att de finns?
Just nu är politiken ett skogsrå för mig; skön på framsidan, men svart och farlig på baksidan. Jag fortsätter min vandring med henne, men passar mig noga för hennes dåliga sidor och jag tänker inte låta mig slukas av den dåliga sidan.
Det blev tydligt när jag började plugga på universitetet i vår lilla stad. Alla nationer (studentklubbar med en geografisk anstrykning) hade sina traditioner som de gjorde mycket väsen kring. De här traditionerna hade ofta med mat att göra. Gotlands nation har sin fårskallegask. Norrlands nation var noga med sina bryggerier på puben. Det var de andra också. Det skulle bakas kringlor på Sörmland-Nerikes osv, osv.
Men på Upplands var det liksom annat än någon slags stolthet över hemlandskapet som gällde. De var duktiga på musik (hade den galnaste studentorkestern), kul övningar och var i största allmänhet inte exklusiva. Vilket naturligtvis gjorde att många av oss som kom från Uppsala såg till att komma in på andra nationer. Där lärde man sig att Uppland inte hade mycket att erbjuda av egen kultur. Uppsala var liksom bara substratet som andra kulturer överlever på medan de väntar på att börja livet...
Det tog mig rätt länge att ens börja leta efter vår matkultur här på orten. Det började när jag träffade på stolta eko-bönder utomlands som visade upp en fantastisk rikedom. Jag kommer t ex ihåg en Peruan som visade en liten film från sin marknad hemma. Där satt en tant och visade upp sina 50 sorters potatis. Jag förklarade att potatis är en jättegrej i mitt land, men att folk mest skiljer mellan fast och mjölig. Jag kände mig fattig och började kolla mera hemma.
Idag tror jag att jag kom imål lite grad. Bondens Egen Marknad hade Uppsalapremiär, mitt framför stationen. Där fanns mycket av det jag nu lärt känna; ostar, mejerier, rotsaker och en del grönt. Där fanns också ett stånd som sålde tomater. Det var en odlare från Fjärdhundra som sålde. Jag känner hans dotter lite, så jag stolpade nyfiket fram. De hade 14 sorters KRAV-godkända tomater till salu. Inte bara skådebröd, utan ordentligt av alla. Och de hade uppfattningar om alla; söta, sallladstomater, äts som frukt, gula, organgea, rosa.
Jag köpte ett halvkilo Dirk och ett halvkilo av den rosa plommonfärgade varianten som äts som frukt. Och jädrar vad de smakade mycket! Mer faktiskt än de vi odlar vid sydväggen själva. Jag är lite omtumlad. Förtrollningen är bruten. Maten är inte alltid intressantare någon annan stans. Vi har verkligen rikedomen runt hörnet. 14 sorters perfekt mogna KRAV-tomater... 14 sorters lycka. Och så här mitt i säsongen är de nästan klimatgratis, också!
Jag sprang på en riktigt bra idé som biogasfolket i Borås har kommit på - att samla in fallfrukt för rötning. Jag har länge tyckt att det är tragiskt att de flesta hårt arbetande villaägare numera anser sig så rika att de inte behöver ta hand om den frukt som deras trädgårdar producerar. Så man ser hur de i stället ägnar timmar åt att kratta ihop äpplena och kör ut dem i skogen eller kör iväg till återvinningscentralen. Nu finns det åtm en vettigare användning.
Bra gjort Borås!
Uppdatering: jag tipsade vårt lokala biogasföretag om detta. De sade att de hade hört om det och skulle försöka få igång det nästa år. Men de menade också att det är ju bara att skyffla ned en korg äpplen eller två i den normala bingen varje hämtning. Så kommer vi en bit på väg i alla fall. Smart. Enkelt. Det gillar jag.
För fem år sedan köpte vi ett gammalt hur som mäklaren tyckte var ett rivningsobjekt. Men vi bestämde oss för att renovera. Med hjälp av de siffror som fanns innan vi började och de enkla siffror som vi har nu, så kan man konstatera att det går att reducera de ekologiska fotavtrycken av sitt boende med 70-80%, om man försöker välja rätt. Det är då nyckeltal kan bli mysigt. När man ser 2 000 kWh per person och år som en fantastisk förbättring.
Det finns eller fanns (har inte sett dem på ett tag) en firma i Stockholm som heter Miljöekonomihuset. De är (eller möjligen var) miljökonsulter och är på det sättet rätt lika en knippe konsulter som poppade upp i mitten på nittiotalet. Men lirarna på den här firman öppnade mina ögon för att se på effektivitet på ett nytt sätt. De gjorde det helt enkelt genom att försöka tänka ekonomi kring ekolologi. De skapade nyckeltal och styrinstrument som i mångt liknar det som ekonomer har hållit på med i evigheter. Jag kan tycka att det bitvis blev lite mycket av det goda och att det skapar rätt stora system som är ganska svåra att underhålla. Men i alla fall. De lärde mig att effektivitet är något vackert och inte bara något för räknenissar.
För fem år sedan köpte vi ett hus (eller rättare sagt ett par hus) som mäklaren menade närmast var rivningsobjekt. Vi fick dem för tomtpriset. Vi bestämde oss för att renovera och försöka bevara så mycket som möjligt av stämningen i husen och på tomten. För oss är miljö, hälsa och hållbarhet viktigt, så genom de här åren har det varit mycket arbete med att hitta lösningar som vi kan acceptera. Men eftersom vi har renoverat, så kan man jämföra före och efter med ett effektivitetsperspektiv.
Före När vi köpte Granbacken så var huset i princip inte ombyggt eller renoverat sedan tidigt 60-tal. Originalkonstruktionen är från 20 och 30-tal. Uppvärmningen var direktverkande el, isoleringen bitvis usel, men bitvis helt OK om än gammal standard. Man hade dock till mögelsvamparnas förtjusning blandat i lite glasfiber i det hela. Bottenbjälklaget var till stora delar ruttet. Det bodde 1,5 människor i de två husen. De skötte kompostering själva och hade sophämtning av minsta kärlet 26 ggr per år. Året innan vi tog över gjorde de av med drygt 17 000 kWh el. Det var eldningsförbud i kaminer och vedspis. Boytan vet ingen exakt vad den var, men vi skattade den till runt 90 kvm. Biytan var runt 60 kvm.
Några intressanta nyckeltal: Elanvändning per person och år: 11 300 kWh Soptömningar per person och år: 17,3 Boyta per person: 60 kvm Tomtyta per person: 593 kvm Antal bilar per person: 0,67
Efter Vi har renoverat huset, bytt uppvärmingssystem (vattenburen bergvärme), förbättrat isoleringen rejält. Vi har renoverat fönstren, men inte bytt dem. Det var de för vackra för. Vi har byggt ut lite grand och tagit i anspråk yta i husen som dittills varit ouppvärmd. Vi har installerat en antik kakelugn för att möta köldspikarna (och öka trivseln). Vi är nu fyra personer i vår familj och hyr ut halva hus 2 till en student. Alltså fem personer som bor här. Eftersom alla sopsorterar duktigt har vi inte behövt mer soptömning. Elförbrukningen närmar sig nu 10 000 kWh per år.
Nyckeltal efter uppgradering: Elanvändning per person och år: 2 000 kWh (minskning 80%) Soptömningar per person och år: 5,2 (minskning 70%) Boyta per person: 28 kvm (minskning 50%) Tomtyta per person: 178 kvm (minskning 70%) Antal bilar per person: 0 (minskning 100%)
Och så resten: Under renoveringen så rev vi ut en massa halvruttet trä, mullbänkar, mögligt kutterspån, masonit och en del annat, mest trä och järn. Järnet återvinns ju, men träet kommer från en liten mikrokolsänka och bränns i något fjärrvärmeverk. Men vi har ersatt det med en konstruktion utan plast, men med gamla tidningar (ekofiber) och linskivor. Jag skulle tro att vi kanske har bundit upp något ton kol till i den nya konstruktionen.
Vi har varit noga med materialvalen. Såvitt möjligt och rimligt hållbart trä. Färger som kan tas bort med vatten eller såpa (slamfärg, linoljefärg), inga laminat med märkliga limmer. Så lite silikon och fogskum som det bara går.
Jag tror att hela den här processen har haft betydligt mindre miljöpåverkan än vad den skulle ha haft om vi t ex hade rivit och bränt hela huset och ersatt det med ett nytt som är fullt med glasull, plast och annat jox. Men jag har ju inga nyckeltal för det.
Summa Summarum En finess med nyckeltal är att man på ett riktigt konkret sätt kan visa upp för sig själv hur man lyckas eller inte. Bitvis har vi haft våra tvivel om att det varit värt allt jobb och slit. Men när man ser skillnaden i siffror, så är det lättare att känna att vi har gjort rätt.
Känner vi oss då som extrema miljömuppar i ett eko-hus? Nej. Men vi tycker att vi bor vackert.
Är det förresten någon som har fler förslag på spännande nyckeltal för en familj eller ett boende?
På EkoTänk tänker jag högt kring mitt stora intresse ekologisk produktion och ekologisk mat. Tankarna är sällan färdiga, men ofta på väg någon stans.
Bor med fru och två barn i ett litet rött hus i Uppsala.
Inlägg
