Rolighetsteorin - humor eller konst?

Jag blev lite betuttad i VW:s varumärkesbyggande i rolighetsteorin. Och jag tycker fortfarande att det är roliga grejer. Men jag har tänkt på det här. Jag tror inte det är roligt i längden.

För några år sedan var jag ute och reste en del och i en sådan där gångtunnel eller löpande band för människor någonstans, så hade de råddat upp en anläggning som alstrade ljud och ljus när människor passerade. Hur ljudet blev berodde på saker som hur lång mänskan var, hur fort hon gick och sådär. Första gången man passerade förstod man inte. "Va va de?" Andra gången börja reagera och provocera systemet. "Kul idé!" Tredje gången hade man avslöjat det hela och kunde få de toner man ville. "Häftigt! Jag regerar!" Fjärde, femte, sjätte... gången blev man bara lack på oljudet och blinket. Det jag hade råkat på kallades då för konst.

Så det är klart att första gången man stöter på pianotrappan så är den kul och intressant. Men går man där varje dag, så är man nog less på dag tre, och tar rulltrappan bara för att slippa oljudet. Världens djupaste soptunna är intressant ända tills man inser att det är en vanlig soptunna med lite elektronik i.

För mig är konst något som får en att reagera. Tycka något, känna något. Så jag tycker att de här grejerna kvalar in som någon form av rolig konst. Den får folk att se nya perspektiv och möjligheter. Men jag tror inte att konst av det här slaget ger mer hållbara livsstilar på det sättet som VW föreslår.

Filmen om pantmaskinen är dock lite annorlunda, för den är bara delvis kul. Mest av allt retar den tävlingsinstinkten, och den rackarn är stark. Här tror jag kanske att de har kommit på något viktigare. Kan vi göra hållbarhetsfrågor till en tävlingsgrej, så tror jag att det kan tilltala många.