onsdag 14 oktober 2009

Hållbarhet genom lust och fägring stor

De senaste veckorna tycker jag att det verkar som att hållbarhetssverige har kommit till en ny insikt. Plötsligt pratar alla om att det är självklart att om man ska få stora mängder av människor att ändra beteende i hållbar riktning, så kan vi inte stå och skrika KRIS, ALARM och PANIK! Istället gäller det att tala med lockande, charmerande toner. Det gäller att få det hållbara alternativet att framstå som det mer attraktiva, som det mer lustfyllda. Vi behöver locka de matglada konsumenterna på en spännande och smakrik upptäktsfärd bland bönorna, snarare än att tala om för dem att de måste dra ned på köttet. Tidskrifterna Effekt och Camino är mina sanningsvittninen. Men också grundskoleeleverna i Karlstad.

Allra tydligast formulerades detta i en artikel som publicerades i det första numret av tidskriften Effekt. Kommunikatören Solitaire Townsend förklarar att det allra bästa sättet att nå framgång borde vara att göra som de som lyckas. Skönhetsindustrin säger inte ett ord om att deras produkter kan ta lång tid att applicera, eller att de till och med kan göra ont. De får istället hela sortimentet att signalera ”because you’re worth it” och att du självklart ska kosta på dig bra grejer. Bilindustrin pratar självklart inte om att bilen kommer att ta dig till timslånga köer eller lika långa och lika tråkiga motorvägspass. De talar istället om körglädje, finesser och status. Det ska bli spännande att följa Effekts fortsatta kommunikationsskola.

Idag höll jag föredrag för ett hundratal pedagoger i Karlstad. De presenterade bland annat ett antal hållbarhetsprojekt, och även här var det så supertydligt att eleverna i projekten så supertydligt hade sagt ifrån: De ville inte bidra till fler larm eller mer krisstämning. De ville göra projekt och filmer som stimulerar att göra rätt som inspirerar att välja bra alternativ. Man ville inte syssla med att välja bort eller dissa. Vi fick se några alldeles underbara filmer, som elever hade gjort, och som handlade om hur man väljer rätt och hur kul det kan vara. De handlade om vad som sker på den ekologiska grisgården och varför den är så bra. Inte många ord om de dåliga alternativen.

Caroline från Camino var också i Karlstad och pratade. Hon förklarade att hela deras idé är just att peka på det roliga, på den hållbara livsstilen och på vilka smarta lösningar det finns. De vill inspirera, stimulera, förklara det fräcka i att designa damunderkläder som görs av gamla herrskjortor (tror det var Bea Szenfeld som sysslade med det). Hur man kan komma över ett gammalt konkurslager med klänningar och förädla dem till fashion. Hur man kan göra affärsidéer av hållbarhet (där de gärna håller fram sig själva som exempel).

KRAV har länge kört strategin att prata för sig själv, så får andra prata om sig. Möjligen har man valt en lite väl jutesäcksartad kommunikation kring KRAV-märket, men i grunden tror jag att det är rätt. Om man kan få fram det njutningsfyllda i att se sina barn äta obesprutade äpplen, eller välmåendet efter en bit choklad som framställts på ett anständigt sätt, eller tryggheten i att det ekologiska lantbruket har många fler lösningar än det konventionella, så tror jag att det passar precis rätt i den här trenden.

Och det fina är att det redan finns så mycket kanaler för att prata njutning. Caminos, REKOs och Effekts farligaste konkurrenter blir då helt vanliga njutningsmagasin som Gourmet, Allt Om Mat, modetidningar, trädgårdstidningar, mm. Det innebär naturligtvis att tillvaron för de förra kan bli tuff. Men på det hela är det suveränt – vi får många, många fler att tala hållbarhet. Bara för att det är så härligt! Härligt, va?

2 kommentarer:

Johan Erlandsson sa...

Jag tror också att det är den bästa vägen att kommunicera, något jag blev varse för 10 år sedan när jag gick på miljöutbildning på Ekocentrum i Göteborg. De hade (och har) en hel utställning som fokuserar på lösningar mer än på att beskriva problemen, och det tycker många är mer intressant att ta till sig.

Sen kan man naturligtvis inte heller låta bli att rapportera om läget. Miljöfrågan är svår och komplex och vi behöver nog stöta och blöta vilka problem som är allvarligare än andra och bästa sätten att hantera dem.

En risk med att göra det alltför glättigt tycker jag också kan vara att man lätt hamnar i lösningar på små problem snarare än få till en rejäl omställning på de verkligt stora och hotande miljöproblemen och livsstilarna. Det behöver inte vara så, men ibland tycker jag att det blir en snedvridning. Är det inte Volkswagen som kör en kampanj nu på det temat? Rolighetsfaktorn eller vad den heter. Som handlar om att t.ex. ta trappan istället för rulltrappan. För att sedan kliva i sin VW...

Jonas Hansson sa...

Det kommer inte att fungera att bara visa lösningar och positiva budskap.

Det blir då en tävling i positiva budskap, varför skulle miljöbudskapet då vinna över härliga dykresor till Maldiverna, gästvänliga Thailand och blå laguner och vit sand?

Positiva budskap och framför allt positiv uppmärksamhet är oerhört kraftfullt. Kajsa Wahlström visar man i dagisexperimenten i Gävle lyckades få balanserade könsroller genom att ge positiv uppmärksamhet för det beteende man ville se och ingen uppmärksamhet för det beteende man inte vill ha. Positiv uppmärksamhet var nästan deras enda verktyg. Pojkarna började prata känslor, började samarbeta och vänta på sin tur när de fick bekräftelse för detta. Flickorna fick mer självförtroende, började tänka mer på sig själva, och började spela bollsporter när de fick uppmuntran för det.
http://www.dn.se/insidan/vuxnas-fordomar-fostrar-barn-in-i-konsroller-1.397570
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9125040049

Grundskolans lärare var förbluffade över dessa elever, tjejer som stod upp och tog för sig på ett helt annat sätt än som var vanligt. Och nöjda. Men ett par månader senare var de balanserade könsrollerna som bortblåsta och tillbaka var de traditionella segregerade rollerna. Varför? Lärarna hade inte agerat konsekvent, som dagispersonalen hade gjort. Dagispedagogerna hade monopol på uppmärksamhet till barnen.

Det är omöjligt att ändra på vanor i stora anonyma samhällen om man inte har monopol på bekräftelse. I små grupper är det lättare att kommunicera, komma överens och utöva social kontroll.

Positiva lösningsbudskap är verkningsfulla för människor med klimatångest, men är människor i gemen rädda för klimatförändringar? Jag tror inte det. Jag tror de flesta har fattat att det är moraliskt fel - för de tror att människor i syd drabbas, och "kommande generationer" - inte deras egna barn. Ingen vanlig människa jag pratar klimat med nämner risken för självförstärkande effekter, positiva återkopplingar när temperaturen når en viss nivå, att människan då kan tappa kontrollen över uppvärmningen när planeten kanske fortsätter värma upp sig själv. Ingen lyfter möjligheten att halva jordens befolkning kan stå utan vatten innan mina barn når pensionsåldern.
http://www.guardian.co.uk/environment/2009/sep/28/met-office-study-global-warming

Jag tror hot är nödvändiga, i korta doser. Människor behöver bli känslomässigt berörda av klimathotet. Sedan pratar vi bara lösningar. Men både hot och lösningar är nödvändigt i klimatdebatten. Mest lösningar och positiv uppmärksamhet från grannar, kollegor, släkt, arbetsgivare, myndigheter, politiker när man "gör rätt". Och man behöver bli känslomässigt berörd av klimathotet - det blir man om man har barn eller planerar att skaffa barn och läser om risken för konsekvenser i norra Europa av klimatförändringar. Sen glömmer man inte. Sen behöver man positiv uppmärksamhet.

Related Posts with Thumbnails