lördag 24 oktober 2009

Dave Toole och Tuol Sleng - konst som berör

Jag kan säkert överleva på bara mat och tak över huvudet. Men om jag ska utvecklas, vara trevlig och kanske lämna den här världen i ett bättre skick än jag fann den, så behöver jag inspiration, energi och ständigt nya perspektiv. Jag hittar mycket av det i olika former av konst (som jag har min egen definition av) och jag fascineras av att internet har givit en guldålder till konstformer, som plötsligt är tillgängliga för mig en mörk höstkväll vid köksbordet. Jag rekommenderar att ni låter er beröras av bilderna från Tuol Sleng, och låter er förföras av en dansfilm som överraskar. (Foto: Martin Cejie Hegardt, publicerad med tillstånd)


Man behöver mycket för att leva, men ytterligare lite för att leva väl. Konst hör till det jag kanske fysiskt överlever utan, men som har potentialen att utveckla mig. Konst och konst förresten. Det är ju egentligen ett märkligt begrepp, för det tenderar att vara lite exkluderande. Det jag vill ha är något som berör mig och allra helst hjälper mig vidare till nya insikter och/eller perspektiv. Men med den definitionen kan lite vad som helst vara konst.

Jag menar t ex att marknadsföring är en svår och subtil konstform. Den ska ju inte bara beröra och ge någon form av insikt. En marknadsförare har inte friheten att lägga konsten i betraktarens öga och säga "vad föreställer det för dig?". En marknadsförares mission är nå fram med ett mycket precist budskap, en mycket precis känsla. Och det i ett enormt budskapsbrus. Vi ser t ex hundratals annonser av olika slag varje dag. En bråkdel av dem lägger vi märke till. Kanske någon i veckan överlever mer än några timmar i vårt medvetande. De som skapar annonserna, kampanjerna som stannar i många människors medvetande och får dem att göra något är enligt min mening stora konstnärer.

Men det är klart att marknadsföring är någon slags tillämpad, hårt utforskad konst. Det finns ju en massa andra uttryck som i sig själva förmedlar, skapar känslor och insikter. Det finns ganska storskalig konst som olika former av installationer eller installationer. Arkitektur kan också vara konst - alla i Uppsala har t ex en åsikt om, en känsla inför, det ganska nya konserthuset. Att bevara en historisk plats så att den sänder en signal genom tiden är också någon form av konst som skiljer sig från det döda museet. Att besöka Tuol Sleng eller källaren i det gamla KGB-högkvarteret i Vilnius lämnar ingen oberörd. (Foto: Martin Cejie Hegardt, publicerad med tillstånd)

Men konsten vandrar också över i den digitala världen. Så Tuol Sleng har en digital reflektion, en webbplats med fotografier på fångar. De flesta beskrivna som "okänd fånge". På ett stillsamt sätt väcks nyfikenheten - vad var det här för människor? Men sedan kommer den iskalla knuten i magen när man förstår vad som sannolikt har hänt dem i ett system som inte ens brydde sig om vad de hette. De var bara en okänd fånge. Vadhände med dem. Mina, levande, ögon blir blanka inför deras blickar, som var levande. Bara internet möjliggör den här konstformen. Från mitt köksbord kan jag låta mig utsättas för och beröras av det här uttrycket. Det är ganska lågmält, men kristallklart. Verklighetens Tuol Sleng är givetvis en brutal omskakning, alltså något annat.

Men på internet dyker även angenäm konst upp. Kortfilmer på en eller ett par minuter hade nog en mycket begränsad publik innan YouTube. Och det mesta på tuben är väl av begränsat intresse. Men rätt vad det är så dyker det upp riktiga guldkorn. Jag sprang på en film om en kille som heter Dave Toole, som dansar med en klassisk dansös som heter Tanja.

Den hade nog inte fångat mig om det inte var för att den på dryga två minuter tog mig på en resa. Den här Toole har inga ben. Till en början reagerade jag på det och trodde att det skulle vara någon slags protest- eller sympatifilm. Men snart insåg jag att det inte var fallet, utan detta rörde sig om dans som konstform. Jag utsattes för oväntade upplevelser och tankar och jag fick gåshud.

Till slut inser jag att filmen kanske ändå är en protestfilm. Men i så fall en protest mot vår tendens att avgöra vad som är möjligt, vad som krävs för att det skulle kunna funka. Man kan lätt tro att det krävs två ben och två armar för att det ska bli häftig, sensuell och överraskande dans. Men icke. Det ger mig inspiration. Man kanske lätt kan tro att det krävs konstgödsel och bekämpningsmedel för att försörja världen med mat. Man kanske lätt kan tro att andra kan allt bättre och att det inte spelar någon roll vad jag gör. Man kanske lätt kan tro att en värld utan olja måste bli sämre och tristare. Men icke.

Det finns oväntade möjligheter och oväntad skönhet i det mesta. Och konst ger mig energi att trampa på. Jag rekommenderar att ni ser filmen några gånger.






6 kommentarer:

Wannebebondjantan sa...

oooo vad fint... den väcker varma känslor i hjärtat!

Ekomuppen sa...

Mmm, intressant inlägg.

Jag får många tankar och associationer;
Foton på fångar påminde mig om utställningen jag besökt igår: Titanic. Det sista utställningsrummet bestod av dukar som täckte hela väggarna. De var täckta av namnen på samtliga över 1400 personer som omkom - och plötsligt kom de så nära...

Att se konst på oväntade ställen:
Jag ser ofta konst i bruksföremål; och ofta i använda sådana. När man ser det slita och nötta efter många års användande. Börjar tänka på människorna som hållt det i sina händer...

Johan sa...

Wannabe - kul att jag lyckats förmedla något!

Ekom - jag har otroligt svårt att slänga gamla bruksföremål. Vi har mejslar, stämjärn, ok och annat som jag bara inte kan slänga. För jag ser hur välanvända och välskötta de är. Svunna tider och människor bor liksom i dem.

NYFIKEN-GRÖN sa...

Då vill jag tipsa om young art!

http://youngart.se/

Johan sa...

N-G: Häftigt!

Johan sa...

...

Related Posts with Thumbnails