Hård kritik mot ekokritikerna fastställd av professorer

Man kan väl lugnt säga att jag och professorerna på Mark och Miljö vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, är oense om mycket. Jag har vid flera tillfällen tyckt att de har gått överbord när de har fört sin argumenhtation mot eko. Till exempel när de förespeglade att de företrädde SLU i Almedalen. Eller när det kröp fram att det var de som hade matat Marit Paulsen med info som hon grundade sin Lurad på Laxen på.

Förra året satte SLU samman en internationell panel i syfte att så opartiskt som möjligt utvärdera universitets forkning, dess kvalitet och nytta. SLU vill vara ett seriöst universitet och har naturligtvis ansträngt sig för att panelen ska vara så oantastlig som möjligt. När rapporten kom så innehöll den mycket frän kritik mot Mark och Miljö. Språket är mycket hårt och nästan avfärdar som ointressant. Nu har rapporten nått riksmedia och refereras bl a av SR.

Det sorglustiga är att trots att de nu har haft flera månader på sig att smälta innehållet, så fortsätter grodorna att hoppa ur munnen på professorerna. De bemöter kritiken med

"– I det här fallet grundar sig det dåliga omdömet om oss på att vi presenterat fakta om ekologisk odling som inte gillades av utvärderingsgruppen. Därför går det inte att bry sig om utvärderingen i det här fallet, säger Holger Kirchmann.
– De var amatörer i växtnäringsfrågor och troende i att grönt är fint, tillägger Olof Andrén."

Så de illustrerar rakt av det som panelen rapporterar:

En självbelåten och improduktiv forskningsmiljö som saknar nödvändig vision, en ovilja att kommunicera sina resultat på ett balanserat sätt som också tar hänsyn till andra, motsägande resultat.

Kanske är det nu läge för SLU att framhäva forskare från sina produktiva forskningsmiljöer, som har en vision och en vilja att kommunicera sina resultat på ett balanserat sätt. Var är de? Jag vill gärna se mer av dem!

(Vill du läsa rapporten själv? Här finns den. Kolla sid 406 ff)

EkoTänk producerar insändare

För en vecka sedan fick docenten Birger Svensson in en insändare i Uppsala Nya Tidning. Hans budskap var att ekologisk odling är onödigt och kan läggas ned. Framför allt borde man sluta med forskning på området. Han byggde sin ståndpunkt främst på ett seminarium som hölls på vårt Lantbruksuniversitet, SLU, den 2 dec. Jag var inte själv på seminariet, men jag har hört en del om det. Att den enda slutsatsen skulle kunna vara att ekologiskt lantbruk har jag dock inte hört från någon. Och jag blir lite provocerad av folk som använder sina titlar för att hävda att de har rätt.

Dessutom menar jag att vi är i ett alldeles för allvarligt läge för att man skulle kunna snäva in forskningen. Vi måste tvärt om bredda perspektivet och söka fler lösningar. Och då tycker jag tvärt om att man borde satsa på eko-forskning. Så jag skrev ett svar, som publicerades idag. Här kommer en kopia av texten (insändarna blir inte kvar så länge på UNT:s web):

KOMMENTAR till Birger Svenssons insändare 11/1.

JORDBRUK. Ekologiskt lantbruk arbetar med betydligt mindre fossil energi än konventionellt lantbruk. Det gynnar rikedomen av arter i landskapet och det ger mer mat i de delar av världen där undernäring och svält är ett problem. Allt detta med blott en bråkdel av de forskningsresurser som regeringar och jätteföretag lägger på jordbruk som bygger på konstgödsel, bekämpningsmedel och genmodifiering. Trots det skriver docenten Birger Svensson att man borde lägga ned det ekologiska jordbruket, och han gör det med stöd av ett seminarium på SLU.
Hur är detta möjligt?
Förmodligen därför att man i den naturvetenskapliga världen kan välja vad det är man uttalar sig tvärsäkert om. Den forskning som Svensson hänvisar till är avgränsad till en viss del av världen och tar inte hänsyn till att tillgången på billig energi (som man gör konstgödsel med) förmodligen är en historisk parentes. Den forskningen tar heller inte hänsyn till att den minskande artrikedomen i tunga vetenskapliga publikationer pekas ut som ett av mänsklighetens största problem. Eller för den delen stora studier som visar att vi kan försörja världen med mat även om vi odlar allt ekologiskt.

Så i en viss akademisk mening har Svenssons argument vetenskapligt stöd. Men om man tar hänsyn till de större systemproblemen, är argumenten inte så intressanta. Det är heller inte så intressant att fundera över om någon sida vann en viss debatt. Det viktiga är hur vi, och då menar jag jordens befolkning, ska kunna få mat när energipriserna mångdubblas, klimatet förändras och när vi måste få stopp på den skenande utrotningen av arter. Med ett sådant fokus kan man inte ignorera ekologisk produktion och forskning.
Snarare måste vi mångdubbla ansträngningarna för att lösa de problem vi står inför. Alla lösningar måste beaktas och utvecklas. Det ekologiska lantbruket har kommit en lång väg, men visst finns det problem. Och en del är gemensamma för hela lantbruket. Dit hör till exempel hur vi ska försörja marken med fosfor.
I stället för att argumentera för att en viss typ av odling ska tas bort, tycker jag att de som styr anslagen till jordbruksforskningen som tankemodell borde använda ett samhälle utan konstgödsel och bekämpningsmedel.
Hur skulle vi lösa problemen då?

Post-Marit debatten

Marit Paulsen har lämnat debatten som startade med hennes bok "lurad på laxen", och som bland annat anför att ekologisk odling kanske inte är moraliskt försvarbar i en svältande värld. Med start i Almedalen och vidare på SvD:s Brännpunkt har debatten dock fått ny fart. Jag tycker den är ganska ointressant. Mest för att den inte håller något nytt. När jag följer kommentarer och bloggar kring Brännpunkt märker jag också att det finns en tendens att till varje pris få rätt, snarare än att komma framåt. Det tror jag är en återvändsgränd. En öppen attityd och en konstruktiv debatt kan däremot möjligen rädda världen.

Marit Paulsen är numer invald i EU-parlamentet, och syns inte mycket i debatten kring ekologisk produktion längre. Under Almedalen kröp det fram att de som försett henne med argumenten mot ekologisk produktion var några professorer på SLU, som varit mot eko i säkert 20 år.

Jag har varit lyckligt ovetande om att det självspelande pianot har tuggat vidare. Inte mycket verkar ha hänt, men häromdagen gick i alla fall Lasse Nellmer i svaromål i SvD Brännpunkt (där det mesta av bataljen har utspelat sig). Jag har som sagt varit ledig och har inte haft ett smack med författandet av detta att göra. Men jag tycker i princip att det är välformulerat. Och jag tycker i princip att det borde föra debatten framåt eftersom Nellmer faktiskt försöker framföra det som ekoskeptikerna saknar; vetenskapliga belägg för att eko är bättre.

Men det som jag kanske tycker är intressantast är att läsa diskussionsinläggen som följer på SvDs webb. När jag kollade igår var de runt 70 st. Där blir det så skriande tydligt att det är skillnad mellan att ha rätt och att få rätt. Jag tycker att ekotalibanerna (dvs bl a jag själv) börjar få rejäl vetenskap på fötterna. Så jag tycker att jag/vi har rätt. Ekoskeptikerna tycker att de har överväldigande vetenskap på sina fötter och tycker att de har rätt. Oxå.

Tyvärr sitter det väldigt långt inne att erkänna att den andra sidan kanske har en poäng. Sandlådebeteendet kryper fram på båda sidor och ingen vill gå med på att den andre kan få rätt, utifrån sina utgångspunkter, och föra debatten vidare därifrån. Jag tror vi skulle vinna mycket mer om professorerna doktorerna erkände att forskning kan ha olika utgångspunkter och lade sin energi på sin forskning, och ta del av den andras forskning, istället för att föra sluggeraktiga debatter.

Jag tror att vi på ekosidan har allt att vinna på att vara öppna i vår attityd. Försöka bli nyfikna när bekanta säger att de tycker att det inte är smakskillnad, eller att de hellre köper lokalt besprutat än importerat ekologiskt. Söka och stimulera samarbete, och så vidare. Med en öppnare attityd, där flera kan ha rätt, tror jag att vi fortare hittar en rättare väg mot en hållbar utveckling.

Bloggen "Cornucopia?" gjorde en ganska intressant reflektion kring det här. Och kommentarerna till inlägget är också intressanta.

Sommarens eko-storm i mediaglaset

På sommaren är det i största allämnhet nyhets- och åsiktstorka. De flesta håller sig helt enkelt på sin kant och tar ganska få initiativ. Detta kan man utnyttja. Så har t ex en knippe professorer argumenterat mot ekologiskt och forskning kring ekologiskt i Almedalen, i SvD:s Brännpunkt och annat. De har gärna velat förespegla att de företräder SLU (oklart om de har stöd för det från SLU:s ledning - skandal i så fall).

Jag har kallat det här gänget för stolleprofessorer förut. Det kanske inte är så nyanserat, men jag tycker det är konstigt att de tas på så stort allvar. Jag tycker det är konstigt att de kommer undan med att ha åsikter som att viss forskning borde förhindras (den som gäller ekologisk produktion, alltså).

Ibland är det svårt att riktigt hitta orden, men jag sprang på ett blogginlägg på Barnbarnens advokat, som osar passionerad indignation hos en kunnig person. Läs det gärna.

Stolleprofessorer och Stockholmsintiativ på Sommarlov

SLU gör bort sig i Visby genom att under almedalsveckan ordna ett helt ensidigt seminarium om att ekologisk odling är skräp. Men utbudet är så stort, så jag hoppas att de drunknar. Det är lite trist att Stockholmsinitiativet inte vågar bjuda in Uppsalaintiativet. Då skulle det kunna bli en riktigt kul debatt om klimatfrågan.

Jag studerar storögt fenomenet Almedalsveckan. I år blir det på ort och ställe dessutom. Det som för bara några år sedan var ett politiskt sommarkollo med något dussin olika seminarier per dag har svällt till ett event med flera olika utomhusscener och långt över tusen olika seminarier, mingel mm på veckan. Som värst är det alltså två till tre hundra seminarier och grejer per dag. Och alla tror de att de ska kunna nå fram till de politiska makthavarna...

Det som har varit ett sommarkollo har blivit något av en distingsmarknad eller ofta nog loppmarknad. Seriösa försök att belysa och driva en fråga framåt blandas med lite enfaldiga partsinlagor. Ibland blir det lite fånigt när en organisation med ganska hög trovärdighet står för bådadera.

Så har SLU lanserat sitt program. Man inleder måndagen med en programpunkt som man kallar "Är ekoodling vägen till ett hållbart lantbruk?" När man ser talarlistan så är svaret givet. Det blir ett nej från dessa fyra forskare. Jag har tidigare kallat dem stolleprofessorer, men nu har de fått med sig en karl som jag respekterar, så jag får dämpa mig. Men särskilt upplysande blir det ju inte. Det är ju ungefär som om folk från KRAV, Ekologiska Lantbrukarna och Naturskyddsföreningen skulle hålla ett seminarium med samma rubrik. Underligt av SLU att stå för ett så ensidigt program. Det finns massor med forskare med helt andra synpunkter, och de är i Visby. Men SLU väljer att inte bjuda in dem.

Otäckt. I synnerhet som man också lanserar ett annat evenemang som kallas "Mat och miljö - klarar vi biffen?", som har ett betydligt bredare och intressantare anslag. Där finns båda sidor representerade med forskare från SLU. Men det klart, det är ju inte SLU som ordnar. Kan inte låta bli att komma ihåg att någon kommenterade här för ett tag sedan att man borde lägga ned SLU och börja om. Det universitetet funkar helt enkelt inte. Jag hoppas hur som helst att såväl beslutsfattare som journalister förstår vilket seminarium man ska tillmäta vikt.

På samma sätt tycker jag att det är konstigt att inte Stockholmsintiativet inte förstår att det skulle bli mycket intressantare om de körde en grej ihop med Uppsalainitiativet. Det är inte utan att man anar att de helst inte möter kritik. Jag funderar ändå på att gå på deras grej. Kan vara bra underhållning...

Här finns förresten en kul profetia om vad som kommer att hända i år när gutarna ledsnar på proffsminglarna. Tur att jag har biljett hem på torsdag!

Var är "vår" stolliga professor?

En professor på Sveriges Lantbruksunivesitet, SLU, använder sin titel och sitt jobb för att försöka påverka statliga verk med stöd i lögner och selektiv argumentation. Han hoppar också på KRAV med samma medel. Man kan tycka att det är ett problem att den specialiserade forskningen på ekologisk produktion är så liten att den inte har tillräckligt med egna professorer för att möta upp. Å andra sidan kanske den här typen av angrepp faller på eget grepp. Man kan ju hoppas i alla fall.

Det är intressant fenomen att så fort man har utnämnts till professor, så tas man på allvar på ett sätt som, i min mening, är helt oproportionellt. Man ser ganska ofta professorer skriva debattartiklar och insändare i ämnen som de inte är experter på. Likafullt tas de på stort allvar. Om man vill åstadkomma något i den offentliga debatten är det inte desto mindre viktigt att ha några professorer med sig. När det gäller KRAV och eko, så är det en ganska ung forskningsdiciplin på lantbruksuniversitetet SLU. Det finns några docenter, men de har helt enkelt inte hunnit bli professorer ännu. Den stora kadern professorer är däremot grund- och forskarutbildade på ett och samma universitet i ett tidevarv då den fossila bränslen var oändliga och försiktighetsprincip var ett okänt begrepp.

Därför blir det dels så att argumenten för konventionell produktion och dess systemsyn ofta framförs av professorer, dels blir det så att dessa professorer verkar känna sitt personliga värdesystem hotat. En del av dem använder kraftord som skulle göra dem omöjliga i vilken bransch och debatt som helst, men här klarar de sig.

Nyligen skrev en professor så här till Konsumentverket och Livsmedelsverket från sin e-post på SLU:

Sluta genast med att kalla Krav en miljömärkning!

För det första: Krav är en intresseorganisation för biodynamiker som tror på Rudolf Steiners ockulta läror om kosmiska krafter och preparat, samt Konsum och ICA, som tjänar mer pengar och vinner image på eko osv. Inte precis de kunskapskällor en statlig myndighet ska använda sig av.

För det andra: Ekoodling kan endast definieras som odling utan kemiska bekämpningsmedel och handelsgödsel, eftersom alla dess andra filosofier (återför att gödsel, närproducera...) återfinns i det moderna jordbruket.
[...]
För det tredje och kanske allvarligaste: Det finns politiska kortslutningar här, eftersom Sveriges riksdag har beslutat att eko är 'bra' och ska subventioneras - man t.o.m. öronmärker medel för och tvingar på SLU 'Centrum för Uthålligt Lantbruk', CUL, som huvudsakligen sysslar med att propagera för ekolantbruk. Vi har ju också ett politiskt parti vars affärsidé är just ekoodling - Miljöpartiet. När KoV och livsmedelsverk söker 'expertråd' från CULs tjänstemän sker en kortslutning - självklart blir ekoodling fina fisken och SLU får stå som garant.
[...]

Puh! Förutom att man anar en tydlig desperation (skribenten avslutar med att brevet gärna får spridas) så gör jag några snabba reflektioner:

Om det första: KRAV skulle vara en intresseorganisatioin för biodynamiker. Rakt av inte sant. Professorn ljuger helt enkelt. Professorn undanhåller också att andra medlemmar utöver COOP och ICA är t ex Naturskyddsföreningen och Djurens Rätt. Känns som relevanta motvikter om man ska tala trovärdighet.

Om det andra: Ja, på ett sätt, om man bara håller sig till växtodling har professorn rätt. Men det är ju bara det att om man tar bort handelsgödsel och bekämpningsmedel, så måste man jobba på ett helt annat sätt. Mycket mer effektivt, nämligen. Professorn bortser också gärna från detaljer som djurskydd, socialt ansvar och det faktum att ekologisk produktion har utvecklat många av de metoder som det konventionella lantbruket sedan anammat (t ex en hel del av de naturliga betningarna, bekämpningsmedlen). Utan eko hade man troligen bara ramlat på i gamla kem-spår.

Om det tredje: Kanske det allvarligaste av allt: professorn underkänner demokratin och grundlagen. Professorn verkar mena att all offentlig makt i Sverige inte ska utgå från folket (1§ regeringsformen, kolla gärna 4§ oxå), utan borde utgå från väl valda delar av SLU. Att en regering undersöker och uppmuntrar olika delar av samhället och forskningen kan väl inte vara så konstigt? I synnerhet om den delen är så liten så att den inte ens har någon egen stolleprofessor?