En miljömärkare gråter ut

Jag jobbar på KRAV och det är spännande nästan hela tiden. Jag tycker att jag jobbar för att hjälpa bönder, matlagare och konsumenter att lösa några av världens viktigaste problem. Jag ser på statistiken att det är många som tycker att det vi gör är så bra att det är värt att flytta handen i hyllan och ofta nog betala mer för. Man kan tycka att de flesta borde tycka att det vi gör är bra, att vi får mycket beröm och så. Men sådan är inte miljömärkningens dynamik.

En grund för oss är att hitta lösningar som alla parter kan skriva under på. Dvs miljörörelsen ska tycka att det är en bra lösning, bönderna ska tycka att det går att få ihop affären, mellanleden ska kunna försvara kostnader (och ofta nog övervinna mentalt motstånd) och det ska passa in i handelns strukturer. Om det är relevant, ska det också finas ett rejält vetenskapligt stöd. Alla är ungefär lika viktiga och har liksom någon slags veto. När det funkar är det musik, men oftast är det någon som inte får som de vill. Oftast får alla ge med sig lite. Ställd inför det här sa vår ordförande för ett tag sedan ”jamen, det innebär ju att om vi gör vårt jobb bra, så är ingen nöjd!?”

Och ibland känns det så. Det är klart att hälsan tiger still, och att no news is good news och allt det där. Och det är klart att det finns många som ändå tycker att vi gör ett strålande jobb. Men ibland blir det så där så att man bara ledsnar och vill gråta ut. Så jag gråter ut på din axel, kära bloggosfär…

Som du säkert vet, så har E-nummerfrihetsmärkningen Äkta Vara nyligen lanserats om. Jag tycker det är spännande. Och KRAV tittar väl nyfiket på nykomlingen. Förmodligen är det en kompis, ungefär som Rättvisemärkt. Men det visar sig att det finns en del människor i dess utmarker som definitivt inte ser på KRAV som något nyttigt. Tydligen finns det t ex en ofta anlitad föreläsare på området som heter Tommy Svensson (företaget utbildningscenter) och som skickar ut ett nyhetsbrev. Bland annat till beslutsfattare i kommuner och företag. En inte helt oviktig grupp för oss, och som vi är synnerligt intresserade av att ha en vettig relation till.

I förra veckan skickade Tommy ut ett nyhetsbrev med temat att man inte kan lita på KRAV. Det står t ex att vi inte kan något alls om tillsaster och processhjälpmedel. Det är ju kränkande med tanke på att vi har toxikologer och näringsexperter bland våra förtroendevalda och att det finns gott om biologer med lång erfarenhet av livsmedelsindustrin i personalen. Det står att alla de E-nummer som KRAV tillåter (ett tjugotal tror jag) är onödiga och farliga. Det kan man ju säga om man inte är inte är intresserad av att lösa världsproblem. Varje E-nummer debatteras häftigt och alla fördelar vägs mot nackdelar. När det görs eftergifter, så är det på synnerligen goda grunder. En del av de E-nummer han tar upp framstår som livsfarliga tex lut, NaOH. Men alla som gått en grundkurs i kemi vet att NaOH i små mängder övergår från att vara ett frätande bas till att bli koksalt och vatten. Han kommer med påståenden som att KRAV tillåter rökarom i KRAV-baconen. Det är bara det att det inte finns någon KRAV-godkänd bacon, just därför att man använder tillsatser som vi inte tillåter.

Eftersom det här nyhetsbrevet har fått rätt stort genomslag, så ägnade flera personer gårdagen åt att hantera frågorna, kommentarerna, mm. Vi hade egentligen hellre velat jobba med att coacha KRAV-växthus att bli av med oljeberoendet, förbereda för ett medlemsmöte som syftar till att få bra fart på klimatfrågan, osv. Men istället får vi ägna oss åt att hantera en massa otidigheter. Och man skulle ju kunna tycka att Tommy kan ringa oss innan han skriver sitt nästa nyhetsbrev (men någon från oss har nog redan ringt honom). Man bli alldeles trött och ledsen, för med sådana vänner behöver man inga fiender.