Högmässa i den svenska demokratin

Jag var på Almedalsveckan i Visby i början av sommaren och fascinerades av att "alla" var där. Det var tydligt att PR-byråer och lobbyister fattat det och försökte uppnå effekt för kunders räkning. Men jag kan inte tro att politikerna är så blåögda att de åker dit bara för att låta sig manipuleras. En ljummen sommarkväll i en kyrkoruin kom jag fram till att det är något annat. Veckan drar till sig folk som vill förbättra samhället. Men just denna vecka är de mer lyssnande, de lustdebatterar och lyfter blicken. De får möjlighet att göra det de tycker är roligast - att diskutera hur världen ska bli bättre i ett forum som är mindre ansvarskrävande och buffligt än normalt. Almedalsveckan är helt enkelt så populär för att de som åker dit njuter. Därför står de också ut med förhållanden som de normalt inte skulle acceptera.

Almedalsveckan i Visby. Lungberg var där. Och Ecoprofile-Eleonora. Och en hel hord andra bloggare som jag inte känner närmare. Och drösvis med journalister, PR-byråfolk, NGO-folk, fackligt aktiva, och naturligtvis politiker av precis alla digniteter.

Jag hade iofs ett par ärenden för jobbet, men jag var också väldigt nyfiken. Vad är Almedalsveckan, egentligen? Varför drar alla dessa makthavare (det är inte alls bara politiker) till Visby pang sådär en högsommarvecka? Hur kan det komma sig att de står ut med logi, utrustning och omständigheter som de aldrig annars skulle acceptera? Varför låter sig politikerna så villigt uppvaktas av folk som uppenbarligen har en agenda? Det finns mängder av idéer och förslag. Många av dem ganska grunda. Jag var med om en grej som kanske antyder ett svar.

Jag hade sprungit på några intressanta killar från Vagga Till Vagga och satt och åt middag med dem när någon kom förbi och delade ut inbjudningar till en diskussion om "Sverige efter krisen". Två debattörer från riksdagen (från Centern resp Socialdemokraterna), en nationalekonom och en moderator. Och man skulle få provsmaka lokal öl, minsann. Vi drog dit och anslöt lite sent.

Det var en solklar, ljummen sommarkväll. Kanske 100 pers hade slutit upp i en gammal kyrkoruin. Ganska mitt i kyrkan, förmodligen nära vad som en gång varit högaltaret, höll nationalekonomen på att dra upp riktlinjer om hur ekonomier kan tänkas ta sig ur kriser. Han tofflade till regeringen för somt, och oppositionen för annat. Solen sjönk och tände glödande fält på väggen bredvid debatten, när den föll in genom några glaslösa fönster.

Så var det dags för riksdagsledamöterna att ge sina visioner om Sverige bortom dagens problem, på lite längre sikt. C-ledamoten började, och kunde inte låta bli att förutom lite av sitt partis idéer också trycka till sossen och hans parti. S-ledamoten tog över och pratade ganska personligt om vad han tyckte. Gråsparvarna kvittrar försiktigt. I övrigt tyst i den stående publiken. C igen. Ungefär samma som förut, kombinerat med påpekanden om att sossens personliga idéer inte stämde med vad en eller annan s-talesman sagt. Hur kunde han förklara det? Va? Va? Ölen (man fick bara ett knappt tredjedels glas) tog slut i mitt glas.

Då hände något intressant. När s-ledamoten skulle prata var han först tyst en stund (bara en sån sak!), sedan sade han något i stil med "Vet ni, jag kom inte hit för att jabbas som vi gör i kammaren. Jag har bestämt mig för att inte vara negativ i kväll. Jag ville bara prata lösningar, byta idéer och försöka se längre. Kanske rent av erkänna att du kan ha rätt i något fall. Så jag tänker inte bemöta det där, för det leder inte åt något nytt och intressant håll." Och så gick dansen vidare.

Men jag stelnade till lite. Såg mig om, tänkte att det är det här demokrati, och politik, handlar om. Att lyssna på varandra. Tala till punkt. Försöka se lite längre och bidra till en bättre värld. Bredvid mig stod såväl VD:ar som syns i affärspressen, som kanslipersonal på SNF. Alla verkade njuta. Så såg jag de som var där som något annat; oavsett titel tror jag att nästan alla som tar sig till Almedalsveckan gör det för att de är människor som vill åstadkomma en förbättring. Och de vill göra det på demokratins spelplan. Det hundratal som stod där framför översteprästerna med varsin tolkning av den sanna vägen verkade njuta. Ganska innerligt.

Då framstod Almedalsveckan som något nytt; jag tror att många kommer därför att de helt enkelt tycker att detta är det roligaste och kanske viktigaste som finns. Att få prata politik och samhällsutveckling med andra som bryr sig och har en idé. Men att göra det i Visbys relativa enskildhet och lugn. Långt från Rosenbads matelldetektorer och hetsiga riks- eller lokalnyhetsredaktioner. Det blir en politikers eldorado, att kunna gå gatan ner och slå sig i slang med snart sagt vilken uppfattning som helst, diskutera och lyssna. Detta med att lyssna hade nog inte centerpartisten fattat riktigt än, men nu gjorde hon det. Jag tror att hon också njöt av insikten.

Foto: Gotlands Kommun.