En liten seger

En gång i kvartalet kommer det en fiskbil till vårt kvarter. Jag förklarar varje gång att jag gärna handlar om de bara fixar miljömärkta grejer. Varje gång har de lärt sig mer om grejerna, men hittills inget miljömärkt. Igår, till slut, kom de hoppande av stolthet - de hade fixat fram en låda KRAV-lax. Ville jag faktiskt köpa? "Såklart" sade jag och var glad över att marknaden fungerar. Men det roligaste var kanske att grannen som stod bredvid och handlade lackade till för att ingen hade frågat henne om hon ville ha eko-lax, för det ville hon. Grabbarna i fiskbilen fick sig en tankeställare och lovade att återkomma med KRAV-torsk oxå...

För några år sedan blev jag för första gången bekant med Magnus på Fiskbilen. Det verkar som att en fiskbil är olika saker i olika delar av landet, men i min del av landet är det en bil som kör runt och säljer lite större volymer av fryst fisk och skaldjur direkt till hushållen. Magnus är en kille som är rätt lågmäld, rätt väl påläst och väldigt uthållig (ska det visa sig).

Vid första besöket klippte jag till på fem kg torskfilé, bara för att inse att jag hade köpt något som inte var miljömärkt. Det stod nordostatlanten på lådan och Magnus sade Barents Hav, men det innebär fortfarande att risken är rätt stor att den kom från bestånd som inte mår så bra. Samtidigt hade utbudet av miljömärkt fisk i butikerna börjat bli ganska bra.

Så när Magnus kom tillbaka efter tre månader så sade jag nej. Om han inte kunde fixa fram miljömärkt (KRAV/Debio/MSC) så ville jag inte köpa. Om han gjorde det, så lovade jag däremot att handla friskt. Kändes som att jag kunde lova det eftersom jag förstod att han skulle få problem. Feg som jag är.

Hur som. Magnus har kommit tillbaka var tredje - fjärde månad. Varje gång har han lärt sig lite mer om ursprung och fiskemetoder. Det har nästan blivit som ett kul spel. Typ
han: "Tjena, det är jag igen"
jag: "Hehe - ja, tjena"
han: "joföratteee... nu har jag kollat lite. Du vet, torsken vi har är linfiskad"
jag: "mhmmm... det låter ju bra - men är den miljömärkt"?
han: "...njae... jag vet ju att du brukar fråga det... men den kommer från Barents Hav... det ska vara helt OK...?"
jag: "...men det finns flera bestånd där. En del är rätt risiga... Hur vet du att det här är OK?"
han: "... nä, duvetatteee... ... ... jag ringde ju han som köper in i Norge, va, och han sa att det var lugnt..."
jag: "men är den miljömärkt?"
han: "njae... du vill verkligen bara ha märkt, va?"
jag: "japp, och jag lovar att köpa om du kommer med det!"
han: "...så inte ens ett par kg nu, då? Hehe"
jag: "nej, den är väl fortfarande inte miljömärkt?"

Så dök han upp igår igen. På sitt vanliga lite försiktiga sätt undrade han om jag ville köpa lax. Jag garvade och sade nej, såvida den inte var miljömärkt. Då sken han upp - du, nu har jag fixat ekologisk lax till dig. Kom med, ska du få se, Debio-märke, annan färg på köttet, häng med! Jag blev alldeles paff. Och det var rätt dyrt. Men jag hade ju lyckats så det var bara att köpa tre kilo.

Och inte nog med det. Sedan kryper det fram att han har fått korn på KRAV-torsk, som han erbjöd sig att köra ut så fort han kunde. Jag satt med skägget i brevlådan och kände hushållsbudgeten dra åt fanders. Javisst, hörde jag mig själv säga, jag köper en låda om du fixar fram det.

Men inte nog med det - alla duktiga handlare förstår att till slut skaffa fram det kunden vill ha. Det riktigt intressanta vara att grannen höll på att handla av Magnus kollega, och skulle köpa lax. Plötsligt vänder hon sig om, kollar lite och säger "men vad får du för lax? Den ser ju mycket godare ut! Är den ekologisk också?". Magnus kollega blev lite ställd "öh, ja, vi har fixat fram en liten specialare... den är ju lite dyrare...". Grannen blev sur - "det är klart jag vill det - jag är jättenoga med att köpa eko och lokalt annars. Varför frågade du inte om jag ville ha den istället?!"

Magnus och hans kollega blev ställda och frågade ut grannen om hon verkligen brukade köpa ekologiskt och om t ex hade miljöbil. "Såklart" sade hon. Jag riktigt såg hur det steg upp ett Liljeholmen för grabbarna i Fiskbilen. Det här var tydligen allvar - folk vill verkligen ha de här grejerna.

Och jag kände mig nöjd. Och lite fattigare. Och jag undrar om det är någon som kan tipsa om sitt bästa laxrecept? Jag behöver nämligen några stycken.

Ryktet om min död

Jag har inte gjort så mycket åt den här bloggen på ett tag, och jag har fått några kommentarer om att nu är det dags att uppdatera (tack för dem). Ryktet om min död i bloggvärlden är i alla fall överdrivet. Jag har en paus.

Jag gillar bloggvärlden och att själv blogga ger mig möjlighet att formulera tankar och argument. Jag blir smartare av att blogga, helt enkelt. När jag tar en paus från bloggandet så fortsätter jag att formulera mig för bloggen, men tankarna blir längre. Det är kul att blogga, också. Så jag är nog ganska snart tillbaka. Kanske med lite annan, mer genomtänkt (eller udda) vinkel.

Bra slut på grå arbetsvecka

Det har varit en sådan där vecka då jag har känt att vi har så oääääändligt långt kvar till det där paradigmskiftet som vi behöver.

Det började med smygpremiären på Underkastelsen. Jag kände ju till problemen, men varför gör ingen något? Så blev jag inbjuden till ett möte som Svanen skulle ha i Köpenhamn. Bara för att omedelbart märka att de, trots att de är en miljöorganisation, fortfarande ordnar möte helt med utgångspunkt från att alla flyger, även från Oslo och Stockholm... Har de inga klimatmål i sina organisationer? Va? Jag var på ett annat seminarium där en talare från ett statligt verk var noga med att poängtera att av hushållens totala utgifter är endast 0,6% miljömärkt... Jo, men om man tittar på mat så är det 5% och ökar med tiotals procent - vill de inte se det som är bra? Och så sitter jag och tidrapporterar på en seeeeeeeeg uppkoppling. Ska det vara så här - livet och jobbet känns grått.... Men det visar sig att den är seg för att kollegan A har skickat över några bilder hon tog på förmiddagen, som fredagshälsning. De är lite tunga och det segar ned min förbindelse.

Det är bilder från en gård som har grisar. Inte bara som hobby utan som huvudinriktning. Och grisarna går ute, de far runt på åkern och bonden har tid att se till dem. Det går uppenbarligen att dra runt ett företag på det här viset. Och plötsligt känns det som att jag får hopp igen. Det är de här vi måste fokusera på. De som gör rätt varje dag. Så länge de visar att det går så finns det en väg framåt. Det blev visst lite ljusare på himlen?





Foto: Anna Ellström, KRAV. Sprid inte bilden utan fotografens tillstånd.

Underkastelsen - filmen som ändrar valrörelsen?

Jag har varit på smygpremiären av filmen Underkastelsen. Den handlar om att det ständigt ökande utsläppet och spridningen av syntetiska kemikalier kanske är ett större problem än klimathotet. För mig innehåller filmen inga direkta nyheter. Det som presenteras är rätt väl känt. Men det är en skrämmande sanning. Så frågan är om ”den skrämmande sanningen” kommer att få lika stor effekt som ”den obekväma sanningen”? Jag kan inte bedöma det, men jag hoppas det. Och onekligen har den ekologiska maten återigen mycket fler förslag på lösningar på ett allvarligt problem, än vad den konventionella maten har.

Jag har just varit på en smygpremiär för en film. Hade det varit en vanlig rulle hade det nog hetat galapremiär. Men nu var det ”Underkastelsen” av Stefan Jarl, och med bla Åke Bergman och Eva Röse. Det serverades lite rödvin och ekologiska småbröd och ostbitar i papperspåsar. Inte så många premiärlejon där, men desto fler ur miljö- och hälsogräddan. Jag kände till filmens budskap redan innan, och det är jävligt viktigt. Frågan jag ställde mig inför kvällen var ”kan den nå genom rutan”? Kan den här filmen få till effekt att något händer? För helt klart behöver något hända.

Filmen handlar om hur vi utsätts för en allt kraftigare exponering för allt fler kemikalier, över allt hela tiden. Det är bekämpningsmedel, flamskyddsmedel, läkemedel, ytbehandlingar och annat. De flesta av dessa tusentals kemikalier vet vi nästan ingenting om hur de fungerar i ekosystemet eller när de samverkar i våra, djurens och växternas kroppar.

På ett annat sätt vet vi en hel del. Vi vet att många av dessa kemikalier är fettlösliga. Det betyder att de snabbt ansamlas i fett, vilket i princip bara finns i eller vid levande material. Fettlösliga ämnen lagras i våra och djurens fettvävnader, varifrån de aldrig eller bara långsamt avsöndras. Utom i några få fall när vi producerar en viktig fet substans. T ex modersmjölk.

Vi vet också att många av dessa kemikalier fungerar på hormonell nivå. Dvs i vissa sammanhang har de mycket kraftig effekt även i mycket, mycket låga doser. Ett sådant sammanhang är fosterutvecklingen och hjärnans utveckling strax efter födseln. Våra funktioner utvecklas inte långsamt, utan många av de viktigaste funktionerna (t ex könsorganen) utvecklas under en kort, intensiv period. Under den här perioden är vi mycket känsliga för hormonell störning.

Vi vet att när mödrar ammar så minskar deras fettdepåer betydligt. Numera vet vi också att detta är det enda tillfälle under livet då kvinnors kemikaliebelastning sjunker. För de lämnar över de fettlösliga gifterna till sina barn.

Vi vet också att spermiekvaliteten hos män sjunker. Allra mest i länder med kemikalieintensivt jordbruk. I Danmark har hälften av de unga männen sämre spermier än vad de borde ha. Vi vet att de här preparaten påverkar vår mentala hälsa. Autism, ADHD och andra syndrom och sjukdomar ökar kraftigt.

Vi vet också att två tredjedelar av all frukt och grönt som säljs innehåller bekämpningsmedelsrester. Naturligtvis mycket mindre eller nästan inget i ekologiska grönsaker, men de är ändå inte så stor andel.

Det finns forskare som menar att det här är ett allvarligare problem för människoarten, eftersom om det här fortsätter, så kommer vi helt enkelt inte att kunna få barn.

Jag ser filmen och tänker att människorna som har gjort den verkligen brinner. Det är bra. De har på fötterna. Och vanmakten når igenom. De känner sig underkastade ett kemikaliesamhälle som de inte vill ha. Maktlösa. Kommer filmen att slå igenom och bli en ny ”The Inconvenient Truth”? Jag hoppas det. För det skulle behövas. Men jag känner att jag vet för mycket. Jag blev inte tårögd, som många andra. Så jag kan inte riktigt bedöma kraften i den. I allra bästa fall skulle den ha betydelse för den stundande valrörelsen. Hoppas, hoppas.

Men så återstår då frågan – vad kan man göra? Filmmakarna lämnar själva tips som handlar om att använda naturmaterial när man bygger, köpa miljömärkt elektronik och framför allt, köpa ekologisk mat. Men kan jag göra mer? Jag jobbar på KRAV och satsar hårt på att få det att växa. Borde vi fokusera på giftfriheten i stället? Skulle det få bättre effekt på folks vilja att köpa? Hm. För ögonblicket tror jag att vi kanske ska framhäva andra fördelar, men det kan ändra sig snabbt. Snart kanske Expressen skriker efter den kemikaliefria maten, och marknaden skiftar totalt. Hoppas det.

Uppdatering 2010-04-20 och 2010-04-21:
Några andra som bloggar om filmen:

• Sanna Lundell - sanerar sitt hem efter att ha sett filmen.
• Kaktusblomman - ger en sammanfattning och förklarar filmen.
• ComeAgain - några länkar till intervjuer och klipp på Tuben. Några det-här-kan-du-göra-tips i en senare postning.
• TEM-funderingar önskar att han får se filmen, men ger också intressanta länkar till mer info om problemet.
• SaltåKvarn-bloggen konstaterar att leksakerna från Robygge kanske inte är så nördiga ändå. Det kan man ju hålla med om.

2010-04-23:

• Recensioner i DN, m fl tidningar.
  

Bilden har jag lånat från www.underkastelsen.se. Jag hoppas att Stefan Jarl och Eva Röse inte blir så arga för det.

Hållbar musik

Hej igen, bloggen. Det var ett tag sedan. Men det är ingen fara, jag bara har fullt med annat.

Hållbarhet och hållbar konsumtion har minst tre dimensioner för mig; ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. De kan i sin tur delas upp i underkategorier. Och så kan man enkelt gå bort sig i trist matematik. Men det är ju fråga om en helhet.

När det gäller den sociala delen, så är musik viktigt för mig. Musiken ger mig mycket starka upplevelser av välbehag, oro, glädje. Ungefär som mat, fast på ett annat sätt. Härom dagen funderade jag på vilken musik jag behövde, och började gå på strövtåg. Hamnade på U2 och landade på "with or without you". Nästan en löjligt stark grej. Börjar i melankoli, nästan sorg och uppgivenhet. Men på drygt fyra minuter tar mig U2 till hopp och till slut styrka.



Jag använder sådant här för att hålla ångan uppe - orka ta ett tag till och lägga kraften rätt. Hållbar musik. Kanske odödlig.

Hit hör för mig också Au Fond du Temple Saint i Pärlfiskarna (les pecheurs des perles), Förklädd Gud, Visa från Utanmyra och Don't Fence Me In.

Och jag är alltid lite på småjakt - vilken annan musik kan ge mig de här kickarna? Om du fick ge ett, ett enda tips, på musik som verkligen lyfter och ger styrka. Ett tips på en låt man måste höra innan man dör... Vilken skulle det vara?

Vaccin mot könsmognad något för KRAV?

När man pratar om den hållbara maten eller den naturliga maten, så innebär det för mig att man försöker åstadkomma det bästa på flera skalor samtidigt; naturskydd, djurskydd, ekonomisk rimlighet och naturlighet, t ex. Ibland dyker det upp nya tekniker som gör att jag studsar till och behöver revisit grunderna. Nu har det t ex dykt upp ett vaccin som skjuter upp galtars könsmognad. Att använda det skulle minska obehag för KRAV-grisarna, men jag (och flera med mig) tvekar. Något i magen säger mig att det är något konstigt med det här.

Hållbarhet har åtminstone tre delar; ekologisk, ekonomisk, social hållbarhet. För mig finns det också en etisk dimension av hållbarhet, som t ex inkluderar djurskydd. Tar man de olika delarna var för sig är det inte så svårt att bestämma vad som ska gälla. Om man bara vill tjäna pengar och struntar i allt annat, så är det inte så svårt. Men om man vill tjäna pengar och rädda naturen blir det svårare. Vill man själv tjäna pengar, rädda naturen och dessutom vill att de som arbetar med det jag köper har det bra, börjar det bli riktigt svårt. Lägger man djurens väl på det blir det rätt avancerat.

Att lägga ihop dem innebär för det första att man inte kan låta en dimension dominera över de andra. Å andra sidan kan jag heller inte låta någon dimension bli helt ignorerad - det finns en skamgräns för alla fyra. Ibland dyker det upp problem och nyheter som ger mig griller i huvudet. I fredags visade kollegan K mig information om ett nytt vaccin för grisar. Ett vaccin mot galtlukt. Jag blev superbrydd.

Så här ser det ut: att hålla grisar under KRAVs regler är ganska svårt, kräver ganska mycket mark, ger lite sämre avkastning. Marknaden är också rätt svår. Många slakterier menar att det inte finns någon bra marknad för KRAV-kött. Alltså betalar de inte så bra. Den ekonomiska hållbarheten i att vara KRAV-grisbonde är skör.

KRAV-grisar får gå ute och böka och beta. Det är det inte många grisar som får göra, inte ens ekologiska. De har gott om förströelse och lever i stora delar ett riktigt grisliv. Så jag skulle vilja säga att den etiska dimensionen är rätt väl omhändertagen. MEN, och det finns ett par rejäla men, det finns två betydande problem.

Det ena är att de grissorter vi har är framavlade för att stå stilla i stall, växa fort och sedan slaktas. När man släpper ut dessa sorter, så får många av dem förslitningsskador i lederna. Det gör ont. Det andra handlar om att kött från könsmogna galtar har en ganska stark bismak, sk galtlukt. Konsumenterna uppskattar inte den smaken, så sådant kött får ett riktigt lågt värde. Smågaltar blir efter ett tag också ganska stökiga, och kan skada varandra rätt rejält. För att grisbonden inte ska behöva ha ihjäl hälften av alla kultingar, så kastrerar man smågaltarna. Det är heller ingen rolig historia, vare sig för grisen eller för bonden.

När det gäller ledskadorna pågår nu några olika projekt för att undersöka hur man skulle kunna komma till rätta med det. KRAV ser också över sina djurregler, så det finns alla möjligheter att vi äntligen börjar komma till rätta med det. När det gäller galtlukten, så fick jag i går höra talas om en ny lösning: vaccinering mot galtlukt. Med hjälp av två doser av vaccinet Improvac, så skjuts galtens könsmognad upp. Den skjuts upp så att den inträffar efter normal slaktålder.

Improvac förefaller vara väl utprovat, vaccineringen kan skötas professionellt och tämligen smärtfritt. Flera KRAV-grisbönder tycker att detta skulle vara mycket bättre för djuren, och vaccinering är tillåtet enligt KRAV-reglerna i vissa fall. Men de är angelägna om att inte tänja reglerna i någon konstig riktning och därför kommer nu diskussionen igång.

Jag förstår fördelarna; mindre smärta, säkrare och enklare hantering, bibehållen ekonomi. Men det är något som känns konstigt i magen. När KRAV tillät vaccinering, tänkte man sig då att det skulle kunna användas för att skjuta upp en naturlig process? Eller var det för att förhindra lidande i farliga sjukdomar? Jag tror det senare. Men, om vi nu har kunnat acceptera kastrering, så är det väl bättre med ett par sprutor? Jo, ja... Men jag tvekar i min uppfattning...

Givetvis kan man säga att en lösning på det här problemet är att inte äta grisar, över huvud taget. Jag köper det resonemanget. Men om man nu konstaterar att det inte verkar gå hem hos alla, och man vill försöka förbättra läget för både bonden och grisen och samtidigt försöker stimulera en naturlig produktion. Hur tänker man då?

Foto: Jennys blogg. Riktiga KRAV-grisar.

Nyårslöfte på väg att infrias

Det är något märkligt med ägande av bilar. Jag har hittat oändliga mängder med ursäkter för att inte sälja bilen just nu. Den är inte städad, vi ska åka någon stans, kan vara bra att ha i helgen... Till slut insåg jag att det helt enkelt beror på att det normala är att ha bil. Att inte ha bil är konstigt. Vi lever i ett bilparadigm, som jag är van att navigera i. Det okända är läskigt.

Men nu så. Nu är vi på väg att infria nyårslöfte nummer 1. Bilen är utlagd på blocket.

Livet i det nya paradigmet kan snart börja. Spännande. Och lite läskigt.