torsdag 7 maj 2009

Döden. Och livet.

En del sagor slutar inte lyckligt. Min syster råkade ut för några av de otrevligaste mikrober man kan råka på. Först en streptokock som löpte amok. Och sedan en multiresistent. Trots allt såg det bra ut. Hon kom sakta igen och var på väg ut från intensiven. Såg ut att bli en arbetsseger för henne och för alla runt omkring. Men så, plötsligt en natt för någon dryg vecka sedan, så dog hon.

Världen blev konstig. Den blir det när katastrofen inträffar. Jag klippte med ögonen och konstaterade att ingen tog minsta notis om det som hänt. Undantaget givetvis goda vänner och värmande kommentarer från kollegor och även här på EkoTänk. Men det var så skriande uppenbart att livet går vidare, trots att det just tagit slut. Fåglarna kvittrar, tonåringarna garvar överspänt. Men jag känner mig bara tom.

Jag var och är arg, ledsen och besviken om vart annat. Jag har tagit ut min frustration bland annat genom att beställa en lastbil med sand och bygga en terass med gammal ölandssten. Men när det blir så här så tänker man också på de stora frågorna: Vad håller jag på med? Varför? Är det någon mening med det?

Jag kom att tänka på en vinterdag för ett par år sedan. KRAV hade nyligen delats upp i ett certifieringsbolag (typ 60 pers) och resten (typ 8 pers). Jag var med i resten och vi skulle försöka förstå vad vi egentligen skulle göra. Vi satt på en liten konferensanläggning och gick igenom det ena och det andra. Plötsligt ställde Lena, som var VD, frågan "men hörni, oavsett vad vi borde göra - varför jobbar ni här? Varför lägger ni en stor del av era dagar på detta?"

Det blev först lite tyst, men snabbt infann sig en ganska ärlig och öppen stämning. Det kom ju lite plötsligt så där... Men folk gjorde så gott de kunde. "För att det är så intressant med ekologiskt lantbruk", "För att jag vill hjälpa folk att välja rätt", "Ärligt, det är väl ett jobb som andra, men det är trevligt här" och så där. Jag fick plötsligt ett ord i huvudet som inte ville försvinna: "livet". Jag svarade något i stil med att "för att jag vill hjälpa livet".

Det blev lite konstigt och jag fick förklara för mig själv efteråt. Livet som fenomen är så otroligt fascinerande för mig. Det är så otroligt komplicerat, så skört och vackert. Men samtidigt och på en gång så är det robust, starkt och burdust. Med "livet" menar jag samspelet mellan arter, styrkan i artrikedom och hur årmiljonerna har mejslat ut lösningar som är så bra, att vi knappt börjar fatta det. Men "livet" är ju också den räcka dagar vi upplever och de känslor vi förnimmer.

För mig handlar ekologiskt lantbruk och hållbar mat om insikten att vi klarar oss bäst om vi samarbetar eller samverkar med livet. Att använda saker som dödar och skapar helt livsodugliga monokulturer kan omöjligt vara en förbättring! Fungicider, herbicider, biocider är de tekniska namnen på bekämpningsmedel, men det betyder ju i princip svamp-, växt- och livsdödare... Det kan omöjligt vara hållbart att förlita sig på död, fossil, energi för att skapa livsmedel med konstgödsel. Om det är vetenskapligt bevisat i alla led är mindre viktigt för mig, men jag känner att det måste vara rätt att jobba med livet, inte mot det. Så då blir slutsatsen att när jag får jobba på KRAV så jobbar jag med livet. Inte mot det.

Så jag står mitt i sorgen och försöker samla ihop mig. Jag vill fortsätta att jobba för livet, även om mitt enskilda liv drabbats av en enorm förlust. För mitt i smärtan så är det precis så här det är; livet är enormt skört. En människa kan dö, trots att hon övevakas på en intensivvårdsavdelning. Men utanför denna händelse är livet ohejdbart som en älv. Våren hejdar sig inte. Vitsipporna står som spön i backen och i holkarna har det börjat prassla. På stigen i skogen hittar jag ett plundrat ägg. I hagarna nere i dalen blommar slånsnåren som vita moln i den späda grönskan. Balansen återvänder sakta.

Jag kommer att missa EkoNord, för jag har en syster att begrava. Sån't är livet. Fullt av starka känslor.

11 kommentarer:

Frida M sa...

Jag är full av beundran att du kan uttrycka dig så vackert mitt i sorgen. Men du har så rätt i det du skriver, livet pågår ändå, fast man mist någon så nära, så saknad. En syster. Jag är så ledsen för dig och din familjs skull, fast jag inte känner dig. Jag har bara lärt mig uppskatta och värdesätta din kunskap och klokskap.

Hule sa...

Du har mitt djupa deltagande. Och igenkännande i den overkliga känslan att resten av världen traskar på som vanligt när ens egen just rasat samman.

Johan Erlandsson sa...

Jag känner dig inte heller Johan, men vill bara säga att din text får mig att tänka på mina egna syskon och om vikten av att vårda och ta vara på relationerna. Hoppas att ni är några som stöttar varandra i den här svåra tiden.

Johanna Stål sa...

Beklagar sorgen, det är väl det enda man kan säga. Jag har själv en systerson, en liten 2 åring som drabbats av leukemi, och jag vet hur jobbigt det kan vara att förmå sig till något alls ibland. Hur man ska bete sig när man ser sin syster tyna bort av sorg och smärta.
Jag brukar försöka tänka att jag jobbar och lever enligt något jag brinner för, något jag tycker är viktigt. Jag jobbar också med livet - såsom du sa. Jag väljer livet. Man vet aldrig hur livet går, men så länge man lever varje dag med att göra saker man är stolt över och ger så mycket kärlek man förmår så har ens liv varit viktigt. Även fast det känns piss ibland - och då får man säga att det är ok. Man är inte sina känslor - man känner dem. Och det är helt ok.

Anonym sa...

Trots att det i bloggandets värld finns en stor rymd av tomhet mellan oss människor så lyckas du krypa inpå livet med dina tänkvärda ord.
Berör och sätter spår.
Beklagar er sorg och saknad.

Monica sa...

Blir definitivt påmind om vad som är viktigt i livet. En stor, varm kram via etern till dig..

Johan sa...

Alla - Tack för varma kommentarer!

Johan - yes, är det något jag har åter har insett de senaste dagarna så är det att man ska vara glad för det man har. Och inte dra sig för att säga att man uppskattar andra. Det ger ett rikare liv!

Johanna - barn och cancer är en sådan där orimlig kombination. Jag skickar lite styrka åt ditt håll.

Elin sa...

Hej Johan! Jag delar verkligen din sorg, det var väldigt ledsamt att läsa om vad som har hänt och jag hoppas att du har tid till all eftertanke som behövs framöver.

Jag förlorade min bror för snart två år sedan och känner igen mig mycket i vad du skriver. Jag hade dock ingen ölandssten men väl en trädgård med ogräs att ta ut min frustration på.

Jag finns om du vill ses för en lunch eller fika, kontoret är i Vasastan, om du har vägarna förbi Stockholm. Stor kram!

Alice sa...

Nej, vad sorgligt! Sitter här med tårar i ögonen efter att ha läst ditt mycket välskrivna inlägg.
Mitt varmaste deltagande i din och din familjs sorg.
En klok person jag känner brukar säga att livet inte är orättvist, bara olika. Men när det kommer till plötslig död i förtid då tycker jag verkligen att livet är orättvist. Det är svårt att känna mening med livet osv. Men jag håller med om att, är det något man "lär" sig i svåra situationer så är det att uppskatta livet och det man har, i varje ögonblick, i varje stund.

hippihäxan sa...

vill också skicka mitt deltagande om än lite sent...

Johan sa...

Tack för alla vänliga kommentarer! De värmer!

Related Posts with Thumbnails