Döden. Och livet.

En del sagor slutar inte lyckligt. Min syster råkade ut för några av de otrevligaste mikrober man kan råka på. Först en streptokock som löpte amok. Och sedan en multiresistent. Trots allt såg det bra ut. Hon kom sakta igen och var på väg ut från intensiven. Såg ut att bli en arbetsseger för henne och för alla runt omkring. Men så, plötsligt en natt för någon dryg vecka sedan, så dog hon.

Världen blev konstig. Den blir det när katastrofen inträffar. Jag klippte med ögonen och konstaterade att ingen tog minsta notis om det som hänt. Undantaget givetvis goda vänner och värmande kommentarer från kollegor och även här på EkoTänk. Men det var så skriande uppenbart att livet går vidare, trots att det just tagit slut. Fåglarna kvittrar, tonåringarna garvar överspänt. Men jag känner mig bara tom.

Jag var och är arg, ledsen och besviken om vart annat. Jag har tagit ut min frustration bland annat genom att beställa en lastbil med sand och bygga en terass med gammal ölandssten. Men när det blir så här så tänker man också på de stora frågorna: Vad håller jag på med? Varför? Är det någon mening med det?

Jag kom att tänka på en vinterdag för ett par år sedan. KRAV hade nyligen delats upp i ett certifieringsbolag (typ 60 pers) och resten (typ 8 pers). Jag var med i resten och vi skulle försöka förstå vad vi egentligen skulle göra. Vi satt på en liten konferensanläggning och gick igenom det ena och det andra. Plötsligt ställde Lena, som var VD, frågan "men hörni, oavsett vad vi borde göra - varför jobbar ni här? Varför lägger ni en stor del av era dagar på detta?"

Det blev först lite tyst, men snabbt infann sig en ganska ärlig och öppen stämning. Det kom ju lite plötsligt så där... Men folk gjorde så gott de kunde. "För att det är så intressant med ekologiskt lantbruk", "För att jag vill hjälpa folk att välja rätt", "Ärligt, det är väl ett jobb som andra, men det är trevligt här" och så där. Jag fick plötsligt ett ord i huvudet som inte ville försvinna: "livet". Jag svarade något i stil med att "för att jag vill hjälpa livet".

Det blev lite konstigt och jag fick förklara för mig själv efteråt. Livet som fenomen är så otroligt fascinerande för mig. Det är så otroligt komplicerat, så skört och vackert. Men samtidigt och på en gång så är det robust, starkt och burdust. Med "livet" menar jag samspelet mellan arter, styrkan i artrikedom och hur årmiljonerna har mejslat ut lösningar som är så bra, att vi knappt börjar fatta det. Men "livet" är ju också den räcka dagar vi upplever och de känslor vi förnimmer.

För mig handlar ekologiskt lantbruk och hållbar mat om insikten att vi klarar oss bäst om vi samarbetar eller samverkar med livet. Att använda saker som dödar och skapar helt livsodugliga monokulturer kan omöjligt vara en förbättring! Fungicider, herbicider, biocider är de tekniska namnen på bekämpningsmedel, men det betyder ju i princip svamp-, växt- och livsdödare... Det kan omöjligt vara hållbart att förlita sig på död, fossil, energi för att skapa livsmedel med konstgödsel. Om det är vetenskapligt bevisat i alla led är mindre viktigt för mig, men jag känner att det måste vara rätt att jobba med livet, inte mot det. Så då blir slutsatsen att när jag får jobba på KRAV så jobbar jag med livet. Inte mot det.

Så jag står mitt i sorgen och försöker samla ihop mig. Jag vill fortsätta att jobba för livet, även om mitt enskilda liv drabbats av en enorm förlust. För mitt i smärtan så är det precis så här det är; livet är enormt skört. En människa kan dö, trots att hon övevakas på en intensivvårdsavdelning. Men utanför denna händelse är livet ohejdbart som en älv. Våren hejdar sig inte. Vitsipporna står som spön i backen och i holkarna har det börjat prassla. På stigen i skogen hittar jag ett plundrat ägg. I hagarna nere i dalen blommar slånsnåren som vita moln i den späda grönskan. Balansen återvänder sakta.

Jag kommer att missa EkoNord, för jag har en syster att begrava. Sån't är livet. Fullt av starka känslor.