lördag 9 maj 2009

Cybervänner?

Jag har fått flera kommentarer på de senaste inläggen som har varit vänliga, varma och omtänksamma. Det värmer. Tack så mycket!

Jag befinner mig fortfarande på upptäcktsfärd i bloggosfären, och ser på den och mitt bloggande på nytt sätt med jämna mellanrum. Flera av kommentarerna har varit något i stil med "jag känner ju inte dig, men är ändå ledsen för det som hänt". Det där med att inte känna... eller att man inte skulle vara kompis för att man inte träffats eller talats vid... så är det ju... eller kanske inte?

Jag tycker ju att jag i någon mån känner eller är kompis med ett antal bloggare. Jag har ju någon slags utbyte med/på TaggaNer, Miljöbloggaktuellt, EcoProfile och andra. Men jag kan ju inte säga att jag känner Monica, Sven eller Johan. Eller kan jag det? Jag tror att de flesta bloggar jag läser och kommunicerar med är på riktigt. Dvs det är riktiga människor som delar med sig av sig själva, men under någon form av tema, rubrik eller rent av pseudonym.

För tillfället har jag kommit fram till att man befinner sig i olika roller eller sammanhang, och i dessa roller har man kontakter, kompisar eller vänner. Det kan vara familjen, jobbet eller dykklubben. Jag tror att man kan se på bloggandet på samma sätt. De flesta av mina kollegor eller grannar känner mig inte på djupet, men de har lite koll på hur jag resonerar. Ungefär så uppfattar jag er, bloggpolers.

Så jag hoppas att ni inte skäms och ursäktar er så mycket mer. Jag känner mig berikad av ett nätverk jag inte hade för ett drygt år sedan. Er omtanke värmer också.

8 kommentarer:

eco chic sa...

Tack för din intressanta kommentar om den grå korven! Sen vill jag bara säga att det var fruktansvärt det som hände din syster. Tiden läker inga sår, men man lär sig leva med dem.

Sven C sa...

Ja, så kände jag när flera av oss sågs häromsistens, att alla var så bekanta och kändes som "gamla polare", trots att vi aldrig tidigare hade setts. Visst är det digitalt, och visst tycker man sig känna vissa mer än andra, men du har rätt, Johan, nog är det på riktigt.

marie-louise sa...

Mitt varma deltagande i Din och Din familjs sorg. Du skrev en så fin text om döden och livet som jag tror att vi är många som känner igen oss i. Och som fick mig att stanna upp denna måndag-morgon. Liksom din beskrivning av att " arbeta för livet" Tänk om fler hade det som motto i denna värld!

Vänliga hälsningar / Marie-Louise Kristola

paljettenq sa...

Mycket bra och tänkvärt inlägg, som vanligt :)
Jo, jag håller med dig om det... det blir ju lite så där att jag berättar och citerar bloggpolers lite då och då i min IRL-värld och inkluderar vissa tankar i det vardagliga livet. Dessutom kan jag sakna de som tar en bloggpaus.

Katarina sa...

Självklart är det som skrivs i bloggosfären på riktigt. För livet, och verkligheten, befinner sig på olika plan samtidigt. Jag kan känna ibland att jag inte får utlopp för alla sidor av mig själv. Att jag inte är den personen jag är på universitetet, på jobbet, med kompisarna och på bloggen. Men jag är ju samtidigt en del av alla dessa, sammantaget blir det jag. På bloggen uttrycker jag tankar och annat som man inte får fram på samma djupa och nördiga sätt som i det vardagliga livet.

Du skrev ett bra inlägg om hur det faktiskt kan vara. Man blir ju glad för kommentarer för det låter en se att det finns människor som bryr sig. Kanske inte för att låna en axel att gråta mot, men de läser dina åsikter och inlägg och lämnar ett avtryck för att de, på ett visst plan, bryr sig.

Hoppas nu att du har det bra! Förlorade också några närstående släktingar under det gångna året, men som sagt, livet går vidare. På sätt och vis. Men det är händelser som formar oss och utvecklar oss.

Johan sa...

Eco C - väl bekomme!

Sven C - visst var det märkligt. Kompisar man inte träffat förut, som maninte visste att man hade. Eller tvärt om.

Marie-Louise - Tack för omtanke och beröm. Inlägget om döden och livet liksom bara kom, men det verkar vara många som uppskattar den. Och det är ju så, katastrofen är både unik och allmängiltig samtidigt.

PQ - Ja, precis så. Och det är extra intressant med cyberkompisar som man kanske krockar med på Hemköp, utan att veta om det. IRL-vardagen blir ett snäpp intressantare då.

Katarina - välfunnet! Och intressant det där med att man kanske behöver flera kanaler för att känna att man kommer till uttryck i sin helhet. Jag har IRL-vänner som läser min blogg och tycker att de upptäcker en ny sida av mig. Och då försöker jag ändå inte mörka något mot dem. Man behöver kanske olika instrument för att komma till sin rätt?

hippihäxan sa...

Jag känner verkligen att jag har "kompisar" där ute som jag när jag tänker efter knappt vet hur de ser ut...
Men jag utgår från att de bloggare jag följer är ärliga (även om de inte skriver om allt.)
Men man delar ju inte allt med sina "riktiga " vänner heller.

Johan sa...

Det har du rätt i.

Related Posts with Thumbnails