Hur gör man när alla är med?

Det är en sinnlig årstid nu. Det är ljud man plötsligt kommer ihåg att man har saknat (björklöv som prasslar), upplevelser man har längtat efter (barfota i gräset). Då infinner sig lite utrymme för eftertanke också.

Det var ett ganska intensivt slut på arbetsveckan för mig. På torsdagen hade vi regelkommitté på KRAV; ett halvdussin frivilliga infinner sig och ger sin mycket kompetenta syn på ett antal frågor om hur vi ska utveckla KRAV-reglerna. Det handlade om hur klimatreglerna ska användas hos oss när projektet levererar dem, hur KRAV-reglerna kan göras tydligare så att producenterna inte upplever att det är onödigt krångligt (stooort projekt) och hur restaurangreglerna kan göras om så att vi lockar fler restauranger och därmed krogbesökare. Som ett tema i det hela ligger att de förväntningar och krav som ställs på oss är så radikalt annorlunda nu än för bara ett och ett halvt år sedan. Förut fick vi slåss för att överhuvud taget få synas i en enda tidning, varje rekryterad restaurang var en nyhet. Nu ansluter sig hundratals butiker rätt vad det är. Tidningar och etermedia ringer ofta efter oss. Konsumenterna vill ha mycket mer än vad bönderna får fram.

På fredagen var det TV-soffa och semianrium med kommissionären (sedermera lunch), och plötsligt slog mig samma sak; ett par veckor innan det senaste riksdagsvalet sade Reinfeldt att miljön är en icke-fråga, det är inget man vinner ett val på. Sorgligt nog kanske han hade rätt i det. Då. Men nu, ett och ett halvt år senare, stod statssekreterare, EU-parlamentariker och kommissionärer i en offentlig debatt och diskuterade på helt sedvanligt allvar frågor som konsumtionsmål för kött, handelssubventionernas negativa påverkan på den hållbara utvecklingen och så vidare. Ganska välinformerade var de också.

Miljö, ekoproduktion och hållbarhet debatteras också helt naturligt in på stora dagstidningars ledarsidor (t ex DN i dag). Komemr ni ihåg bär det bästa man kunde hoppas på var att ekologiskt avslöjades av DN:s eller SvD:s ledare som en marknadsbluff?

Under helgen inser jag att vi som jobbar med miljöfrågor står med en helt ny utmaning; världen har väsentligen hört oss. Allt fler av de stora systemen ställer om helt i den riktning som vi vill, även om takten kanske är för låg, omfattningen för liten. Hur gör vi nu för att ta vara på denna rörelseenergi? Hur gör vi för att se til att miljöfrågor blir en hygienfråga, något som alla måste jobba offensivt med jämt. Överallt. Utmaningen är att nästan alla i miljörörelsen är vana vid att vara motvalls - de som behöver ge de obehagliga sanningarna. Bromsa. Säga nej. Nu är det ett nytt läge nu kan vi inte längre bara peka på problemen - vi måste heja på, underlätta, sätta upp helt nya, mycket mer inspirerande mål, på ett helt nytt språk (för de som lyssnar nu vet inte ens att den vitryggiga hackspetten har haft problem).

Det är lite som att ett företag som börjar gå dåligt ofta måste byta ledning till en städpatrull. När den väl gjort sitt jobb, är det dags för ännu en ny ledning, inställd på tillväxt och expansion att ta över. För utmaningen att i grunden byta attityd är så stor att man inte har råd att vänta på att befintlig ledning utvecklas. Kanske kan det bli något sådant här också? Om inte vi som har hållit på med detta ett tag förmår att fånga medvinden, så tar någon annan över, på något annat sätt. Och det vore ju trist att inte kunna vara med när det börjar gå riktigt bra.

Ny vecka nu, och det känns spännande.