14 sorters njutning

Det blev tydligt när jag började plugga på universitetet i vår lilla stad. Alla nationer (studentklubbar med en geografisk anstrykning) hade sina traditioner som de gjorde mycket väsen kring. De här traditionerna hade ofta med mat att göra. Gotlands nation har sin fårskallegask. Norrlands nation var noga med sina bryggerier på puben. Det var de andra också. Det skulle bakas kringlor på Sörmland-Nerikes osv, osv.

Men på Upplands var det liksom annat än någon slags stolthet över hemlandskapet som gällde. De var duktiga på musik (hade den galnaste studentorkestern), kul övningar och var i största allmänhet inte exklusiva. Vilket naturligtvis gjorde att många av oss som kom från Uppsala såg till att komma in på andra nationer. Där lärde man sig att Uppland inte hade mycket att erbjuda av egen kultur. Uppsala var liksom bara substratet som andra kulturer överlever på medan de väntar på att börja livet...

Det tog mig rätt länge att ens börja leta efter vår matkultur här på orten. Det började när jag träffade på stolta eko-bönder utomlands som visade upp en fantastisk rikedom. Jag kommer t ex ihåg en Peruan som visade en liten film från sin marknad hemma. Där satt en tant och visade upp sina 50 sorters potatis. Jag förklarade att potatis är en jättegrej i mitt land, men att folk mest skiljer mellan fast och mjölig. Jag kände mig fattig och började kolla mera hemma.

Idag tror jag att jag kom imål lite grad. Bondens Egen Marknad hade Uppsalapremiär, mitt framför stationen. Där fanns mycket av det jag nu lärt känna; ostar, mejerier, rotsaker och en del grönt. Där fanns också ett stånd som sålde tomater. Det var en odlare från Fjärdhundra som sålde. Jag känner hans dotter lite, så jag stolpade nyfiket fram. De hade 14 sorters KRAV-godkända tomater till salu. Inte bara skådebröd, utan ordentligt av alla. Och de hade uppfattningar om alla; söta, sallladstomater, äts som frukt, gula, organgea, rosa.

Jag köpte ett halvkilo Dirk och ett halvkilo av den rosa plommonfärgade varianten som äts som frukt. Och jädrar vad de smakade mycket! Mer faktiskt än de vi odlar vid sydväggen själva. Jag är lite omtumlad. Förtrollningen är bruten. Maten är inte alltid intressantare någon annan stans. Vi har verkligen rikedomen runt hörnet. 14 sorters perfekt mogna KRAV-tomater... 14 sorters lycka. Och så här mitt i säsongen är de nästan klimatgratis, också!

En riktigt bra idé i Borås!

Jag sprang på en riktigt bra idé som biogasfolket i Borås har kommit på - att samla in fallfrukt för rötning. Jag har länge tyckt att det är tragiskt att de flesta hårt arbetande villaägare numera anser sig så rika att de inte behöver ta hand om den frukt som deras trädgårdar producerar. Så man ser hur de i stället ägnar timmar åt att kratta ihop äpplena och kör ut dem i skogen eller kör iväg till återvinningscentralen. Nu finns det åtm en vettigare användning.

Bra gjort Borås!

Uppdatering: jag tipsade vårt lokala biogasföretag om detta. De sade att de hade hört om det och skulle försöka få igång det nästa år. Men de menade också att det är ju bara att skyffla ned en korg äpplen eller två i den normala bingen varje hämtning. Så kommer vi en bit på väg i alla fall. Smart. Enkelt. Det gillar jag.

Effektivitet kan vara rätt mysigt

För fem år sedan köpte vi ett gammalt hur som mäklaren tyckte var ett rivningsobjekt. Men vi bestämde oss för att renovera. Med hjälp av de siffror som fanns innan vi började och de enkla siffror som vi har nu, så kan man konstatera att det går att reducera de ekologiska fotavtrycken av sitt boende med 70-80%, om man försöker välja rätt. Det är då nyckeltal kan bli mysigt. När man ser 2 000 kWh per person och år som en fantastisk förbättring.

Det finns eller fanns (har inte sett dem på ett tag) en firma i Stockholm som heter Miljöekonomihuset. De är (eller möjligen var) miljökonsulter och är på det sättet rätt lika en knippe konsulter som poppade upp i mitten på nittiotalet. Men lirarna på den här firman öppnade mina ögon för att se på effektivitet på ett nytt sätt. De gjorde det helt enkelt genom att försöka tänka ekonomi kring ekolologi. De skapade nyckeltal och styrinstrument som i mångt liknar det som ekonomer har hållit på med i evigheter. Jag kan tycka att det bitvis blev lite mycket av det goda och att det skapar rätt stora system som är ganska svåra att underhålla. Men i alla fall. De lärde mig att effektivitet är något vackert och inte bara något för räknenissar.

För fem år sedan köpte vi ett hus (eller rättare sagt ett par hus) som mäklaren menade närmast var rivningsobjekt. Vi fick dem för tomtpriset. Vi bestämde oss för att renovera och försöka bevara så mycket som möjligt av stämningen i husen och på tomten. För oss är miljö, hälsa och hållbarhet viktigt, så genom de här åren har det varit mycket arbete med att hitta lösningar som vi kan acceptera. Men eftersom vi har renoverat, så kan man jämföra före och efter med ett effektivitetsperspektiv.

Före
När vi köpte Granbacken så var huset i princip inte ombyggt eller renoverat sedan tidigt 60-tal. Originalkonstruktionen är från 20 och 30-tal. Uppvärmningen var direktverkande el, isoleringen bitvis usel, men bitvis helt OK om än gammal standard. Man hade dock till mögelsvamparnas förtjusning blandat i lite glasfiber i det hela. Bottenbjälklaget var till stora delar ruttet. Det bodde 1,5 människor i de två husen. De skötte kompostering själva och hade sophämtning av minsta kärlet 26 ggr per år. Året innan vi tog över gjorde de av med drygt 17 000 kWh el. Det var eldningsförbud i kaminer och vedspis. Boytan vet ingen exakt vad den var, men vi skattade den till runt 90 kvm. Biytan var runt 60 kvm.

Några intressanta nyckeltal:
Elanvändning per person och år: 11 300 kWh
Soptömningar per person och år: 17,3
Boyta per person: 60 kvm
Tomtyta per person: 593 kvm
Antal bilar per person: 0,67

Efter
Vi har renoverat huset, bytt uppvärmingssystem (vattenburen bergvärme), förbättrat isoleringen rejält. Vi har renoverat fönstren, men inte bytt dem. Det var de för vackra för. Vi har byggt ut lite grand och tagit i anspråk yta i husen som dittills varit ouppvärmd. Vi har installerat en antik kakelugn för att möta köldspikarna (och öka trivseln). Vi är nu fyra personer i vår familj och hyr ut halva hus 2 till en student. Alltså fem personer som bor här. Eftersom alla sopsorterar duktigt har vi inte behövt mer soptömning. Elförbrukningen närmar sig nu 10 000 kWh per år.

Nyckeltal efter uppgradering:
Elanvändning per person och år: 2 000 kWh (minskning 80%)
Soptömningar per person och år: 5,2 (minskning 70%)
Boyta per person: 28 kvm (minskning 50%)
Tomtyta per person: 178 kvm (minskning 70%)
Antal bilar per person: 0 (minskning 100%)

Och så resten:
Under renoveringen så rev vi ut en massa halvruttet trä, mullbänkar, mögligt kutterspån, masonit och en del annat, mest trä och järn. Järnet återvinns ju, men träet kommer från en liten mikrokolsänka och bränns i något fjärrvärmeverk. Men vi har ersatt det med en konstruktion utan plast, men med gamla tidningar (ekofiber) och linskivor. Jag skulle tro att vi kanske har bundit upp något ton kol till i den nya konstruktionen.

Vi har varit noga med materialvalen. Såvitt möjligt och rimligt hållbart trä. Färger som kan tas bort med vatten eller såpa (slamfärg, linoljefärg), inga laminat med märkliga limmer. Så lite silikon och fogskum som det bara går.

Jag tror att hela den här processen har haft betydligt mindre miljöpåverkan än vad den skulle ha haft om vi t ex hade rivit och bränt hela huset och ersatt det med ett nytt som är fullt med glasull, plast och annat jox. Men jag har ju inga nyckeltal för det.

Summa Summarum
En finess med nyckeltal är att man på ett riktigt konkret sätt kan visa upp för sig själv hur man lyckas eller inte. Bitvis har vi haft våra tvivel om att det varit värt allt jobb och slit. Men när man ser skillnaden i siffror, så är det lättare att känna att vi har gjort rätt.

Känner vi oss då som extrema miljömuppar i ett eko-hus? Nej. Men vi tycker att vi bor vackert.

Är det förresten någon som har fler förslag på spännande nyckeltal för en familj eller ett boende?

En liten seger

En gång i kvartalet kommer det en fiskbil till vårt kvarter. Jag förklarar varje gång att jag gärna handlar om de bara fixar miljömärkta grejer. Varje gång har de lärt sig mer om grejerna, men hittills inget miljömärkt. Igår, till slut, kom de hoppande av stolthet - de hade fixat fram en låda KRAV-lax. Ville jag faktiskt köpa? "Såklart" sade jag och var glad över att marknaden fungerar. Men det roligaste var kanske att grannen som stod bredvid och handlade lackade till för att ingen hade frågat henne om hon ville ha eko-lax, för det ville hon. Grabbarna i fiskbilen fick sig en tankeställare och lovade att återkomma med KRAV-torsk oxå...

För några år sedan blev jag för första gången bekant med Magnus på Fiskbilen. Det verkar som att en fiskbil är olika saker i olika delar av landet, men i min del av landet är det en bil som kör runt och säljer lite större volymer av fryst fisk och skaldjur direkt till hushållen. Magnus är en kille som är rätt lågmäld, rätt väl påläst och väldigt uthållig (ska det visa sig).

Vid första besöket klippte jag till på fem kg torskfilé, bara för att inse att jag hade köpt något som inte var miljömärkt. Det stod nordostatlanten på lådan och Magnus sade Barents Hav, men det innebär fortfarande att risken är rätt stor att den kom från bestånd som inte mår så bra. Samtidigt hade utbudet av miljömärkt fisk i butikerna börjat bli ganska bra.

Så när Magnus kom tillbaka efter tre månader så sade jag nej. Om han inte kunde fixa fram miljömärkt (KRAV/Debio/MSC) så ville jag inte köpa. Om han gjorde det, så lovade jag däremot att handla friskt. Kändes som att jag kunde lova det eftersom jag förstod att han skulle få problem. Feg som jag är.

Hur som. Magnus har kommit tillbaka var tredje - fjärde månad. Varje gång har han lärt sig lite mer om ursprung och fiskemetoder. Det har nästan blivit som ett kul spel. Typ
han: "Tjena, det är jag igen"
jag: "Hehe - ja, tjena"
han: "joföratteee... nu har jag kollat lite. Du vet, torsken vi har är linfiskad"
jag: "mhmmm... det låter ju bra - men är den miljömärkt"?
han: "...njae... jag vet ju att du brukar fråga det... men den kommer från Barents Hav... det ska vara helt OK...?"
jag: "...men det finns flera bestånd där. En del är rätt risiga... Hur vet du att det här är OK?"
han: "... nä, duvetatteee... ... ... jag ringde ju han som köper in i Norge, va, och han sa att det var lugnt..."
jag: "men är den miljömärkt?"
han: "njae... du vill verkligen bara ha märkt, va?"
jag: "japp, och jag lovar att köpa om du kommer med det!"
han: "...så inte ens ett par kg nu, då? Hehe"
jag: "nej, den är väl fortfarande inte miljömärkt?"

Så dök han upp igår igen. På sitt vanliga lite försiktiga sätt undrade han om jag ville köpa lax. Jag garvade och sade nej, såvida den inte var miljömärkt. Då sken han upp - du, nu har jag fixat ekologisk lax till dig. Kom med, ska du få se, Debio-märke, annan färg på köttet, häng med! Jag blev alldeles paff. Och det var rätt dyrt. Men jag hade ju lyckats så det var bara att köpa tre kilo.

Och inte nog med det. Sedan kryper det fram att han har fått korn på KRAV-torsk, som han erbjöd sig att köra ut så fort han kunde. Jag satt med skägget i brevlådan och kände hushållsbudgeten dra åt fanders. Javisst, hörde jag mig själv säga, jag köper en låda om du fixar fram det.

Men inte nog med det - alla duktiga handlare förstår att till slut skaffa fram det kunden vill ha. Det riktigt intressanta vara att grannen höll på att handla av Magnus kollega, och skulle köpa lax. Plötsligt vänder hon sig om, kollar lite och säger "men vad får du för lax? Den ser ju mycket godare ut! Är den ekologisk också?". Magnus kollega blev lite ställd "öh, ja, vi har fixat fram en liten specialare... den är ju lite dyrare...". Grannen blev sur - "det är klart jag vill det - jag är jättenoga med att köpa eko och lokalt annars. Varför frågade du inte om jag ville ha den istället?!"

Magnus och hans kollega blev ställda och frågade ut grannen om hon verkligen brukade köpa ekologiskt och om t ex hade miljöbil. "Såklart" sade hon. Jag riktigt såg hur det steg upp ett Liljeholmen för grabbarna i Fiskbilen. Det här var tydligen allvar - folk vill verkligen ha de här grejerna.

Och jag kände mig nöjd. Och lite fattigare. Och jag undrar om det är någon som kan tipsa om sitt bästa laxrecept? Jag behöver nämligen några stycken.

Ryktet om min död

Jag har inte gjort så mycket åt den här bloggen på ett tag, och jag har fått några kommentarer om att nu är det dags att uppdatera (tack för dem). Ryktet om min död i bloggvärlden är i alla fall överdrivet. Jag har en paus.

Jag gillar bloggvärlden och att själv blogga ger mig möjlighet att formulera tankar och argument. Jag blir smartare av att blogga, helt enkelt. När jag tar en paus från bloggandet så fortsätter jag att formulera mig för bloggen, men tankarna blir längre. Det är kul att blogga, också. Så jag är nog ganska snart tillbaka. Kanske med lite annan, mer genomtänkt (eller udda) vinkel.

Bra slut på grå arbetsvecka

Det har varit en sådan där vecka då jag har känt att vi har så oääääändligt långt kvar till det där paradigmskiftet som vi behöver.

Det började med smygpremiären på Underkastelsen. Jag kände ju till problemen, men varför gör ingen något? Så blev jag inbjuden till ett möte som Svanen skulle ha i Köpenhamn. Bara för att omedelbart märka att de, trots att de är en miljöorganisation, fortfarande ordnar möte helt med utgångspunkt från att alla flyger, även från Oslo och Stockholm... Har de inga klimatmål i sina organisationer? Va? Jag var på ett annat seminarium där en talare från ett statligt verk var noga med att poängtera att av hushållens totala utgifter är endast 0,6% miljömärkt... Jo, men om man tittar på mat så är det 5% och ökar med tiotals procent - vill de inte se det som är bra? Och så sitter jag och tidrapporterar på en seeeeeeeeg uppkoppling. Ska det vara så här - livet och jobbet känns grått.... Men det visar sig att den är seg för att kollegan A har skickat över några bilder hon tog på förmiddagen, som fredagshälsning. De är lite tunga och det segar ned min förbindelse.

Det är bilder från en gård som har grisar. Inte bara som hobby utan som huvudinriktning. Och grisarna går ute, de far runt på åkern och bonden har tid att se till dem. Det går uppenbarligen att dra runt ett företag på det här viset. Och plötsligt känns det som att jag får hopp igen. Det är de här vi måste fokusera på. De som gör rätt varje dag. Så länge de visar att det går så finns det en väg framåt. Det blev visst lite ljusare på himlen?





Foto: Anna Ellström, KRAV. Sprid inte bilden utan fotografens tillstånd.

Underkastelsen - filmen som ändrar valrörelsen?

Jag har varit på smygpremiären av filmen Underkastelsen. Den handlar om att det ständigt ökande utsläppet och spridningen av syntetiska kemikalier kanske är ett större problem än klimathotet. För mig innehåller filmen inga direkta nyheter. Det som presenteras är rätt väl känt. Men det är en skrämmande sanning. Så frågan är om ”den skrämmande sanningen” kommer att få lika stor effekt som ”den obekväma sanningen”? Jag kan inte bedöma det, men jag hoppas det. Och onekligen har den ekologiska maten återigen mycket fler förslag på lösningar på ett allvarligt problem, än vad den konventionella maten har.

Jag har just varit på en smygpremiär för en film. Hade det varit en vanlig rulle hade det nog hetat galapremiär. Men nu var det ”Underkastelsen” av Stefan Jarl, och med bla Åke Bergman och Eva Röse. Det serverades lite rödvin och ekologiska småbröd och ostbitar i papperspåsar. Inte så många premiärlejon där, men desto fler ur miljö- och hälsogräddan. Jag kände till filmens budskap redan innan, och det är jävligt viktigt. Frågan jag ställde mig inför kvällen var ”kan den nå genom rutan”? Kan den här filmen få till effekt att något händer? För helt klart behöver något hända.

Filmen handlar om hur vi utsätts för en allt kraftigare exponering för allt fler kemikalier, över allt hela tiden. Det är bekämpningsmedel, flamskyddsmedel, läkemedel, ytbehandlingar och annat. De flesta av dessa tusentals kemikalier vet vi nästan ingenting om hur de fungerar i ekosystemet eller när de samverkar i våra, djurens och växternas kroppar.

På ett annat sätt vet vi en hel del. Vi vet att många av dessa kemikalier är fettlösliga. Det betyder att de snabbt ansamlas i fett, vilket i princip bara finns i eller vid levande material. Fettlösliga ämnen lagras i våra och djurens fettvävnader, varifrån de aldrig eller bara långsamt avsöndras. Utom i några få fall när vi producerar en viktig fet substans. T ex modersmjölk.

Vi vet också att många av dessa kemikalier fungerar på hormonell nivå. Dvs i vissa sammanhang har de mycket kraftig effekt även i mycket, mycket låga doser. Ett sådant sammanhang är fosterutvecklingen och hjärnans utveckling strax efter födseln. Våra funktioner utvecklas inte långsamt, utan många av de viktigaste funktionerna (t ex könsorganen) utvecklas under en kort, intensiv period. Under den här perioden är vi mycket känsliga för hormonell störning.

Vi vet att när mödrar ammar så minskar deras fettdepåer betydligt. Numera vet vi också att detta är det enda tillfälle under livet då kvinnors kemikaliebelastning sjunker. För de lämnar över de fettlösliga gifterna till sina barn.

Vi vet också att spermiekvaliteten hos män sjunker. Allra mest i länder med kemikalieintensivt jordbruk. I Danmark har hälften av de unga männen sämre spermier än vad de borde ha. Vi vet att de här preparaten påverkar vår mentala hälsa. Autism, ADHD och andra syndrom och sjukdomar ökar kraftigt.

Vi vet också att två tredjedelar av all frukt och grönt som säljs innehåller bekämpningsmedelsrester. Naturligtvis mycket mindre eller nästan inget i ekologiska grönsaker, men de är ändå inte så stor andel.

Det finns forskare som menar att det här är ett allvarligare problem för människoarten, eftersom om det här fortsätter, så kommer vi helt enkelt inte att kunna få barn.

Jag ser filmen och tänker att människorna som har gjort den verkligen brinner. Det är bra. De har på fötterna. Och vanmakten når igenom. De känner sig underkastade ett kemikaliesamhälle som de inte vill ha. Maktlösa. Kommer filmen att slå igenom och bli en ny ”The Inconvenient Truth”? Jag hoppas det. För det skulle behövas. Men jag känner att jag vet för mycket. Jag blev inte tårögd, som många andra. Så jag kan inte riktigt bedöma kraften i den. I allra bästa fall skulle den ha betydelse för den stundande valrörelsen. Hoppas, hoppas.

Men så återstår då frågan – vad kan man göra? Filmmakarna lämnar själva tips som handlar om att använda naturmaterial när man bygger, köpa miljömärkt elektronik och framför allt, köpa ekologisk mat. Men kan jag göra mer? Jag jobbar på KRAV och satsar hårt på att få det att växa. Borde vi fokusera på giftfriheten i stället? Skulle det få bättre effekt på folks vilja att köpa? Hm. För ögonblicket tror jag att vi kanske ska framhäva andra fördelar, men det kan ändra sig snabbt. Snart kanske Expressen skriker efter den kemikaliefria maten, och marknaden skiftar totalt. Hoppas det.

Uppdatering 2010-04-20 och 2010-04-21:
Några andra som bloggar om filmen:

• Sanna Lundell - sanerar sitt hem efter att ha sett filmen.
• Kaktusblomman - ger en sammanfattning och förklarar filmen.
• ComeAgain - några länkar till intervjuer och klipp på Tuben. Några det-här-kan-du-göra-tips i en senare postning.
• TEM-funderingar önskar att han får se filmen, men ger också intressanta länkar till mer info om problemet.
• SaltåKvarn-bloggen konstaterar att leksakerna från Robygge kanske inte är så nördiga ändå. Det kan man ju hålla med om.

2010-04-23:

• Recensioner i DN, m fl tidningar.
  

Bilden har jag lånat från www.underkastelsen.se. Jag hoppas att Stefan Jarl och Eva Röse inte blir så arga för det.