Ekokonferens i Bryssel

Nu kommer en ganska hektisk tid. Får se lite hur mycket jag hinner blogga.

I morgon drar jag till Bryssel. Jag ska prata på en tillställning som heter European Organic Congress. Den samlar en massa ekofolk för att byta tankar med varandra. Men kanske är det allra viktigaste syftet att visa politikerna (och deras tjänstemän) i Bryssel att den finns mycket idéer, kraft och nytta att hämta från ekorörelsen. Så det blir hela baletten med Eskil Erlandsson på videolänk, kommissionärer och mingel i EU-parlamentet.

Jag ska försöka föra mig så bra jag kan, och prata med politiker på politikers vis.

Och möjligen har jag en chans att ta en pilsner med MiljöBloggAktuellt. Inte att förakta!

Nitritfri eko-skinka vanligt i Finland

Jag har haft lite kontakt med några eko-kollegor i Finland på sistone. I Finland har man inte samma tradition av att skinka ska vara rosa. Att få tag på rimmad (men okokt) skinka utan nitrit till jul är inget problem. Det gäller även för eko-skinkor. Kan vara ett tips för den som evt ska till Finland innan jul.

Jag kan inte så mycket om den Finska eko-marknaden (om någon skulle vilja dyka djupare i tillgängligheten), men ett tips är att gå via bloggen Organic Food Finland.

Och så kan jag tycka att Änglamark kunde vara lite modigare och köra nitritfritt, nu när själva grisen i jul-skinkan ändå är KRAV-godkänd. Jag har jättesvårt att förstå att det ska funka utan nitrit i Finland, men inte i Sverige.

Apropos grisar: kolla de här sköna bilderna från en KRAV-bonde i somras! (Bild från Jennys blogg). Ni vet väl att skillnaden mellan eko-grisar och KRAV-grisar är att KRAV-grisarna inte bara får gå ut, de får beta och böka också?

DN:s ledare leder vilse

I kölvattnet av grisaffären börjar det dyka upp en debatt som handlar om att vi måste ha en djurskyddsmärkning. Jag tycker att djurskydd är en av många centrala frågor, men inte den enda. Det finns flera stora problem vi måste lyckas hantera samtidigt. Men det tycker inte DN:s ledarredaktion. Jag är besviken på den låga ambitionsnivån.

Grisaffären rullar vidare, och plötsligt har alla en åsikt om djurhållning och vanvård av djur. Det börjar bli tydligt att det inte är så enkelt som Djurrättsalliansen ville hävda, men det är också klart att det förekommer mer eller mindre regelmässig vanvård av mer eller mindre grovt slag i grisfabrikerna. De som gör en första enkel analys kommer fram till att en av de viktigaste grunderna till problemen är konsumentens uppfattning att mat ska vara så billig som möjligt, och att det inte verkar finnas någon koppling mellan hur djuren har det och vad köttet kostar. Det håller jag med om. Och jag menar i princip att om alla konsumenter krävde KRAV-kött så skulle vi få betydligt dyrare kött, betydligt gladare grisar, och tror jag faktiskt betydligt gladare bönder. För ingen kan må så bra av att på morgonen gå in och samla upp de grisar som råkar ha dött under natten.

DN:s ledare igår hör till de som gör den här analysen. Sedan ifrågasätter de KRAV-märkningen på följande grund:

"Problemet med Krav-märket är att det vill för mycket. Det syftar till bra miljö, god djuromsorg, god hälsa och socialt ansvar. Det är inte bara för mycket, det är också för spretigt och för fluffigt." och
"...det är knappast djurskyddet Krav sätter främst med regler om hur långt fodret får färdas, men inga som direkt reglerar grisarnas resa till slakt."

Ja, det är ju det här som är så svårt. Det är inga problem att vara tvärsäker om man bara driver en fråga, om man har bestämt sig för att det är ett enda problem som avgör världens framtid. Vi ser en del av det här och det kan gälla klimatproblemen, friheten på internet, djurskydd, frihet från tillsatser, kulturpolitik, jämställdhet och så vidare. Det är först när man försöker kombinera flera viktiga aspekter, och vågar säga att det inte finns en enskild fråga som är viktigast, som det börjar bli utmanande.

Det är då avvägningarna mellan skyddet av fiskbestånd och konserveringsmedel börjar. Det är då man måste väga nyttan av ett gott djurliv mot transporttider. Det är då, menar jag, man faktiskt börjar försöka bli ansvarsfull och föreslå lösningar som leder framåt så fort det bara går.

Men det klart, sitter man på en ledarredaktion och har till jobb att producera en åsikt, så är det lättast att bara ta en fråga, och ta en tydlig ställning. Men det leder knappast världen framåt.

Och jo, jag menar att KRAV sätter djurskyddet främst. Tillsammans med tre andra frågor.

Någon spelar högt i grisaffären

Avslöjandet om den grova och systematiska vanvården av grisar som kom i morse var sannerligen en kalldusch. För gris- och djurskyddssverige i synnerhet, men också bondenäringen i allmänhet. Om nu hundra gårdar kommer undan med ganska allvarliga brott, och om nu en av köttbranschens främsta företrädare är inblandad... Vad är det då mer som vi tar för givet som bara är en bluff? Jag har följt frågan under dagen och blir inte riktigt klok på den. Det verkar liksom som att media-drevet inte tar den fart man skulle kunna förvänta sig. Det kan bero på att Djurrättsalliansen bluffar i någon utsträckning. Men det kan också bero på att nyhetsredaktionerna inte klarar att gräva tillräckligt snabbt och effektivt. Jag vet inte, men det ska bli intressant att följa. Och djurskyddet lär rimligen förstärkas av detta. Det är ju bra mitt i eländet.

I morse briserade en bomb i bondesverige. En organisation som tidigare inte hörts av så mycket, Djurrättsalliansen, påstod att grisar systematiskt vanvårdas på ett betydande antal gårdar i Sverige. Förutom tragedin i sig så finns det ett antal besvärliga detaljer. En av de bönder (farmare säger Djurrättsalliansen) som pekas ut är en nyckelperson i den delen av bondesverige som har med ansvarsfull djurhållning, eller i vart fall ansvarsfull grishållning, att göra. Flera lantbruksskolor finns på listan över utpekade. Olagligheterna är uppenbara och flagranta; inget strö, fixerade suggor, kadaver som får ligga kvar i flera dagar, etc.

Men det är något som är konstigt här. Storyn var toppnyhet på Ekot, som tydligen anser sig kunna tro på Djurrättsalliansen. TT jobbar under devisen hellre fort än rätt, så de snablade genast ut nyheten. Under dagen så har vi dels fått kommentarer från bönder och grannar till utpekade gårdar som inte alls känner igen sig. Dels har den utpekade nyckelpersonen tagit time-out. Jordbruksministern är ledsen, och berörda inspektörer förstår ingenting. Tydligen har det också varit ett par flygande inspektioner på olika gårdar, med nedslående resultat. Men möjligen inte så vidrigt som filmerna antyder.

Samtidigt har det varit märkligt svårt för mediadrevet att få någon att stötta Djurrättsalliansen. Jag är helt säker på att det har varit ett dussin reportrar ute för att få en naturbrukselev på något berört gymnasium att säga "jamen så här ser det alltid ut", eller någon granne säga "ja, nä, han är ju knappt inne i stallarna om dagarna". Eller gräva upp någon inspektionsrapport som skulle ha förtigits. Eller något. Men inte mycket sådant har kommit upp. SvD.se har nyheten högt, men har mest ord-mot-ord-reportage. DN.se har nyheten långt ner på ettan, GP.se har den inte ens på webb-ettan nu på kvällen. Det är tydligt att flera redaktioner tvekar. Och tro mig, det skulle de inte göra om de trodde att de kunde belägga detta - ty här är det den Hedervärde Svenske Bonden som är bytet. Och det vore en fin skalp för en reporter!

Är alltihop bara en bluff? Stallbilderna är ju rätt anonyma, men det borde inte vara svårt att identifiera detaljer som säkerställer att det är rätt ställe. Kan man animera ihop detta? Jag vet ej. Men är det troligt att Djurrättsalliansen bluffar? Vet ej, men om de bluffar så är de fullständigt rökta i den offentliga debatten framöver. Det skulle inte jag vilja vara om jag hade till uppdrag att rädda djur.

Men är det troligt att de här lantbruken skulle vara så dumma att de struntar i lagen? Är det troligt att den där nyckelfiguren skulle riskera hela sitt nätverk och sitt företag? Jag tycker inte det, men en del som jag pratat med under dagen säger att kotteriet är precis så massivt och att det inte skulle förvåna dem om allt är sant. Men om allt är sant - när kommer då resten av bevisen?

Eller beror frånvaron av bevis på lata redaktioner som inte orkar eller vill gräva i lidande djur, när det finns SAAB-affärer och kungabröllop att rapportera om?

Mystiken tätnar, och det känns som att alla inblandade höjer insatsen. Till sist är det någon som sitter på en riktigt usel hand och bluffar. Frågan är vem det är. Och oavsett vem det är så tror är risken stor att vi får ett rejält förtroendetapp hos en part som borde vara en seriös aktör för en bättre djurhållning. Nu är det nog bara att se tiden an.

Eller är det någon annan form av jippo eller kupp? En riktig festkväll för konspirationsteoretikerna.

Skandalen om den svenska modellen för djurskydd

Ni minns säkert allt rabalder i våras om de danska grisarna, som hade det så hemskt. Många konsumenter reagerade och till och med offentliga upphandlare ville styra sina inköp till svenska grisgårdar. En del kommuner kämpade rätt hårt för det. Allt i tron att svenska bönder ställer högre krav på sig själva, att deras internkontroll fungerar, att den svenska myndighetskulturen håller ett vakande öga på dem. Man trodde helt enkelt att svenska grisar har det ganska bra. därför ska man välja dem

Nu har Djurrättsalliansen gjort ett rejält avslöjande, och helt dragit ned brallan på svensk konventionell grisproduktion. Det kan var minst så djävligt här som i danmark eller i USA. Säger de, åtminstone. Om de har diktat upp alltihop, så får vi nog besked om det inom några dagar, men trovärdiga redaktioner som SR Ekot har iaf hängt på. Andra tidningar, som SvD, återger ännu bara vad Ekot säger.

Om det är som Djurrättsalliansen säger, så är läget förtvivlat för många inlåsta svenska grisar. Och det är hemskt. Det är verkligen hemskt, och bara stärker mig i att det är noga vad man väljer i affären. Men en sak som också verkligen bekymrar mig är hur böndernas internkontroll (på varandra mer eller mindre organiserat) och myndigheternas tillsyn har kunnat missa detta. Djurrättsalliansen har varit ute på ett hundratal gårdar, så det kan inte bara vara en slump. Och problemen är av en karaktär som verkar systematiska ach vanemässiga. Det kan inte ha fortgått utan att många har vetat om det. Det verkar ses mycket mellan fingrarna i Sverige. Nu har verkligen både LRF och Jordbruksverket mycket att förklara. Och faktiskt, jordbruksministern.

Här är Djurrättsalliansens film. Och alvarligt talat, om du mår dåligt av djur som lider - titta inte på detta! Läget på ett antal gårdari Sverige är precis så allvarligt som du inte vill att det ska vara. Titta då istället på Meatrix, nedan, och ta till dig att den filmen gäller även Sverige.

Djurrättsalliansens skakande reportage:

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.

The Meatrix, skapad i USA, visande en bild av det onda USA som vi gärna ser. Men utgår från att det inte händer i Sverige. Men det gör det:


Om det visar sig att Djurrättsalliansens reportage inte är sant, så tar jag genast bort det här inlägget. Jag hoppas verkligen att jag får göra det.

Pepparkakssnurror - resthantering i den godare skolan

Här följer ett förslag på vad man gör av de degremsor som blir över när man bakar pepparkakor. Förutom degresterna behöver man mandelmassa (eller mandlar och och socker), bakplåtspapper och en varm ugn. Recept på pepparkaksdeg och en mycket enkel hemgjord mandelmassa är länkade.

När man bakar pepparkakor blir det deg över. Till en början kan man äta de små remsorna. Efter ett tag blir man less på det. Då kan man knåda in remsorna i nästa klutt med deg som ska kavlas ut. Men då är risken att degen blir för mjölig och därmed förlorar smidighet. Det innebär i sin tur att man inte kan kavla så tunt. Oönskad bieffekt.

Här kommer därför ett förslag på hur man hanterar resterna: när du ätit dig mätt, lägg remsorna åt sidan. Om du har gjort en något så när stor sats med pepparkaksdeg (mitt recept här), så blir det en liten hög över på slutet. Kanske sådär 3-4 hg deg. Kolla om du har ett par hg mandelmassa hemma. Om inte, gör lite egen. Det är också ett bra tips när din lokala butik inte har någon eko-massa. Sedan:

1. Knåda ihop restklutten till en rimligt smidig deg. Lägg den mellan två bakplåtspapper och kavla ut till några millimeters tjocklek. För mig brukar det bli ungefär motsvarande bakplåtspapprets storlek. Genom att knåda ut den mellan två papper, så slipper man problem med att den spricker.
2. Kavla ut mandelmassan på samma sätt, mellan två bakplåtspapper. Kavla så att ytan blir ungefär lika stor som pepparkaksdegens.
   
3. Tag bort ovanpappret på resp platta. Lägg ihop dem och ta bort ena pappret. Rulla. Enklast om man låter sista pappret sitta kvar så att man tar bort det vart efter man rullar. Som sushi, ungefär.
4. Det är bäst om man kan låta rullen ligga kallt några timmar (eller dagar).
   
5. När man ändå har en varm ugn någon gång, så skär man skivor av rullen och gräddar i 225 grader, tills de precis börjar få färg.

Se där upparbetning och förädling av något som annars skulle kunnat bli avfall. Och eventuellt är dessa snurror mer attraktiva på fikabordet än pepparkakorna... Och det är väl inte hela världen.

Och japp, givetvis, allt i berörda recept finns att få som eko och KRAV. Bakplåtspapper finns svanmärkta och kan användas flera gånger. Elen i min ugn är Bra Miljöval.

Gigant blir profet i en annan stad

Man blir inte profet i sin egen stad heter det. I vart fall inte under sin livstid. Det finns ju några personer som har varit viktiga för att vi vanliga dödliga får möjligheten att frossa i ekogrejer. Jag brukar kalla dem giganter, och gemensamt för dem är att de är rikt bestyckade i skallen, målmedvetna, vidsynta och ganska lågmälda. Precis som en känd finansfamilj, så tenderar de att verka utan att synas. Men jag ser dem, och är tacksam.

Till denna skara hör absolut Gunnar Rundgren. Hans CV är närmast otroligt och utmärker sig kanske mest av allt att han klarar att förena högt abstraherad teori med handfast praktik. Det här är människan som lika ledigt förhandlar på världsnivå, som han tar i på gårdsnivå. Och det fina är att han hittar en balans som gör att han kan låta områdena korsbefrukta varandra. Han kan ta en minister i hand och förklara vad lantbrukarlivet i östra Afrika handlar om. Men han kan också förklara för en fransk ekobonde varför protektionism inte är en framkomlig väg.

Nu har Gunnar blivit hedersdoktor. Naturligtvis inte i sin egen hemstad (typ lantbruksuniversitetet SLU) eller i sitt eget land Sverige. Nej, de som fattat först är Ugandierna, och idag, eller möjligen i går, så fick han en mycket välförtjänt hedershatt! Jag blir så glad. Dessa giganter (som Gunnar är en av) jobbar sannerligen inte för feta löner eller höga egotrippar. Då är det så skönt att det ändå finns folk som ser det banbrytande jobbet och visar sin uppskattning.

Uppdatering 091122:
Universitetet i fråga är Uganda Martyrs University, att ceremonin ägde rum i fredags och att motiveringen har att göra med att Rundgren varit med och startat utbildning och forskning i ekologisk produktion vid univesitetet. UMU har numera tom ett mastersprogram i ekologisk produktion. Följande har jag snappat upp också: "He has through his knowledge and energy developed the organic sector in the whole world, and particular in Uganda. The whole agriculture sector has gained from his work, from farmering, export, NGO, universities and Government. He has build an in-country certification body in Uganda. He has developed regional standards adopted by East Africa Community. He has developed an organic traing in Uganda Martyr Unsiversity, this training is now running every year by the university. He has increased the knowledge about the organic system in the whole university".

Maria Gardfjell skriver också en liten hyllningspost till Gunnar på sin blogg.

Ekologisk prod kan ge världen mat 2050 - nya rön

Jordens Vänner i Storbritannien släppte härom dagen en intressant nyhet. Det var en rapport, som i sin tur bygger på resultat från Universitetet i Klagenfurt. Rapporten är sensationell, bister, hoppfull och självklar på samma gång.

I princip förklarar rapporten (Eating the planet - how we can feed the world without trashing it) att det är fullt möjligt att försörja jordens befolkning år 2050 med ekologisk mat. Det skulle förbättra många aspekter av jordens miljö och dessutom göra fler djur betydligt gladare. Kostnaden är huvudsakligen att vi måste äta mindre kött (inte sluta helt, men äta mindre). Vi behöver också dra ned vårt energiintag. Inte på något sätt till svält, men väl till en sundare nivå och skippa svinnet.

Alltså, om vi bara äter vettiga grejer och producerar maten på ett vettigt sätt, så finns det gott hopp om att vi kan klara biffen. Det mariga är naturligtvis att omställningen måste göras. Det roliga är att det inte krävs någon rocket science för att börja. Nu på en gång. Det vill naturligtvis till att vi satsar på att forska på jordbruk utan GMO, besprutning och konstgödsel (och inte en offentlig forskningskrona till på något annat). Man skulle kunna tro att det av detta skulle bli åtminstone tre viktiga nyheter eller reportage:

1. Nyheten i sig - det finns lösningar som är tillgängliga nu
2. Hur kan det komma sig att staten satsar vidare på forskning som bygger på principfel?
3. Hur kan det komma sig att SLU monterar ned sitt info-centrum för ekologisk forskning, CUL, när det av allt att döma ser ut som att det vore det sista man skulle göra nu?

Men icke. Inte en notis vad jag har kunnat se. Och jag tror jag vet varför. Det är enkelt. Det finns inga stora tunga lobbyorganisationer som driver ekologiskt. Ett strålande exempel på hur lite gammalmedia själva orkar få fram kom häromdagen i AB. Elisabeth Höglund gör en hisnande och definitiv förklaring av klimatproblemen. Det är så skönt när man inte kan så mycket. Då verkar allt så enkelt. Undrar om hon jobbar så mest hela tiden? Och läs sedan uppsalainitiativets syn på saken. Då får man snabbt klart för sig vad en effektiv informationsmaskin kan göra med lata redaktioner. Med ganska sann information från ena sida får man ju i alla fall någon substans. I värsta fall får man ju annars hitta på.

Och strukturerna i universitetsvärlden är konservativa. Vänta er inga frivilliga systemskiften därifrån. Johan på Saltå Kvarn har förresten tänkt till på det där med vårt konservativa lantbruksuniversitet. Det är läsvärt.

Vi andra får jobba på. Bl a har jag just fått besked om att eko-rörelsen IFOAM får hålla ett officiellt seminarium vid COP15 i Köpenhamn. Det är bra. Och så får vi hoppas att någon redaktion piggnar till och börjar bevaka detta på allvar.

KRAVs tillsatslista - nu med förklaring.

Tillsatser har ju diskuerats en del på sistone. KRAV tillåter tillsatser. Färre än de som är tillåtna i vanligt ekologiskt, men ändå. För det har KRAV fått en del däng. Nu har KRAV publicerat en tydlig lista över alla tillsatser de godkänner, under vilka villkor de får användas och skälen till att de öht kan tillåtas ingå i KRAV-produkter. I listan förklaras också processen med att godkänna tillsatserna.

Vanligen kanaliserar jag inte bara nyheter, men jag tänkte att en del läsare av den här bloggen skulle vara intresserade av att ha koll på detta. Jag är övertygad om att debatten går vidare.

KRAVs pressmeddelande finns här.

Klimatet, transporterna och konsumenterna

På tre möten idag har jag kunnat konstatera att det verkligen är dags att reglera transporterna. Helt enkelt därför att konsumenterna kräver det. Det tycker jag på ett sätt är skönt. Samtidigt blir jag lite less på att folk kan så lite om vad som verkligen spelar roll för klimatet. Dit hör helt andra saker, som t ex markanvändning, effektivitet, konstgödsel och biologisk mångfald. Men så är det här i världen. Man får vara glad för att folk i alla fall försöker att fatta rätt beslut i sina inköp. (Foto: KRAV. Bilden får användas fritt, men ange www.krav.se som källa)

Det har varit en lååång jobbedag och jag sitter vid datorn och stänker av lite grejer för att kunna sova lugnt. Jag har varit på tre sinsemellan väldigt olika evenemang, men som ändå haft en gemensam nämnare.

Dels var jag och A inbjudna till Kommerskollegium för att diskutera klimatprojektets arbete med transportregler. Kommerskollegium är det organ som Regeringen har som garant för att Sverige ska arbeta med och för frihandel. Fria eller billiga transporter är en grundbult för frihandel. Det innebär att Kommerskollegium blir mycket brydda när vi föreslår begränsningar av möjligheten att transportera. Nu är de tillhållna av Kgl Mjt:s regering att arbeta för ökad klimathänsyn också. Det är besvärligt för dem, men jag måste säga att de försöker. Men det var intressant hur de upplever att transporterna får ta oförtjänt mycket stryk i klimatdebatten. Jag kan hålla med dem, men jag sade att det i princip är omöjligt att komma med en klimatcertifiering som inte begränsar transporter. Det skulle helt enkelt inte accepteras av publicum.

Sedan hade vi avstämning med den innersta kärnan i klimatprojektet. Där handlar det nu dels om certifieringsteknikaliteter och kött. Men också just om transporter. Man märker att vi är lite oroliga för att sätta ned foten. Ingen har ju försökt med det här förut. Så det enda vi vet är att vi kommer att få på skalle hur vi än gör. Men vi är tappra människor och tror att någon måste börja. Och vi tror faktiskt att konsumenterna helt enkelt kräver, nej mer än så, förväntar sig att vi reglerar transporterna. Så vi kommer att försöka få foten planterad under de närmaste månaderna.

Till sist var jag med om ett antal djuplodande fokusgruppsintervjuer med konsumenter. Det handlade om lite olika saker. Men bland annat kom klimatfrågan upp. Och i princip alla var överens om att en miljömärkning (let alone klimatmärkning) som tillåter långväga transporter, i princip inte är en miljömärkning. Efter lite resonemang landade de flesta i att, OK, man kanske kan köra båt långt. Men inte hur långt som helst, och transporter ska hur som helst regleras. NU! Bara transporterna är OK, så är det nog bra med klimatpåverkan menar de. Någon tog också upp nötkött.

Detta gör mig både glad och trött. Jagblir glad för att jag känner att det kom så tydliga besked från konsumenterna; det är dags att göra något åt transporterna. Det är faktiskt det enda de bryr sig om vad gäller matens klimatpåverkan. Det ger mig kraften att driva diskussionen vidare med Kommerskollegium och modet att sätta ned foten i projektet. Jag blir trött för att jag åter inser hur lite kunskap baserar sina superviktiga inköpsbeslut på. Frågor om markanvändning, konstgödsel, resiliens, effektivitet och liknande är långt bortom vad de flesta bryr sig om. Trots att de är superviktiga för klimatet.

Klimatpannkakor

Pannkakor är gott, men inte så klimatsmart. Mjölk är ju en huvudingrediens och den är ganska klimatdyr. Ägg är iofs ganska klimatdyrt per kg, men man behöver ju inte använda så många.

Havremjölk, solhavre eller Oatly är däremot betydligt klimatbilligare. Dessutom kräver den inte kylförvaring. Man kan ersätta mjölk med havremjölk rakt av. Det blir lite annan smak, men jag gillar den. Och man sparar ett par hekto koldioxid.

Så här kan man göra:

• Ta några dl vetemjöl. Evt blandat med andra mjöler (råg, graham, etc) efter smak.
• Finhacka en näve mandlar och blanda i mjölet.
• Tillsätt först lite havremjölk och rör om till jämn smet.
• Tillsätt mer havremjölk tills du har en smet som är som pannkankssmet.
• Knäck i ett ägg per typ 3 dl mjöl
• Häll i en rejäl skvätt smält smör eller olja och vispa.
• Stek, servera så snabbt som möjligt.
• Serveringstips: jordgubbssylt, mosad banan med lite vaniljsocker, vispad grädde, äppelmos, ja vad som helst.

Och japp, allt finns som KRAV-märkt. Vaniljsockret kan vara lite marigt att få fatt på. Men rättvisemärkt finns lite mer här och var.

Till slut vinner vi!

Jag snappade upp en grej från Soil Association på Twitter häromdagen. Tydligen ska Gandhi ha sagt att “First they ignore you. Then they laugh at you. Then they fight you. Then you win." Foto på Gandhi: Lucy 70

Jag tänkte att det var välplacerat i tiden med den påminnelsen. November är ju verkligen den grå uppgivenhetens månad. Det har varit mycket uppgivna bloggare på sistone. Fajters som Koldioxidexperiment, Ekomuppen och Hippihäxan har alla visat upp tydliga tecken på autumn enviro blues.

Så jag vill bara hamra in några väsentliga och hoppingivande fakta:

• På Fokus lista över de 100 mäktigaste i Sverige kommer Naturskyddsföreningens Svante Axelsson på 78:e plats, och det är ju inte så illa. Reinfeldt är etta, vilket är bra ty det innebär att en statsminister som faktiskt försöker prioritera klimatet är mäktigare än rikets kassör. Reinfeldt kunde göra jobbet ännu bättre, men det är tur för världen att det är vi och inte Italien som är ordförande för EU när vi går in i CoP15 i Köpenhamn.
• Min kompis marknadsföraren jobbar på en byrå som har hittat affärer i hållbar business. De river av seminarier som drar folk. De vinner priser. Hållbarhet håller på att bli en del av vardagsvillkoren för affärslivet. Inte för alla företag och produkter. Men för många. Och de blir snabbt fler.
• 2008 ökade ekologisk mat med 40%. 2009 är prognosen minst 20% ökning. Det är bara maten. Textil, kosmetika och annat som marknadsförs som eko har ökat mycket fortare. Ja, det är från en låg nivå. Men det går inte att lägga om mycket fortare än så här, rent praktiskt. Och ökningen kommer mitt under brinnande kris, då ekonomin krymper.
• LRF har förstått att det svenska lantbrukets senfärdighet i att leverera ekologiskt (när marknaden skriker efter det) kostar upp emot 4 miljarder per år. Därför har de satt in en tjej på heltid för att lösa det problemet. Det är en väldig skillnad mot typ 2002 när LRF istället gick i borgen för Spannmålsodlarna, SpmO, så att SpmO kunde stämma COOP för de legendariska Änglamarksfilmerna, mm.

"First they ignore you. Then they laugh at you. Then they fight you. Then you win." De håller på att sätta skrattet i halsen. Nu kommer det tuffa. Men vi är på god väg!

Eventuella kommentarer som görs på detta inlägg och som luktar våt ylle, uppgivenhet eller allmän pessimism, kommer helt sonika allt tas bort. De är välkomna framåt mars igen.

När en människa blir ett parti

Efter mycket funderande och vägande fram och tillbaka har jag tänkt engagera mig i partipolitiken. Men jag tvekar precis när jag ska ner i startblocken, mest för att jag är rädd att jag och mina värden hotas av det politiska och demokratiska systemet.

Jag har känt mig hälsosamt fri från gammal partilojalitet i valen hittills och hoppat runt lite både på de olika nivåerna och mellan valen. Jag tycker själv att jag har varit konsekvent i mina värderingar, men partiernas profilfrågor har ju varierat. Jag har heller inte känt mig så lockad av partipolitik. Kanske mest därför att man jobbar med att majoriteten bestämmer över minoriteten. Det innebär att det kommer att finnas ett ganska stort antal som helt enkelt inte vill och som jag alltså vill tvinga. För att lyckas bli i majoritet måste jag dessutom kompromissa med koalitionspartners. Det innebär att jag ibland kommer att bli tvungen att driva igenom andras agenda mot mångas vilja.

Jag tycker mycket, mycket bättre om att jobba med de som vill åstadkomma något. Jag tror att i sådana miljöer föds den kreativitet och framåtanda som vi behöver för att komma någon vart. Min tanke är sedan att man kan locka med fler och inspirera andra. Jag vet att det inte löser alla problem. Men där trivs jag bäst.

Men nu är det så att vi lever i en demokrati. Och även om det är ett uselt styressätt, så är det det bästa vi har lyckats uppfinna. Och den offentliga makten har verkligen inflytande. Dels som regel- och infrastrukturskapare och dels som marknadsfaktor. När jag känner att världen verkligen står inför enorma och akuta utmaningar med klimatkris, peak oil, peak fosfor, fattigdom och liknande, så känner jag att jag kanske ändå kan bidra med något. Men droppen blev nog när jag såg det politiska haveriet kring frågan om vi ska ha en kommersiell flygplats mitt i Uppsala eller ej. Jag tror att det var då jag bestämde mig. Och jag visste nog rätt snart vilket parti som gäller för mig (med alla dess brister).

Men nu börjar nomineringarna till kommunfullmäktige, och jag börjar bli lite nojig. Jag läser tidningarna på ett nytt sätt och ser hur folk skyller det mesta på de inkompetenta politikerna. Jag ser hur människor talar om andra som x-partisten Nils Nilsson, snarare än bara namnet. Jag minns hur otrevliga insändarna tenderar att bli gentemot politiker. Jag kommer ihåg de stela ränksmidande strukturerna i partierna. Och jag drar mig till minnes hur stor del av fritidspolitikerna som blir hotade.

Jag vill inte bli en x-partist. Jag är mig själv och vill dela med mig av insikter och energi. Jag tycker inte att jag är inkompetent, men jag vet att de på andra sidan (och de är ganska många) kommer att hävda det. Jag vill söka lösningar som för oss framåt. Men jag ser hur de två sidorna gräver ned sig i sina skyttegravar och skapar distans. Jag inser också att jag undrar över om ett politiskt engagemang får betydelse för mitt jobb. Inte så att jag låter mig påverkas av chefer och kollegor. Men det vi gör är så viktigt för mig att jag inte vill äventyra det. Och jag inser att partipolitiken verkligen behöver lite omrörning av nya krafter nu och då. Om jag inte bidrar, hur ska jag då förvänta mig att något ska bli bättre?

På väg ner i startblocken på en helt ny arena, så tvekar jag. Är detta det bästa sättet att bidra till en hållbar utveckling?

TestFakta - Hur slarvig får man vara på ett lab?

Nu på förmiddagen kommer det fram att Kung Markattas te aldrig innehöll något bekämpningsmedel. Inte ens det första provet, som TestFakta publicerade. Det som har hänt är istället att labbet (EuroFins) har slaskat i labbet och förorenat Kung Markattas gröna te. Det var ju skönt. Skönt för alla oss som vill ha giftfri mat, men skönt också för Kung Markatta, som verkligen tillhör företagen som har egna värderingar.

Men hur slarvig får man vara? Hur kan ett professionellt lab bara acceptera en metod som innehåller ett för litet urval och inget B-test? Har de inte läst grundkursen i statistik och sannolikhetslära? Och hur kan de acceptera resultatet att det skulle finnas bekämpningmedel i en produkt som så tydligt lovar att det inte finns det? Så här sade EuroFins för några dagar sedan till Dagens Nyheter:

– Om man får ett resultat som är anmärkningsvärt, till exempel för en KRAV-märkt produkt, bör man kanske verifiera det med en ytterligare analys.

För mig skulle det vara ett självklart kvalitetsarbete på ett lab att hejda resultatet i det läget och köra ett B-test. Närå. Istället släpper man resultatet vidare till TestFakta, som gladeligen låter Kung Markatta och KRAV löpa gatlopp.

Och TestFakta, vilka fegisar! När resultatet kablades ut så var de noga med att deras logga och namn skulle synas. Kolla bilden. Hur kan någon tro annat än att det är TestFakta som står bakom uppgifterna, och om inte annat har granskat dem? Nu säger det att de bara är en nyhetsbyrå. Tekniskt talat kanske korrekt, men jag tror inte att det finns många läsare som tror att det är någon annan än TestFakta som är avsändare, ansvarig för uppgifterna. Och hur slapp kan man vara i sin källkritik? Om de nu är en nyhetsbyrå specialiserad på tester, så borde väl även de ha läst grundkursen i statistik? Då borde väl även de ställa frågan - "jamen det här är ju anmärkningsvärt - hur stort är urvalet? Har ni kört ett B-test?". Men nej, de undviker allt ansvar genom att bara säga att de förmedlar. Snacka om att inte stå för vad man har gjort.

Och den som få ta smällen är Kung Markatta. Som om de inte hade bättre saker att göra än att städa upp efter andras slaskande.

Det är skillnad på butiker

Alla pratar plötsligt plast, känns det som. De flesta tycker att det otyg. Det tycker jag med, ibland i alla fall. Ju mer jag kollar på det, desto mer kommer jag fram till att burkar av PP och PE kan vara det bästa valet för t ex sill, honung och kanske sylt. Det verkar som att dessa plaster innehåller väldigt lite gift (om ens något). De är betydligt klimatsmartare än glas och om de ingår i ett återvinningssystem så slipper man få dem i havet.

Men det finns däremot plast som jag tycker kunde förbjudas, rakt av. Dit hör plastpåsar. Särskilt de där små som mest känns meningslösa att bära på, så man stoppar dem i fickan iaf. Det irriterar mig att man ofta får dem om man inte säger ifrån. Som det hände sig sprang jag en knippe småärenden på lunchen igår och kunde tydligt se skillnaden:

• The Stadium. Köpte en reflexväst, som lätt bärs i handen, väskan eller fickan. Tjejen i kassan tog fram en kasse och blev lite paff när jag sade att jag kunde ta den utan påse. Usel företagskultur, Stadium!
• The Body Shop. Köpte en raktvålsborste. Inga onödiga förpackningar (bra), och tjejen i kassan frågade om jag behövde (bra ordval) en påse. Nej tack, sa jag och var lite nöjd med att de frågade.
• Naturkompaniet. Köpte en tub seam sealer. Tjejen i kassan frågade inte om jag ville ha en påse. Och de gav mig ingen heller. Hade nog fått en om jag bett om det, men först då. Naturkompaniet blir bäst i test, och det är skönt att det känns självklart att en butik som lever på naturupplevelser tycker att plastpåse inte är en rättighet.
• Hemköp. Köpte en yoghurt. Kassar får man betala för, men plastpåsarna skyltas bättre än papper. Men ingen prackar ju på en påsen heller. Men det är en annan sorts butik, och deltar utom tävlan.

Det här känns ju verkligen som ett litet steg som varenda affär kunde ta; ta efter Naturkompaniet. Nu på en gång. Så sparar vi lite klimat och hav för varje påse som inte blir såld.

Själv ska jag sätta mig in i plastfrågan lite mer. Brorsan skickade mig ett gammalt nummer av Filter som är fokuserat på plast. Det blir nog bra. Fick några länktips av Jeppe oxå. Ska kolla dem.

Inget gift i Kung Markattas gröna te

Jag följer Gröna Gårdars och Saltå Kvarns exempel och trumpetar ut en god nyhet: Testfaktas resultat var fel. Det finns inget bekämpningsmedel i Kung Markattas Gröna Te! Så eko är fortsatt rätt! Hoppas redaktionerna trumpetar ut detta med lika stor frenesi.

Bra jobbat Kungen! Skäms Testfakta!

Läs Kung Markattas pressmeddelande här.

Hur kan KRAV tillåta sorbater?

Äkta Vara och City Gross slår på stora trumman för att skippa alla tillsatser. Det är bra. I kölvattnet av det dyker det upp mer eller mindre seriösa debattörer, som t ex menar att KRAV går mulitnationella företags ärenden och i största allmänhet inte vet vad de pysslar med. Jag har skrivit om det förut, och här lägger jag ut texten kring att debatten är bra. Men att rena felaktigheter faktiskt inte borde spridas av seriösa aktörer. Jag ger också ett exempel på hur ett E-nummer (och ett rätt eländigt ett) kan godkännas av KRAV, för att helt nya varukategorier som fisk på snabbast möjliga sätt komma in i butikernas diskar, och att man därigenom når stora miljövinster.

Sedan Äkta Vara lanserade sitt nya märke tillsammans med City Gross för några veckor sedan har vi fått en förnyad debatt om tillsatser. Jag gillar verkligen att tillsatser diskuteras.

Ofta får man höra att de behövs. Pågens utvecklingschef menar t ex att det behövs 25 ingredienser i gifflar (varav tre jäsmedel). "Behövs" eller "nödvändigt" är ord som ofta återkommer när det pratas ingredienser och tillsatser. Grejen är bara att dessa ord är subjektiva, men används objektivt. Dvs vad som är nödvändigt bestäms utifrån dina egna referenser, men om du har tillräckligt med pondus kan du får det att framstå som en sanning.

När någon säger att det behövs 25 ingredienser för att baka småbullar, så är det förmodligen utifrån utgångspunkten att produkten

• ska vara billig, eller upplevas prisvärd
• enkelt ska kunna hanteras rationellt
• ge en tillräcklig lustupplevelse när den konsumeras
• inte minst ska försvara sin position på marknaden
• konsumenten inte lägger sig i produktionen allt för mycket
• inte får orsaka ett enda akut sjukdomsfall (långsiktiga däremot är svårare att debattera)

Om man tar de här punkterna var och en för sig, så kan de vara rimliga. I grunden har vi alltså ett läge där matens billighet, eller upplevda prisvärdhet, styr vad som anses nödvändigt.

Men jag menar att det som borde styra är att maten

• är så okomplicerad som möjligt (för jag tror inte vi är gjorda för att bryta ned natriumglutamat och natriumbensoat),
  
• så färsk som möjligt (för jag tror att vi är gjorda för att äta färska grejer) och
  
• påverkar resten av världen i minsta möjliga utsträckning (för världen är inte gjord för att konsumeras av en enda art).

Därtill följer att inblandade företag och människor behöver kunna överleva. Men det är inte deras bekvämlighet och överlevnad som ska styra. Detta kräver naturligtvis en förändring av hur konsumenterna väljer, och det är en TUNG uppgift. Heder därför till Äkta Vara och City Gross (Bergendahls). De sätter fokus på frågan och får i alla fall en del att tänka till. Skulle tro att Axfood, COOP o ICA studerar dem noga. Foto: Ekotänk. Om du lånar, uppge gärna källan.

KRAV har jobbat med den här balansen i 25 år, och kommit fram till att det finns cirka 20 tillsatser som verkligen behövs i olika väl avgränsade sammanhang (komplett lista i bilaga 7 och 8 i KRAVs regler, men se även regel 17.5.2.6). Att de behövs bygger på kriterier som handlar om att de ska vara rimligt ofarliga, samt att de faktiskt ska lösa ett väsentligt problem. Kriterierna är frammanglade inom IFOAM, för att den ekologiska handeln ska fungera. För att göra avvägningen använder vi egen engagerad och kompetent anställd personal, förtroendevalda från alla delar av livsmedelsförädlingen, köper in konsulter och har öppna remisser som alla får svara på. Som resultat av det finns det några tusen KRAV-produkter till priser som många kan klara.

En liter KRAV-glass kostar mellan 40 och 60 kr, och innehåller några tillsatser. Enligt folk som kollat på det skulle en liter Äkta Vara glass kosta runt 100 kr. Enligt min mening så är KRAVs balans rätt - det blir glass, som får räknas som fin eller god, om än inte helt ursprunglig. Eftersom priset är rimligt för tillräckligt många, så blir volymen så stor att betydande mängder grädde, socker, mjölk, vanilj, bär och annat kan produceras utan gift och konstgödsel (vilket Äkta Vara inte har några restriktioner mot), och alltså resulterar i en betydande miljövinst (och en bättre eftersmak). Men det klart att man kan och bör ha åsikter. Och det klart att konsumenterna inte ska nöja sig med status quo.

Men eftersom vi tycker att vi jobbar så hårt med detta, och eftersom jag tycker att vi har en mycket seriös inställning till det hela som borde tilltala de som fokuserar tillsatser, så blev jag besviken när jag fick Tommy Svenssons nyhetsbrev häromdagen. (Grät ut här på bloggen också). Matklok var vänlig nog att höra av sig och fundera lite tillsammans med mig. Och jag gjorde några kommentarer som jag tänkte att jag skulle posta här också.

Jag blev upprörd över några saker i Svenssons nyhetsbrev:

• En del grejer är helt enkelt inte sanna, och drar därför ned trovärdigheten på hela debatten. Han påstår att t ex att KRAV godkänner rökarom. Inte sant.
  
• Han är subjektiv och verkar inte vilja förstå. Han skriver att alla KRAV-företag betalar en hög avgift. De flesta betalar 400 kr. Hög avgift? Inte solklart tycker jag.
• Han påstår att vi skapar speciallistor och gömmer dem i reglerna i syfte att anpassa oss till multinationella jätteföretag. Struntsnack, helt enkelt. Den viktigaste faktorn till det är istället vanlig mänsklig dumhet. När jag ledde arbetet med fiskereglerna, så blev det en lista som hörde dit. Av olika skäl har vi bara inte kommit oss för med att flytta den. Nu kommer det att ske, när vi för första gången reviderar fiskereglerna.
• Mm

Om Tommy Svensson är en serös aktör, så borde han hålla sig för god för att skicka runt rena felaktigheter. Men visst har han rätt i att det är märkligt att KRAV under vissa omständigheter tillåter läskigheter som sorbater. Storyn i det fallet är så här:

Bensoater är tillåtna endast i kylkonserver av fiskprodukter (KRAVs regel 17.5.2.6). Anledningen till det är att det lätt blir en höna-och-ägg-situation när man ska få igång en helt ny bransch. I det här fallet gällde det fisket, som var helt nytt 2004. Det fanns intresserade fiskare, men de hade svårt att hitta köpare. Det fanns intresserade köpare/förädlare, men de tyckte att det var en orlimlig risk att inrätta särhållning av ingredienser, och utveckla helt nya produkter, när de inte hade någon aning om hur marknaden skulle reagera på KRAV-märkningen (succé eller inte?).

Till slut var det ett läge där sill- och kaviarproducenterna var beredda att sats apå en lansering, de var beredda att ta in och särhålla KRAV-råvaror i övrigt, men det skulle bli både dyrt och ta lång tid att utveckla recept utan bensoater. Vi såg att vi skulle kunna få igång fiskenäringen, få avsättning för mer ingredienser och ge konsumenterna ännu mer möjligheter att göra det goda valet. Men det skulle ske till priset av att vi släppte in sorbaterna i kylda KRAV-fisk-konserver. Vi visste att det skulle uppfattas negativt av dem som inte tål eller gillar dem. Men efter ett par rejäla diskussioner och samråd med personer som vi uppfattar har god kännedom om hur konsumenterna ser på saken, så bestämde vi oss för att acceptera sorbaterna under en övergångsperiod.

Nu i höst har vi gått igenom fiskereglerna ordentligt för första gången. Nu ser förädlarna att marknaden fungerar, och de har hunnit göra en del tester. Alltså kan vi nu ta steg två och fasa ut sorbaterna. Såvitt jag vet är det i så fall första gången i världen som någon har lyckats få fram kylda fiskkonserver utan konserveringsmedel. Det har skett tack vare att alla har tagit risker och gjort sitt. Det inkluderar inte minst ett antal konsumenter som har hört av sig till oss och klagat på sorbaterna, men efter att ha fått förklaringen har de tyckt att lösningen ändå var en bra avvägning. De har stått ut med att se sitt KRAV-märke besudlat under en tid, för att uppnå betydande vinster på andra plan.

Då kan man ju tycka att detta är ren omsorg om de inblandade företagens vinster. Det tycker Tommy Svensson, och det kan han väl få göra. Eller så kan man tycka att det är så här man utvecklar en konsumtion som är hållbar på mer än ett sätt. Det tycker jag.

Hur kunde det bli ekos fel? Och lite smått o gott

Dagens tråkiga eko-nyhet är att man har hittat bekämpningsmedel i ett KRAV-märkt grönt te från Kung Markatta. Att man hittar bekämpningsmedel innebär att det KAN ha fuskats i produktionen och att produkten är uppblandad med konventionella grejor. Men minst lika ofta är det fråga om olika typer av kontamination. Dvs att bekämpningsmedel har drivit med vinden på ett extremt sätt, att man har använt behållare som det tidigare funnits något konventionellt i, och så vidare. Det är givetvis en enorm förtroendefråga för KRAV och övriga aktörer i eko-branschen att snabbt reda ut sådana här grejer.

Men visst är det konstigt egentligen. På något sätt så är det eko-handlarna som får reda ut hur giftet kommit in i grejer där det inte ska vara. Man skulle ju annars kunna tycka att det är den som tillverkar, distribuerar eller sprider giftet som borde han ansvar för hur det används, och därmed för att städa upp när det gått fel. Men icke. Återigen lyckas det konventionella jordbruket externalisera sina kostnader så att någon annan får betala. Det ironiska i det här fallet är att det är det ekologiska jordbruket som får betala.

En roligare nyhet är att fiskarena Charles och Robert Olsson fick Änglamarkspriset. Det är ett par riktigt sköna lirare. Driftiga och trevliga därtill. Även om de driver ett litet företag, så var de avgörande för att det skulle kunna bli några regler för KRAV-godkänt fiske för några år sedan. Juryn skriver i sin motivering att "det är personerna i det lilla företaget som gör det stora jobbet och som i vardagen gör stor skillnad". Jag håller med och är glad att ett företag där 100 000 kr spelar roll också får priset.

En annan trevlighet är att KRAV hade medlemsmöte med tema klimat, klimatmärkning och mat. Mötet blev bra tycker Cristoffer på Gröna Gårdar. Han har skickligt fångat några av de väsentliga utmaningar som KRAV (och världen för den delen har).

En miljömärkare gråter ut

Jag jobbar på KRAV och det är spännande nästan hela tiden. Jag tycker att jag jobbar för att hjälpa bönder, matlagare och konsumenter att lösa några av världens viktigaste problem. Jag ser på statistiken att det är många som tycker att det vi gör är så bra att det är värt att flytta handen i hyllan och ofta nog betala mer för. Man kan tycka att de flesta borde tycka att det vi gör är bra, att vi får mycket beröm och så. Men sådan är inte miljömärkningens dynamik.

En grund för oss är att hitta lösningar som alla parter kan skriva under på. Dvs miljörörelsen ska tycka att det är en bra lösning, bönderna ska tycka att det går att få ihop affären, mellanleden ska kunna försvara kostnader (och ofta nog övervinna mentalt motstånd) och det ska passa in i handelns strukturer. Om det är relevant, ska det också finas ett rejält vetenskapligt stöd. Alla är ungefär lika viktiga och har liksom någon slags veto. När det funkar är det musik, men oftast är det någon som inte får som de vill. Oftast får alla ge med sig lite. Ställd inför det här sa vår ordförande för ett tag sedan ”jamen, det innebär ju att om vi gör vårt jobb bra, så är ingen nöjd!?”

Och ibland känns det så. Det är klart att hälsan tiger still, och att no news is good news och allt det där. Och det är klart att det finns många som ändå tycker att vi gör ett strålande jobb. Men ibland blir det så där så att man bara ledsnar och vill gråta ut. Så jag gråter ut på din axel, kära bloggosfär…

Som du säkert vet, så har E-nummerfrihetsmärkningen Äkta Vara nyligen lanserats om. Jag tycker det är spännande. Och KRAV tittar väl nyfiket på nykomlingen. Förmodligen är det en kompis, ungefär som Rättvisemärkt. Men det visar sig att det finns en del människor i dess utmarker som definitivt inte ser på KRAV som något nyttigt. Tydligen finns det t ex en ofta anlitad föreläsare på området som heter Tommy Svensson (företaget utbildningscenter) och som skickar ut ett nyhetsbrev. Bland annat till beslutsfattare i kommuner och företag. En inte helt oviktig grupp för oss, och som vi är synnerligt intresserade av att ha en vettig relation till.

I förra veckan skickade Tommy ut ett nyhetsbrev med temat att man inte kan lita på KRAV. Det står t ex att vi inte kan något alls om tillsaster och processhjälpmedel. Det är ju kränkande med tanke på att vi har toxikologer och näringsexperter bland våra förtroendevalda och att det finns gott om biologer med lång erfarenhet av livsmedelsindustrin i personalen. Det står att alla de E-nummer som KRAV tillåter (ett tjugotal tror jag) är onödiga och farliga. Det kan man ju säga om man inte är inte är intresserad av att lösa världsproblem. Varje E-nummer debatteras häftigt och alla fördelar vägs mot nackdelar. När det görs eftergifter, så är det på synnerligen goda grunder. En del av de E-nummer han tar upp framstår som livsfarliga tex lut, NaOH. Men alla som gått en grundkurs i kemi vet att NaOH i små mängder övergår från att vara ett frätande bas till att bli koksalt och vatten. Han kommer med påståenden som att KRAV tillåter rökarom i KRAV-baconen. Det är bara det att det inte finns någon KRAV-godkänd bacon, just därför att man använder tillsatser som vi inte tillåter.

Eftersom det här nyhetsbrevet har fått rätt stort genomslag, så ägnade flera personer gårdagen åt att hantera frågorna, kommentarerna, mm. Vi hade egentligen hellre velat jobba med att coacha KRAV-växthus att bli av med oljeberoendet, förbereda för ett medlemsmöte som syftar till att få bra fart på klimatfrågan, osv. Men istället får vi ägna oss åt att hantera en massa otidigheter. Och man skulle ju kunna tycka att Tommy kan ringa oss innan han skriver sitt nästa nyhetsbrev (men någon från oss har nog redan ringt honom). Man bli alldeles trött och ledsen, för med sådana vänner behöver man inga fiender.